TYSKA ÖSTAFRIKA
1915–1917
OSCARS TID SOM brobyggare var definitivt förbi. Staben hade fört över honom till Werner Schönfeldts sabotagegrupp och uppdraget bestod nu i att spränga såväl broar som järnvägslinjer. Till en början hade han reagerat starkt känslomässigt när han förstod vad som förväntades av honom, att förstöra lika mycket som han hade varit med om att bygga upp. Men förnuftet försökte streta åt andra hållet, det var trots allt engelska broar och engelska järnvägsförbindelser det gällde.
Det hade varit illa nog att han till en början fann uppgiften omoralisk. Det blev inte bättre av att gruppledaren Werner Schönfeldt och hans två närmaste män Fritz Neumann och Günther Ernbach öppet visade sin misstro mot honom när han infann sig i deras läger med sin tjänstgöringsorder. De såg sig som en liten men mycket hård elitstyrka där alla, svarta som vita, måste ha ett fullständigt förtroende för kamraten bredvid. Att spränga en järnvägsbro var en sak. Att komma levande därifrån, till fots, en helt annan. I ett sådant förband hörde inga civilister och universitetssnobbar hemma.
Detta klargjorde man också för Oscar med en rad avskräckande upplysningar som att i detta förband förväntades var man bära lika mycket packning på raiderna, oavsett om man var civil bärare eller löjtnant i ingenjörsdetaljen, oavsett om man var svart eller vit.
Oscar hade inget att säga till sitt försvar mot alla underförstådda anklagelser om att han inte skulle duga till. Han fann det meningslöst att framhäva sina eventuella förtjänster, som exempelvis hur länge han kunde gå efter en sårad elefant. Inte heller brydde han sig om att urskulda sig för sitt sätt att tala “fint”, något som särskilt tycktes irritera Günther Ernbach som varit stålverksarbetare i Ruhr och sade sig hata ingenjörssnobbar och direktörer.
Om han dög eller inte fick visa sig i praktiken. Med ord kunde han i alla fall inte få dem att ändra inställning.
Inte oväntat försökte de knäcka honom när man gav sig iväg på nästa raid två dagar senare, fyra vita och åtta svarta bärare. Var man hade en last på 25 kilo, som afrikanerna bar på huvudet och européerna i stora arméryggsäckar. Man startade, självklart, strax före gryningen och gick rakt norrut från Taveta för att nå den engelska järnvägen någonstans mellan Tsavo och Kibwezi. Landskapet var helt torrt och bestod mestadels av tät bush och det var irriterande gott om tsetseflugor, som anföll i små svarta moln. På himlen däremot inte ett moln, fram på dagen skulle temperaturen stiga en god bit över 40-strecket.
Vid tiotiden, efter fyra timmars marsch med bara en kort paus, hade det enligt Oscars uppfattning varit dags att leta upp skugga, slå läger några timmar, äta och sova. Målet låg ändå tre dagsmarscher upp i norr, långt in på brittiskt territorium. Werner Schönfeldt, som gick i täten med karta och kompass, visade dock inga tecken på att vilja göra halt. De fortsatte oförtrutet i den stigande middagshettan. Först trodde Oscar att det hade med geografin att göra, att det täta busklandskapet som gjorde den lilla expeditionen omöjlig att upptäcka på längre håll än hundra meter snart skulle övergå i stäpp och att det var där man skulle slå läger och avvakta för att avancera över öppen mark först när det blivit mörkt.
Men landskapet visade inga tecken på att ändra karaktär och med den stigande hettan intensifierade också tsetseflugorna sina attacker. Sakta började det gå upp för Oscar att det oekonomiska sättet att slösa med krafterna var riktat mot honom, den oönskade utbölingen som blott på order från högsta ort hade kunnat tränga sig in i den väl sammansvetsade kamratkretsen. Han började tycka synd om bärarna, det var trots allt lättare att bära sin last i ryggsäck med händerna fria än att gå och balansera den på huvudet.
När den första bäraren föll var klockan ett på eftermiddagen, den absolut hetaste tiden på dagen när ingen, vare sig elefant eller människa, rörde sig i Afrika. Fritz Neumann såg också ut att vara nära kollaps när han stapplade fram till det enda trädet inom synhåll, ett korvträd, föll omkull när han krängde av sig ryggsäcken och vresigt förklarade att han bara snubblat på en rot.
Nu först delades en vattenranson ut och de tyska kamraterna fick anstränga sig för att dricka utan alltför ivriga åthävor. Man bredde ut tältdukar att ligga på och vittjade lasten på konserver. Det gick inte att göra upp eld på grund av upptäcktsrisken så kaffe måste man avstå från.
Under tystnad satt de fyra officerarna tillsammans och åt ur sina konservburkar med rökt skarpsill från Östersjön. Ingen sade något på en bra stund. Afrikanerna hade kastat sig huller om buller på de utbredda tältdukarna och sov redan. De tre tyskarna sneglade då och då forskande på Oscar och han låtsades inte märka det.
“Du är egentligen norrman”, muttrade anföraren Werner till slut.
“Ja, men av olika skäl anser jag att Tysklands sak är min. Bland annat har jag haft förmånen att få min ingenjörsutbildning i Dresden”, svarade Oscar så neutralt han förmådde. “Det är därför jag talar som man får lära sig på universitet”, fortsatte han lite djärvare. “Det som kamrat Günther här tycks ogilla så starkt. Men jag kan försäkra att min norska dialekt, mitt modersmål, är fullkomligt proletärt.”
Till hans förvåning lade Günther upp ett gapskratt som de andra omedelbart föll in i.
Oscar förstod inte vad han sagt som kunde väcka sådan munterhet och såg forskande från den ene till den andre av de utmattade och svettiga männen. De var hårda karlar, ingen tvekan om den saken. Alla med helskägg, bredaxlade och muskulösa som han själv. Werner var germanskt helblond, också i skägget, Fritz något mer rödlätt och ingenjörshataren Günther hade kolsvart hår. De tycktes fortfarande roade av det Oscar sagt, utbytte några menande blickar och började skratta på nytt.
“Bäste herr överingenjör”, sade Werner till slut. “Vi är alla offer för ett beklagligt missförstånd och jag ber om ursäkt. Själv trodde jag att man placerat någon civil skrivbordsfjant i mitt förband. Ja, ni vet, den militära byråkratin är ibland outgrundlig. Och min vän här, kamrat Günther, trodde sig ha fått en klassfiende på halsen, ja han talar i sådana termer. Och så visar det sig att ni alls inte talar överklassens språk utan proletärens, också ett av kamrat Günthers ord. Jag är emot Günther politiskt, men vi är överens om att lägga ner klasskampen så länge kriget pågår. Är herr kamrat överingenjören med på det?”
Oscar kunde bara nicka instämmande och försöka le. Han hade ingen aning om varifrån han fått ordet “proletär” men det hade tydligen fungerat som isbrytare.
