BERGEN-SOGNEFJORD
JULI 1913
HON HADE ALDRIG kommit till rätta med Ustaoset, alltså själva ordet. Sex års praktiskt taget dagliga studier i norska, hemma med privatlärare och i den lilla lägenheten på Rosencranz gate i Kristiania på egen hand, hade betalat sig väl. Hon kunde numera delta i vilket samtal som helst på norska, om det gällde getost lika väl som socialdemokrati eller kvinnlig rösträtt. Framför allt det senare.
Men sitt främlingskap för ordet Ustaoset hade hon aldrig kommit över. Platsen var annars en av de vackraste hon kände.
Hon hade för övrigt underskattat svårigheterna att lära sig norska. Grammatiken var enklare än den tyska och engelska, det var sant. Men uttalet ohyggligt mycket svårare än hon hade trott, särskilt som hennes ambition varit att tala norska lika väl som Lauritz talade tyska. Alla hörde genast att hon var utlänning och hon hade börjat resignera på den punkten. Att komma från Tyskland var ändå ingen belastning i Norge, särskilt inte i Bergen.
Ustaoset, än en gång. Närmare bestämt någonting i närheten av 400:e gången. Förmodligen hade ingen människa i hela Norge rest Bergensbanen fram och åter mellan Bergen och Kristiania så många gånger som hon. I närmare fem års tid tur och retur i solsken, regn eller snöstorm. Det fanns en hel del ironi i att just hon blivit habitué på järnvägen. Först allt som Lauritz berättat i sina brev under de hårda åren då livet inte log mot dem. Och sedan när de kom hem efter bröllopet i Dresden, när svärmor Maren Kristine, Aagot, och de tre kusinerna lyckligt återskeppats till Osterøya och hemmet på Allégaten öppnats för säsongen, så gick deras första resa upp till Finse.
Då hade hon ännu inte lärt sig mer norska än några artighetsfraser, men på Finse talade alla, såväl gäster som värdparet, utmärkt tyska. Hon och Alice Klem hade genast funnit varandra och ibland när hon kunde ta det allra tidigaste tåget från Kristiania stannade hon för några timmars sällskap med Alice på verandan. Mest hade de talat om suffragetterna och om norska män som, däri var de i all diskretion fullkomligt eniga, hade vissa fördelar gentemot både tyskar och engelsmän.
Ustaoset. Det var här hon alltid, som en ritual, lade ner böckerna och vände sig mot utsikten, hon hade inte tröttnat trots att hon kanske sett den mer än någon annan. Vädret gjorde sitt till för att det nästan aldrig såg ut som förra gången, liksom årstidernas växlingar. I kärlekssolidaritet – ett ord som Christa introducerat i ett av sina brev från Berlin – med Lauritz hade hon alltid suttit med blicken riktad stint ut mot vidden. Nu kom en lång behaglig sträcka längs Ustavand glittrande i solljuset. Man sade att denna 1913 års sommar måtte gå till historien som den hetaste och vackraste, torraste sade bönderna, som någon över huvud taget kunde erinra sig på Vestlandet.
Det strålande ljuset över Ustavand var helt i harmoni med hennes sinnesstämning, hon kände sig inombords som utsikten. Det fanns något småborgerligt löjligt med att erkänna sig själv som lycklig, särskilt bland intellektuella. Det gav hon just nu blanka fan i. Just så, det var rentav njutningsfullt att tänka den grova norska svordomen som en, låt vara något småttig, protest mot sin “småborgerliga” icke intellektuella lycka.
Men så var det. Vid middagen senare i kväll skulle hon passera en av livets stora stationer. Som den gången ombord på Ran när Far plötsligt lade bort titlarna, det vill säga Lauritz titlar, och Lauritz inte förstod riktigt vad klockan var slagen, att det här var Fars slutliga kapitulation.
Det var det stora ögonblicket. För det som följde därefter var bara en följd av kapitulationen. Bröllop i den privata kyrkan på Schloss Freital, gäster, tal, champagne var ingenting. Utom möjligen svärmor Maren Kristine, fastern och kusinerna i sina exotiska folkdräkter. Lauritz mor var verkligen mycket vacker. Och värdig på något nästan drottninglikt vis som var omöjligt att få ihop med hennes enkla bakgrund.
Den första gången de älskade uppe på vinden hemma i Christas sommarresidens våren 1900.
När Far kapitulerade ombord på Ran efter Lauritz andra seger under Kieler Woche år 1907.
Och i kväll, till middagen på Allégaten i Bergen den 7 juli 1913.
Tre av livets höjdpunkter.
Men de var på något sätt i en egen klass. Barnen var en helt annan sak. Harald var nu tre år, Johanne två år.
De var som en mer eller mindre automatisk följd av att Far till slut äntligen gav med sig. I samma ögonblick stod det klart att Harald och Johanne skulle finnas en dag.
Tåget var på väg in mot Haugastøl. Förunderligt att tänka hur denna korta resa för Lauritz del handlat om timmar av kamp på skidor. Nu var tåget så självklart, som om det alltid funnits här därför att det måste finnas ett tåg här. Hur skulle man annars komma till Kristiania?
Hon hade tagit för givet att det fanns universitet i Bergen, landets andra stad, dessutom minst 900 år gammal som mer eller mindre betydelsefull stad. Ungefär som Kiel, eller Hamburg i Hansans förbund.
Men en stad utan universitet! Hon hade först inte trott sina öron. Sedan hade hon omedelbart insett konsekvenserna. Inget universitet, än mindre en medicinsk fakultet, alltså inga läkarstudier. Närmaste universitet låg i Kristiania.
En tysk äkta man skulle i ett sådant läge, föreställde hon sig, ha blivit ytterst praktisk i sina resonemang. Det vore för långt bort, det vore omöjligt för en ung gift anständig kvinna att resa ensam så många gånger på tåg, för dyrt att organisera resesällskap var gång, ingenstans att bo i Kristiania. Och ovanpå det allt bråk som måste till för att över huvud taget få henne antagen på den medicinska fakulteten i Kristiania. Ett berg av praktiska hinder. Som alla kunde beskrivas lugnt, klokt och i rationella termer av en förstående äkta man.
