XXIII

INGEBORG

BERGEN

1917

HON HADE ALDRIG sett Lauritz förkrossad. Nedslagen av tillfälliga motgångar, särskilt under de senaste åren, självklart. Besviken, bekymrad över sinande orderböcker för Lauritzen & Haugen som kunde ge intryck av rena bojkotten, ja det hade hon sett. Men aldrig förkrossad som nu.

Själv hade hon just kommit hem från en rond bland de provisoriska baracker man upprättat för en del av dem som blivit hemlösa efter den stora branden förra året. Stadens läkare turades om med detta frivilliga arbete och det hade trots allt aldrig varit tal om att utestänga henne för att hon var kvinna. Eller tyska. Hon hade ett om inte hjärtligt så åtminstone korrekt förhållande till stadens läkarkolleger.

Hon var trött, tänkte ta sig ett varmt bad efter all fuktig kyla i barackerna och var på väg uppför trappan när hon hörde honom i ytterdörren.

Men hon hörde också något mer, omöjligt att förklara vad. Det var han, men ändå inte han. Kanske var stegen långsammare än vanligt. Kanske hade han gett något konstigt ljud ifrån sig. Vad det än varit kände hon något på sig, vände i trappan och sprang ner för att möta honom.

Utan att säga något sträckte han bara ut armarna och omfamnade henne, men hon hade redan sett det där ansiktsuttrycket som hon aldrig sett hos honom förut.

“Men älskade Lauritz, vad har hänt?” frågade hon och försökte ta hans ansikte mellan sina händer för att se honom i ögonen på nära håll.

Han vred sig loss, vände ryggen till och hängde upp rock och hatt.

“Kom!” sade han och tog henne i handen och ledde henne mot salongen. “Jag har något fruktansvärt att berätta.”

Det ilade till av skräck inom henne, men hon insåg samtidigt att alla fyra barnen var hemma. Alltså kunde olyckan inte vara den allra största.

De satte sig i den s-formade ljusa lädersoffan och han tog hennes hand just så som de alltid brukade sitta en stund tillsammans efter att gästerna gått. På den tiden de fortfarande hade gäster.

“De har bränt Ran, hon är bara en askhög”, sade han lågt, men snyftade samtidigt till och tog sig över ögonen. Hon hade aldrig sett honom gråta heller.

“Så fruktansvärt! Vilka har bränt ner henne och varför?”

“Några småpojkar enligt vittnesuppgifter. Jag har talat med polisen och bett dem att inte anstränga sig alltför mycket med efterforskningen.”

“Nej, men varför det? Ett sånt dåd kan man väl inte låta passera ostraffat!”

Han svarade inte på en stund. Hon såg sig själv sitta intill honom i sittbrunnen, minnesbilderna sköljde som vågor över henne. Ran var så mycket för dem båda, utan Ran skulle de kanske inte ens ha fått leva med varandra.

“Det är kriget”, sade han efter en stund. “Det är det där förbannade sillavtalet med England, du vet. Jag var emot det hela tiden. Eftersom Norge är neutralt var det fel att låta engelsmännen köpa upp 85 procent av vår sillexport, även om det förstås var lysande affärer för somliga i staden. Och så började Tyskland torpedera våra fartyg, vi har förlorat över femtio skepp i år, mer än sextio sjömän är döda.”

“Jo, det är förfärligt, men vad har det med mordbrand att göra?” frågade hon mer förvånat än irriterat.

“Antagligen en hel del”, sade han medan han smekte hennes hand. Han var faktiskt likblek i ansiktet och svettades i pannan, det såg ut som ett blodtrycksfall. Hon borde kanske rentav undersöka honom?

“Innan vi fortsätter samtalet ordinerar jag dig en whisky!” föreslog hon i stället.

“Vill du också ha en?” frågade han när han omedelbart reste sig för att gå mot barskåpet.

“Jag tar hellre en tysk brandy.”

“Frau Doktor!” sade han med en bugning när han räckte över hennes glas. Så sjönk han på nytt ner i lädersoffan, sippade på whiskyn och gned sig mot tinningarna som om han hade huvudvärk.

“Första året, när jag väl hade kommit över chocken att det över huvud taget blev krig fastän ingen kunde förstå varför, hoppades jag åtminstone på en snabb tysk seger så att vi blev av med eländet. Krig är en anomali, hör inte hemma i vår tid, krig är 1800-tal. Men nu segar det alltså ut.”

“Förlåt, men vad har detta med Rans mordbrännare att göra?”

“Allt”, sade han resignerat. “Ju fler sjömän från Bergen och övriga Vestlandet som dör i kriget, desto mer fiender blir du och jag för alla deras efterlevande. Vi är ju ohjälpligt bundna till Tyskland. Att vännerna försvinner, att orderböckerna torkar in, att folk i vår före detta vänkrets numera tittar bort eller byter trottoar när de möter oss är åtminstone inte obegripligt. Obehagligt, orättvist, och som vi nu sett rentav farligt, ja säkert. Men inte obegripligt. Och vad mordbrännarna beträffar, tre småpojkar sägs det. Jag kan tänka mig att någon av dem har förlorat sin far där ute. Så gjorde också jag och mina bröder, det är en känsla jag tror att jag förstår bättre än de flesta. Oscar och jag hade ingen att skylla på. Men det har nog de här kanske olyckliga pojkarna. Tyskland och sådana som stöder Tyskland, du och jag.”

“Men de här pojkarna har begått ett brott, det är inte som för dig och dina bröder?” invände hon.

“Sant. Och åker de fast blir de skyldiga ett skadestånd som överstiger allt vad de kan tjäna i hela sitt liv och allt vad deras föräldrar äger. Och när de blivit tillräckligt gamla för att sitta i fängelse så syr man in dem. Vill du det?”

“Nej, du har rätt, Lauritz. Så långt åtminstone. Men om de ger sig på vårt hus nästa gång?”

“Det är just det”, sade han uppgivet. “Min älskade Ingeborg, du har en förunderlig förmåga att alltid gå rakt på den svagaste punkten. Vill du, kort sagt, att vi går i landsflykt?”

“Det var ett stort ord.”

“Ja, men inte oöverlagt. Henckel & Dorniers Stockholmsfilial ligger för fäfot. Det har kommit ett förslag från huvudkontoret i Berlin att jag övertar det. Vi har alltså en möjlighet att dra oss undan, åtminstone för någon tid. I Stockholm skulle vi inte längre betraktas som någon sorts landsförrädare. Svenskarna är mycket tyskvänliga. Vad tror du om den möjligheten?”

“Först tänker jag att jag hellre vill härda ut. Sen tänker jag att det vore en underbar lättnad att komma härifrån en tid. När vi äntligen vunnit det här förfärliga kriget kommer kanske nya tider och vi kan komma tillbaks. Nej, ärligt talat Lauritz, jag vet inte. Och nu måste jag se till barnen, vi får tala mer om saken senare.”

“Jag vill också hellre härda ut”, sade han. “Vi har inte gjort något fel. Världen har sammansvurit sig mot Tyskland av ren avundsjuka. Frankrike och England vill roffa åt sig fler kolonier i Afrika och Mellersta Östern och därför dör just nu norska sjömän. Det är ohyggligt, men det måste ju ta slut! Till och med ett världskrig måste ta slut och när Tyskland äntligen segrat blir kanske världen bättre.”

“Och du bygger en ny båt som kommer att heta Ran II”, föreslog hon när hon reste sig för att gå upp till barnen.