Isbrytare. Det var januari nu och han skulle ha varit hemma. Dessutom skulle kriget ha varit slut.
“En sak till, jag har funderat”, fortsatte Werner. “Jag tror jag förstår vem du är, ja förlåt kamrat, men från och med nu säger vi du till varandra i den här kretsen. Du är lejonjägaren från Msuri, inte sant?”
“Ja, men mest har jag jagat elefanter. Och då får man gå betydligt mer än vad vi har gjort idag.”
De tre tyskarna brast på nytt i skratt och började reta varandra om ett vad de tydligen haft om hur länge det skulle dröja innan gröngölingen föll ihop. Därmed var isen fullständigt bruten mellan dem.
I början var deras sabotageinsatser lätta att genomföra, om man bortsåg från de långa och krävande transporterna till fots. De hade än så länge bara tillgång till dynamit som måste antändas med stubintråd. De valde en plats, mätte tiden från att ett tåg blev synligt tills det passerade över den utvalda punkten, och beräknade stubintrådens längd därefter. De grävde ner sprängsatsen och alla drog sig undan utom den som skulle tända på. Och så hade man snart ännu ett urspårat engelskt tåg och lättare packning på vägen hem.
Efter tre sådana sabotage med tre förlorade lok försåg engelsmännen sina tåg med en sista vagn lastad med askaris förskansade bakom sandsäckar och under engelskt befäl. Då blev det knepigare. Engelska askarisoldater var lika bra som afrikanerna på den tyska sidan, de kunde halvspringa länge, de kunde gå i stark hetta och var inga nådiga förföljare. Men de engelska officerarna kunde inte följa med i samma takt om det var varmt.
Werners sabotagegrupp modifierade sin taktik. Antingen slog de till mitt på dagen när hettan skulle knäcka de engelska officerarna, eller också i kvällningen eller på natten, när de afrikanska soldaterna ogärna tog upp förföljandet. Även om man gång på gång kom undan förföljarna som störtade ut från den sista barrikaderade järnvägsvagnen blev det svårare och svårare.
En gång hade Oscar varit nära att skjuta en förföljare. Det var på natten så ingen hade kunnat avläsa deras spår i den torra jorden. Förföljaren som var barfota, vilket engelska askaris ofta var, gick nästan ljudlöst i mörkret som chui eller simba. Oscar stod helt stilla och lämnade inte minsta prassel ifrån sig, det enda ljus han hade var en kvarts måne och stjärnorna. Han stod med sitt jaktgevär höjt och siktade mer efter ljud än syn. Mannen kom så nära som tre meter och hade han tagit ett enda steg till så hade Oscar tvingats skjuta honom. Werner och de andra kamraterna var mer än hundra meter bort, ett stort avstånd i mörker och bushlandskap, skottet hade bara ställt till förvirring och skräck bland förföljarna. Men som av Guds försyn ändrade sig förföljaren i sista ögonblicket, vände och gick åt ett annat håll. Oscar, som ännu inte dödat någon människa i kriget, andades ut samtidigt som han uppgivet konstaterade att det var en tidsfråga. Krig är krig. Men ju längre han kunde bedriva sitt krig under humana former, desto bättre.
Med Kronborg förändrades allting. Hon hade seglat från Wilhelmshafen under dansk flagg med jylländsk besättning. Skepparen hette Karl Christiansen. De gick norr om Shetlandsöarna, söder om Färöarna och kom en månad senare, utan att ha haft minsta besvär med den engelska flottan, till Kap Verde. Och därefter gick de under total radiotystnad hela vägen till den tyska hamnstaden Tanga. Hon var en Sperrbrecher som nästan lyckades. Men den 14 april upptäckte kryssaren HMS Hyacinth vad som höll på att ske och man lät inte lura sig av den danska flaggan, jakten togs upp.
Strax utanför Tanga satte skepparen Christiansen, nu med HMS Hyacinth inom synhåll, iland sin besättning, översköljde däcket med olja, öppnade bottenventilerna, satte Kronborg på grund och tände eld på oljan samtidigt som den engelska kryssaren öppnade eld. Avsikten var att lura engelsmännen att Kronborg var mycket värre skadad än hon var, oljan brann med tät svart rök. Engelsmännen gick ändå in på nära håll och satte några extra skott i henne, kanske mest som övning eller som nöje. Sedan avseglade de i tron att jobbet var klart.
Oscar fick höra historien när han förflyttats till Tanga för att delta i bärgningsarbetet, alla tillgängliga ingenjörer hade fått samma order. Det var egentligen inte nödvändigt, afrikanerna var redan på god väg med bärgningen och Oscars enda bidrag blev att bygga en väg vid stranden som kunde underlätta transporterna från alla flottarna som gick i skytteltrafik ute från fartyget. Bärgningsarbetet tog två månader och för Oscars del fanns inte mycket att göra när han väl klarat av vägbygget från stranden och upp till staden. På Kaiserhof blev han bekant med en dansk besättningsman, Nils Kock, som talade en obegriplig jylländsk rotvälska som trots allt var lättare att förstå än hans tyska. Det var från Nils Kock han fick historien om de idiotiska engelsmännen som inte haft vett att förstöra Kronborg.
Man bärgade 2 000 nya Mausergevär, 5 miljoner patroner, sprängämnen, elektriska detonatorer, teleutrustning, mat, medicin och 1 000 skott för kryssaren Königsberg som engelsmännen fortfarande inte fått tag på. Det sades att hon gömde sig någonstans söderut, men saknade kol och inte kunde förflytta sig. Kronborg hade haft med sig 1 600 ton kol avsedda för hennes hemfärd. Slaget till sjöss i Indiska oceanen kunde ändå inte vinnas mot engelsmännen, man måste vinna till lands.
Det var en ljus tid, om det nu går att betrakta krig som ljust. Allting gick till synes Tysklands väg. I början av året hade Paul von Lettow-Vorbeck själv lett en styrka som intog gränsstaden Jasin, så att han därmed låst engelsmännens möjligheter att avancera landvägen från Mombasa ner mot Dar es-Salaam.
Engelsmännen satsade i stället hårt på att gå mot Mbyuni på sitt eget territorium för att kunna återerövra Taveta. De blev slagna i grunden, förlorade flera tusen man i stupade och fångarna som uppgick till femhundra visade sig bestå av någon sorts främlingslegion, det var Loyal North Lancs, 130th Baluchis, 29th Punjabis, 2nd Rhodesians, förutom kärntrupperna som alltid bestod av askaris från King’s African Rifles.
Engelska trupper tycktes alltid förvånansvärt lätta att besegra, det var ett mysterium att kriget uppe i Europa ännu inte var avgjort.