Lauritz var inte sån. Det var kanske därför hon fortfarande älskade honom med passion och inte bara med en rofylld känsla av att ha funnit rätt livskamrat, rätt man att organisera tillvaron med. De bergensiska societetskvinnorna, i vars sällskap hon av olika skäl hamnat ganska snabbt, hade varit förvånansvärt öppenhjärtiga när de samtalade om sådana ting. Om det här var något särskilt norskt, som skiljde sig från tyskt, kunde hon inte veta. Hon hade aldrig varit gift kvinna i umgänge med andra gifta kvinnor i Tyskland. Nästan alla hade varit överens om att passionen är ett första, förvisso nödvändigt men ändå bara ett första, stadium i äktenskapet. Efter det första barnet, då sexualiteten avstannade, gled man in i nästa stadium och sådan var tydligen naturens ordning. Det nyttade till ingenting att fantisera om en ny passion. Förutom att dra på sig skandal skulle man bara vara med om precis samma sak en gång till.
Det hade nästan verkat som om de talade om en naturlag.
Med Lauritz var det annorlunda. När hon beskrev sin heta önskan att bli läkare hade han tagit fram papper och penna och listat problemen, sett hela problemberget framför sig. Det var nästan så att han tagit fram räknestickan.
Hon mindes den stunden knivskarpt och först nu, många år senare, insåg hon att den kanske också varit ett avgörande ögonblick mellan dem.
Han ritade upp hela berget av svårigheter i olika punkter. Sedan, som om han fortfarande varit kvar på Hardangervidda bland broar och tunnlar, tog han sig metodiskt an uppgiften att tillsammans med henne spränga berget.
För det första måste hon ha en bostad i Kristiania. Firman höll på att öppna en kontorsfilial där, mitt i centrum på Rosencranz gate. För det ändamålet behövde man ändå en fastighet. Där skulle han låta inreda en lägenhet av passande storlek.
Så var det problemet löst.
För det andra måste hon lära sig bättre norska för att kunna tillgodogöra sig universitetsstudier. Dagliga lektioner med privatlärare fyra timmar om dagen.
Så var det problemet löst.
För det tredje fordrades antagligen intriger, politiskt inflytande av något slag för att man skulle släppa in en kvinna på den medicinska fakulteten.
Det problemet kunde inte lösas omedelbart utan måste undersökas först. Och det var inte lika svårt som det skulle ha varit i Dresden, visade det sig. I Norge avlade den första kvinnan medicinsk läkarexamen redan år 1893. Hon hette Marie Spångberg, och var numera god vän och mentor till Ingeborg.
Frågan visade sig sedan bara vara hur kvalificerad Ingeborg kunde tänkas vara för universitetsstudier i Norge. Hon hade examen från universitetet i Dresden i pedagogik, franska och engelska. Och därtill en examen från Dresdens Högre Sjuksköterskeskola.
För ett otränat, kvinnligt, öga föreföll detta som en självklar kvalifikation. Men icke så för alla de manliga ögonen i den medicinska överheten på fakulteten i Kristiania. Den första omröstningen i fakultetsledningen slutade 9–7 till Ingeborgs nackdel.
Då for Lauritz, efter att ha gjort ett icke föraktligt kontantuttag i banken, på plötslig förrättning till Kristiania. Han påstod att det gällde viktiga angelägenheter för att ordna upp saker och ting angående filialen i huvudstaden. Händelsevis sammanträffade han med några av ledamöterna i fakultetsledningen, under angenäma omständigheter. Vid nästa omröstning, när saken prövades på nytt, utföll röstsiffrorna 10–6. I Ingeborgs favör.
Så var det problemet löst.
Och språket var ett betydligt mindre hinder än man kunnat tro. Föga förvånande var världens ledande undervisningslitteratur i medicin inte på norska. Mindre förvånande var den på tyska. Och därtill en hel del på engelska. I stället för en nackdel med språket hade hon fått en fördel.
Konduktören knackade på glasrutan, mötte hennes blick inne i kupén och drog upp dörren till förstaklasskupén. De kände varandra väl.
“Jag vill bara meddela att vi har en försening från Voss, så vi blir åtminstone arton minuter inne på Finse”, sade han.
“Det passar mig utmärkt, Jon”, svarade hon. “Vill du bara vara så snäll att be lokföraren att inte glömma ångvisslan ett par minuter före avgång?”
“Självklart, Fru Lauritzen”, svarade han med en bugning och drog försiktigt igen kupédörren.
Om hon lutade sig lite framåt kunde hon redan ana Finsevand där framme. Hon hoppades intensivt att goda väninnan Alice som vanligt skulle kika ut när lördagståget kom in från Kristiania, särskilt nu när de hade arton minuter på sig.
Alice Klem stod mycket riktigt spanande i hotellingången som bara låg ett stenkast från stationen när tåget pustande och stånkande gled in och stannade vid Finse.
Ingeborg var på språng vid förstaklassvagnens dörr och hoppade ner på perrongen redan innan tåget stannat. De två väninnorna skyndade varandra till mötes, det vill säga Ingeborg sprang på lätta fötter med kjolen uppdragen med ena handen för att inte snubbla och den andra handen om sin hatt för att den inte skulle blåsa av.
“Vi tycks vara på ett strålande humör idag!” konstaterade Alice Klem när de kindpussats.
Ingeborg tog plötsligt ett förnärmat steg bakåt och granskade Alice Klem, hotellets ägare, strängt uppifrån och ner.
“My dear Lady Alice!” sade hon med en ansträngning att härma engelsk överklass som möjligen övertygade alla utom just Alice Klem. “Would you be so kind as to from now on address me Doctor Lauritzen, if you don’t mind!”
“My God Ingeborg, you bloody did it!”
De kramades och skrattade.
“Wirklich Untschuldigung meine gnädige Freiherrin und Frau Doktor”, skrattade Alice. “How was that German, you think?”
“Ganska bra, bara ett litet fel.”
“Ett glas champagne måste vi ha. Kom! Vad tyckte Lauritz?”
“Han vet inte, jag visste inte heller förrän i morse. Du är den första jag berättar för!”
De hann dricka merparten av en flaska innan ångvisslan ljöd ute på perrongen och de skiljdes under ömsesidiga försäkringar om att ses snart.
Det var högsäsong för Alice uppe på Finse så hon hade ingen möjlighet att komma till den stora begivenheten i Sognefjord. Ingeborg hängde länge ut genom fönstret och vinkade med en lång blå halsduk.
Och så var hon inne i Torbjørnstunneln. Hur många historier hade hon inte hört om den. Flera års hårt arbete, en gång nära döden.
Och vips var hon ute i ljuset igen. Som om det inte varit något särskilt att bygga den där tunneln.