“Ja”, sade han, “jag har redan tänkt på den saken. Lättare, smäckrare, mindre salongsutrymmen, mer till för tävling än för familjeseglatser. Men jag är inte säker på namnet, för dig och mig finns bara en Ran.”

När hon lekte med barnen hade hon hela tiden tankarna på annat håll och gjorde sitt yttersta för att inte visa den saken. Harald var lite för stor för att leka med de andra, Rosa lite för liten. Hon hade därför delat upp stunderna med barnen i tre omgångar. Först Johanne och Karl tillsammans i lekrummet där lilla Rosa fick vara med som publik. Sedan en stund ensam med Rosa och sist med Harald och då handlade det mest om böcker och de sagor som han själv alltid ville hitta på om drakar, vikingar och Tor.

På ett sätt var Harald hennes största glädje. Alla moderna pedagoger hade varnat för att prägla barn samtidigt på två språk. Men hon hade envisats, hade en släkting som gift sig med en fransk vicomte och deras barn hade vuxit upp tvåspråkiga, talade franska lika perfekt som tyska och utan minsta brytning. Och samma var det nu med Harald. Han var sju år och talade både en distinkt Osterøyadialekt och felfri tyska som förmodligen var lika perfekt sachsiska. På så vis hade han fått ett världsspråk gratis och det var en lättnad att hon hellre följt sin instinkt än moderna pedagogers idéer om att barns hjärnor var för outvecklade för att ta in två språk samtidigt.

Lauritz hade inte föreslagit att de skulle flytta tillbaks till Tyskland. Först nu, när hon drog sig tillbaks från barnens stund, kom hon att tänka på det.

Berlin var världens viktigaste stad, men han hade talat om Stockholm som var en avkrok nästan lika obetydlig som Bergen. Varför det? Trodde han innerst inne att Tyskland skulle förlora kriget?

Nej, omöjligt. Det hade han aldrig kunnat dölja för henne.

Det han dolde för henne var något annat, det svåra läget i Bergen för deras familj.

För bara några år sen, det kändes som alldeles nyss, hade hon stigit av tåget på den nya järnvägsstationen som Lauritz och Jens hade byggt och livet var så mycket en lyckans dans som man över huvud taget hade kunnat föreställa sig. Överallt i staden byggde Lauritzen & Haugen hus, vägar, broar, nya kajer. Kjetil och Lauritz var stadens prinsar.

Nu hade Kjetil kommit med ett förslag att man skulle ta bort namnet Lauritzen från firmasymbolen och återgå till det gamla, Horneman & Haugen. Det skulle gå till så att någon i familjen Horneman, som nu sysslade med helt andra affärer uppe i Sognefjord, de gratia skulle överta två aktier. För att med detta symboliska ägande motivera att man återtog det gamla namnet. Lauritzen hade blivit för belastat efter att torpederingarna började.

De kunde inte gömma sig. De kunde inte få bort tidningsbilderna på hur de själva fått särskilt hedrande audiens hos kaisern 1913 när den där statyn, på sitt sätt lika löjeväckande som kaiserns tal, hade invigts. Hon mindes mycket väl hur både Alberte och Marianne hade fjädrat sig över att just då framstå som så särdeles goda tyskvänner.

Alberte och Marianne, liksom de flesta av deras vänner från den tiden som trots allt inte var så avlägsen, hade sedan länge rott bort över fjorden, som norrmännen sade.

Den möjligheten hade inte Lauritz ens om han skulle ha önskat sig, ordförande för den numera vilande vänskapsföreningen Bergen-Kiel som han var. Och sedan Tyskland inlett det oinskränkta ubåtskriget betraktade skrämmande många i hennes omgivning alla tyska människor som fienden.

Tillfällig landsflykt kunde vara en möjlighet.

Men det var för fegt. Att vika undan vore att ge det växande tyskhatet rätt, som att indirekt förklara sig själv skyldig.

Hellre stanna på sin post. Det fanns mycket frivilligarbete att ta ansvar för i Bergen, särskilt för de fåtaliga läkarna. Och tid hade hon över, eftersom ingen längre kom till hennes lilla provisoriska läkarmottagning i hemmet. Men de sårade och brännskadade som varje dag skeppades in till läkarstationen nere på Munkebryggen frågade inte om de hjälpande händerna var tyska eller norska.

* * *

Det var i början av september, en vecka efter att Harald börjat skolan, en dag som till en början såg ut att bli en dag vilken som helst.

Två illa skadade fartyg bogserades in från Byfjorden och snart var överfulla livbåtar på väg mot Munkebryggen där läkarna gjorde sig beredda att ge första hjälpen. Några komplicerade operationer utförde man inte, meningen var snarare att få de sårade i sådant skick att de skulle överleva fram till ett operationsbord på något av stadens sjukhus. Framför allt gällde det att stoppa blodflödet från kross- och splitterskador och tvätta brännsår. Sjömännen som släpades upp på kajen hade alltsomoftast inte fått någon vård alls och lämnade kraftiga blodspår efter sig när de, ibland väl omilt, hivades upp ur livbåtarna.

Till ovanligheterna just denna dag hörde lasten av skadade från ett franskt krigsfartyg, en minsvepare som torpederats och satts i brand men som ändå mirakulöst höll sig flytande tillräckligt länge för att få bogserhjälp in till Bergen.

Halva den franska besättningen hade dött ute till havs men fyra mer eller mindre illa tilltygade franska sjömän bars upp till de väntande läkarna.

Ingeborg var den enda av läkarna som talade franska och de andra tog tacksamt emot hennes hjälp när hon översatte hur de skadade själva beskrev smärtor och sår. På så vis fick man en turordning bland fransmännen och kunde stoppa alla synliga blödningar och snabbt få iväg den av dem som hade splitter i buken till sjukhus. De andra tre kunde behandlas på plats.

Ingeborg tog sig an en man som tycktes ha förlorat minst en liter blod från ett djupt sår tvärs över högra bröstmuskeln. Hon hade sedan länge lärt sig att inte tveka det minsta inför stora sår, att vara fältläkare ute i första linjen var sannerligen ingenting för tveksamma. Hon fick hjälp av en sjuksyster att klippa upp uniformen över bröstet på den sårade, tvätta såret och sen pressa det samman med händerna medan man väntade på att effekten från lokalbedövningen skulle sätta in.

Mannen såg ut att vara lite över tjugo år gammal, han var vid fullt medvetande och betraktade Ingeborg närmast roat när hon förberedde sig för att börja sy ihop honom.

“Kommer ni att kunna lappa ihop mig, kära syster?” frågade han just när Ingeborg gjorde sig beredd att sätta första stygnet.

De avbröts av kvävda skrik i bakgrunden. En läkare och en syster höll på att lägga ett armbrott till rätta.

“Vad händer med min kollega?” frågade fransmannen.

“Ett armbrott, det gör ont men är ingenting farligt. Alla ni tre som är kvar här är utom fara, er kollega som vi sände till sjukhus kan vara mer allvarligt skadad i buken”, svarade Ingeborg och vred beslutsamt nålen genom det första stygnet. Patienten stönade lätt mellan sammanbitna tänder.

“Titta inte på vad jag gör, är ni snäll”, uppmanade Ingeborg. “Det gör mer ont om man ser på.”

“Menar syster att jag inbillar mig?” frågade han förnärmat. “Har ingen av läkarna tid med mig?”

“Jag är läkare”, svarade Ingeborg och satte nästa stygn. “Var snäll och försök inte titta på vad jag gör.”