När slaget om Mbyuni rasade var Werner Schönfeldts sabotagegrupp på väg tillbaks från en lyckad raid nära Tsavo. De kunde inte ta sig igenom de engelska trupperna som just då befann sig på offensiv, utan måste slå läger på en bergssluttning och avvakta. De hade slut på proviant, men den saken åtog sig Oscar att ordna, något enstaka skott mitt inne i krigszonen skulle inte ställa till problem.
Med den nya tekniska utrustningen hade de kunnat förfina sin taktik. Det var en avsevärd skillnad om man måste tända en stubintråd för hand, och sen springa. Eller om man som nu kunde fjärrutlösa sprängladdningen elektriskt. På Oscars förslag hade man börjat angripa med två sprängladdningar samtidigt, en avsedd för loket och en för den sista vagnen med den väpnade eskorten. Några gånger hade det lyckats perfekt, andra gånger hade det gått sämre. Men man hade alltid kommit undan.
Engelsmännen hade visserligen ännu en gång ändrat taktik, så att de nu hade en extra vagn med hästar och kavallerister mitt i tåget. Men det var ingen lätt sak att anfalla med kavalleri i busklandskap, än mindre i skog.
I sådana lägen hade Oscar släpat efter de flyende kamraterna och valt lämpligt jaktpass, han såg det så, och skjutit mot hästarna, inte mot engelsmännen. Det var som att skjuta mot anfallande buffel, bara snabbare och mindre riskfyllt. Hästar var mycket mer lättskjutna.
En häst som träffades mitt i bröstet störtade framlänges när båda frambenen vek sig och ryttaren kastades som av en katapult tio, femton meter framåt mot en ytterst omild landning. Hästar bakom och vid sidan av drabbades av panik och kastade av sina ryttare och ett eller två skott senare var det fullkomligt kaos bland förföljande kavallerister.
Kamraterna berömde Oscar för den briljanta taktiken. Sårade och skadade fiender var bättre än döda fiender, eftersom de drog resurser. Men för Oscars del var det inte frågan om taktik, han ville bara inte döda människor, varken svarta eller vita. Fast självklart ville han vinna kriget.
När de låg i bivack och avvaktade den engelska framryckningen mot Mbyuni, för att nå vidare mot Taveta, hade de inte mycket annat att göra än att kikarspana och äta grillat kött som Oscar försåg dem med (han hade visat kamraterna vilka trädslag man kunde elda med för att få en vit, nästan osynlig rök). Vatten hade han också hittat i en källåder på bergssluttningen, det gick ingen nöd på dem. I godan ro avvaktade de engelsmännens anfall. Och kunde snart se deras panikartade reträtt efter nederlaget. De diskuterade engelsmännens uselhet som krigare, till och med för Oscar framstod den som uppenbar. Varför förlorade de alltid? Hur hade de då kunnat bygga ett imperium där solen aldrig gick ner? Det var ytterst gåtfullt.
Något mer trodde de sig förstå när den engelska reträtten passerat. De tog ut kompasskurs för att gå rakt mot den egna basen vid Taveta. Vilket inte var så riskfritt som det först verkat. För överallt fanns spridda engelska trupper som villat bort sig och flydde i panik, utan vare sig vatten eller proviant.
De ändrade kurs och smög sig fram genom busklandskapet och hamnade plötsligt i ett engelskt fältsjukhus, omgivet av hyenor och väntande gamar. Där fann de något av svaret på gåtan hur odugliga soldater likväl kan bygga ett imperium.
Sjuklägret var inte mycket mer än ett femton meter långt solskydd byggt med stolpar rätt ner i jorden och taktäckt med palmblad och gräs, en konstruktion som ett kompani askaris byggde upp på någon timme. På avstånd såg det förledande behagligt ut och nyfikenheten mer än något konkret militärt skäl drev sabotagegruppen att inspektera sitt fynd. Det var som att stiga in i helvetet.
Där inne låg rader av sårade, döende och döda i stora svarta moln av flugor, stickflugor, svartflugor, tsetse, köttflugor och spyflugor. De män som låg helt stilla med flugor i munnen och i de öppna ögonen var tydligt döda, andra kämpade svagt för att försvara sig mot de hundratusentals angriparna som var på väg att avsluta det som tyska kulor inte klarat. Stanken av avföring, urin, blod och ruttnande sår kändes outhärdlig. Några få av de fortfarande levande reagerade svagt uppgivet när de såg sina besökare, mumlade något ohörbart eller försökte visa med händerna att de hade gett upp och mer än gärna ville bli krigsfångar. De som hade synliga sårskador var ytterst sparsamt bandagerade så att alla förband man såg var genomblodade, en del låg med helt öppna sår där flugorna redan lagt sina högar av krälande vita larver.
Den tyska patrullen gick förfärade rakt genom anläggningen och ut i friska luften. Inget fanns att göra, de var en och en halv dagsmarsch från Taveta. Det var bara att vända ryggen åt eländet och fortsätta.
Men Msuru, en av bärarna som Oscar lärt upp i sprängteknik, bad att få tala enskilt med Werner Schönfeldt. Det beviljades förstås och de två männen stod ett stycke bort och tycktes nästan gräla om något, Msuru gestikulerade stort och teatraliskt. Werner stod helt stilla och bara nickade då och då, ryckte på axlarna och slog ut med armarna i en uppgiven gest innan han gick bort mot de övriga som väntade tysta med sänkta huvuden. Vad än saken gällde måste det vara något obehagligt.
De hade ett problem, konstaterade Werner. Msuru hade hittat en av sina släktingar där inne, inte alltför illa skadad, bara benskjuten. Och nu hade han erbjudit sig att bära denna släkting till Taveta, förutsatt förstås att de andra tog hand om hans del av packningen.
Så långt var det lätt. I Werners grupp hade man som princip att aldrig lämna någon skadad efter sig, man hade släpat på sårade förut. Och Msuru var lika mycket kamrat i gruppen som någon annan, alltså borde man hjälpa honom.
Frågan var hur man skulle gå till väga för att få ut denne Avande, som han hette, utan att skapa kaos med en hel rad stapplande sårade efter sig.
De satte sig ner under ett träd och diskuterade problemet. Fritz Neumanns förslag vann efter en stund allmänt gillande och Msuru tog två svarta kamrater med sig in bland de sårade. Snart hördes skrik och bråk där inne och den sårade släktingen släpades ut under högljudda skällsord och förbannelser om förräderi. När de kommit ett stycke bort från sjuklägret slutade de med teatern och Werner sköt ett skott i luften och tecknade åt alla att hålla käften. De bar undan den sårade och tog fram sitt medicinförråd, tvättade med sårsprit och lade antiseptiska kompresser över skottskadan och förband den noga.
Under tiden fick de höra historien om hur de två kusinerna från umbafolket hamnat på olika sidor i kriget. Umbafloden rann upp i norra delen av Usambarabergen på tyskt territorium, men fortsatte sen över den gräns som européerna skapat för att därefter rinna ut i havet på engelskt område. De flesta umba slogs på tysk sida, men en del hade liksom den sårade Avande tvångsrekryterats av engelsmännen.
