FINSE
JANUARI–JUNI 1907
TILL SLUT VAR de tvungna att gräva ner sig i snön. De var utmattade, det hade varit livsfarligt att fortsätta sökandet som de inlett i gryningen femton timmar tidigare. Alla var angelägna om att få gräva, det var över tjugo grader kallt och stark vind. Att bara stå stilla och vänta föreföll outhärdligt. Men de hade bara två spadar med sig i pulkan, så de fick dra lott.
Uppsyningsman Hakestad hade hittat en snödriva som var tillräckligt hög och djup för att duga som tillfällig sovplats. Lauritz, som var en av de lyckliga vinnarna i lottdragningen, satte genast igång. Han visste på ett ungefär hur det skulle göras men hade bara tvingats övernatta två gånger på fjället just så här.
Han grävde en stund som besatt tillsammans med en av uppsyningsmännen och snart började grottan ta form. Efter en stund kunde männen börja krypa in i hålan och kura ihop sig ovanpå ryggsäckarna medan Lauritz och den andre spadvinnaren formade de snöblock som skulle mura till öppningen. Snart satt de alla tätt tillsammans och hörde knappt stormen där ute.
Uppsyningsman Hakestad körde upp en skidstav genom taket och vred den fram och åter för att få upp ett lagom stort hål som luftintag. Sedan rotade han fram en stearinljusstump och tände den. Så länge ljuset brann var det ingen fara, då var syretillförseln tillräcklig.
Stämningen var tryckt och ingen sade något. Inte för att någon av männen var orolig för egen del, en sådan här natt skulle de alla överleva. Men de hade tvingats ge upp och nu var allt hopp ute. Hakestad och de andra fjällvana uppsyningsmännen hade sagt att om man inte fann den försvunne under första dygnet så var han räddningslöst förlorad. Och så hade det alltså blivit.
Distriktskassören Juel-Hansen hade kommit skidande nerifrån Haugastøl till Finse vid ettiden på eftermiddagen. Stormen hade ännu inte tagit i på allvar men det föreföll äventyrligt att fortsätta upp till Hallingskeid när dagen var så långt framskriden. Men Juel-Hansen hade avfärdat alla varningar med förklaringen att lika populär som han blev när han kom med avlöningen i tid, lika mycket ilska väckte han när han kom försenad. Det var en hygglig inställning som nu av allt att döma lett till hans död där ute i stormen.
Eftersöksgruppen hade gjort allt vad man kunde begära. De var nästan ända framme vid Hallingskeid och hade finkammat hela sträckan från Finse utan att finna minsta spår efter den försvunne distriktskassören. Det fanns ingen anledning till dåligt samvete och dessutom var de inte helt säkra på var de befann sig. Det hade varit vansinne att försöka kämpa vidare.
Lauritz dåsade snart bort i någon sorts halvsömn. Temperaturen inne i snögrottan hade snabbt stigit till omkring noll och där skulle den förbli.
Han hade köpt ett hus på Nordnes i Bergen, precis som han drömt om. Det låg på Allégaten och han hade fått det till fyndpris, enligt banken. Huset var nämligen i behov av en genomgripande renovering, som byggnadsfirman Lauritzen & Haugen tagit sig an. Han hade själv gjort ritningarna och satt nu i halvslummern och gick igenom rum efter rum och såg dem möblerade framför sig på än det ena, än det andra sättet.
Han grubblade vidare över en del hydrodynamiska problem som han tagit upp med skeppsbyggare Halfdan Michelsen. Det handlade om att flytta båtens tyngdpunkt bakåt, ändra vinkeln på kölens framkant och göra förskeppet lättare och smalare. De modifieringarna skulle garanterat ge mer fart.
Han tänkte ut brev till Ingeborg, försökte göra om sina formuleringar så att de skulle bli mindre enahanda, inte uppehålla sig så mycket vid exempelvis hydrodynamik och utformningen av moderna försegel som spinnaker, kanske mycket hellre berätta om hur diskussionen om kvinnlig rösträtt såg ut i Norge.
Han drömde om hur han och Johan Svenske satte arbetslaget till att riva byggnadsställningarna runt Kleivebron, han såg den alldeles tydligt framför sig, som ett ljus inne i snögrottans dunkel. Stormen hördes bara som viskningar med hemlighetsfulla meddelanden utanför snöväggen.
Där någonstans somnade han.
De frös som hundar när de krånglade sig ut nästa morgon. Stormen hade lagt sig och det var klar sikt. De upptäckte att de bara befann sig trehundra meter från baracken i Hallingskeid. Röken stod hemtrevligt välkomnande ur skorstenen. Där hade de kunnat få en betydligt varmare natt.
Nu vankades åtminstone mat, för om de frös som hundar var de hungriga som vargar. Under gårdagen hade de gått femton timmar på skidor praktiskt taget utan proviant, det hade varit så bråttom att komma iväg.
De åt sitt fläsk och drack sitt smälta snövatten under tystnad i baracken. Det var inte illa att få stilla en så våldsam hunger, men de hade förlorat en man. Distriktskassören var tvivelsutan död och skulle kanske aldrig återfinnas. Också en så erfaren man som han kunde villa bort sig på fjället i en förblindande snöstorm. Och föll man nedför ett stup eller ner i en skreva så var det knappt att korparna kunde finna liket. Framåt sommaren skulle de spana efter cirklande korp i området. Men nu fanns inget mer att göra.