Han lutade sig lydigt bakåt och såg upp i tälttaket. Ingeborg arbetade lugnt och fort, det blev allt lättare för hennes assisterande sjuksyster att pressa sårkanterna mot varandra. Efter en halvtimme var det två decimeter långa såret förvandlat till en prydlig tät söm. Det var dags att börja leta efter mindre skador.

De konstaterade att en misstänkt bruten fot bara var kraftigt stukad och fann en del mindre splitterskador här och var som de rengjorde och försåg med lättare förband.

Ingeborg tog fram en undertröja och en stickad tröja ur förrådet av skänkta kläder och en mitella. De klädde försiktigt på fransmannen och visade hur han skulle stödja högerarmen i mitellan.

“Vad händer nu, Madame?” frågade han när allt var klart och han lite vimmelkantig försökte resa sig och försiktigt pröva den stukade foten.

“Menar ni i medicinskt avseende eller över huvud taget, herr löjtnant?” frågade Ingeborg medan hon tvättade händer och underarmar med sprit över en liten balja.

“Vad får er att tro att jag är löjtnant?” undrade han nyfiket.

“Två ränder på uniformsärmen, är ni inte löjtnant?”

“Ska man vara petig är jag Enseigne de Vaisseau de Première Classe”, log han.

“Jag ber så mycket om ursäkt Monsieur Enseigne de Vaisseau, huvudsaken är väl ändå att ni är ihoplappad.”

“Kommer jag att få ont?”

“Ja, utan tvekan. Så fort bedövningen släpper kommer ni att ha rejält ont i den trasiga bröstmuskeln i uppåt en vecka. Prognosen är annars god, ni borde bli helt återställd.”

“Ni talar utmärkt franska, Madame, har ni varit mycket i Frankrike?”

“Nej, men jag studerade till språklärarinna en gång, sen lyckligtvis till läkare som jag tror passar mig bättre.”

“Jag är er stort tack skyldig, Madame, det var nog tur för både mig och mina kamrater att vi slapp våra egna militärläkare. En gång skulle jag verkligen vilja få möjlighet att återgälda er, alltså när vi äntligen fått bukt med tyskjäklarna.”

“Nåja, för er egen del är kriget i alla fall slut, ni och era kamrater kommer att interneras av de norska myndigheterna och demobiliseras och snart är ni förmodligen hemma i Frankrike igen.”

Hon hade varit frestad att bemöta det fula ordet han använt om tyskar med att han nu i alla fall hade blivit väl behandlad av en tysk läkare. Fram tills han använt det ordet hade hon bara betraktat honom som en patient, dessutom en artig och prydlig patient, så långt från fiende man kunde komma. Men sakligt sett var de utan tvekan fiender i den vettlösa värld som kriget skapade.

Hon avbröts i tankegången av att en ny livbåt, tydligen tungt lastad med sårade, var på väg in och då gällde det att städa upp och göra plats för nästa grupp. Samtidigt kom en sergeant med några mannar och två hästdroskor för att samla upp de franska sjömännen och föra dem till militärsjukhuset.

“Det var verkligen angenämt att göra er bekantskap, Madame”, sade mannen med den hopsydda bröstmuskeln. “Mitt namn är Henri Letang och jag hoppas vi ses någon gång i framtiden”, sade han och försökte ta hennes hand med sin högra men grimaserade av smärtan och nöjde sig med en bugning. “Och förresten”, tillade han på väg ut ur operationstältet ledd av två norska soldater, “så är Enseigne de Vaisseau de Première Classe bara ett steg under det som heter löjtnant på engelska och tyska.”

“På tyska heter det i så fall Oberleutnant zur See”, svarade hon utan att tänka sig för och utan att förstå det underliga ansiktsuttryck han fick. Hon hade redan uppmärksamheten riktad mot de nya skadade som bars fram mot läkartältet.

Hon arbetade hårt i ytterligare ett par timmar med nya bränn-, kross- och splitterskador. Det värsta den eftermiddagen var att sända en artonårig pojk till sjukhuset för att få hans ben amputerat. I tältet hade de inte narkosresurser utan arbetade bara med sådant som kunde genomföras med lokalbedövning. Pojken var vid medvetande och förstod olyckligtvis vad de tre läkarna enades om. Något annat hade ändå inte varit möjligt, hans högra ben hängde bara fast med några köttslamsor strax under knäet.

Han höll sig fast i båren och skrek hjärtskärande när ambulansmännen kom för att föra honom till det oundvikliga.

På ett sätt hade det varit en god arbetsdag, tänkte hon när hon promenerade hem från Munkebryggen. Det var nog enda gången som ingen av de sårade, kvidande eller skrikande av smärta, hävt ur sig förbannelser, ibland långa ramsor, om hur de hatade tyskar. Hon hade aldrig vågat kommentera sådana utbrott, inte ens efter att hon räddat någon sjöman från att förlora en lem, eller än bättre livet. De borde ha fått veta att hon var en tysk läkare.

Fältläkaruniformen skyddade henne från hat när hon promenerade genom staden. De som ville se henne som Fru Lauritzen, den tyska fienden, måste ju oundvikligen samtidigt se den vita armbindeln med det röda korset och den norska flaggan på uniformsärmen. Tanken på den norska flaggan som hennes skydd fick henne att skälva till i en underlig blandning av rysning och tendens att börja gråta. Hon tänkte på Rans spinnaker, världens sannolikt största norska flagga som för inte så länge sedan hälsats med salut från kaiserns Hohenzollern.

Ran fanns inte mer, hon hade förbränts av hat. Men hennes segel fanns kvar. Det var en insikt med åtminstone lite hopp. En dag skulle de hissa seglen på nytt.

Dagarna hade börjat bli kortare och när hon kom hem till huset på Allégaten hade det börjat skymma. Kanske skulle hon samla barnen till säsongens första braskväll inne i lilla salongen.

“Mamma är hemma! Kom alla barnen!” ropade hon in i huset när hon hängde av sig uniformsjackan och den gråa båtmössan i tamburen och från övervåningen hördes genast små ljusa pip och ljudet av kvicka barnfötter. Men det var husan som hann fram först för att hjälpa till med skorna och hon tog sig plötsligt förskräckt för munnen och bleknade påtagligt.

“Vad i all världen står på?” frågade Ingeborg utan minsta onda aning.

“Frun har inte Harald med sig?” frågade husan till synes helt i onödan. “Jag trodde frun hade hämtat honom i skolan.”

Plötsligt stannade världen inom Ingeborg, samtidigt som tre glada barn trängde sig fram för att kramas. Hon kramades tillbaks halvhjärtat, utan att släppa husan med blicken och sköt sen barnen försiktigt ifrån sig. Det stod fortfarande stilla för henne, hon måste stålsätta sig, måste tänka klart.

“Menar Sigrid att Harald inte har kommit hem från skolan?” frågade hon.

“Nej frun, jag trodde han var med er.”

“Men han skulle ha kommit hem för flera timmar sen?”

“Ja, frun. Men jag trodde…”

Barnen runt hennes fötter hade intuitivt förstått att något förfärligt hade hänt och blivit helt stilla. Ingeborg gick med snabba haltande steg, snörkängan kvar på ena foten, bort till telefonen och ringde till kontoret. Lauritz svarade genast, nästan som om han suttit vid telefonen och väntat.

“Harald kom aldrig hem från skolan”, meddelade hon utan minsta, kärvänlig hälsning. “Han har varit borta i tre timmar, du måste ringa polisen.”

“Men snälla Ingeborg, man kan inte ringa polisen bara för att en skolpojke får för sig något och glömmer tiden, polisen har värre ting att tänka på i dessa tider.”