Hon hade bara två ställen kvar där hon måste vara särskilt uppmärksam i solidaritet med Lauritz och hans arbetskamrater. Först stationen vid Hallingskeid. Där hade han bott en hel del.
Hon kom att tänka på den där frågan som hon dragit på i flera år. Å ena sidan hennes nyfikenhet. Å andra sidan den förfärliga risken att bli missförstådd. Till slut hade nyfikenheten segrat över, i värsta fall, omdömet.
En ofrånkomlig konsekvens av att han stöttade henne så reservationslöst i en plan som de flesta herrar i Bergen över huvud taget inte skulle ha reflekterat över, blev att hon levde utanför hemmet merparten av tiden. Var han inte svartsjuk?
Ibland kände hon sig nästan förolämpad över att han inte visade några tecken på sådan normal manlighet. Hon var inte omedveten om att hon hade en stark påverkan på män i sin omgivning. Också här i Norge där man kunde räkna bort hennes sociala status, där hon inte var ett gott parti som på regattorna i Kiel. Som Fru Lauritzen var hon anonymiserad. Männen ville ändå ha henne och det var så nära ett vetenskapligt faktum man kunde komma. Lauritz kunde inte heller vara omedveten om den saken. Men utan att tveka gav han henne fyra dagars frihet i veckan i en egen lägenhet i Kristiania långt bortanför Hardangervidda. Så varför var han inte svartsjuk? Älskade han henne inte längre?
Hon hatade för evigt sig själv för att ha lagt fram saken på det viset, hon hade druckit för mycket den kvällen.
“Jag är ohyggligt svartsjuk”, hade han svarat kort och spontant innan han tänkte efter, han var förstås lika överrumplad av att ha fått frågan som hon var av att ha ställt den. “Men… nej, jag måste tänka efter en stund, ordna mina egna tankar lite.”
Det var en ljum augustikväll, de satt inne i parken på baksidan av huset i den sen länge utblommade syrenbersån. Det var en hemkomstlördag som vanligt, allt hade varit som vanligt. Systrarna Tøllnes från Osterøya hade klätt och kammat barnen, man hade lekt med dem, Lauritz hade härmat ett ånglok med knäna nere i gruset. Och så hade de njutit för sig själva när mörkret sänktes och månen steg. En kort stund hade de planerat vilka rosor de borde plantera. Och så hade hon ställt den förfärliga frågan.
“I mina värsta mardrömmar”, sade han efter en lång stund av tystnad, “är du… nej, saken är den att jag skäms för mina mardrömmar. Ditt projekt att bli läkare trots att du förvisats till Bergen, där inget universitet finns, trots kravet i så fall på oändliga resor över Hardangervidda, är något jag beundrar dig mycket för. Jag är en lyckligt lottad man, jag kan uppriktigt beundra min hustru. Mina vänner ser på sina hustrur som om de vore deras barn. Inte jag. Det jag gjorde på Hardangervidda, det gör du nu. Det finns en högre mening med det, jag är helt säker på det. Att vi sitter här tillsammans är ett mirakel, det måste finnas en mening med det också.”
“Ja, min älskade, så är det förstås. Förlåt att jag ens tog upp frågan.”
Svarade hon. Och trodde just då på det.
Och trodde fortfarande på, med känslorna. I så måtto var hon “småborgerligt inskränkt”. Åtminstone enligt alla moderna teorier om att ingen äger en annan och att kärleken är både fri och ombytlig.
Men också denna sin “reaktionära” livshållning kunde hon just nu ge blanka fan i.
Än en gång njöt hon av att tänka det grova ordet.
Hon visste exakt när tåget kom till Kleivebron. Under en kort stund tog hon in den vidunderliga utsikten när tåget störtade fram över den bro han byggt. Det var inte bara en solidaritetshandling, det var lika hänförande varje gång.
Därefter skulle hon normalt ha tagit upp sina böcker på nytt. Men inte den här gången. Den fortsatta resan såg hon nu med nya ögon, struntade i alla böcker som hon lagt fram av gammal vana och tänkte att hon var på väg mot sitt livs tredje största station. Om man inte räknade barnen, som seglade i en helt annan klass.
Det hade varit det svåraste under det senaste året, när båda barnen blivit tillräckligt stora för att förstå att nu skulle mor på nytt resa ifrån dem. Tog hon nattåget på söndagskvällen gick det lättare, för då sov de sedan länge när hon kördes till stationen. Men reste hon måndagsmorgnar var de uppe sedan någon timme och grät hjärtskärande när hon inte längre kunde försöka trösta, eftersom hon då skulle missa tåget. Barnflickorna fick slita dem ifrån hennes omfamning och bära ut dem sparkande och skrikande. Hur hade hon kunnat vara så hård?
Nu var det i alla fall över. Från och med nu skulle hon kunna få en stund med barnen varje dag ända tills de kom i den ålder då de började få annat att tänka på. Som hon själv mindes det hade hon varit i åttaårsåldern när hon hellre träffade lekkamrater än sin mor. Förmodligen till mors lättnad.
När borde barnen få varsitt rum? Om två år kanske, när det nog ändå blev dags att flytta dem så långt som möjligt från mors och fars sovrum. Barn borde inte störas nattetid av sina föräldrars kärlek.
Lauritz och hon själv sov tillsammans och nakna. Det hade hon inte vågat nämna för någon i sitt bergensiska umgänge, för såvitt hon förstått hade alla anständiga människor skilda sovrum, männen pyjamas i randig bomull och ibland till och med en vit nattmössa, kvinnorna komplicerade nattlinnen i flera lager.
Det retade henne något att det närmast skulle framstå som “skandal” om det bergensiska borgerskapet visste hur hon och Lauritz tillbringade nätterna.
Merparten av deras umgänge bestod av djupt konservativa kristna, sippa och tillgjorda personer. Bland fruarna fanns till och med vissa som häpnadsväckande nog var motståndare till kvinnlig rösträtt. Med ungefär samma argument som deras män, som menade att kvinnans hjärna inte var skapt för logiska beslut.
Sådant umgänge var priset för Lauritz väl genomtänkta diplo mati, en del av framgången helt enkelt. Han satt i styrelsen för Teaterselskapet, välgörenhetslogen Den gode Hensikt, Førskjønnelsekommisjonen for Bergens By og Dens Omegn, finansgruppen Det nyttige Selskap och en hel del andra liknande föreningar.