De skulle ta sig åt olika håll därifrån. Hakestad och de andra uppsyningsmännen hade ärende till huvudkontoret i Voss. Lauritz och Daniel Ellefsen måste tillbaka till sitt tunnelbygge vid Finse.
Vädret såg återigen opålitligt ut när de gav sig iväg, så för säkerhets skull hade de tagit med sig en av snöskovlarna och lite extra proviant. Det var att ta en risk, och det visste de, men i dagsljus var turen till Finse inte så besvärlig och de ville mycket hellre hem till den egna sängen och braskvällarna hos paret Klem i det lilla hotellet intill stationsbyggnaden.
De kom undan med blotta förskräckelsen. Snöstormen som vällde in över fjället när de lyckligtvis hade Finse inom synhåll var den värsta det året och varade i nio dagar utan uppehåll.
Det var torsdag och de hade därmed några dagars ledighet innan det var dags att dra upp till Torbjørnstunneln för att kontrollmäta mellan skiften på söndagsmorgonen. Det var en betydligt lättare expedition nu än häromåret när de sånär dukat under på väg hem. Snötunneln kunde inte längre rasa, numera var den förstärkt med stenväggar och ett gjutet valvtak. Och från deras hus upp till snötunnelns mynning hade de spänt ett rep som både skulle hålla dem upprätta och leda dem rätt om det var storm.
Lauritz lade sig ovanpå sin säng medan vindens tjut steg allt högre utanför väggarna. Han hade ställt fram en fotogenlampa och hämtat det senaste numret av den tyska ingenjörsvetenskapliga tidskrift han prenumererade på. Där fanns en lång artikel som verkade oerhört intressant, om hur amerikanerna redan för trettio år sedan genomfört ett ännu mycket större och svårare järnvägsbygge i snö och is än vad de själva höll på med. Det var det amerikanska transkontinentala järnvägsbygget över Klippiga bergen. Såvitt han kunde förstå hade amerikanerna byggt längre och snabbare än vad man ens kunde fantisera om på Hardangervidda. Det föreföll till en början mycket märkligt.
Det var det också. Men inte ur ingenjörsvetenskaplig synvinkel utan mänsklig. Eller, som Johan Svenske skulle ha sagt, politisk.
I Förenta staterna fanns självklart inte någon ingenjörskunskap som överträffade den tyska, långt därifrån. Förklaringarna till det snabba bygget var allt annat än överlägsen teknik, de kom sig i stället av omänsklig brutalitet.
För att spränga sig fram fort, upp till tio meter om dagen, använde sig amerikanerna inte av dynamit, utan av nitroglycerin. Det var en högst uppskakande nyhet för Lauritz.
Sprängkraften i nitroglycerin var förvisso avsevärt större än i dynamit. Men nitroglycerin är ett ytterst instabilt ämne som måste sättas samman praktiskt taget på plats. Och den som gör det riskerar att dö vid minsta darrning på handen. Det gjorde de också, arbetarna hade dött som flugor. Amerikanerna hade därför importerat en särskild slavarbetskraft för ändamålet, kineser.
Man beräknade att det amerikanska transkontinentala järnvägsbygget kostat mer än 30 000 kineser livet, de flesta till följd av olyckor med nitroglycerin. Hela järnvägslinjen var en enda utdragen kyrkogård. De många döda hade också ökat lönsamheten för de entreprenörer som fått kontrakt på bygget, eftersom de hade infört regeln att varje arbetare skulle få hela lönen när kontraktstiden på två år löpte ut. Då nästan ingen kines överlevde i två år slapp byggfirmorna i praktiken undan större delen av lönekostnaden. Kinesiska slavar hade alltså gratis byggt världens mest beundrade järnvägsbygge. I stället för lön hade de själva fått betala med sina liv.
Lauritz gick och hämtade sin räknesticka och gjorde några överslag. Om man använt samma metod här skulle järnvägen ha varit klar för fyra år sedan men kostat ungefär 5 000 liv.
Det var ofattbara siffror. Just nu arbetade som mest 900 man samtidigt på Bergensbanen. Mot hederlig betalning. Och de amerikanska ingenjörerna hade utan att tveka offrat mer än trettio gånger så många man. Utan betalning.
Oförutsedda olyckor var omöjliga att undvika, till och med dödsolyckor. Ras från sprängsten kunde överraska vem som helst. Bergensbanen hade hittills kostat ungefär ett dussin liv.
Men tvingade man arbetarna att använda nitroglycerin visste man utan tvekan vad kostnaden skulle bli. Och ändå hade de fortsatt så, år efter år.
Han hade inte träffat så många amerikaner. Det fanns enstaka amerikanska studenter med tysk familjehistoria vid universitetet i Dresden. De skiljde sig inte märkbart från andra människor, vad han kunde erinra sig. Möjligen var det en särskild sorts amerikaner som sökte utbildning vid europeiska universitet, en mer förfinad sort kanske. Talade lite högre än andra och gick med ändan före in i bänkraden på teater och opera, annars inget uppseendeväckande.
Senare vid middagen nere i hotellets matsal tog han upp ämnet med Alice Klem. Hon var engelska, från en aristokratisk familj, som på outgrundliga vägar hittat en norsk järnvägsingenjör, gift sig och snart befunnit sig uppe på en av Europas vildaste och mest otillgängliga högplatåer.
Också det var en fråga han gärna ville diskutera med henne, aristokratisk dam och enkel norsk järnvägsingenjör, men hittills hade han varit för blyg för att ta upp ett så personligt ämne.
