MOÇAMBIQUE | TYSKA ÖSTAFRIKA
1917–1918
SONDERKOMMANDO WERNER FICK de mest skiftande specialuppdrag eftersom gruppen med tiden skaffat sig en bred erfarenhet, framför allt bakom fiendens linjer. Till de mer egenartade uppdragen hörde att jaga flodhäst.
Det var inte så mycket för köttets skull även om en flodhäst räckte gott till hundratals grillspett; det förslog ändå inte så långt i en styrka på flera tusen man.
Det var flodhästfettet saken gällde. Die Ersatzabteilung, enheten som ansvarade för framställning av surrogat till allt från whisky till kaffe och tobak, gjorde helt enkelt en beställning på flodhästfett med jämna mellanrum. Under vissa årstider hade man nämligen inte tillgång till jordnötter för att framställa stekfett, en vara som det var ett ständigt och stort behov av.
Som militärt uppdrag befanns flodhästjakt vara såväl lättvindigt som löjeväckande och omgivningen kom med gliringar när “flodhästmördarna” gav sig av.
Det var ändå inget lätt uppdrag. Oscar och Kadimba skulle svara för själva jaktinsatsen, den övriga gruppen hålla vakt och skydda dem när de koncentrerade sig på uppgiften, och sedan hjälpa till med kötttransporten om jakten gick bra.
Den rent jaktliga sidan av saken var inte så enkel som folk föreställde sig. Förvisso låg grymtande flodhästar överallt i de många vattendrag man passerade under den långa reträtten undan de sydafrikanska styrkorna. Men det var inte någon bra idé att bara döda flodhästarna ute i vattnet, det gällde att kunna bärga dem efter skottet. Och man måste träffa direkt i hjärnan, annars dök och försvann djuret och blev krokodilföda något dygn senare. Det var ett besvärligt uppdrag och gruppens båda jaktansvariga gjorde en hel del misstag i början innan de fått grepp om tekniken.
En kväll strax före mörkret när de tungt lastade återvände från ett lyckat Sonderauftrag gällande stekfettsersättning, det var efter de tyska segrarna vid Mahiva och Nyangao, mötte de en styrka som general Wahle hade sänt som påstådd förstärkning. Männen stapplade fram i den sena eftermiddagshettan. Nästan ingen man tycktes kunna gå för sig själv och hälften av dem var febersjuka. Det var en på flera sätt gripande syn som fick Oscar att stanna upp utan att ens tänka på att ställa ner sin 25-kilosbörda med flodhästfett. Han anade att han såg något betydelsefullt, inte bara tysk tapperhet och uthållighet, inte bara kamratskapet där vita kunde stödja sig på svarta lika väl som tvärtom. Han såg något mer oroväckande.
Hela tiden hade de slagits mot sjukdomarna, som var en mycket farligare fiende är engelsmännen. Det var till och med vanligt att man skämtade om sjukdomarna som en allierad, eftersom den tyska sjukvården var så överlägsen den engelska. Man behövde bara någon enstaka gång ha följt en engelsk styrka i spåren för att förstå skillnaden. Överallt hyenor som slank undan bland alla halvätna människokadaver. De engelska trupperna led fruktansvärda förluster och de hade varken ork eller tid längre att begrava sina döda.
Om Tyskland bara kunde hålla ut så skulle Afrika besegra engelsmännen. Det var i alla fall vad man intalat sig i Schutztruppe.
Men det Oscar såg den här kvällen var något annat, det var för illa, som om Afrika också höll på att besegra Tyskland.
Och det var tydligen vad Paul von Lettow-Vorbeck insåg när han med sin huvudstyrka förenade sig med det regemente som Oscar för tillfället tillhörde. För nästa dag ställdes hela den samlade tyska försvarsstyrkan upp för medicinsk inspektion. Överbefälhavaren von Lettow-Vorbeck höll ett kort tal där han förklarade att det man nu tänkte genomföra var en absolut nödvändighet för det tyska försvarets överlevnad. Varje man, officer som menig, vit tysk som svart tysk, skulle underkastas en sträng medicinsk kontroll på åtta olika läkarstationer som upprättades i lägret. De som inte klarade undersökningen skulle, givetvis med tillräckliga förnödenheter, lämnas kvar när den samlade huvudstyrkan drog vidare.
De som lämnades kvar hade då två möjligheter. För dem som kunde förflytta sig fanns alternativet att marschera mot de tyska samhällena Sphinxhaven eller Wiedhafen vid Nyassasjöns strand, låta sig demobiliseras och därefter underkasta sig de regler som gällde för civilbefolkning under ockupation.
För dem som inte kunde förflytta sig var alternativet mer sinistert. De måste stanna i sjukläger, förstås under medicinsk uppsikt, tills lägret intogs av de engelska styrkorna och därefter kapitulera som krigsfångar.
Andra möjligheter fanns inte. Sjuka och friska måste skiljas åt, annars var kriget förlorat.
Det var den 17 november 1917, mer än en månad innan nästa regnperiod skulle ge dem en tids respit, fast oklart var. Samtidigt som byggnadsdetaljen tog itu med att bygga regnsäkra sjukförläggningar på de högst belägna platserna i lägret började männen fylkas runt anslag som sattes upp med instruktioner om vilka enheter som skulle läkarundersökas var och när.
Werner Schönfeldts Sonderkommando skulle börja passera kontrollstationerna först om några timmar, så de drog sig tillbaks till sitt eget mindre tältläger som de byggt i utkanten av huvudförläggningen. De satte sig i en ring utanför tälten, alla i förhoppningen att någon annan skulle ha något att säga. Till en början blev det mest tystnad innan Werner försökte muntra upp dem med att i just deras gäng skulle nog alla klara den där läkarundersökningen, ingen här skulle behöva ge upp och bli krigsfånge.