Avande berättade vidare att det hade funnits tre vita engelsmän bland de sårade. Under den panikartade engelska reträtten hade det kommit en sjukvårdspatrull och räddat de tre vita. De som blev kvar var alltså afrikaner, balucher och indier, sådan kanonmat man ändå hade en till synes outtömlig tillgång till. Förmodligen var det bättre ekonomi att skeppa in nya friska soldater än att ta hand om de sårade, enligt de omänskliga engelsmännens logik.
Man tillverkade en bår av tältduk och trästänger, fördelade de övriga bördorna och turades sen om på hemvägen att bära den krångligaste bördan, den sårade släktingen till Msuru.
Det var ett dystert återtåg, trots att man var på väg hem från en mycket framgångsrik raid. Ingen sade något på flera timmar, förrän det blev dags att slå läger för natten. Var och en tycktes gå i sina egna tankar.
Oscar antog att alla funderade åt samma håll som han själv. Hur skulle man i längden kunna besegra en fiende som var okänslig för förluster? Nu, 1915, hade Paul von Lettow-Vorbeck omkring 10 000 man till sitt förfogande, 3 500 tyskar och 6 500 askaris. Men det ryktades att engelsmännen redan hade styrkor som översteg 50 000 man. Och att de var på väg att fylla på med ytterligare lika många. Varje gång en tysk styrka besegrade en engelsk uppstod oundvikligen vissa förluster, små hittills om man jämförde med fienden, dock förluster. Som inte kunde ersättas. Oscar försökte skjuta den obehagliga matematiken ifrån sig men lyckades dåligt. Han antog att han inte var ensam om sådana defaitistiska tankar. Vad man funnit i det övergivna engelska sjuklägret var svaret på frågan hur England byggt sitt imperium.
När de kom till Taveta togs den sårade Avande omedelbart in på ett fältsjukhus och fick en del splitter utopererat från sitt högra ben. Doktor Seitz, som utfört operationen, garanterade att patienten skulle vara i stridbart skick inom tio dagar och så blev det. Werner Schönfeldt tog in honom i sabotagegruppen och Oscar fick i uppdrag att utbilda nykomlingen i sprängteknik med de nya elektriska instrumenten. Oscar var visserligen långt ifrån någon elingenjör, men de utförliga tyska instruktionerna som medföljde all ny materiel hade han inga svårigheter att tolka.
* * *
I feberdrömmarna flöt hans minnen och hallucinationer samman i en skärande disharmoni, som ljudet nere från orkesterdiket strax innan konserten ska börja. Han släpade kanoner från Königsberg efter att engelsmännen sänkt henne. Det var sextio kilometer från det ångande Rufijideltat, där vraket låg, upp till järnvägen vid Morogoro, ett till synes omöjligt projekt. Det var samtidigt som Tyska Sydvästafrika kapitulerade och han såg hur de sydafrikanska officerarna radade upp sig för att få det åtrådda engelska krigskorset, lika fint som Järnkorset av 1:a klass, de hade dödat sammanlagt tretton tyskar i det kriget, men delade ut tolv sådana medaljer. Nej, det såg han inte, det var dröm, något man berättat. Sydafrikanerna hade i alla fall gått med i kriget på Englands sida, 1st South African Mounted Brigade, fyra regementen, hade anlänt till Mombasa och han såg den helvita styrkan gå över landgångarna och hur de i triumf svängde sina bredbrättade hattar. Nej, det kunde han inte heller ha sett, också det var något han bara hört berättas.
Han försökte komma på var han befann sig, men mindes inte. Det låg en dansk sjöman i sängen bredvid, tydligen i djup febersömn. På andra sidan låg en skottskadad askarisoldat. Men här luktade inte blod eller avföring utan svagt av sårsprit och det fläktade behagligt genom de stora sidoöppningarna, där man rullat upp de flätade väggarna just för genomluftningens skull.
Han sprängde järnvägar och broar. Till slut hade de tagit en kulsprutegrupp med sig, det krävdes tre bärare för att transportera en nedmonterad kulspruta. När de engelska soldaterna kravlade ur sin omkullvräkta järnvägsvagn tog kulsprutegruppen hand om dem, själv sköt han som vanligt hästarna när kavalleristerna gick till anfall, han såg allt framför sig, drömde det som om det skedde just i stunden fastän förnuftet sade honom att det måste vara länge sedan nu. Det där hade varit uppe i norr, på engelskt område, nu var han nere i söder och nära havet för han mindes fartyget Marie som om det var alldeles nyligen, vilket det kanske var, han såg en röra av hennes last på stranden – han hade byggt landningsvägen från stranden in till byn, så var det – kanoner av flera slag, 50 000 förhandspackade bärarlaster med proviant och medicin och 200 kilo kinin mot malarian. Nu hade malarian tydligen kommit ikapp honom, förr eller senare måste det antagligen ske.
“Nej, du har inte malaria, inte den här gången heller”, sade Doktor Ernst.
Han hade just vaknat, eller om det var Doktor Ernst som väckt honom genom att kyla hans panna med en våt linneduk. Det tog en stund för honom att inse att han varken yrade eller drömde och att det verkligen var Doktor Ernst som stod bredvid honom i vit rock och med en gradbeteckning som motsvarade major.
“Det var länge sen, jag är verkligen glad att se dig, Doktor Ernst”, sade Oscar hest. Han var alldeles torr i munnen.
Doktor Ernst svarade inte utan räckte över en kall fältflaska med vatten som han först rengjorde med en vit trasa.
“Du behöver dricka mycket vatten, min vän”, svarade han med ett mjukt tonfall som inte var likt honom. “För övrigt tilltalas jag numer Herr Oberarzt.”
“Och jag i så fall Herr överingenjör”, stönade Oscar andfått av sitt drickande och satte vattenflaskan på nytt till munnen och drack ur den i ett enda svep. Sedan måste han andas häftigt.
“Då föreslår jag att vi i fortsättningen säger du till varandra”, deklarerade Doktor Ernst som om det varit en mycket allvarlig fråga.
“En bra idé”, viskade Oscar andfått, “åtminstone så länge vi är kamrater på samma sida i kriget. Blev du också fast här?”
“Nåja, jag hade ju mitt afrikanska forskningsprojekt. Det var möjligen värre för de femtio kolleger som fastnade i Dar vid krigsutbrottet just när de skulle resa hem. Men bra för oss, vi har tjugotre fungerande fältsjukhus runt om i landet, det är mer än i hela övriga Afrika tillsammans. Och 56 procent av våra patienter kommer tillbaks i tjänst. Men kom över till mitt tält i kväll så talar vi mer om saken.”
“I kväll? Jag trodde sånt här tog flera veckor att bli av med.”