Vad amerikaner beträffade hade Alice Klem lika chockerande som enkla förklaringar. De var jordens mest brutala folk, härdat av oerhörda umbäranden under kolonialtiden och under det grymmaste och blodigaste inbördeskriget i historien. De hade utan att tveka utrotat större delen av indianbefolkningen och satt den överlevande folkspillran i fångläger, de var ett folk av råskinn. Finge de en möjlighet, vilket Gud förbjude, skulle de behandla alla andra som kom i deras väg på samma sätt, vita, gula eller svarta spelade ingen roll. Jo förresten, just hudfärgen kanske spelade en viss roll. De skulle aldrig ha kunnat importera engelska slavar på samma sätt som de tydligen gjort med kineser. Själva var de ett blandfolk som uppstått ur fattiga emigranter från Europa – förbrytare och religiösa fanatiker om vartannat. Men de respekterade vita människor på ett helt annat sätt än röda eller svarta och, tydligen med tanke på den förskräckliga historien om deras järnvägsbygge, den gula rasen. För världens framtid var det nog avgörande att kulturnationer som England och Tyskland stod upp mot den fara som detta brutala folk utgjorde.
Lauritz protesterade milt mot det där sista om Amerika som en sorts militär fara för världen. Krig i Europa var knappast tänkbart längre i vår tid av explosionsartat snabba tekniska framsteg. Senast hade vi ju sett hur svenskarna avstått från krig i ett läge där man i äldre tider omedelbart skulle ha gått till militärt angrepp med pukor, trumpeter och fladdrande fanor. Och ett kulturellt sammanhållet Europa skulle vara alldeles för starkt för att amerikanerna skulle komma på tanken att gå till anfall.
Samtalsämnet klingade sakta av som om det vore lite pinsamt. I salongen på Hotel Finse talade man ogärna politik efter maten, än mindre under maten.
Som på beställning visade sig hermelinerna och fick genast alla på andra tankar än krig och amerikanskt barbari.
I början av vintern hade vinden svept upp en hårt sammanpackad snödriva mot det största salongsfönstret i hotellet. Ett par hermeliner, som vintertid levde under snön, hade dragit upp en gång tätt intill fönstret, således med snö på ena sidan och glasrutan på den andra. I början hade de varit ganska skygga, man såg dem bara smita förbi som vita streck då och då. Men efterhand hade de tyckts vänja sig vid det mänskliga sällskapet och satt då och då, som nu, stilla bakom fönsterrutan och betraktade nyfiket människorna inne i rummet. De tycktes ha förstått att de var säkra på andra sidan glasrutan. De var alltid en lika munter distraktion.
Efter en stund försvann hermelinerna ner i sin gång, efter att först blixtsnabbt ha utfört något som faktiskt såg ut som ett försök att avla nya hermeliner, till åskådarnas något generade nöje. Joseph Klem muttrade med spelad indignation om modern frigjordhet, Daniel Ellefsen slätade över med synpunkter på hermelinernas fräckhet när det gällde att leta upp de köttförråd man gömt i snön. De gjorde små gångar där också, in i stek som kotlettrad, så att man fick slänga allt.
Efter detta jordnära inpass ursäktade sig Daniel och drog sig tillbaks. Även Joseph Klem fann anledning att resa sig och sträcka på sig som markering att nu var det dags också för hans del.
“Får det lov att vara en sista nattmössa innan vi gör kväll?” frågade Alice Klem Lauritz, kanske mest för formens skull. Nattmössa betydde sängfösare, det hade han lärt sig. Alice Klem talade en lustig engelsknorska och flera av hennes felöversättningar, som det här med “night cap”, hade blivit en del av den interna jargongen på Finse.
“Jatack, gärna, jag tar gärna ett glas vin”, svarade Lauritz till sin egen förvåning.
Alice Klem, eller som han såg henne just nu, Lady Alice, reste sig genast med ett vänligt leende och gick ut mot köket för att hämta vin. Herrarna sade godnatt till varandra.
Förr eller senare borde han ta upp ämnet med henne. Hon om någon borde veta. Och han hade fått för sig att det här var precis rätt läge.
Hon kom tillbaks med en flaska av järnvägens vanliga rödvin och serverade två glas.
“Du vill mig något?” frågade hon som om det vore självklart när han markerade en skål mot henne.
“Ja faktiskt”, svarade Lauritz trots att han hunnit ångra sig. “Det kanske är alldeles för indiskret, men jag fick för mig att du vore den jag kunde tala med om slika ting.”
“Vilka ting?”
Och så började han berätta. En ung adelsdam i ett av Europas kulturländer blir förälskad i en fattig norsk järnvägsingenjör. Damens far är, av lätt insedda skäl, stark motståndare till denna mesallians. Han ställer ekonomiska krav som sannolikt aldrig kommer att kunna uppfyllas av den unge mannen. Men om han då ändå mot rim och reson…
“Tack, det räcker!” sade Alice Klem och höll upp handen till stopptecken för att understryka att här gick en gräns av något slag. “Jag kan min egen historia. Varför vill du gräva i den?”
Hon såg inte road ut, om man nu skulle använda ett sånt där engelskt understatement, tänkte Lauritz. Men det fanns ingen återvändo.
“Därför att det är min historia”, sade han. “Det handlar inte om Lady Alice utan om en viss högvälboren Ingeborg von Freital. Och jag älskar henne över allt annat på jorden.”
“Berätta! Berätta mer!” manade Lady Alice.