Det var bra för affärerna, helt uppenbart. När Førskjønnelsekommisjonen beställde ett nytt stort vägbygge som i sin första etapp skulle gå mellan Fløyen och Møllendal var det händelsevis Det nyttige Selskap som finansierade den stora affären. Och kanske inte lika händelsevis gick därefter själva byggnadsbeställningen till Lauritzen & Haugen.
Vinsten översteg vida priset för detta arrangemang, eftersom priset i huvudsak var att titt som tätt få en man till bordet som talade om tidens ogudaktighet och ungdomens moraliska förfall. Liksom Lauritz antagligen fick sitta med damer då och då som inte ens var för sin egen rösträtt.
Ha! Den saken var i alla fall avgjord. Just i år, 1913, pinsamt nog före Tyskland, införde Norge kvinnlig rösträtt.
Ibland efter sådana nödvändiga men förfärligt tråkiga middagar brukade de sitta en stund under palmen i den s-formade lädersoffan, mitt emot varandra och mest hålla varandras händer utan att säga så mycket. Det var som att spola en vaxpropp ur öronen, fast större, att spola hela hjärnan med ljummet vatten. De hade inget behov av att beklaga sig, och de förtalade förvånansvärt sällan kvällens gäster. Lauritz var en tolerant man, hon var säkert en mindre tolerant kvinna, åtminstone mot ren dumhet och bigotteri, men hon insåg ju det kloka i den här sortens påfrestande umgänge.
Och då och då kunde de hela sig med sina riktiga vänner och hålla “seglarmiddag” med gastarna på Ran, eller “teatermiddag” med folk från teatern och vid sådana ljusa stunder blev både samtalsämnen och tonfall av det slaget att de finare damerna i Førskjønnelsekommisjonen omedelbart skulle ha gripit efter luktsaltet men förmodligen svimmat ändå.
Ibland föll det henne in att de delvis, men förstås bara delvis, levde med teatermasker på sig. Utom just när teaterfolket var hemma på fest.
Men förställningen var nödvändig för affärerna. Lauritzen & Haugen hade fyrdubblat sin omsättning de senaste två åren.
Det var en härlig känsla att stiga ner på perrongen under det höga välvda glastaket. Hon hade ännu inte riktigt vant sig, de hade haft den stora invigningen av den nya järnvägsstationen för mindre än två månader sen, i slutet av maj. Nu kändes det som att komma hem, som att komma till en riktig europeisk stad. Det var hittills enda gången hon sett Lauritz riktigt berusad, när han och Kielland satt sent på natten och ömsom sjöng skabrösa visor och ömsom sluddrade om vilda nya byggnadsplaner.
Kusk och bärare väntade som vanligt vid perrongen, men den här gången bad hon dem att bara forsla hem hennes bagage och meddela att hon kom strax efter, då hon hade för avsikt att promenera.
På Finse hade hon inte tänkt på att det var sommarvärme, vilket inte hörde till vanligheterna där uppe, och att det förmodligen skulle vara en närmast sydeuropeisk hetta som väntade henne nere i Bergen.
Det doftade fortfarande nytt av lackfärg och murbruk inne i den stora stationshallen. De brunlackerade dörrarna glänste, mässing och glas runt restaurangen blixtrade när kyparna ilade ut och in, lördagseftermiddagarna var de livligaste på järnvägsrestaurangen och en het dag som denna skänkte den stora stenbyggnaden svalka av ett slag som bergensare normalt inte behövde efterfråga. Hon log åt reliefen av ett vikingaskepp på väg ut mot huvudentrén. Hon hade ofta tänkt att historien om de tre små brödernas vikingaskepp var så förtjusande att någon borde skriva ner den.
Ute på Strømgaten slog hettan emot henne, ja faktiskt hettan. Hon ångrade att hon bestämt sig för att gå hem, även om promenaden var kort. Hon skulle bara rakt ner förbi Lille Lungegaardsvann och in till höger på Fredrik Meltzers gate så var hon så gott som hemma vid det stora vita huset på Allégaten.
Och hon behövde en stund för att samla sig och bestämma sig för hur hon nu skulle framföra den strålande nyheten för Lauritz. Den som hon bara berättat för Alice än så länge, och då kanske gjort det på ett lite barnsligt och teatraliskt vis.
“Älskade Lauritz, det är över nu. Äntligen är det över, du håller armarna om Doktor Lauritzen.”
Det var en möjlighet. En annan var att upprepa den ytterst okvinnliga positionen med armarna sträckta rakt över huvudet och bara vråla, som när han vann det sista och avgörande finalheatet i velodromen i Dresden och hon skämt ut sig. Det skulle ta några sekunder innan han förstod.
Nej, det var inte särskilt humoristiskt, hon måste komma på något bättre.
När hon gick nedför gatan slog det henne att hon kanske hade en alldeles för ungflicksaktig hatt, en platt halmhatt med konstgjorda rosor och ett svart band, lite fransk rentav. Hon var ändå Fru Lauritzen och hade redan hälsat på tre eller fyra bekanta. Men måste hon verkligen som Doktor Lauritzen bära ett större åbäke till svart hatt med hög veckad kulle och svart flor? Inte på 1900-talet, väl? Och inte det år då Norges kvinnor äntligen fått rösträtt.
På vägen nedför Strømgaten gick hon förbi minst tre byggen som var knutna till Lauritzen & Haugen. Staden höll på att förvandlas. Man sade att det numera fanns närmare fyrtio bilar i Bergen.
Lauritz hade varit frestad att köpa bil, men hon hade sagt nej. Han hade, av sentimentala skäl mer än affärsmässiga, köpt en fastighet på Kaigate och installerat det nya huvudkontoret för Lauritzen & Haugen just där, i stället för nere i centrum där de flesta ansedda företag höll till. För henne, men inte för någon annan antog hon, hade han öppet medgett att det bara rörde sig om ett barndomsminne. När han och bröderna, alla i tioårsåldern, hade gått där på promenad första gången tillsammans med sin onkel hade dessa hus gjort ett ofantligt intryck på dem alla tre. Och nu ägde de, åtminstone två av dem, det största och vackraste. Det var kort promenadavstånd hemifrån, bil behövdes inte.
Att köpa ett barndomsminne var ett skäl så gott som något att köpa en fastighet, som hennes far skulle ha sagt. Men han förstod sig å andra sidan varken på affärer eller byggnadskonst, han var bara “naturligt rik”. Han använde det uttrycket som en motsats till det mer vulgära sättet att bli rik, genom arbete. Som Lauritz.