“Nej, det har inte polisen!” klippte hon av. “Kom hem! Jag ringer polisen oavsett vad du anser.”

“Jag kommer hem genast, men snälla, vi kan inte göra oss till åtlöje för en sådan bagatell. Småpojkar har så mycket som kan få dem att glömma tiden, kojor, lekar på alla spännande brandtomter runt stan, kamrater som lockar…”

“Han har inga kamrater! Det vet du mycket väl. Skynda dig hem, jag ringer polisen.”

Hon ringde utan vidare av samtalet och beställde ett nytt, till stadens polismästare Oddvar Grynning.

Polismästarens reaktion var märkligt nog den rakt motsatta till vad Lauritz visat upp. Han blev omedelbart yrkesmässigt kall och effektiv när han hört Ingeborgs första förtvivlade berättelse, förhörde sig noga om skolan, klassen, hemvägen och sade att han genast skulle sätta alla tänkbara resurser på saken. Innan han avslutade telefonsamtalet försäkrade han att man skulle hitta pojken och det mycket snart.

Ingeborg stod villrådig vid telefonen. Vad kunde hon göra nu? Vad hade hänt? Var Harald redan död? Låg han misshandlad och blödande någonstans? Hade de slängt honom i vattnet? Han simmade som en liten fisk, de varma somrarna på Osterøya hade såtillvida varit en välsignelse. Men kajkanterna var höga. Nej, det hade varit ljust när han försvann, då gick det inte att obemärkt kasta ett barn i vattnet.

Barnen stirrade på henne, tysta, förskräckta. Hon kvävde en impuls att rusa fram till dem och hålla om dem alla tre. Det gick inte an, inte just nu. Hon måste hålla huvudet kallt.

“Vill Sigrid vara snäll att sysselsätta barnen, jag måste ställa i ordning kliniken”, beordrade hon och försökte vända på klacken, sparkade irriterat av sig kängan.

Rummet hade inte varit öppnat på flera månader. Hon började med att vädra och tog fram alla sina under senare år oanvända kirurgiska instrument och placerade dem i den elektriska instrumentkokaren och slog på strömmen. Därefter började hon metodiskt rengöra alla ytor i rummet med sprit. Det var som en besvärjelse, att om hon gjorde allt klart för operation så skulle det inte behövas, på samma sätt som makterna skulle ha verkat åt andra hållet om hon inte gjort det.

Hovklapper mot stenläggningen där ute. Lauritz kom hem.

Hon mötte honom i vestibulen, kysste honom snabbt och hjälpte honom med rock och hatt, gick sedan utan vidare resonemang före mot deras favoritsoffa i mitten av stora salongen. Serverade prompt en whisky och en tysk brandy.

När hon satte sig såg hon att Lauritz verkligen var tagen, det hade alltså gått upp för honom hur allvarligt läget var.

“Harald har kanske fått några nya vänner, han är hemma och leker med tåg hos någon som inte har telefon”, föreslog Lauritz och tog en djup klunk av whiskyn.

“Han har inga vänner och du vet varför.”

“Hm. Ja. Hrm. Det förbannade kriget, lika obönhörligt mot barn. Vad sade Oddvar när du ringde, jag antar att du ringde Oddvar direkt?”

“Han tog saken på största allvar, skulle sätta till alla tillgängliga resurser. Förlåt, men kan vi byta till tyska?”

“Jag trodde du ville ta vara på varje möjlighet att utveckla din norska?”

“Inte i kväll! Jag måste tänka absolut klart, det kan jag inte på norska. I närheten av skolan, om man drar en rak linje mellan hemmet och skolan, finns ett stort område som är helt förstört av branden. Barn får inte leka där, det är farligt.”

“Och där tror du att han befinner sig?” frågade Lauritz förvånat, han hade lydigt bytt till tyska.

“Ja, det tror jag. Antingen död eller svårt misshandlad, eftersom han inte har kunnat släpa sig hem. Förhoppningsvis bara misshandlad, men han får inte kylas ner för mycket under natten, man måste hitta honom i kväll. Om förövarna bara är barn, hans kära norska klasskamrater, har vi i så fall en god möjlighet att rädda honom.”

“Du målar fan på väggen. Barn slåss ibland, men inte så att någon blir liggande.”

“Någonstans ligger han eftersom han inte är hemma, det är tyvärr vad den enkla logiken säger. Det blir en mild natt, jag såg just efter, elva grader. Nedkylningseffekten kan verka till hans fördel, jag tänkte fel förut. Det beror på skadorna.”

“Men kära Ingeborg, hur vet du att han är allvarligt skadad?”

“Eftersom han lämnade skolan för fyra timmar sen och inte har förmått att ta sig hem!”

Lauritz såg ut som om han tänkte komma med nya invändningar men ångrade sig. I stället reste han sig och gick och fyllde på deras glas på nytt.

“Tack”, sade hon när hon fick sin andra brandy. “Men det är det sista jag dricker i kväll. Ifall något måste göras inne på kliniken när de kommer hem med honom.”

En ljus plingande silverton slog sju slag. Det var det franska uret ovanför spisen, ett auktionsfynd som Lauritz varit mycket nöjd med, som nu lät som ett hån. En liten kerubängel med blått höftskynke visade med sitt pekfinger att tiden gått fyra timmar sedan Harald skulle ha varit hemma.

Någonstans fanns han, kanske sårad, kanske grovt misshandlad, kanske döende sedan fyra timmar. Så var det. Lauritz försökte inte längre hitta på några uppmuntrande alternativ som han själv inte kunde tro på innerst inne. Snarare verkade det som om han började förbereda sig på det värsta.

Hon såg det på honom, hur han sjönk ihop och blev grå i ansiktet. Lauritz var en logisk människa som betraktade nästan alla problem genom en räknestickas perspektiv. Just nu handlade det om sannolikhetskalkyl.

“Om de har dödat Harald…”, började han men hyssjades omedelbart ner av Ingeborg.

“Det är inte sannolikt att han är död, snarare svårt skadad”, invände hon.

“Hur kan du säga det?”

“Han gick från skolan, förföljd av skolkamrater. De är trots allt barn, de kan misshandla ett annat barn svårt, särskilt om de är många. Men de har inte en vuxen människas kraft att döda.”

“Såvida de inte använder knivar?”

“Ja, såvida de inte använder knivar. Men inte ens då är det säkert att barn skulle kunna döda andra barn, åtminstone inte medvetet. Däremot åstadkomma en viss blodförlust som blir kritisk ju längre tiden lider.”

“Herregud Ingeborg! Det är vår Harald du talar om.”

“Jag är utomordentligt medveten om det, jag försöker bara göra mig till läkare i högsta beredskap. Som om Harald vore vilken som helst norsk eller fransk sjöman.”

“Fransk?”

“Ja, bry dig inte om det. Jag opererade en fransman idag. Snart kommer polisbilen. Jag känner det, inte som läkare utan som mor. Snart kommer de hem med honom och då måste du hjälpa mig hur otäckt det än är.”

De hade inget mer att säga och kunde bara vänta. I efterhand kunde ingen av dem säkert avgöra hur länge de hade suttit tysta och väntat, tio minuter eller en timme, innan de verkligen hörde polisbilen utanför och båda sprang mot ytterdörren.

Det var polismästare Oddvar Grynning själv som kom med Harald i famnen uppför grusgången, åtminstone ett smutsigt blodigt bylte som måste vara Harald.