Hon hade ett ögonblick tidigare sett nästan ilsken ut. Hon var en kraftfull kvinna, långt ifrån vad man föreställer sig som aristokratisk, mörkt hår i en hårt tuktad uppsättning, lite fyrkantig i överkroppen och med ett stort ansikte med grova drag och tjocka svarta ögonbryn. Ena stunden, som alldeles nyss när hon befallde stopp, kunde hennes ansikte te sig både befallande och lite elakt. När hon log åt något skämt gav hon ett varmt och humoristiskt intryck. Nu såg hon bara djupt intresserad ut.
Lauritz försökte berätta om Ingeborg. Han hade aldrig talat ingående om henne med någon annan människa, inte ens med sin egen mor, och nu visade det sig svårare än han kunnat föreställa sig.
Han försökte i första hand framhäva Ingeborgs intellektuella kvaliteter, hennes radikala syn på kvinnans ställning i samhället, frågan om rösträtten och kvinnans kommande erövring av vetenskapen, också den manliga vetenskapen. Sexualiteten undvek han. Den ekonomiska möjlighet som nyligen uppstått beskrev han mycket kortfattat och möjligen alltför blygsamt. Alice Klem lyssnade intensivt med ett både vänligt och ironiskt leende.
“Har ni älskat med varandra i hemlighet?” frågade hon förkrossande rakt på sak när Lauritz till slut börjat svamla och tveka.
“Ja, det har vi”, svarade han vilt rodnande.
“Utmärkt! Det här kommer nog att ordna sig. Intressant tanke att vi skulle bli två ladies på Finse. Bara inte klasskämparna där ute får reda på saken. Hursomhelst. Så var det för mig. Lösningen på problemet är helt enkelt att rymma från den tyranniske fadern när man blivit myndig och sen är det bara att gifta sig. De kan te sig dyrt, så det är bara att väga kärleken mot arvlöshet. Den möjligheten har ni väl övervägt?”
“Jadå och Ingeborg är redan myndig”, svarade Lauritz.
“Och varför har ni inte gjort det?”
“Därför att jag måste vara kvar på Bergensbanen tills bygget är klart. Det är en hederssak.”
“Struntprat! Allt män säger om heder är struntprat. Accepterar verkligen din Ingeborg ett sådant resonemang?”
“Ja, det gör hon. Så fort jag kommer ner från fjället, när det här bygget är klart, kan jag erbjuda henne ett helt annat liv i Bergen. Jag håller redan på att inreda ett nytt hus åt oss. I år kommer jag att för andra gången anhålla om hennes hand när jag träffar hennes far under regattan i Kiel. Förlåt, en regatta är…”
“Jajaja. Jag vet naturligtvis vad en regatta är. Det är där bland seglarbaler och liknande tillställningar sådana som jag och din Ingeborg bjuds ut till äktenskap med lämplig man. Ju fulare man är, som jag själv, desto äldre man. Så nu ska du humiliera dig… förlåt heter det så på norska?”
“Förödmjuka mig. Jo, det ska jag göra för andra gången.”
“Och om gubbtjyven säger nej?”
“Då gifter vi oss i alla fall.”
“Excellent! Ja det var väl det hela. Men vad i all världen var det du egentligen ville veta?”
Lauritz blev plötsligt osäker. Frågan var högst befogad. Vad ville han egentligen veta?
Snöstormen där ute ven allt högre, det pep och skrek i hela huset från alla ställen där vinden kunde hitta minsta skrymsle att tränga sig in. De var båda vana vid den saken och lät sig inte störas. Men möjligen var stormen en påminnelse om vilken fråga som gnagde honom, en nästan hemlig eller osynlig fråga som han aldrig riktigt erkänt för sig själv.
“Det är kanske pinsamt”, sade han. “Å andra sidan är det en fråga som ingen annan människa på Finse utom du kan svara på. Kan en aristokrat som Ingeborg i längden leva med en plebej som jag?”
Först bara häpnade hon. Sedan brast hon ut i ett långt skratt som gjorde honom alltmer generad ju längre det varade. Hon skrattade så att hon måste sträcka sig efter en kvarglömd servett för att torka tårarna.
“Vet du, min käre Lauritz”, sade hon till slut. “Om Ingeborg är den du beskrivit för mig är det där det minsta av dina bekymmer!”
* * *
En ung pojke dog uppe i Torbjørnstunneln. Han hade gjort det vanligaste av misstag vid tunnelarbete, att gå in för tidigt efter sprängningen för att börja röjningsarbetet. Ett stenblock uppe i tunnelns tak hade lossnat och träffat honom rätt över huvudet. Det var särskilt tragiskt när en så ung människa miste livet, det var alla på Finse överens om. Kanske var det också extra tragiskt för att olyckan var så onödig. Vid sprängning utvecklas stark hetta, när berget sedan svalnar krymper det och då kommer rasen. Alla visste det.
Nu var det dessutom januari och ingen kunde ta sig vare sig till eller från Finse annat än på skidor. Vid en annan tid på året hade man gett hela arbetslaget ledigt någon tid, det var förman Emund Hamres lag, inte Johan Svenskes. Lauritz kände en liten men samtidigt skamsen lättnad över att det var så det förhöll sig. Han och Johan Svenske hade under tre års arbete uppe på Kleivebron inte förlorat en enda man. Någon hade hamnat dinglande över stupet i säkerhetslinorna, men ingen hade skadat sig värre än blåmärken och klämskador. På den besvärliga transportvägen uppför Kleivegjelet hade en och annan hästtransport störtat nedför fjällsluttningen, men inte heller där hade någon dött eller kommit till allvarlig skada, man hade bara förlorat några hästar.