Lauritz segertåg under en rad regattor i Kiel hade dock ur Fars synvinkel förlåtit allt småttigt som hans “nya” pengar. Den som behärskade Kieler Woche behärskade allt, enligt Far.
Hon hade dock förlåtit Far. Hon hade förlåtit honom allt för den där stunden ombord på Ran när han lade bort titlarna med Lauritz.
Och nu väntade en ny sådan stund. Hon hade ännu inte bestämt sig, måste försöka improvisera.
En av tjänsteflickorna stod med den blå porten på glänt för att spana efter henne och stängde försiktigt för att det inte skulle märkas att hon stått där. De förberedde tydligen något fuffens hemma. Hon fnittrade till, det såg ut att bli ett ovanligt kärvänligt möte den här gången, eftersom hon kom med likaledes ovanligt goda nyheter.
När hon gick uppför den korta grusgången mot porten hade hon ännu inte bestämt sig, men lutade mest åt att säga det rakt på och utan krumbukter.
När hon höjde handen mot ringklockan slogs porten plötsligt upp och där stod Lauritz med barnen i varsin hand. Hon fick brått att först kyssa honom sen sjunka ner för att ta dem i famn, Harald i sjömanskostym och Johanne i en, med tanke på hennes ålder, något överelegant koboltblå klänning.
“Älskade hustru! Välkommen till ett nytt hem och en helt ny tillvaro, det har hänt underbara saker!” hälsade Lauritz.
“Vadå för saker?” frågade hon med Johanne på armen, flickungen kramades och pussades som besatt.
“Till middagen! Till middagen ska jag berätta allt, min kära!” utropade han som om han befann sig på en teaterscen, vände på klacken och gick mot herrummet.
Det var visserligen så de alltid brukade göra. När hon kom hem på lördagseftermiddagarna hade han vanligtvis lite arbete kvar och medan han avslutade det umgicks hon med barnen fram tills det var dags för deras middag, i sämsta fall med gäster.
Besviken kunde hon ju inte gärna vara. En av barnflickorna följde henne upp till övervåningen, hon bar Johanne på armen och Harald som var stor nog att gå själv uppför trapporna, och absolut inte ville bli buren av barnflickan, följde efter och försökte desperat lägga sig i samtalet med mor.
Den här första stunden var alltid förvirring. Barnen talade en blandning av tyska och norska som ingen utom hon kunde förstå. Överenskommelsen var annars att föräldrarna alltid skulle tala tyska med barnen, tjänstefolket naturligtvis alltid norska.
Lauritz fuskade, därav denna förvirring första stunden hon och barnen träffades. Hon klädde fort av sig i underkläderna inne i sovrummet medan barnflickan ställde fram nya leksaker inne i barnens rum. Den här gången var det en stor vit gunghäst med svarta prickar och äkta tagelman som båda barnen absolut ville rida först. Ingeborg låtsades dra lott och satte upp Johanne först på hästen.
När barnen fick sin kvällsvard låg hon i ett ljummet skumbad i det kanske något överdimensionerade rummet som de kallade det romerska badet. Vattnet var som en smekning mot hennes kropp, temperaturen perfekt. Hon försökte tänka ut nya sätt att presentera den stora nyheten att de i mer än en mening fått ny husläkare.
Medan en av husorna borstade ut hennes hår både länge och väl, det skulle inte hinna torka före middagen så hon hade inte kunnat tvätta det, kom hon tillbaks till stämningen på tåget.
Hon var rent och skärt lycklig även om det stred mot var intellektuells uppgift i livet. Det var dock omöjligt att förneka. Hon levde i ett underbart fredligt land utan kaiser och med kvinnlig rösträtt, i ett strålande vackert hus, två små vackra barn, en man som var ett under av modernitet trots sin gudstro, hon skulle snart öppna en särskild läkarklinik för Bergens kvinnor. Och hon älskade. Trots att hon varit gift kvinna i sex år älskade hon fortfarande sin man, stick i stäv mot alla moderna teorier.
Det föll henne in att detta skulle kunna vara själva vändpunkten. Hon låg i ett skimrande blåkaklat bad omgiven av små pelare i klassicistisk stil, temperaturen var perfekt, hon hörde barnen leka i rummet utanför utan att bråka det minsta med varandra. Där nere arbetade man för fullt i köket. Som vädret var nu skulle man antagligen duka för henne och Lauritz i bersån, det var så få tillfällen på året man kunde göra det. Han sade sig ha något underbart att berätta, och hon hade det definitivt.
Var det här, precis det här ögonblicket, livets höjdpunkt?
Och i morgon bröt en väldig flodvåg in över Bergen, den engelska flottan anföll, eller pesten landade på nytt som 1350. Idag röd, i morgon digerdöden?
Nej, krig skulle det aldrig mer kunna bli, mänskligheten hade ändå kommit fram till 1913. Lauritz hade övertygat henne på den punkten.
Pesten vore i och för sig ett intressant medicinskt problem att ta tag i med det tjugonde århundradets medicinska kunskaper.
Den gigantiska meteoriten som från okänd bana plötsligt störtade mot jorden och träffade just Bergen?
Teoretiskt möjligt. Matematiskt osannolikt.
Borsta håret mer, klä sig i den nya ljusblå aftonklänningen som var lite smalare och lite kortare. Större bekymmer fanns inte. Det var hela saken.
Middagen hade mycket riktigt dukats upp i bersån med tända ljus, även om kvällen fortfarande var röd av solnedgången borta över havet.
Lauritz var på strålande humör, nyrakad med frisk doft omkring sig och klädd i frack, vilket han aldrig brukade ha när de för en gångs skull hade middag bara för sig själva.
Med en storståtlig gest presenterade han förrätten. Det var rysk kaviar, som på avslutningsfesten på Kieler Woche.
“Hur har du lyckats få hit kaviar?” frågade hon menlöst, åtminstone i sitt eget tycke menlöst.
“Från Kiel, faktiskt”, triumferade han. “Det brukar alltid bli en del över efter seglarveckan och numera har vi ju de bästa förbindelser med källarmästaren på Kaiserhof.”
Kaiserhof. Hon längtade verkligen inte tillbaks. Det där tillhörde hennes andra liv. Kaviar var förstås angenämt, salt metalliskt, smakade som ingenting annat, men ändå bara kaviar. Bröllopskaviar. Seglarkaviar. Födelsedagskaviar. Segerkaviar av ett eller annat skäl. Tydligen också nu.