“Han lever, såvitt jag kan förstå, men är illa åtgången, vi fann honom på en brandtomt uppe vid Olav Kyrres gate”, meddelade polismästaren i en enda flämtande mening på väg mot ytterporten. Ingeborg sprang före, visade vägen och slog upp dörren till kliniken och pekade tyst på den gröna britsen.

Hon hade genast ett stetoskop framme, lyssnade på hjärtverksamheten och nickade uppmuntrande mot Lauritz som stod i dörren med händerna hjälplöst utefter sidorna.

“Lauritz!” befallde hon. “Ring genast Odd Eiken och säg att jag behöver hans hjälp!”

“Lever han?” frågade Lauritz förtvivlat.

“Ja! Han lever. Och han kan överleva. Gör nu bara som jag säger!”

“Vi tänkte att eftersom Fru Lauritzen är läkare själv så…”, försökte polismästaren.

“Ja tack, herr polismästare, ni gjorde alldeles rätt, tack så mycket för er hjälp och stäng dörren är ni snäll!”

De två männen drog sig närmast skräckslagna tillbaka.

Ingeborg blundade och försökte spänna sig till det yttersta. Detta är en dödligt sårad patient, tänkte hon. Det är en patient som jag ska behandla som alla andra patienter.

Hon tog fram en stor sax och började klippa bort blodiga kläder över pojkens hela kropp. Han andades oregelbundet. Blodtrycket och pulsen var båda över det normala. Det tydde på att patienten hade en inre skada som den lilla kroppen kämpade hårt med.

Patienten stank av hästspillning. De hade gnidit in alla sår i ansiktet med hästskit. Bakteriologisk krigföring, tänkte hon. Båda ögonen igenmurade, patienten kunde inte se på något av dem och var dessutom inte vid medvetande. Nedkylningen allvarlig men inte krisartad. Första åtgärd infektionsbekämpning.

Hon började med ansiktet, som var helt förorenat av hästspillning. Efter misshandeln hade de alltså mulat honom som barn gjorde under snöbollslekarna. Men med hästskit. Förmodligen mer för att förödmjuka än för att skapa dödliga infektioner, här fanns dock en nödvändig första åtgärd.

Hon tog fram lite ljummet vatten som hon hade förberett, en tvättlapp och vanlig tvål och började rengöra patientens ansikte. Han stönade svagt av smärta, det var ett bra tecken.

De öppna såren fanns bara i ansiktet, inga stickvapen hade använts på kroppen. Kroppen var översållad av blåmärken, patienten hade utsatts för en långt utdragen serie sparkar, förmodligen när han låg ner på marken. Hon lät händerna gå fram och åter över den späda pojkkroppen medan hon blundade och försökte känna efter. Inga stora svullna blodsamlingar i bukhålan, såvitt hon kunde förstå. Levern intakt. Mjälten gick inte att avgöra, men en brusten mjälte skulle ha betytt ett dramatiskt lägre blodtryck.

Ett andra varv sårsprit, nu lite hårdare tag, över patientens ansikte. Hästspillningsbakterierna var inte att leka med.

Sårskadan på ena kinden kunde faktiskt komma från en kniv, den var alldeles rak och med jämna kanter. Någon hade masserat in hästskit i såret, hon såg att där fortfarande fanns små bruna prickar och virade bomull runt en pinne för att tvätta såröppningen.

Hon gjorde en paus, öppnade fönstret och slängde ut alla de sönderklippta, blodiga och sotiga klädresterna och stängde på nytt.

Patienten låg naken och ren på operationsbordet. Det rentvättade knivsåret på ena kinden hade börjat blöda ymnigt, men det var bara bra, en sorts inre sköljning innan man sydde.

Odd Eiken kom instörtande med håret på ända men klädd i vit läkarrock och med stetoskopet om halsen. Han nickade bara kort innan han lutade sig fram och kontrollerade patientens puls.

“Hög, men inte kritiskt”, konstaterade han. “Blodtryck?”

“Samma, högt men inte kritiskt”, svarade hon mekaniskt.

“En inre blödning någonstans?”

“Ja, sannolikt, men inte lokaliserad.”

“Det är ögat”, sade kollegan efter att ha letat en stund över patientens nakna kropp. “Trycket som byggs upp där inne är farligt.”

Ungefär så långt hade hon redan tänkt. Patientens vänstra öga var totalt igensvullet och svullnaden stor som en tennisboll. Blodsamlingen där inne skapade ett hårt tryck mot ögat, kunde utgöra ett hot mot synen.

De måste ha stått och siktat särskilt på ögat. Siktat noga och sparkat igen.

“Är vi överens om ögat?” frågade Odd Eiken.

“Ja, vi måste lätta på det där blodtrycket omedelbart”, sade hon.

“Ska jag göra det, eller vill du?” frågade han.

“Jag gör det”, sade hon och gick bort till instrumentkokaren och hämtade en skalpell.

“Skär i vecket, så syns inte ärret”, föreslog han.

“Vilket veck?” frågade hon och satte spetsen mot det hårt spända ögonlocket, drog in andan och skar.

Blodstrålen hade en överraskande kraft och träffade henne i ansiktet och på bröstet. Utan ett ord lade hon ner skalpellen och gick bort till tvättfatet, slog upp vatten och grep efter tvättlappen. Harald skrek hjärtskärande högt, vilket var ett gott tecken eftersom det visade att han började återfå medvetandet.

Dörren rycktes upp och in stormade Lauritz. Hans uppskärrade blick vandrade mellan den nakne blåslagne sonen på operationsbordet och den av blod nersölade Ingeborg.

“Allt har gått bra, oroa dig inte, gå ut är du snäll”, beordrade hon med ett tonfall som fick honom att förstå att det hon sade var sant. Han drog sig kvickt tillbaka och återvände med besked till sin gäst polismästaren.

Såret i ögonlocket behövde inte sys. Men ögat borde sköljas med utspädd sårsprit för att få bort eventuella hästbakterier. Det skulle bli plågsamt och det visste båda läkarna. På det stället gick inte att lokalbedöva. Narkosmöjligheter hade de inte.

Patienten skrek hjärtskärande under ingreppet.

Kinden kunde de lokalbedöva. Nu var patienten vid nästan fullt medvetande. Ingeborg höll ömt om hans huvud medan kollegan sydde såret och tvättade det.

De slog två filtar om patienten, allt var klart, nu gällde bara att få upp hans kroppstemperatur. De två läkarna började tvätta av sig och slängde sina operationskläder på golvet.

“Jag är verkligen mycket glad att jag kunde komma till din hjälp, det ska du veta Ingeborg, min kära vän”, sade han med tung betoning på kära vän. “Det var inte bara branden som förstörde vår klinik, annars en fantastiskt modern idé, en manlig läkare och en kvinnoläkare. Det var kriget.”

“Jag vet”, svarade hon. “Jag vet både det och att du är en god vän och alla krig hittills i den mänskliga historien har tagit slut och det gör också det här. Vi kanske kan börja om?”

“Med största glädje, Ingeborg. Och pojken kommer att klara sig, enda krisen är ögat.”

“Jag vet det också”, sade hon. “När svullnaden har gått ner får jag ta honom till Halvorsens ögonklinik, så får vi se. Men det var ögonsvullnaden som låg bakom förändringarna i puls och blodtryck. Så vi klarade hans liv, jag är dig oändligt tack skyldig.”

Odd Eiken hjälpte henne att bära Harald upp till ett av gästrummen där de bäddade ner honom under ett tjockt dunbolster och placerade två gummiflaskor med varmvatten på ömse sidor om honom. Han var vid medvetande, men på väg att somna. Ett alldeles utomordentligt tecken.