“Du blir kanske inte av med det i hela livet, det kommer och går. Vi tror att det är en parasit, laboratoriet uppe i Usombarabergen har en del intressanta forskningsresultat. Men som sagt, i kväll klockan sju!”
Doktor Ernst sträckte upp sig i en blandning av militär och civil hälsning och gick vidare till nästa patient samtidigt som han tecknade åt en av de svarta sjuksköterskorna att hämta mer vatten åt Oscar.
För Oscar var det som att nyktra till efter en berusning, eller som om Doktor Ernsts ord haft en afrikanskt magisk effekt. Han kände sig plötsligt mycket friskare. Han låg en stund med slutna ögon och lät sig smekas av havsbrisen och bildspelet bakom ögonlocken var nu knivskarpt som om feberfantasierna hade försvunnit. Här låg alla i rena kläder med rena bandage, med alla sårinfektioner nedkämpade. Det var något som baluchis, indier, afrikaner och annan engelsk vilddjursföda inte ens skulle kunna drömma om. Kanske kunde man trots allt vinna kriget.
När han nyduschad och åter i sin rentvättade uniform infann sig prick sju hos Doktor Ernst var det som om sjukdomen och febern var helt borta, han kände sig bara lite matt.
Doktor Ernst hade magrat och tappat håret högst upp på skallen, det var vid närmare eftertanke mer än tio år sedan de hade setts. Och åren, eller om det var kriget, hade slipat bort hans formella kantighet. Nu kunde han till och med skämta utan att det verkade alltför ansträngt. Han bjöd på en gin tonic, som påstods innehålla kinin, som välkomstdrink för att, som han sade, nyttja åtminstone någon god engelsk idé.
Extravagansen kom sig av att man lyckats bärga hela lasten från den senaste blockadbrytaren SS Marie, som under befäl av en löjtnant Conrad Sørensen hade tagit sig ända från Hamburg till Sudiviken här i närheten.
Om kriget ute i världen visste inte heller Doktor Ernst så mycket. Läget var oklart, alla tycktes ha kört fast någonstans i Flandern. Men här gick det bättre, de nyanlända sydafrikanska trupperna hade fått stryk för andra gången vid Salaita i norr.
Men, om man därmed skulle bli allvarlig en stund, harklade sig Doktor Ernst, så var läget inte helt ljust. ÖB von Lettow-Vorbeck hade sänt en rekvisition för alla med ingenjörs- eller transportkapacitet, och dit måste ju Oscar räknas, för att evakuera laboratoriet i Amani, i Usombarabergen. Hela anläggningen måste flyttas söderut. Och det tydde ju på att överbefälhavaren förutsåg ett sammanbrott på den norra fronten. Det var förstås illavarslande.
Eller om det bara var en försiktighetsåtgärd, laboratoriet var omistligt. Man framställde Ersatz för en stor mängd artiklar, tvål, stearinljus, socker, bandage av bark och man hade till och med kommit på att den populära bukfyllan kifefe, soppa på salt och kokött, av någon anledning fungerade som ett verksamt motmedel mot de plågsamma små sandlopporna som trängde in och lade ägg under männens tånaglar. Viktigast var förstås att man tillverkade avsevärda mängder av den medicin som nu, högst orättvist, kallades “Lettow-Schnaps”, alltså Doktor Ernsts uppfinning att ersätta kinin med en dekokt på barken från cinchonaträd.
Oscar höll med om att det var orättvist och lovade att i varje sammanhang han kom åt, kraftfullt rätta var och en med att det skulle heta “Ernst-Schnaps” och ingenting annat. Han lovade också att göra allt för att säkert kunna evakuera laboratoriet i Amani, om han nu skulle få det som nästa uppdrag.
Vilket han fick.
Han var fortfarande lite svag efter sin febersjukdom när han anslöt till en av de många bärarkaravanerna som gick från SS Maries landningsplats till när och fjärran i hela protektoratet. Det sades att man rekvirerat 100 000 bärare för att klara av den saken. Därmed hade man också avsevärt förlängt sina möjligheter att fortsätta kriget mot engelsmännens horder.
Av någon outgrundlig anledning hade SS Marie fört med sig ett mindre parti ammunition i Oscars jaktkaliber, så på väg upp mot Dar hade han 300 patroner att kånka på. Det var tungt, men hans ryggsäck var stabil och afrikanerna runt honom slet med betydligt värre bördor.
När han väl kom fram till Dar fick han veta att laboratoriet i Amani redan hade evakuerats. Och att man vid reträtten sprängt just den järnväg han byggt i början av kriget. Och det var inte vilka som helst som hade sprängt hans järnväg, det var Werner Schönfeldt och hans sabotagegrupp, som därefter skickats ner till Dar. Det blev ett hjärtligt återseende med såväl Werner, Fritz och Günther som Msuru och hans släkting Avande, som nu var helt återställd efter sin skottskada i benet. De gick alla på Kaiserhof för att dricka sig redlösa på öl. Schultzebryggeriet producerade fortfarande utan avbräck.
Efter alltför många öl den kvällen blev Oscar sentimental och menade att det var själva fan att kamraterna skulle spränga just den järnväg han själv byggt under sån brådska och så stora ansträngningar. De dunkade honom tröstande i ryggen, beställde in mer öl och försäkrade att det inte fanns något personligt i deras jobb och att det förmodligen skulle bli värre framöver.
Det blev det.
Den 18 maj 1916 bröt de engelska horderna tillsammans med sydafrikanerna igenom den norra fronten längs kusten och intog hamnstaden Tanga, där de blivit så förnedrande enkelt besegrade i början av kriget. Men nu hade de ett brohuvud inne på tyskt territorium som den engelska flottan hela tiden kunde förstärka.
De sysslolösa kamraterna i sabotagegruppen kunde bara sitta i Dar, vänta och försöka göra slut på ölet i staden innan engelsmännen intog den. Eller ägna sig åt strategiska kannstöperier.
Nu hade de tyska erövringarna inne på engelskt område i nordväst blivit helt irrelevanta, menade man. Det fanns bara två alternativ, det ena att samla sig för en avgörande framstöt upp i Brittiska Östafrika och försöka inta självaste Nairobi. Det andra alternativet var att retirera söderut för att försvara Dar es-Salaam.
Krogbordsstrateger var vad de var. De deltog i ett krig som de inte förstod, annat än vad gällde den närmaste uppgiften. Staben gav dem order att spränga si eller så, och så gjorde de det och allt hade länge sett ut att gå bra. Man hade alltid segrat ända tills nu.
De tillbringade två veckor utan vettigt uppdrag inne i Dar och lyckades ändå inte i sin föresats att dricka Kaiserhof torrt på öl.