“Nu måste du verkligen berätta vad som hänt!” sade hon efter första skålen i rhenvin. Hon hade aldrig tyckt att rhenvin passade till kaviar, det var kaiserns vulgära smak. Så det gick inte att lasta Lauritz från Osterøya. Men det var ändå inte så gott.
“Mycket stora saker har hänt”, annonserade Lauritz närmast lycko strålande när han ställde ner glaset. “Oscar är på väg hem, min bror alltså. Han håller på att avveckla sina affärer i Afrika och kommer att gå in som delägare i företaget inom ett år. Han har idag, i går rättare sagt, överfört ett minst sagt ansenligt kapital. Hälften till vårt företag och andra hälften bad han mig, lustigt nog, att omdisponera till ett rent innehav i guld. Du skulle ha sett deras miner när jag var inne på Norske Bank i går för att ombesörja den saken.”
“Så din bror har ett stort guldinnehav i Norske Bank, firman har fått ännu ett stort kapitaltillskott och snart får vi träffa din bror Oscar?” sammanfattade hon med en aningen besviken ton som hennes man inte uppfattade.
“Ja, men det är inte det hela! Lauritzen & Haugen har idag förvärvat aktiemajoriteten i en av Tysk lands mest ansedda ingenjörsfirmor, Henckel & Dornier i Berlin och de har en filial i Stockholm. Det blev möjligt dels genom lån i Bergens Privatbank, dels ge nom Oscars oväntat stora bidrag. Min älskade, vi är ett av det nya stora århundradets ledande ingenjörsföretag!”
Hon var inte emot triumfen på något sätt, hon insåg mycket väl betydelsen av att ett litet företag från Bergen plötsligt fått starkt fotfäste i självaste Tyskland, Henckel & Dornier var välrenommerade, hon kände mycket väl till dem. Hon kunde ändå inte jubla av lycka, inte helt och fullt delta i Lauritz triumf av det enkla skälet att hon kände sig liten i den stund som hon skulle ha varit som störst i deras liv. Alla dessa år över Hardangervidda, hon hade faktiskt gjort det!
Han såg det, inte genast, men han såg det.
“Älskade Ingeborg, något har hänt? Förlåt att jag bröstar mig på det här sättet, jag var bara så lycklig. Men vad har hänt?”
“Idag fick jag ut min examen, jag är läkare. Kvinna, men norsk utexaminerad läkare”, svarade hon kort med tårar i ögonen.
Det var inte så hon hade tänkt det hela. Men nu var det åtminstone sagt.
Han blev alldeles tyst och stilla, såg ut att tänka efter en stund. Sedan reste han sig resolut, gick runt bordet med så raska steg att frackskörten fladdrade om honom, föll på knä i gruset framför henne och tog hennes händer.
“Förlåt”, sade han. “Jag hade ingen aning, jag trodde det var först i höst som… ja det spelar ju ingen roll längre. Allt annat är mindre, glöm allt jag pladdrade om, glöm guldet, glöm till och med Oscar, glöm Henckel & Dornier. Men glöm aldrig att du är den människa jag beundrar mest, jag är så överväldigande stolt!”
* * *
De seglade Ran upp till Sognefjorden och det var inte bara för den sköna turens skull. Vartenda hotell runt Vangsnes var sedan länge överfullt, tiotusentals människor hade kommit för att se den stora händelsen. Lauritz hade fått veta att all mat höll på att ta slut i hela regionen och att till och med Kviknes Hotell snart bara kunde bjuda på ett lager kex som man annars haft svårt att bli av med. Ombord på Ran hade man alltså bunkrat rejält med mat och dryck för sex personer i tre dagar. Det skulle inte gå någon nöd på dem.
Ingeborg hade däremot varit aningen skeptisk mot sin mans försäkran att det inte var något som helst problem att härbärgera sex personer ombord. Man hade två salonger, ett sovrum och dessutom förpiken att bädda i, och de var ju alltid sex man när de seglade ner till Kieler Woche. Dessutom medförde man nu ett minimalt antal segel, så det skulle bli gott om garderobsutrymme för damerna. Lauritz hade alltså inte sett något som helst problem för tre fruar att dela på ett toalettutrymme som var så litet att man måste backa in i det. Dessutom dåligt belyst och med en spegel som var obetydligt större än två handflator. Hur hon själv och fruarna Cambell Andersen och Halfdan Michelsen, Alberte och Marianne, skulle kunna förbereda sig för den stora banketten under sådana förhållanden var tydligen ett problem som inte hade fallit honom in.
Nu var det ändå som det var med den saken och eftersom det inte fanns ett enda hotellrum att uppbringa i hela trakten så hade man trots allt det bättre ombord på Ran än de flesta andra iland. Otroligt att det kommit så mycket folk.
Ingeborg satt intill Lauritz längst bak i sittbrunnen, ena handen hade han på den vackert snidade rorkulten, med andra handen höll han ömt hennes. För gästerna såg det kanske lite underligt ut, men det var en hemlighet mellan henne och Lauritz, en fantasi han burit på långt innan det fanns minsta utsikt att fantasin kunde bli verklighet. Därför brydde de sig inte det minsta om vad vännerna eventuellt ansåg.
Jens Kielland och Kjetil Haugen hade varit tvungna att tacka nej till både ceremonierna och banketten eftersom de som vanligt var bortresta med sina familjer vid den här tiden, Jens i Tyskland och Kjetil i Italien.
Det sensationella sommarvädret, århundradets bästa och då räknade man verkligen hundra år bakåt i tiden, stod sig fortfarande nu i slutet av juli. Den sydvästliga brisen var alldeles ljum, också ute på öppet hav vid inloppet mot Sognefjorden.
Ingeborg satt lättjefullt tillbakalutad med slutna ögon och ansiktet vänt upp mot solen.
Hon njöt av sitt liv. Veckorna ute på Frøynes hade varit undersköna. Barnen var bruna som pepparkakor och tillbringade nästan hela dagarna tillsammans med sin mor på den lilla sandstrand med badbrygga som Lauritz byggt. Middagarna med farmor Maren Kristine var dessutom mindre ansträngda nuförtiden och det var i huvudsak barnens förtjänst, farmor älskade dem, skämde närmast bort dem på ett sätt som stod i häpnadsväckande kontrast till hennes annars så strikta stil. Efter bordsbönen fick de stoja och prata hur mycket de ville och det påverkade naturligtvis stämningen avsevärt när det inte längre krävdes att man bara skulle be, vara tyst och äta upp sin mat och be igen.