Stämningen uppe i Torbjørnsbaracken var självfallet mycket dyster när Lauritz kom dit. Det var inte bara sorgen över en förlorad arbetskamrat, man kände sig skamsen lite till mans. Någon borde ha stoppat pojken när han var för ivrig att gå in i tunneln, särskilt basen borde ha tagit det ansvaret. Nu nyttade det ändå inte till att känna skuld. Olyckan hade skett och ingenting kunde ändra på det.
Och eftersom permission inte var att tänka på under dessa snöförhållanden kunde man bara jobba vidare som vanligt, fast det inte skulle kännas som vanligt.
Man hade också ett psykologiskt problem, även om basen Hamre inte uttryckte det så. Frågan var vad man skulle göra med liket. Man kunde inte ha det liggande i tunneln i väntan på vårens första transportväg. Det var för varmt. Än mindre kunde man förvara den döde arbetskamraten inne i baracken. Och hur skulle man meddela den dödes föräldrar? Ingen i baracken var mycket för att skriva brev.
Lauritz kved inombords av de obehagliga problem som nu lassades på honom, men han gjorde sitt bästa för att inte visa det. Brevet till den dödes föräldrar åtog han sig att skriva samma kväll så att det kunde sändas med morgondagens postgång, förutsatt att inte brevbäraren fick stormhinder. Vad liket beträffade skulle man svepa det i presenning, surra det med rep och få ner det till snötunnelns mynning. Där skulle han själv och Ellefsen möta upp med en släde och sedan ordna med tillfällig begravning nere i Finse. Detaljerna gick han inte in på och ingen frågade.
Begravning i någon vanlig ordning var inte till att tänka på. Först ett snödjup på minst tre meter, sedan tjäle i marken.
Ett par timmar senare mötte Lauritz och Daniel Ellefsen hela Hamres arbetslag vid mynningen till snötunneln. När de placerade sin döde arbetskamrat på släden höll Hamre en kort grötig predikan medan alla stod med hatten i hand och sänkta huvuden i en ring runt släden. Sedan vände de på klacken och gick utan ett ord tillbaka in i tunneln.
Lauritz och Daniel spände sig själva som hästar framför släden och skidade ner till de stora stallarna vid Finse. Där fanns verktyg och byggnadsmaterial. De snickrade en kista, noga med att göra den tät. Inga hermeliner skulle kunna gräva sig in och vanställa den döde.
De begravde honom under några meter snö, så som de brukade förvara renkött och fisk.
Bland anställningslistorna på kontoret hittade Lauritz, nästan till sin besvikelse, den dödes ordentligt antecknade namn och hemort. Han var Elling Ellingsen från Eidfjord.
Han satt länge uppe i deras arbetsrum med penna i hand och stirrade på ett blankt papper. Till slut bet han ihop, doppade pennan i bläckhornet och inledde rakt på sak med att det var hans sorgliga plikt att härmed meddela att unge Elling dött i en rasolycka under arbete i Torbjørnstunneln vid Finse.
Några tröstens ord kunde han inte komma på, inga sådana ord skulle ha någon verkan vare sig från präst eller ingenjör. Det visste han av egen erfarenhet.
Ändå försökte han, genom att berätta att sonen hade varit en bland många som offrat sitt liv på Norges största och svåraste byggnadsprojekt någonsin och att den som, i en nära framtid, kunde ta tåget över Hardangervidda helt säkert skulle förstå vilket stort och viktigt arbete, till gagn för hela Norge, som denna järnväg innebar.
Där stannade han och tvekade då han insåg att han inte kände till de nya försäkringsreglerna. Skulle familjen Ellingsen få ut någon livförsäkring? Det var för sent för att ringa till huvudkontoret och fråga, men han ville bli av med brevet och skrev att en första livförsäkringssumma om 1 000 kronor skulle komma att utbetalas redan i den närmaste framtiden från Bergens Privatbank och att senare besked i ärendet skulle komma från Jernbanebolagets kontor i Voss. Han avslutade med att än en gång beklaga sorgen och förseglade kuvertet.
Genast skrev han en anvisning till bankdirektör Sievertsen att från hans privata konto betala 1 000 kronor till familjen Ellingsen i Eidfjord.
Så var han av med den saken, drog en suck av lättnad och kastade sig över det tjocka kuvertet från sin kompanjon Kjetil Haugen, fylld av förväntningar. Kjetil hade under det senaste året dragit in ett flertal stora projekt till firman. Allt gick mycket bättre nu när det börjat gå upp för bergensarna att järnvägsprojektet var på väg mot framgång och att allt annat bara varit illasinnat sladder. Från att det varit något av en belastning för Horneman & Haugen att vara så starkt knutna till Bergensbanen hade det nu, för Lauritzen & Haugen, tvärtom blivit den största tillgången. Framför allt när det gällde nya broar och bryggor runt Bergen hade orderingången varit strålande.
Ändå blev han genast besviken när han började läsa. De beslutande myndigheterna i Bergen hade underkänt deras förslag till ny järnvägsstation.
Det var obegripligt. Deras nye partner, arkitekten Jens Kielland, var liksom Lauritz utbildad i Tyskland och de hade genast funnit varandra och utformat idén till den nya järnvägsstationen under en mycket glad kväll där de hela tiden föll varandra i talet, till slut på tyska.