I augusti, när hettan började tillta, kom överbefälhavaren von Lettow-Vorbeck i egen hög person till staden och sammankallade ett möte för samtliga officerare på Tyska huset. Man samlades andäktigt kring honom. Han var kortväxt, insåg Oscar för första gången. Eller om det bara såg så ut eftersom han magrat högst påtagligt. Hans uniform var enkel och sliten, liksom hans stövlar. Men han bar numera Järnkorset av 1:a klassen, det hade kommit med lasten i SS Marie.
De var trettio man i det rökiga rummet som just varit larmande som i en vanlig tysk ölstuga men det blev tvärtyst när han steg in och alla reste sig och gjorde honnör. Han bad dem sätta sig och höll ett kort tal.
“Mina herrar officerare, jag har nyheter av stor betydelse”, började han, gjorde en demonstrativ konstpaus och fick naturligtvis alla på helspänn. “Krigsläget i Europa är fortfarande oklart. Här i Afrika kan vi inte längre se fram emot en slutseger. Vår uppgift är inte längre att segra, utan att inte besegras. För det finns goda skäl. Vi binder nu mer än 100 000 brittiska soldater i Afrika, som vi alltså håller borta från fronterna i Europa. Det är vår uppgift. Vi kommer alltså inte att låta oss besegras!”
Han gjorde en demonstrativ paus och tog emot de häftiga applåderna.
“Vad jag kan erbjuda er är bara ett ännu hårdare liv”, fortsatte han. “Vi kommer från och med nu inte att ägna oss åt stora slag, vi övergår helt till den så kallade gerillataktiken. Det ger oss fördelar, eftersom det alltid kommer att bli vi som väljer tid och plats för strid. Det blir inget lätt liv, ändå skall vi segra genom att inte låta oss besegras!”
Nya applåder.
“Till sist”, fortsatte han med lägre röst, “medförde vår senaste blockadbrytare SS Marie, som så skickligt lurade engelska flottan, inte bara vapen och förnödenheter utan också en laddning Järnkorset av 2:a klassen till synnerligen förtjänta. Vilket alla här i salen är. Jag beordrar er att bilda kö!”
Efter några sekunders tvekan åtlyddes ordern och så stod alla, somliga något vingliga men med järnvilja att ta sig samman inför det stora ögonblicket, på rad framför Paul von Lettow-Vorbeck.
Han tycktes känna dem alla vid namn och hade några särskilda ord för var och en. Efter att ha dekorerats gick männen med glasartad blick och stela ben tillbaks och satte sig. Utan att röra ölbägaren.
När det blev Oscars tur och von Lettow-Vorbeck sträckte sig efter ännu ett järnkors som en adjutant höll upp i en stor svart låda klädd med röd sammet, sken han upp och skämtade något om att Norge olyckligtvis ännu inte gått in på Tysklands sida i kriget, men att Oscar sannerligen var ett föredöme i germansk solidaritet. Och tydligen en mycket god hästskytt. Och så fäste han utan vidare ceremonier medaljen under Oscars vänstra bröstficka, gjorde honnör och vände sig mot näste man, som han också hade något personligt att säga.
När medaljutdelningen var avklarad blev efterfesten kort. Alla hade beordrats att infinna sig på militärkontoret nästa morgon klockan 06:00 för vidare instruktioner.
Werner Schönfeldts sabotagegrupp, där Oscar nu åter ingick, kom i samlad tropp. Deras nya uppgift var i Oscars tycke fasansfull. När reträtten och alla transporter bort från Dar es-Salaam var genomförda skulle de på ett sista tåg, väl lastat med sprängämnen, förinta hela järnvägen med broar och allt ända upp till Dodoma. Oscar insåg snabbt att han då skulle tvingas spränga många broar som han själv byggt.
* * *
I mars 1917 inleddes de häftigaste regnen som någon kunde minnas, Oscar hade i alla fall inte sett någonting liknande under sina sexton år i Afrika. Men i början av månaden hade allt verkat som vanligt, regnen kom och gick och marken hade ännu inte förvandlats till en oframkomlig lervälling, annat än för de engelska motorfordonen förstås. Engelsmännens kavalleri hade redan nedkämpats av tsetseflugorna.
Kapten Werner Schönfeldts sabotagegrupp hade omvandlats till ett specialkompani för framskjuten spaning och de skulle normalt inte inlåta sig i strid eftersom de var en mindre styrka och opererade bakom fiendens linjer. Deras specialitet var att slå till mot förråd och basläger när huvudstyrkan var ute på uppdrag, spränga och bränna lägret och därefter dra sig undan.
När de var på väg tillbaks från ett sådant uppdrag hamnade de mellan de egna styrkorna uppe på Mahengeplatån och ett regemente från Guldkusten med askarisoldater under engelskt befäl.
Det var meningen att en tysk styrka på 3 000 man skulle hålla platån fram till att regnen tog i på allvar och omöjliggjorde krig. von Lettow-Vorbecks huvudstyrka befann sig längre österut och närmare havet.
De kunde följa striderna uppe vid krönet till platån på avstånd. Så vana som de nu var att tolka ljuden från olika vapen blev de snabbt överens om att den engelska styrkan var på väg att få mycket stryk. Det var en tidsfråga innan de skulle komma flyende nedför skogssluttningarna.
De beslöt att vänta ut striden i stället för att chansa på att ta sig förbi de engelska trupperna vid sidan av. I värsta fall kunde ju de egna uppfatta dem som ett fientligt spaningsförband i färd med en kringgående rörelse och öppna eld.
Skogen var tät där de befann sig och när de satt sig ner i det överallt strilande vattnet som kom uppifrån platån var det lätt att förstå varför. Växtligheten liknade mer djungel än skog.
De småpratade lite, kände sig fullkomligt trygga. Spåren efter dem själva var sedan länge bortspolade av de häftiga regnskurarna så några förföljare bakom sig hade de inte. Och fienden framför dem höll just på att skjutas sönder och samman av de egna som var väl befästa uppe i sina kulsprutenästen.
Vad de inte räknat med var att den engelska reträtten skulle komma rakt i famnen på dem och göra halt för återsamling bara något hundratal meter bort. Werner utgick från att fienden trots uppenbart svåra förluster fortfarande var minst fem gånger så många som de själva i specialkompaniet. Alltså var det fortfarande bäst att ta det försiktigt, men Oscar fick order om att ta en man med sig och avancera för att se efter hur det stod till hos guldkustarna.
Oscar nickade och tog Avande med sig. Avande hade varit jägare i hela sitt liv och rörde sig lika tyst och osynligt ute i naturen som Oscar.
De avancerade utan svårigheter, regnet dödade alla ljud och dämpade ljuset så att exempelvis ett vitt ansikte inte kunde skina till som en plötslig reflex inne i skogsmörkret, som när det var starkt solljus. De kom in på mindre än fyrtio meter och började räkna fienden och enades snart om att de var fler än hundra, alltså alldeles för många för att angripa.