Den medicinska krisen för Haralds del var över. Inte den nya kris som började i exakt det ögonblick Ingeborg tog adjö av sin vän och före detta kompanjon Odd Eiken vid dörren. Deras klinik vid Strandgaten hade förintats av branden. Deras möjligheter att ha en gemensam läkarmottagning hade förintats av världskriget.

Hon fann Lauritz med polismästaren i herrummet, föga överraskande. De hade försett sig väl med pjolter och det var inget att säga om.

“Du kan gå upp och säga godnatt till Harald”, meddelade hon Lauritz. “Han kan vara lite sömnig, men krisen är över.”

Lauritz nickade mot henne, bugade sig mot polismästaren och gav sig närmast generad iväg. Ingeborg serverade sig en konjakspjolter hon också, slog sig ner mitt emot polismästaren och höjde glaset.

“Jag har förtjänat den här och jag behöver den”, sade hon.

“Helt säkert, Fru Lauritzen, jag menar doktor Lauritzen. Jag förstod att allt gick väl?”

“Ja, patienten överlevde”, sade hon. “Det återstår att se om han förlorar synen på ena ögat. Men säg mig nu, herr polismästare… Förlåt! Först och främst måste jag naturligtvis tacka er för att ni tog min oro på så stort allvar. Och att ni så snabbt lyckades hitta min son. Det var ni som räddade hans liv. Men säg mig nu det ni förmodligen redan har sagt min man, men i alla fall. Vad hände?”

Polismästaren redogjorde kort, kanske för att det var andra gången under kvällen, och på rapportspråk om vad som hänt.

När han fått telefonsamtalet från Fru Lauritzen anade han genast oråd. Just den dagen hade det kommit fjorton dödsbud till Bergen gällande förlorade sjömän. I klassen över Haralds på Katedralskolan gick två pojkar som båda hade blivit faderlösa.

Detta visste han eftersom hans yngre syster hade en tös i samma klass. De två gossarna hade uppviglat kamrater till en sorts krigsinsats, att som hämnd göra sig av med “tyskungen”. Det, åtminstone för barn, ovanligt hatiska våldet kunde alltså möjligen, hur obehagligt detta än vore, förklaras på det sättet.

Följaktligen hade polismyndigheten omedelbart vidtagit två samtidiga åtgärder. Man hade inlett sökandet på brandtomterna i skolans omedelbara närhet. Och man hade samlat ihop alla barn i såväl Haralds klass som i den klass där de två gossarna just blivit faderlösa. Och förhört barnen ett efter ett. Det hade gett ett snabbt resultat.

Gärningsmännen var alltså gripna, fyra stycken. Ärendet var i den meningen polisiärt uppklarat. Problemet var att gärningsmännen, i princip skyldiga till försök till mord, var åtta år gamla. Och att två av dem var faderlösa.

“Vad säger lagen om detta?” frågade Ingeborg.

“Lagen säger, om vi nu ska hålla oss till lagens bokstav”, sade polismästaren med en lång utandning, “att dessa gärningsmän skall avskiljas från sina familjer och sättas på uppfostringsanstalt under en tid icke understigande fem år.”

“Och utbildas till förbrytare och samhällshatare från så att säga höger?”

“I stället för vänster, menar ni?” frågade polismästaren plötsligt road, märkligt road.

“Ja, faktiskt, faktiskt menar jag det som en stor olycka”, funderade Ingeborg. “Sommarens demonstrationer här i Bergen var på sätt och vis imponerande. Femtusen man krävde Bröd, Frihet och Fred. Vem skulle inte hålla med om det? Också jag, också ni, herr polismästare. Och de här unga gärningsmännen, faderlösa sjömanssöner, skulle jag i framtiden hellre se i sådana demonstrationer än på er lista i polishuset över efterlysta rånare.”

“Märkligt”, sade polismästaren. “Er man var inne på liknande tankegångar. Hämnd nyttar till intet, sade han. Vem har glädje av att fyra åttaåringar döms till samhällets skuggsida för något de gjorde i förtvivlan och barnsligt omdöme? Är det så ni också tänker, Fru Lauritzen?”

“Ja, så tänker jag”, medgav hon. “Det finns bara ett problem. Nej, vänta, låt mig först fråga. Kan vi som… vad heter det? Brottsdrabbade?”

“Målsägande.”

“Javel, målsägande. Kan vi som målsägande bidra till att dessa barn slipper straff?”

“Ja, inte riktigt enligt lagen, men enligt gammal sed i Bergen kan ni aktivt uppmuntra de rättsvårdande myndigheterna att inte driva saken till sin spets. Förlåt om jag uttryckte mig svävande men det var faktiskt meningen.”

“Jag förstår. Jag är helt säker på att jag och min man är överens på den punkten. Men om jag då får komma tillbaks till den svåra frågan. Om det visar sig vara helt tillåtet och straffritt att försöka döda tyskungar. Vad händer härnäst? Tror de sig då kunna bränna ner vårt hus?”

“Så långt hann vi inte i resonemanget, jag och er man, Fru Lauritzen, men ni slog just huvudet på spiken. Mordförsök på barn är lika otillåtet vare sig de är helnorska eller har tysk mor. Det är lagen. Den vill jag göra mitt bästa för att upprätthålla. Men om vi nu inte ska döma dessa fyra åttaåringar?”

“Ja?”

“Så tänker jag ta in dem till polishuset och prygla dem hårt. Och förklara att de slipper så lindrigt undan därför att ni skonade dem, Herr och Fru Lauritzen. Men att om de ens tänker tanken på nya militära insatser för fosterlandet, så åker de in för gott. Vi kommer nämligen alltid att betrakta just dem som de skyldiga om något nytt elände drabbar familjen Lauritzen. Och då åker de fast för allt, vare sig de är skyldiga eller oskyldiga. Så har jag tänkt.”

“Men snälla polismästaren, är inte det ni skisserar olagligt?”

“Jo, i allra högsta grad! Men såvitt jag kan se den enda lösningen.”

* * *

Sviterna efter pojkens hjärnskakning var helt förutsägbara. Under de första två nätterna sov Ingeborg tillsammans med honom i ett av gäst rummen för att kunna gripa in om han kräktes i sömnen. Hans huvudvärk gick nödtorftigt att kurera med aspirinpulver.

Det värsta var, precis som hon fruktat, skadan på hornhinnan. Doktor Halvorsen från Bergens enda ögonklinik hade inte kunnat ställa någon säker prognos, men rekommenderat att man täckte över det skadade ögat i minst tio dagar för att det skulle vila så mycket som möjligt. Starkt ljus borde också undvikas, både för ögats och hjärnskakningens skull.

Trotsigt gick Ingeborg ändå den tjugo minuter långa promenaden från Allégaten till Munkebryggen så fort det kom telefonbesked om att nya skadade sjömän var på väg in. Hon hade dåligt samvete för att hon lämnade Harald men ville markera att hon inte var knäckt, inte låtit sig besegras av några osedvanligt grymma skolbarn och att hon var och varannan dag fanns kvar på sin post.

Ryktet hade förstås gått flera varv runt staden, det syntes på de räddhågsna eller skygga ögonkast hon fick från folk hon kände.

Läkarkollegerna på Munkebryggen var tvärtemot ytterst deltagande och förhörde sig varje dag om den lille patientens tillstånd.