Kjetil menade att det bara var att tänka om. Kanske ville den bergensiska överheten ha något som föreföll dem mer nordiskt. Det ratade förslaget hade kanske snarare drag av en medeltida tysk borg. Jens var redan igång med att rita nya förslag.
Kjetil hade också dragit upp riktlinjer för hur mor Maren Kristine kunde göra väsentliga framsteg i sina affärer – utan att det föreföll som “girighet”, han hade förstått att Mor var känslig på den punkten. Men hinder var till för att övervinnas – och det gällde till och med Gud.
Det senare var ett skämt som inte föll Lauritz i smaken.
Kjetil hade till att börja med inregistrerat ett varumärke med text och bild. Märket var “Frøynes” i silver mot svart botten och med en bild som föreställde ett hus i vikingastil på en udde vid en fjord. Turisterna skulle få lära sig att det var just detta man skulle fråga efter, att det var Frøynes och ingenting annat som var à la mode. Det var första steget.
Andra steget var att låta de två förnämsta affärerna i staden få produktionen från Frøynes i kommission, att sälja så dyrt de förmådde och ta 25 procent för egen del. Det blev vinst i flera led. Man slapp större delen av försäljningen men kunde ändå sälja mer. Och för högre pris.
Det tredje steget vore att faktiskt bygga ett långhus i vikingastil ute på gården, ålderdomligt i exteriören, gärna med drakhuvuden och slikt, men naturligtvis modernt isolerat med större fönster, ordnad belysning och två stora öppna spisar.
Där kunde Mor organisera arbetet hela vintrarna. Och på somrarna kunde den stadsboende delen av familjen, allteftersom den växte, ha långhuset som sommarvistelse. Alla bergensare ville nuförtiden ha något sådant ställe på öarna för att barnen skulle leva sunt på somrarna. Här kunde man, menade Kjetil, i högsta grad förena nytta med nöje.
Att omsättningen för Frøynes skulle kunna bli sju–åtta gånger så stor med dessa rationaliseringar och investeringar var tämligen givet. Lika givet var, resonerade Kjetil förvånansvärt insiktsfullt, att detta knappast var argument som skulle imponera på den gudfruktiga Maren Kristine. Därför fanns en mycket viktig sak att påpeka för Mor, sonens sak snarare än kompanjonens. Hon skulle anställa alla grannar och släktingar och på så vis sprida Guds gåvor även till dem. Osterøya var en mycket fattig ö. Nu skulle många människor där ute kunna få det mycket bättre. Hur i all världen skulle Mor kunna motsätta sig det?
Ja, det var inte lätt att veta, medgav Lauritz. Men Kjetils materialistiska sätt att tänka var, hur logiskt det än kunde förefalla Lauritz, mycket fjärran från Mor. För henne var fattigdom på något sätt en central del av det andliga livet, som om fattigdom vore en sorts välsignelse för dem Gud älskade mest; “det är svårare för en rik man att komma in i Himmelriket än för en kamel att ta sig genom ett nålsöga”.
Det gick inte att förutsäga hur hon skulle reagera på alla de här omstörtande förslagen, skrev han i sitt svarsbrev till Kjetil. Men tanken på att dela med sig till andra var stark också i hennes stränga kristna tro. Han skulle påminna om hur exempelvis Den gode Hensikt hade hjälpt dem själva i deras svåraste stund. Och om Gud dessutom välsignat Mor med denna konstnärliga gåva, så kunde det inte vara mot Hans avsikter att hon med hjälp av den kunnat bistå kusinerna och sin svägerska Aagot. Varför då inte undsätta fler nödlidande i den nära omgivningen på ön?
Det borde övertyga. Eftersom han själv var övertygad om att det var sant.
När han var klar med brevet till Kjetil skrev han kort till arkitektvännen Jens om att bygga lägre, tyngre och mer nordiskt, fast fortfarande med två torn, och skapa en dekor invändigt av norska symboler i stenreliefer, lejonet med yxan, norska järnvägens bevingade hjul och varför inte ett vikingaskepp eller två?
Nästa brev riktade han till banken. Därefter till sin nya vän, skeppsbyggaren Halfdan Michelsen och sedan till repslagarmästaren Christian Cambell Andersen.
I praktiken hade denna skrivbordsverksamhet blivit hans huvudsakliga arbete denna sista vinter på Finse. Det fanns ingen anledning till dåligt samvete för den sakens skull, hans enda arbetsuppgift denna tid på året var mätningarna i den vrenskande Torbjørnstunneln. Och kontorsarbetet bar frukt för framtiden. Lauritzen & Haugen hade ökat sin omsättning med 117 procent senaste året och även om största förtjänsten för den saken tillkom Kjetil så hade han själv bidragit en hel del genom sitt fjärrarbete.
Han måste förresten hinna med ett brev till segelmakeriet innan han gick och lade sig. Brevbäraren brukade komma tidigt på onsdagar.
* * *
Så snart skaren hårdnat i februari och vårknipan började sätta in ledde basen Hamre sitt arbetslag var söndag ut på tur för att leta efter liket Juel-Hansen. Det var inte enbart pietet och kristen omsorg som drev honom och hans män att systematiskt genomsöka först sträckan upp till Hallingskeid och därefter i allt vidare cirklar i helt andra riktningar.