De engelska officerarna gick fram och tillbaka med stela steg och skrek ut order och de svarta soldaterna grupperade sig plutonsvis för att bli räknade, samtidigt som man började släpa bort bärare och soldater som var sårade och placerade dem i en rad på marken ett stycke närmare Oscars och Avandes position. Först förstod de inte vad engelsmännen höll på med, varför dra ut de sårade i regnet i stället för att lägga dem i skydd?
Inte ens när en av de två engelska officerarna som nu övervakade de sårade drog sin revolver och gick på en långsam inspektionsrunda längs raden av de till synes apatiska stridskamraterna kunde Oscar och Avande föreställa sig vad som var på väg att ske. Men så gick de två engelsmännen ner till varsin ände av raden och började lugnt skjuta sina egna i huvudet en efter en.
Oscar drog upp sin kikare och putsade desperat linserna för att få en närbild eftersom han tyckte sig ha sett något bekant i mitten av raden av män på väg att avrättas. Han hann se spåren efter lejonklor på kinderna, trots att mannen var skäggig, sedan suddades bilden ut av regnet som sköljde över kikaren.
Långsamt och utan att känna av den pulshöjning han måste ha haft höjde han sitt gevär och sköt den ene officeren genom huvudet. Hela tropikhjälmen exploderade som ett blodigt klot av den tunga kulan och mannen föll stelt med armarna utefter sidorna medan Oscar laddade om och sköt den andre på samma sätt.
Avande tittade förfärat på honom, till och med engelsmän borde kunna skilja mellan ljudet från en revolver och Oscars kraftfulla Mauser.
Men inget hände, inga trupper kom springande med dragna vapen.
“Avande!” beordrade Oscar mellan sammanbitna tänder. “Spring fram och släpa hit den där mannen i mitten, han med skägg och lejon ärr, jag täcker dig! Hälsa från Bwana Oscar!”
Avande tvekade någon sekund med uppspärrade ögon, men sedan gav han sig hukande iväg medan Oscar tryckte in två nya patroner i geväret och tog sikte mot det engelska lägret.
Just när Avande kom tillbaka med sin fångst dök en ny engelsk officer upp bakom honom och satte en visselpipa till munnen samtidigt som också hans huvud exploderade inne i tropikhjälmen.
Oscar lutade sig snabbt ner över Kadimba och omfamnade honom utan att säga något och tecknade åt Avande att släpa med sig den tydligen svårt haltande vännen mot lägret medan han själv stod kvar och täckte reträtten, laddade i ett nytt skott och tog skydd under en buske med grova glansiga blad där regnet smattrade som avlägsen kulspruteeld. De svarta soldaterna som kommit tillsammans med den vite officeren hade försvunnit tillbaks till de andra där det nu, om Oscar räknat rätt, bara fanns en officer i tropikhjälm kvar.
Inget hände. Oscar förstod inte varför. De borde ha gått till motanfall. Å andra sidan visste de inte att de bara hade en man mot sig, de kunde ju ha sprungit på ett helt tyskt kompani. Engelsmän var dessutom naturligt fega. De kanske flydde åt andra hållet. Nej, mer intelligent vore att göra en kringgående rörelse för att ta fienden i flanken eller bakifrån.
Sakta började han röra sig bakåt medan han plattade ut sina fotspår i den svarta lervällingen och när han krupit baklänges en stund på det sättet reste han sig och spanade runt i regnridåerna. Ingen rörelse någonstans. Han tog några tunga fotsteg i fel riktning och lämnade tydliga fotavtryck som skulle synas minst en halvtimme. Sedan rörde han sig åt motsatt håll och steg då bara på grenar och stora blad för att undvika att lämna spår efter sig. Så vände han ännu en gång tillbaks och fann spåren efter Avande och Kadimba, fyllde igen dem med händerna ett stycke, gick tillbaks och gjorde nya falska spår, reste sig och spanade ut i regnridån utan att vare sig se eller höra något annat än regnet.
Han tog pass bakom en trädstam och väntade. Om fienden gett sig ut på eftersök skulle de nu komma mot honom, eller förbi på nära håll. Vanliga jaktregler gällde. Den som stod stilla hade fördelen, den som rörde sig var avslöjad, djur som människa.
Efter tjugo minuter ansåg han faran över och gick tillbaks till de andra. Werner Schönfeldt var ursinnig. Gruppen satt tätt sammanpackad under utspända tältdukar, alla var förstås ändå våta in i märgen men under skyddet slapp man åtminstone att förblindas av regnet som nu vräkte ner. Allt samtal måste ske rytande för att överrösta vattenmassornas dån, fienden skulle ändå inte höra. Det var knappt att Oscar hörde utskällningen och det enda han skrek till sitt försvar var att detta var Kadimba, hans närmaste och bäste vän i Afrika, svart eller vit, och att han skulle berätta mer när de återvänt till basen uppe på platån. Till sin tillfredsställelse såg han att de ändå hade förbundit Kadimbas fot efter alla konstens regler. Och i den här gruppen lämnade man aldrig några sårade efter sig.
De avvaktade några timmar till nästa korta uppehåll i regnandet och tog för säkerhets skull en lång omväg uppför sluttningen till Mahengeplatån och möttes av ett eget förband som försåg dem med en bår att bära Kadimba och två timmar senare marscherade de in i huvudlägret på Mahengeplatån i trygg förvissning om att nu var de säkra för flera veckor framåt. Från och med nu var allt krig omöjligt.
Fältsjukhuset uppe på Mahenge var antagligen det just nu bäst utrustade i hela den tyska försvarsmakten. Delvis var det Sonderkommando Werners förtjänst, de hade skyddat och organiserat den sista och svåraste delen av förflyttningen av alla de fältlaboratorier och den sjukhuspersonal man haft uppe i nordost. Överste Regierungsarzt Meixner var chef och fältsjukhuset mitt i lägret var sannolikt den enda plats som hölls torr och ren, oavsett väder.
Doktor Meixners preliminära diagnos av Kadimbas tillstånd var dessutom hoppingivande. Han var kraftigt undernärd och därmed försvagad och hade en stukad fot med elakartade svullnader och ett infekterat skärsår. Prognosen var att han skulle vara i stridbart skick lagom tills regnen upphörde.
Med det beskedet gick Oscar ut i ösregnet och raka vägen till lokalbefälhavaren major Kempners tält, slog upp tältduken och knackade demonstrativt på den. De två männen där inne såg förvånat på honom, de var mitt inne i ett schackparti. Den andre var konstnären von Ruckteschell, som kommit till Dar es-Salaam 1914 för att göra en serie afrikanska målerier, fångats av kriget, bytt karriär och nu stigit till kaptens grad. Man sade att han var betydligt mer lämpad som soldat än som målande konstnär.