Efter en vecka började hon inse att det kanske inte var Haralds fysiska skador som var det värsta, om han nu inte höll på att förlora synen på ena ögat. Han såg förstås förskräcklig ut i ansiktet med alla sina svartblåa svullnader. Men det var trots allt något övergående, han skulle bli fullt presentabel på några veckor, barn och unga hade gott läkkött.

Mer skrämmande än hans groteska ansikte var hans tystlåtenhet. Det dröjde en vecka innan hon upptäckte att han inte längre sade ett enda ord på norska, utan enbart talade tyska. Hon fruktade att det kunde bero på en kombination av hjärnskada och chocken av den utdragna misshandeln. Men när hon prövade med att tilltala honom på norska förstod han uppenbarligen allting, men svarade ändå bara på tyska. Barnens tvåspråkighet fungerade annars alltid på det sättet att de automatiskt svarade på samma språk som de tilltalats. Det var bara lilla Rosa, som ännu inte lärt sig den konsten, hon var ju bara två år. De tre äldre syskonen hade haft samma besvär i den åldern.

Med Harald var det något annat förstod hon när hon på åttonde dagen kom hem efter arbetet, genast gick upp till hans rum och möttes av en replik som han måste ha grunnat över, eftersom det var hans första ord:

“Mamma, jag vill flytta hem till Tyskland.”

“Men lilla gubben”, svarade hon förskräckt, “hemma är här i Bergen. Tyskland kan vi besöka på somrarna.”

“Jag vill inte vara hemma i Bergen, jag vill aldrig mer tala norska, jag vill hem till Tyskland”, envisades han buttert.

Något knäsvag satte hon sig ner på hans sängkant och försökte tänka efter. Det var alltså inte hjärnans språkcentrum som skadats, det var en mental förändring som kanske rentav var värre. Skulle hon nu fortsätta diskussionen eller bara låta saken bero, hoppas på att den mentala skadan skulle läkas, ungefär som alla hans blåmärken skulle blekna undan för undan?

“Jag är tysk och jag vill bo i Tyskland”, vidtog han plötsligt.

“Jamenvisst är du tysk”, sade hon och smekte honom försiktigt över huvudet. “Det är jag också och jag bor i Bergen. Men du är inte bara tysk, du är en liten norrman också, som din far.”

“Mamma kallas tyskekärring och jag kallas tyskungen”, fortsatte han lakoniskt.

“Jag vet”, medgav hon. “Det är det förfärliga otäcka kriget som gör människor elaka och dumma. Men snart är kriget över och då blir allt som det var förr.”

Det tvivlade han uppenbarligen på och ärligt talat gjorde hon också det. Skulle allt verkligen kunna bli “som förr” efter så många döda och så mycket hat? Det var faktiskt inte särskilt troligt.

Och i den omedelbara framtiden fanns något som inte heller kunde bli som förr, ett överhängande problem eftersom Harald snart skulle ha återhämtat sig, ett problem som hon och Lauritz undvikit att ens beröra. Det var en lika uppenbar som smärtsam fråga som inte längre gick att bortse från:

Skulle de skicka Harald tillbaks till skolan? Kunde man verkligen kräva av en sjuårig pojke att han skulle uppträda som någon sorts tapper frontsoldat och hävda sin rätt som likaberättigad norsk medborgare?

Vilket ohyggligt krav att ställa på ett barn vore inte det! Alltså otänkbart.

Plötsligt förstod hon vad sonens språkvägran handlade om. Det var helt enkelt skolan. Den som inte talade norska kunde förstås inte gå i norsk skola. Det var listigt uträknat, men en list sprungen ur ett barns desperation och dödsrädsla.

Det avgjorde saken, han skulle inte tillbaks till skolan. Privatundervisning var inget som helst ekonomiskt problem, så det kunde åtminstone bli ett provisorium. Men hur länge då? Så länge kriget varade självklart, men kanske ännu längre, beroende på vilken sida som vann.

Och skulle därefter Johanne, sedan Karl och slutligen Rosa undervisas isolerade som fångar?

Det var inte längre så mycket att fundera över. Man hade kommit till vägs ände och barnen måste gå före alla andra hänsyn. Nu fanns bara en enda återstående utväg och hon var helt säker på att Lauritz skulle vara av samma uppfattning. Särskilt när han fått höra om sonens vägran att tala norska.

Landsflykt. Till slut oåterkalleligen landsflykt.

Det var med starka blandade känslor som hon tio dagar senare steg ombord på Bergensbanen. Hon som rest denna väg över Hardangervidda mer än alla andra passagerare skulle nu kanske iväg på den allra sista turen. Det var sorgesamt.

Men barnen var alla uppfyllda av det spännande äventyret och pratade en hög och vild blandning av ömsom tyska till sin mor och norska till Sigrid, som var den enda av tjänsteflickorna som fick följa med. Alla de andra hade avskedats och skickats hem till öarna, dock med en generös kompensation.

Till och med Harald verkade glatt upphetsad och höll vid flera tillfällen på att glömma att han inte längre talade norska. Det blev rentav lite komiskt, som när Sigrid frågade honom någonting och han teatraliskt vände sig till sin syster Johanne och bad henne översätta hans tyska svar.

Lauritz hade rest i förväg för att se till att allting blev klart i det nya hemmet.

Ingeborg satt med armen om Harald när tåget tuffade ut från stationen, Johanne och Karl stod vid fönstret, pekade och skrattade, Sigrid höll upp Rosa på armen så att hon också kunde se.

Att Harald var ointresserad av utsikten berodde antingen på att han fortfarande såg dåligt på vänster öga och skämdes för det eller på att han ville visa sig lite större och mer världsvan än småsyskonen.

Prognosen för ögat var fortfarande osäker. Hornhinnan höll på att växa sig till rätta, enligt doktor Halvorsen. Och infektionen var hävd. I bästa fall kunde synen på ögat bli helt återställd, i sämsta fall bara något nedsatt. Ärret på hans ena kind lyste ljusrött, hon hade tagit bort Odds stygn för en vecka sedan. Förmodligen skulle det läka bort helt och hållet om några år. Av hans blånader fanns bara några ljusgröna och gula skiftningar kvar i ansiktet. Han var nästan hel överallt utom i själen.

“Skall det bli spännande att börja i en helt ny skola i ett annat land?” frågade hon på norska.

“Bara man talar tyska”, svarade han, på tyska.

Han lät sig tydligen aldrig luras att säga ett endaste ord på norska. Hon betraktade hans uthållighet på den punkten mer som ett utslag av envishet än som resultatet av någon chock, eller än värre hjärnskada. Hans norska språkförståelse var helt uppenbart hundra procent.

Av utsikten kände hon sorg, en tagg i hjärtat av att det kanske var sista resan och att det hon reste bort från var de lyckligaste åren i sitt liv. Genast fick hon dåligt samvete av tanken, eftersom hon satt bland sina stojande och glatt upphetsade barn. Johanne och Karl hade börjat hoppa upp och ner i förstaklasskupéns mjuka röda sammetsfåtöljer, familjen hade en hel kupé för sig själva. Sigrid försökte lugna ner dem, Ingeborg lade sig inte i.

I stället började hon på nytt leta i minnet efter något som hon eller Lauritz glömt eller förbisett. Resedokumenten för barnen, som var norska medborgare och inte kunde skrivas in i hennes tyska pass.

Hon hade aldrig bytt nationalitet, det kanske var dumt.