Järnvägsbolaget hade utlyst en belöning på 1 000 kronor till den som fann liket. Inte heller det enbart av pietet och kristen omsorg. Juel-Hansen hade haft omkring 25 000 kronor i sitt särskilt tillredda kassaskrin som han bar med sig i seldon på ryggen.
Sökandet tedde sig efter några månader meningslöst. Men Hamre gav inte upp.
I början av juni när man inte längre kunde gå på skaren utan bara ta sig fram på skidor, vilket dock inte hade avskräckt Hamre, kom han en söndagseftermiddag ner till Finse och sökte upp Lauritz. Han såg högtidlig ut.
“Jag har funnit honom”, meddelade han korthugget. “Jag har åtminstone funnit kassaskrinet och hans skidor.”
“Var det långt härifrån?” frågade Lauritz.
“Nej, men åt fel håll, nedåt Finsevand till. Kan ingenjörn vara så god att ta en skidpulka och följa med så kanske vi kan hämta’n. Han måste ju ligga i närheten.”
“Så det har du inte undersökt?” frågade Lauritz brydd. “Varför inte det?”
“Därför att det sägs att han hade 25 000 kronor i kassaskrinet.”
Till en början förstod inte Lauritz vad som menades med det konstaterandet. Det visade sig dock desto tydligare när han själv, med skidpulka efter sig, tillsammans med Hamre och Daniel Ellefsen, som också släpade på en pulka, kom fram till fyndplatsen där de kunde se ett par skidor sticka upp ur snön bredvid ett svart kassaskrin som solen bränt fram i öppen dag.
“Här!” sade Hamre och pekade ner i sina egna skidspår där han vänt om. “Här stannade jag som ni ser. Och så återvände jag till Finse. Men nu när vi alla är vittnen på varandra kan vi gå fram.”
Skrinet verkade orört, men det var inte låst. När Lauritz öppnade det knirkande isiga låset kunde han snabbt konstatera att skrinet var fyllt med sedlar. Förmodligen hela summan, varför skulle en tjuv nöjt sig med mindre? Det verkade ändå högst ofint att börja räkna pengar innan man hittat Juel-Hansen själv. Han, eller resterna av honom, borde ju finnas i närheten.
De behövde inte leta länge. Han låg femtio meter bort under en stor sten där han tagit skydd. Bredvid honom låg en halvdrucken ölflaska och några smörgåsar. Underligt att inte rävar och korpar hittat fram.
De skidade ner liket och kassaskrinet till Finse. Inne på kontoret kontrollräknade Lauritz och Daniel för formens skull pengarna. Summan stämde, det var 26 403 kronor. Lauritz skrev ett uttagskvitto som han lät Hamre signera och räknade därefter upp 1 000 kronor som han överräckte. Hamre tog emot pengarna med stort allvar snarare än triumf.
“Vad ska du göra med pengarna, inte krogen väl?” försökte Daniel skämta.
“Nej int fan, ingenjörn. Hälften går in till ackordet, hälften skickar vi till den olycksalige pojken Ellings föräldrar”, svarade Hamre allvarligt, lyfte på hatten och gick.
I dörren ångrade han sig och vände sig om.
“Det blir int fan krogen förrän den förbannade tunneln är genombruten”, sade han. “Vi ligger ju sist, men till mitten av juli slår vi igenom, det lovar jag. Sen blir det krogen.”
Så var han borta.
“Vi har ett nytt lik utanför”, påminde Daniel. “Vart ska vi skicka det, Voss eller Haugastøl?”
“Vet icke”, medgav Lauritz. “Vi får väl ringa och höra efter.”
* * *
Det var en hänförande syn, något Lauritz sett tusen gånger i sina drömmar och halvsovande vakendrömmar de senaste fyra åren. De sista byggnadsställningarna höll på att tas ner vid Kleivebron. Först nu kunde man se hur vacker den var. Himlen ovanför ljust blå, nästan molnfri, och nedanför den skummande forsen där vårfloden fortfarande rasade. Det var som ett mirakel trots att han alltid vetat att den skulle se ut just så här, han kunde varenda sten i huvudet. Men ritningar och verklighet är inte alls samma sak. Och det gällde mer än broar.
Hästtransporterna med virket från byggnadsställningarna gick i en oändlig rad, som en karavan, från byggnadsplatsen och ner i dalen. Han ville helst dröja sig kvar tills allt var borta och det enda som återstod att se var bron. Den såg ut att kunna bära tio tåg staplade ovanpå varandra, förmodligen ännu mer. Trots styrkan var den vacker.
Han frågade sig om det här var hans största ögonblick som ingenjör. Hans största ögonblick som människa var något helt annat, rentav något i en nära framtid, om hans och Ingeborgs planer blev verklighet, men största ögonblick som ingenjör?
Ja, utan tvekan. Den blå himlen, den vita skummande forsen, det grå stenvalvet över avgrunden.
På låglandet hade han, eller nästan vilken ingenjör som helst, byggt en sådan bro på ett år. Här uppe var det en helt annan sak. Åtta månaders vinter. Snöstormar på uppåt 40 sekundmeter, is som kunde tränga sig ner i och spränga minsta hålighet. Såvitt han visste fanns ingenting liknande i världen. Amerikanerna hade aldrig kunnat bygga så här med sin kinesiska slavarbetskraft. På Kleivebron hade inget liv gått till spillo. Inte ett enda på fyra år.
Han försökte inpränta ögonblicket, hålla det kvar som en kinematografisk bild inne i huvudet som han skulle kunna spela upp närsomhelst och varsomhelst resten av livet.