“Vi ogillar högeligen att bli störda i våra schackpartier, det hoppas jag du har klart för dig, Lauritzen”, morrade majoren. “Du sköt tre engelska officerare har jag hört, det var bra men oansvarigt. Du vill väl inte ha beröm?”
“Nej, herr major”, medgav Oscar och markerade att han sträckte upp sig. “Men jag har en god nyhet. Och en begäran.”
“Gott. Låt höra!” sade majoren och vred demonstrativt stolen i Oscars riktning, von Ruckteschell gjorde samma sak.
“Jag har just befriat en fånge som är en bättre skytt än alla andra här närvarande på regementet, hans namn är Kadimba, han är min närmaste personliga vän i Afrika och vi har jagat mycket tillsammans”, hasplade Oscar snabbt ur sig i den tyska stil han lärt in ganska väl.
De andra männen såg oväntat roade ut.
“En bättre skytt än alla andra?” invände von Ruckteschell förvånat. “Inkluderar det även dig själv?”
“Ja och nej, herr kapten”, svarade Oscar. “Med målet väl i sikte skjuter jag bättre. Men det gäller att först komma till skott och det gör Kadimba definitivt bättre än jag. Sammantaget är han alltså bäst.”
“Det låter logiskt”, sade majoren. “Och vad är din begäran?”
“Att min vän Kadimba, efter att Doktor Meixner har satt honom i skick, överförs till vårt Sonderkommando som soldat med graden sergeant, herr major.”
De andra två utbytte en kort blick.
“Beviljas! Men stör oss aldrig mer under våra schackpartier!” sade majoren och vred lugnt tillbaks sin stol mot schackbrädet.
Oscar sträckte upp sig, gjorde honnör och gick ut i ösregnet.
Han delade tält med officerarna i Sonderkommando Werner, Werner själv och klasskämpen Günther Ernbach. Deras kamrat Fritz Neumann hade stupat, en förlupen kula, Gud vet varifrån, hade träffat honom i huvudet.
De väntade på honom med whisky. Som om något fanns att fira.
“Vi har ju den smala lyckan”, log Werner när han hällde upp åt dem, “att ha fått hit ett av våra fältlaboratorier. Den här whiskyn, kanske inte direkt White Horse men i alla fall, lär ha framställts av bananvin som har destillerats till sprit och sen piffats upp med extrakt, skål för den tyska vetenskapen, bäst i världen!”
De skålade under tystnad. Drycken smakade faktiskt whisky och var tydligt alkoholstark, möjligen något för söt.
“Säg mig nu, kamrat”, sade Werner, “du som aldrig skulle skjuta människor utan bara hästar. Ja, inget ont i det, såvitt jag har räknat efter måste du ha satt ett femtiotal kavallerister ur spel vid det här laget. Men nu sköt du tre engelska officerare. Genom huvudet dessutom. Vadan denna förvandling?”
Oscar måste tänka efter. Det enkla svaret, där han också började treva sig fram, var förstås hur han såg en satans engelsk officer i sin larviga vita hjälm, som ju alltid syntes på långt håll, närma sig hans bäste vän med en revolver.
Men det var något mer, som han inte kunde förklara. Jo, kanske det var en förvandling. Han hade börjat hata. Han hatade hur han tvingats spränga broar han själv byggt, där han till och med sakkunnigt kunde bedöma exakt var man skulle placera sprängladdningarna för bäst effekt. Allt han byggt hade han också förstört. Och allt var de förbannade, omänskliga arroganta, djävla engelsmännens fel.
Han fick frågan varför han skjutit dem i huvudet, mitt i tropikhjälmen så att säga, och om det också hade med hans nyväckta, eller snarare just exploderade hat att göra.
Det förnekade han. Huvudskott immobiliserar omedelbart djuret och det faller till marken utan att alarmera omgivningen, det enda man ser är rörelsen i gräset av de spasmodiskt ryckande bakbenen. Han hade bara varit praktisk.
De drack ur sin whiskyranson. Det var ingen fara med den saken, de hade paus i kriget minst en månad.
Nästa dag besökte han Kadimba, som nu var rentvättad och nyrakad. De omfamnade först varandra utan att säga något och Oscar drog fram en stol och satte sig bredvid sängen.
Kadimba berättade långsamt och lågt, han var matt och, som Doktor Meixner konstaterat, undernärd.
När de tyska styrkorna dragit sig tillbaks söderut föll engelsmännen in i de norra delarna av landet och tvångsrekryterade bärare. Allt i detta krig måste ju bäras av svarta slavar. Han hade inte vågat säga att han hellre ville ingå bland askaris om han nu ändå skulle bli slav. Då hade han varit tvungen att berätta att han kunde skjuta och så hade de frågat hur han lärt sig det, alltså i tysk tjänst. Det hade förefallit honom oklokt att avslöja. Och därför hade han burit kulsprutor och spritransoner till engelska officerare, och matransoner och filtar runt hela landet.
Betalning hade det aldrig varit tal om, bärare som infångats i Tyska Östafrika betraktades som krigsfångar. Och de som inte orkade längre lämnades åt hyenorna. Eller, som nu senast, sköts med avfångningsskott av unga engelska fänrikar som annars alltid sprang och gömde sig om det började smälla.
Han hade gett upp och redan i tankarna rest till förfädernas andar när den där pojken kom fram med revolvern riktad mot honom. Men när han såg skitstöveln dö kände han igen ljudet från en 10,2 mm Mauser och tänkte genast att det måste vara Bwana Oscar. Och så var det ju.
Och även om det fanns en stor glädje inom honom av detta, att han och Bwana Oscar nu tillsammans kunde döda engelsmän, så fanns en sorg som var som ett svart moln över allt annat. Det var inte lätt att berätta, men det gick inte att komma undan.
När tyskarna dragit sig tillbaks ner i söder avancerade de satans belgarna från väster, från Urundi och Rwanda. Det engelska förband Kadimba tillhörde hade förenats med den belgiska huvudstyrkan strax utanför staden Barundi. Belgarna hade bränt ner och utplånat staden, tillfångatagit alla överlevande män som bärare och dödat alla kvinnor och barn. Alla. En del kvinnor hade de förstås våldtagit först, eftersom barundi hade ett säreget rykte för sina kärlekskonster. Men till slut hade de dödat dem alla, utrotat hela barundifolket. De tillfångatagna bärarnas dagar var snart räknade. Belgarna hade dessutom kongolesiska askaris som var kannibaler, så mot slutet hade de vita vänt ryggen till när deras svarta soldater förlustade sig.
Oscar kämpade i det längsta för att behärska sig. Men till slut brast det för honom som om hela hans inre slagits sönder och han föll till marken intill Kadimbas sjuksäng, skrek och fäktade vilt omkring sig för att fördriva skräcksynerna av Aisha Nakondi och barnen i de vidriga belgarnas händer. Några sjukvårdare grep och höll fast honom medan en av läkarna gav honom en morfinspruta.