Hon hade ännu inte kunnat bestämma sig för vad hon ansåg om det nya “långhuset” i någon sorts vikingastil. Det var möjligen kitsch. Drakhuvuden på taknockarna, grova timmerstockar, torvtak, själva bilden av Frøynes varumärke. Ingeborg var misstänksam mot all nationalromantik, övermätt på sådant som hon var hemifrån. Blut und Boden, germanernas enhet, fruktansvärda statyer, värst av alla den som föreställde den germanska urhjälten Hermann, som besegrat romarna. För att inte tala om templet “Walhalla” utanför Regensburg.
Norrmännen var kanske mer ursäktade, deras stat var så ny, faktiskt ännu inte tio år.
Hon var nog ändå mest skeptisk till det där huset, även om hon måste erkänna att det var ett ytterst rationellt bygge, närmast en liten industrilokal på vintrarna där det numera satt upp till tjugo kvinnor, unga och gamla, och stickade i god belysning och behaglig värme. Väggarna var isolerade på ett helt nytt sätt, med ett utrymme fyllt med luft och fårull mellan ytterstockarna och de panelade innerväggarna. Två stora öppna spisar och några fotogenkaminer gjorde resten.
Man upptäckte förändringen i bygden redan långt ute på fjorden när man seglade in mot Tyssebotn. Alla hus i omgivningen såg numera väl underhållna ut, glänsande nymålade vita i solskenet. Svarta tegeltak hade också börjat bli vanligt. Frøynes var en välsignelse för bygden, det var det avgörande. Förresten älskade barnen huset och kusin Solveigs bröllopsfest hade blivit mycket vacker.
Framåt eftermiddagen hade de seglat så långt in i fjorden att det blev dags för Lauritz att lägga om kursen mot nordost och de fick vinden rakt in mot aktern.
Utanför Kvamsøy blev Lauritz lite betänksam, men till slut gav han den order till Christian och Halfdan som de tydligen väntat på, för de for upp på däck och fram mot fören som om det varit kappsegling. Ingeborg insåg snabbt vad som skulle ske. Och varför Lauritz hade tvekat. I både kaiserns och kung Haakons sällskap var det kanske inte helt i sin ordning att gallskrika i vare sig den ena eller den andra meningen. Det var ändå vad de var på väg att göra. I fjärran norröver skymtade redan den tyska armadan, väldiga grå krigsfartyg.
Rans spinnaker i de norska färgerna slog upp som en jättelik blomma ovanför fören och den syntes på mils avstånd, ingen där inne i fjorden utanför Vangsnes kunde vid det här laget undgå att se vilken båt som kom.
Snart seglade de in bland alla de tyska krigsfartygen som låg för ankar med flaggspelen hissade och höll kurs tätt förbi den kejserliga jakten Hohenzollern. De passerade nära och i hög fart. Uppe på promenaddäcket hurrade passagerarna och viftade med sina hattar åt den för många av dem så välkända synen.
För de tyskar som visste något om segling, och det fick man på goda grunder anta att de flesta av gästerna ombord på Hohenzollern gjorde, var Ran med sin minst sagt iögonenfallande spinnaker numera mer välkänd än kejsarfamiljens båtar, kaiserns Meteor möjligen undantagen.
Plötsligt sköt man salut från Hohenzollern. En sådan ärebetygelse kunde bara ha skett på order från kaisern själv.
Lauritz svarade omedelbart med att ta ner den norska flaggan i aktern, avvakta mothälsningen uppe från Hohenzollern som snart följde. Och sedan återställa till utgångsläget.
Gästerna ombord på Ran var förstummade till en början men började snart ivrigt tala i munnen på varandra. Alberte sade sig nu faktiskt förstå varför man fått en så fin bordsplacering vid kaiserns privata bankett om två dagar. Marianne tycktes mer uppfylld av hur societeten i Bergen skulle bli grön av avund.
Lauritz försökte, tydligt generad, förklara att kaisern var en erkänt god sportsman och att det nog mer var som ett litet skämt. Vanligtvis hade han ju fått betrakta den röda spinnakern bakifrån.
Ingen tycktes i upphetsningen förstå hans försök till skämt. De lade snart till på sin reserverade plats vid en av de nya provisoriska bryggorna nedanför Vangsnes.
* * *
Fjorden var svart av småbåtar, stränderna fyllda av tiotusentals åskådare. Ute vid Vangsnes där kaisern själv skulle avtäcka statyn, den var ju en personlig gåva från honom till det norska folket, uppstod panik i trängseln och flera åskådare föll i vattnet.
Närmast statyn var området avspärrat med kraftiga rep och tyska sjöofficerare kontrollerade noga att bara personer med gästkort släpptes igenom till det inre området där hedersgästerna samlats för att höra talen av kaisern och kung Haakon VII. Utanför den kretsen skulle naturligtvis ingen höra ett ord, men självklart skulle talen publiceras i alla norska, och förmodligen alla tyska, tidningar. Ingen german skulle undgå visdomarna.
Kaisern, med kung Haakon på sin högra sida, båda i ståtliga amiralsuniformer, uppenbarade sig på slaget. Den tyska marinens orkester spelade nationalsångerna. Kaisern gick därefter fram och drog i ett rep och ingenting hände. Han drog ännu en gång, mer bestämt, och nu rasade det enorma täckelset och blottade en sorts glänsande bronsgud stödd på ett svärd och med andra armen närmast nonchalant mot höften. Omedelbart gavs salut från det tyska slagskeppet Vaterland ute på fjorden och samfällt jubel steg mot den ljusa sommarhimlen.
Kaisern var känd lika mycket för sina bombastiska tal som för sin förtjusning över att hålla dem. Lauritz och Ingeborg visste ungefär vad som var att vänta när kaisern gick upp i en talarstol draperad med Norges och Tysklands örlogsflaggor.
“Var snäll och skratta inte så länge vi står här”, viskade Lauritz till Ingeborg.
Kaisern stod stilla i talarstolen och väntade tills det blivit helt tyst i den nära omgivningen där man skulle kunna höra honom. Så tog han ett djupt andetag, det såg ut som om han tog sats, och levererade inom tio sekunder sin första bombasm:
“Denna staty, denne Fridtjof, är inte bara ett uttryck för den tacksamhet jag känner mot Norge”, inledde han, “utan än mer ett kännetecken för att alla germanska stammar hör samman.”