Någon dunkade honom så hårt i ryggen att han måste ta ett vacklande steg framåt, alltså ingen tvekan om vem.
“Det här gjorde vi inihelvitte bra, eller vad säger du, ingenjörsvalp!” röt Johan Svenske.
“Jo du din rallarslusk, det här gjorde vi inihelvitte bra”, svarade Lauritz. “Och jag har fyra flaskor whisky med mig i mesen till kvällstoddy.”
“Fyra flaskor? Dubbel ranson och dessutom på en onsdag. Men jobbet måste bli klart först, till dess inte en droppe. Eller hur?”
“Jo, det verkar klokt. Sätt dig förresten för jag har ett förslag.”
De satte sig intill varandra på en flat klippa som stack ut några meter över den vilda forsen och såg på nytt upp mot bron, båda lika hänförda.
“Vad ska du göra nu Johan, nu när Bergensbanen snart går sin gilla gång?” frågade Lauritz.
“Ja det vete fan”, svarade Johan och rev sig i det svarta helskägget. “Jag är och förblir en renhårig rallarslusk, du vet. Jag drar vidare och så är det inte mer med det. Livet går vidare tills det tar slut.”
“Jag skulle vilja anställa dig, en fast anställning i Bergen”, sade Lauritz, högst osäker på vilken reaktion som nu skulle möta honom. Han väntade sig vadsomhelst, allt var möjligt.
Johan stirrade häpet på honom, men svarade inte. I stället spottade han ut sitt snus och trevade efter dosan för att lägga in en ny pris medan han såg intensivt på Lauritz som för att kunna avgöra om det hela var ett skämt.
Men att han lade in en ny pris snus var ett säkert tecken på att han hade något allvarligt att överväga.
“Fast anställning? Fy fan! Jag föredrar ackord som du vet”, svarade han till slut och spottade ut en kraftfull brun stråle snusblandad saliv som uppslukades i den vita forsen där nere.
Det var ändå ett förhandlingsbud, bedömde Lauritz.
“Vad tjänar du som bäst en månad här uppe, Johan?” frågade han.
“Är ackordet bra och graniten inte för oväntat vrång kan det bli en 700 kronor. Och det är ju inte så illa pinkat, det gör man inte med någon fast utsugarlön.”
“Jo, det kan man göra”, invände Lauritz försiktigt, han kände att han tassade ut på okänd mark. “Jag bjuder dig en månadslön på 900 kronor, som bas på en byggnadsfirma. Det betyder alltså 900 kronor varje månad på året, det betyder lön även om det stormar och regnar småspik så att alla måste huka inne i baracken. Det finns bara en hake.”
“Och vilken är den haken?” frågade Johan misstänksamt.
“Du måste bosätta dig i Bergen. Firman kommer att ordna bostad.”
“Så att jag blir norrbagge på riktigt!”
“Ungefär så, ja. Själv kan jag inte se några avgörande nackdelar med att vara norrbagge.”
Johan skrattade till och skakade på huvudet.
“Nej, men du har ju för fan inget val”, muttrade han, fortfarande tankfull eller rentav skeptisk.
“Har du fru och barn?” frågade Lauritz fast han visste svaret.
“Ja, och jag försörjer dem väl. Men ser dem alltför sällan. Kärring har jag och två ungar, fem och sex år gamla.”
“Då börjar de i skola i Bergen och blir norrbaggar innan du vet ordet av. Och efter jobbet kommer du mestadels hem till familjen, åtminstone om vi har projekt i Bergens närhet och där finns mycket att göra”, fortsatte Lauritz sin försiktiga övertalning.
“Och vad är jobbet?”
“Samma som nu. Broar och tunnlar. Jag ritar och mäter, du är bas och bestämmer som vanligt vilka du vill ha i ditt lag.”
“Det här låter inte så illa”, sade Johan efter en lång tankepaus. “Får jag vad man kallar semester också?”
“Tio dagar betald semester varje år. Förutom jul och påsk.”
“Men vad i helvitte är det här! Hur kan du komma med såna schangtila erbjudanden?”
“Du vet Horneman & Haugen, ingenjörsfirman som byggde Gravehalstunneln och en hel del annat här? Firman heter nu Lauritzen & Haugen, jag äger en stor del av den. Och jag behöver folk som du, rallarna på Bergensbanen är de bästa och du är bäst bland dem. Därför hög lön, bostad och semester, så som det kommer att se ut i framtiden.”
“Så du har gått och blivit kapitalist!”
“Ja, det är möjligt att du kan se saken på så vis, Johan. Men tänk efter nu. Jag är i så fall en kapitalist av det nya århundradet. Jag är inte bara för allmän och kvinnlig rösträtt och…”
“Va! Ska fruntimren rösta?”
“Jo, det tycker jag. Men ta det lugnt nu, Johan. Tänk på vad jag erbjudit, tänk på att vi är vänner för livet efter att ha byggt den här bron, ingen har byggt en sådan bro. Men jag vill att vi ska bygga fler. Och tänk på vad det här betyder för din familj, du får lika stor nytta av mig som jag av dig.”
Johan sänkte huvudet mellan knäna och tänkte efter så att det rentav tycktes göra ont. Det dröjde kanske en halv minut, olidligt länge för Lauritz, innan han rätade på sig och sträckte fram sin väldiga hand.
“Här har du kardan, kapitalistjävel!” sade han med ett brett snusbrunt leende. Och självklart försökte han krama sönder Lauritz hand i handslaget.