Deras väldiga bagage, tio polletterade packlårar i godsvagnen, måste rimligtvis innehålla allt man kunde begära för en flytt. Barnen hade sina favoriter med sig i famnen, dockor åt Johanne och Rosa, ett litet tyglejon åt Karl och, till slut efter vissa diskussioner, en ångmaskin åt Harald. I vanliga fall hade hon inte gett med sig, bara slagit fast att ångmaskiner inte passade i en tågkupé, punkt slut. Men självklart hade hon haft svårt att vara hård och bestämd mot Harald under de senaste veckorna. Det hade slutat med en kompromiss. Ångmaskinen fick vara med. Men den fick absolut inte startas.

Barnen var noga med att följa resetraditionen upp till Finse. De ropade som vanligt hurra när tåget passerade över fars bro, de vinkade åt den plats han hade bott på i Hallingskeid och jublade när tåget var “framme” i Finse.

Längre hade de ju aldrig åkt på sina sommarutflykter. Åtminstone ett par dagar varje sommar, också nu under krigsåren, hade familjen åkt upp till Finse för att andas fjälluft och hälsa på paret Klem.

Absolut fred rådde mellan Alice och henne och Lauritz. Kriget talade man inte om. På Finse var ingen tysk, engelsk eller för den delen grek.

Hon hade ringt i förväg, men paret Klem var bortresta och lika så gott var det för uppehållet blev bara tio minuter.

Sedan började den riktiga resan, den nya resan mot främmande land, först längs Finsevand ner till Haugastøl och sedan längs nästa sjö bort till Ustaoset.

De hade alla fylkat sig närmare fönstret medan mor pekade och berättade om fars många umbäranden, hans skidturer i snöstormar som i slask, de många små stenbroarna som man knappt märkte när man nu susade över dem. Det var bitterljuvt, hon hade tårar i ögonen utan att kunna bestämma sig för om det var av olycka för landsflykten, sorgen över ett farväl kanske för alltid, eller om det bara var banal gammal sentimentalitet.

Efter Ustaoset släppte spänningen på något sätt och barnen klagade över att de var hungriga. Stora matkorgar var stuvade uppe på hatthyllornas grova nät, ingen hade kunnat undgå ett märka det. Förmodligen alldeles för många smörgåspaket med get- och fårost från Osterøya, rökt renkorv, saltad fårfiol och allt det som man brukade ha med sig.

Ingeborg hade trots viss ansträngning inte riktigt förlikat sig med den norska vanan, eller ovanan, att aldrig äta riktig lunch utan i stället prassla och kladda med dessa eviga matpaket. Till och med den lille tysken Harald var i det avseendet fullkomligt norsk.

Skulle det bli ett slut på det nu, Haralds och de andra barnens norskhet? Nej, Lauritz skulle alltid tala norska med dem. De skulle alltid kunna komma hem på somrarna, ta ångbåten till Osterøya och hälsa på farmor Maren Kristine.

Det gick ingen nöd på dem på Osterøya. Affärerna låg förstås nere eftersom inga turister fanns. Men farmor Maren Kristine hade, som hon själv beskrev det, samlat i ladorna under de sju feta åren. Frøynes producerade dessutom numera ett överskott av mat.

Mat. Hon var inte särskilt frestad av smörgåspaketen som de andra, också Sigrid, nu kastade sig över med liv och lust. Hon lämnade över befälet till Sigrid och gick ut ur kupén för att söka upp restaurangvagnen. På väg bort hade hon ofta ätit middag där, som hastigast på vägen mellan Drammen och Kristiania. På väg hem aldrig, eftersom festmåltid väntade när hon kom hem till Allégaten.

Allégaten. Skulle hon någonsin återse hemmet?

Restaurangen var halvbesatt och hon fick ett eget bord, tvekade mellan köttfärsbiffar och en korvrätt tills hon upptäckte att det fanns lammstek på matsedeln. Men inget tyskt vin längre. Efter viss tvekan beställde hon en bourgogne.

Var det att gynna fienden? Hon hade druckit bourgogne före kriget och skulle dricka det efter kriget, försvarade hon sig med.

Det hade mörknat utanför fönstren, men det spelade ingen roll. Efter Geilo var det inte mycket bevänt med resan för hennes vidkommande. Skog och forsar, mer och mer skog, mindre och mindre snö. Maten var utsökt, servicen perfekt, belysningen behaglig.

“Madame doktor! En sådan angenäm överraskning att träffa er på nytt!”

Hon hörde att det var perfekt franska och såg upp och kände genast igen honom. Han var den ende fransman hon opererat.

“Ah! Monsieur Enseigne de Vaisseau de Première Classe! Hur är det med bröstmuskeln?”

“Tack Madame, efter omständigheterna väl. Lite stel kanske, men ingen infektion.”

“Då är ni på väg att bli helt återställd. Men vart är ni annars på väg?”

Hon tvekade. Det var å ena sidan genant, numera i Norge, att tala till någon som måste stå upp. Å andra sidan hade hon en dryg halvflaska vin som hon ändå inte tänkte dricka upp. Det avgjorde konstigt nog saken, tanken att vin som man öppnat inte fick förfaras, en av hennes fars käpphästar.

“Vill ni inte vara så vänlig att sitta ner och hjälpa mig med de sista dropparna bourgogne, Herr Oberleutnant zur See?” föreslog hon, med hård betoning på den tyska versionen av hans grad.

“Mycket gärna Madame, ni är alltför vänlig”, svarade han, bugade kort och drog ut stolen och slog sig ner.

Kyparen kom genast för att ställa fram ett nytt glas och servera dem båda.

“Är Madame händelsevis från Tyskland?” frågade han när de skålat.

“Ja, jag är händelsevis tyska. Ni är en fransk soldat som har räddats från framtida men av en tysk läkare, så är det. Men vad fick er att förstå det?”

Han tänkte efter. Hon betraktade honom oroligt för att finna spår av fientlighet men fann inga. Han var klädd i norska fritidskläder, en tröja som rentav kunde ha varit av märket Frøynes.

“Jag kan inte ett ord tyska”, medgav han. “Jag bara vet hur tyska låter och hur norska låter. Och när ni översatte min grad till tyska, förra gången som just nu, fick jag för mig att bara den som behärskar språket till fulländning kan uttala det med sådan kraft och säkerhet.”

“Jag har tyvärr glömt ert namn”, sade hon för att komma bort från samtalsämnet. Samtidigt som hon sökt samtalet var hon rädd för det.

“Henri Letang, till er tjänst, Madame!” svarade han och höjde på nytt sitt glas. “Ett utmärkt vin ni har valt.”

“Mitt namn är lite svårt att uttala, men jag heter Ingeborg Lauritzen”, svarade hon. “Vinet är faktiskt från Bourgogne.”

“Ingeborg Lauritzen”, upprepade han långsamt och med spöklik perfektion, tyskt uttal på Ingeborg och norskt på Lauritzen. “Jag har intensivstuderat norska”, fortsatte han när han såg hennes förvånade min. “Har fått ett jobb på franska legationen i Kristiania som ’ordonnans’ vilket antagligen betyder springpojke.”

“Då slipper ni kriget”, konstaterade Ingeborg. “Förresten uttalade ni också Kristiania perfekt.”

“Ja, jag blev torpederad fyra gånger av era ubåtar. Överlevde varje gång som ni ser. Nio liv har jag inte så jag blir gärna springpojke i en spännande nordisk stad. Ska ni också till Kristiania?”

“Nej”, sade hon. “Jag och mina barn ska vidare. Vi måste lämna Norge därför att kriget gjorde livet outhärdligt för oss, jag tyska, mina barn halvtyska.”