Redan där måste han göra ett litet avbrott för alla spontana applåder som strömmade mot honom. Och när publiken utom hörhåll uppfattade att de som faktiskt kunde höra något applåderade föll även de in. Några hurrarop drog ut ytterligare på tiden.
“Som Fridtjof…”, försökte han men måste avvakta ytterligare innan det blev tyst. “Som Fridtjof står här, stödd på sitt svärd, som var germanernas ädlaste och käraste vapen, så kan han ensam påminna germaner, skandinaver och anglosaxare, att de alla är av en och samma stam och blod. Gud sänder oss städse nya uppgifter som vi enigt kommer att ta oss an, till mänsklighetens fromma. Och det är just detta jag önskar att alla som ser min Fridtjof skall minnas!”
Nya stormande applåder och hurrarop.
Och så där gick det på en god stund.
“Hur hög uppskattar du att den här statyn är?” viskade Ingeborg.
“Mellan 25 och 26 meter”, viskade Lauritz tillbaka. “Man får ändå vara tacksam för att han inte har gåsvingar på hjälmen, som er Hermann.”
“Hermann är väl ändå dubbelt så hög?”
“Drygt. 53,46 meter vill jag minnas. Men han besegrade åtminstone romarna, det är därför vi slipper tala italienska. Fridtjof är trots allt bara en fantasifigur skapad av en överhettad svensk poet.”
Folk i närheten hyssjade åt dem och de slätade genast ut sina ansikten och låtsades med stort intresse ta del av kaiserns utläggningar om germanskt blod, tills Ingeborg än en gång tappade tålamodet och viskade en ny fråga.
“Vad hade engelsmännen, anglosaxarna, med vår germanska gemenskap att göra?”
“Men älskade Ingeborg, det är ju sånt du är expert på att veta. Drottning Victoria är hans mormor, eller om det var farmor, alltså är anglosaxarna också germaner med lika fint blod som vi.”
“Det är ju finfint om vi håller ihop så att krigsskeppen där nere bara används vid såna här tillfällen. Jag har ingenting emot att vara enig med engelsmän.”
“Kaisern menade nog inte vad han sade, det var bara en artighet. Tänk på vad som står under statyn av Hermann. Minns du?”
“Nej, något om enighet förstås?”
“Ja. Deutsche Einigkeit – meine Stärke – Meine Stärke, Deutschlands Macht. Inga anglosaxare där inte.”
De blev på nytt nerhyssjade av en alltmer irriterad omgivning och båda insåg att det faktiskt inte var rätt tillfälle att kritisera, eller än värre skoja med, föreställningar om rent germanskt blod, enighet och styrka.
Kaisern dundrade ytterligare en stund och möttes av stormande jubel. Kung Haakon höll därefter, såvitt man kunde bedöma, hans dansknorska var inte alltid så lättförstådd, ett betydligt mer måttfullt tal där han tackade för gåvan och hoppades på fortsatta starka vänskapsband mellan Norge och Tyskland.
Efteråt serverades förfriskningar för hedersgästerna uppe vid statyn.
Gästerna inom avspärrningarna kallades av tyska adjutanter fram en och en eller gruppvis för att presenteras för kaisern och konungen. Lauritz, Christian och Halfdan var klädda i sina gastkostymeringar för dagligt bruk i samband med Kieler Woche. Det var givetvis helt korrekt, även om en del norrmän, som alla bar frack, sneglade undrande eller rentav föraktfullt på deras enkla utstyrsel.
Men när de kallades fram till kaisern, alla sex tillsammans, viftade kaisern genast undan den officer som stod med namnlistor för att presentera gästerna.
“Ja tack! Vi vet”, konstaterade han. “Herr mästare Lauritzen, det är verkligen roligt att se er utan att behöva överräcka min egen segerpokal till er, jag hoppas vi ses på nytt under Kieler Woche 1914!”
“Med all säkerhet, ers kejserliga höghet”, svarade Lauritz med en bugning.
“Gott, mycket gott! Jag stod förresten uppe på bryggan och hade nöjet att se Rans spinnaker framifrån under en god stund. För en gångs skull så att säga. Och det här är era gastar, ser jag!” Han kunde faktiskt namnen på både Christian och Halfdan, hälsade dem hjärtligt och skojade om revansch vid nästa segling. Därefter fick de presentera sina fruar Alberte och Marianne.
Sist hälsade han på Ingeborg, som neg djupt och sedesamt för honom och han kallade henne fortfarande Freiherrin, som om hon faktiskt inte hade gift sig under sitt stånd.
Under denna ovanligt långa audiens, kön hade vuxit åtskilligt bakom dem, stod kung Haakon stilla som en staty och väntade på sin tur. Han hade förstås hört samtalet och behövde bara hälsa kort på var och en. Utom Lauritz.
“Jag har förstått att herr Lauritzen är en utmärkt seglare”, sade han. “Vackert försegel förresten. Min son Olav är mycket intresserad av segling, skulle jag inte möjligen kunna få nöjet att sammanföra er båda?”
“Självklart och det vore mig en stor ära, Ers Majestät”, svarade Lauritz med en djup bugning.
I trängseln ner mot hamnen ringlade sig kön sakta. Lauritz, Ingeborg och deras gäster hade ingen brådska, åtminstone inte herrarna. De hade ändå tre timmar på sig innan de skulle hämtas ut till Hohenzollern.
Deras fruar var mer oroliga och otåliga, vilket männen inte alls kunde förstå. Solen sken och man skulle bara dra på sig en frack.
Irritationen av den långsamt nedringlande kön växte bland fruarna, trots att de verkade glatt upphetsade över att ha fått hälsa på både kaisern och konungen. Alberte sade sig vara överväldigad av att tillhöra den lilla utvalda skara norska medborgare som så att säga stod särskilt nära Tyskland, återigen det där med hur bekantskapskretsen i Bergen skulle bli grön av avund. Hennes man Christian höll med, inte om avunden, utan om det goda i att stå Tyskland så nära.
Först ombord började det gå upp för de tre männen varför fruarna var så påtagligt echaufferade. De stängde nämligen omedelbart in sig under däck, medan männen i godan ro drack en ovanligt god mosel.
Nerifrån salongerna hördes dämpade men, faktiskt, svavelosande eder från kvinnorna som nu skulle göra sig redo för en galamiddag framför en spegel som i alla fall dög gott till att raka sig framför.
Solen sken, vågorna kluckade mot Rans skrov. Den 31 juli 1913 var det fred på jorden. Och inte ett moln vid horisonten, varken i Sognefjorden eller i politiken.