Det föreföll dem alla som högst troligt att major Werner hade rätt. Tänkte man lite närmare på saken levde de bättre än de flesta andra trupper. De var oftast ute på enskilda spanings- eller sabotageuppdrag i mellan en vecka och tio dagar. De drack aldrig infekterat vatten, de åt alltid mer rent kött än de andra, särskilt sedan Kadimba hade anslutit så att man hade två jägare. Just eftersom de för det mesta höll sig för sig själva borde risken att drabbas av hostsjukan och all annan djävulskap som härjade vara betydligt mindre.
Oscar oroade sig för sin återkommande febersjukdom som man inte riktigt visste vad det var. Just nu var han i alla fall i god form. Och Kadimba hade sedan länge hämtat sig från sviterna av sin slavtid hos engelsmännen, där han till slut bara fått en näve kassavagröt om dagen. Nej, Sonderkommando Werner skulle nog vara intakt när de drog vidare nästa dag, för så var tydligen planen. Frågan var bara vart de skulle retirera den här gången. Och om deras grupp i så fall skulle få det vanliga uppdraget, att släpa efter huvudstyrkan och ligga i försåt här och var för att prickskjuta engelska officerare. Melonskottet, som man skämtade om. Kadimba hade också fått tag på en Mauser i den grövre kalibern och de hade mer än 100 skott kvar. Den ammunition de använde var egentligen jaktammunition avsedd för storvilt, med mjuk blyspets. Någon sade att det var förbjudet i krig och man skämtade om de två prickskyttarna som krigsförbrytare. Melonskott kallade man det eftersom den tunga kulan sprängdes när den slog igenom en vit engelsk tropikhjälm så att hela huvudet där inne exploderade som om man skjutit en vattenmelon.
Oscar tyckte numera om att skjuta sådana skott, han tyckte om att se de satans djävla engelsmännen dö så att de skvätte ner hela sin omgivning när melonen exploderade. Han hade rentav tagit onödiga risker genom att ligga kvar och vänta in ännu ett skottillfälle medan kamraterna drog sig undan. Om han haft känslomässiga dubier för ett par år sedan var allt sådant nu borta. Det enda han beklagade var att han aldrig fått några belgare i sikte.
De medicinska krav som von Lettow-Vorbeck ställt var mycket stränga. Eller så visade sig hälsoläget inom den samlade huvudstyrkan vara fullständigt katastofalt.
700 européer, 2 000 askaris och 1 000 bärare klarade inte de medicinska kraven för att få fortsätta med huvudstyrkan.
Paul von Lettow-Vorbeck, som befordrats till generalmajor och bar ett blått halskors som kallades Blauer Max på soldatspråk, hade nu en försvarsstyrka som bestod av 278 tyskar, en norrman, fjorton danskar, 1 700 askaris och 3 000 bärare.
Huvudfienden, för närvarande den sydafrikanske generalen Jaap van Deventer, hade 56 000 man till förfogande, enligt den tyska underrättelsetjänsten. Det kunde ha varit värre, enligt samma källor, men England hade dragit tillbaks 50 000 man indiska trupper för att de hade besvär med en revolution i Afghanistan och uppror i själva Indien, som var viktigare att slå ner än att dela ut nådastöten mot de tyska trupperna i Afrika.
Efter läkarkontrollerna samlades alla i Sonderkommando Werner i sitt eget avskilda läger, tände en eld och delade på några flaskor surrogatwhisky som socialisten Günther Ernbach på något förunderligt sätt lyckats organisera. De var vid gott mod, trots den oväntat stora medicinska decimering som huvudstyrkan just genomgått. Men alla höll med om att ledningens analys var riktig, att det gällde att koncentrera dem som var friska i stridande förband. De var också stolta över att ingen av dem själva hade underkänts av de stränga tyska läkarna.
Allteftersom de drack började de muntra upp varandra med glada minnen, ungefär som man berättade jakthistorier, och Oscar fungerade hela tiden som språklig brygga mellan swahili och tyska.
Roligast var historien om de två engelska officerarna som tvingat sina askaris att smyga fram runt fronten sjungande den marschsång man använde inom King’s African Rifles, Tipperari mbali sana sana!
Där hade de legat på pass, dolda och väl förskansade på en sluttning. Och nere längs den uttorkade flodfåran, i fullt dagsljus, hade fienden marscherat mot dem sjungande att det var lång väg till Tipperary. Vilket förstås var sakligt helt korrekt. Men som smygattack runt den tyska flanken tog väl ändå detta priset i engelsk enfald. Man hade förstås gett ordern om kampsång för att höja mannarnas moral. Oscar och Kadimba, som hade gevär med längre räckvidd än de andra i gruppen, hade mot givna order öppnat eld först, skjutit tre melonskott, det fanns bara tre engelska befäl i gruppen. Sedan hade Oscar ställt sig upp fullt synlig och vrålat på swahili att de engelska imperialisterna nu fått vad de förtjänat och att alla kamrater askaris fick fem sekunder på sig att retirera. Och det hade fungerat! Werner hade först varit förbannad, men snabbt gett sig inför komiken i händelsen. Och nu när historien återberättades vrålade han av förtjusning: Tipperari mbali sana sana! De svarta kamraterna, som tydligen kunde texten, tog genast upp sången och så skrattade man på nytt. Det blev därefter inte skratt på en lång tid.
Nästa dag gick de mot portugiserna i söder. Det var logiskt, de behövde förråd och måste bunkra upp inför regnperioden och portugiser var bevisligen de sämsta soldater som Gud någonsin skapat, i vad mån Gud skapade soldater.
Ända sedan portugiserna gått med i kriget på Englands sida hade Paul von Lettow-Vorbeck använt först den framryckande portugisiska huvudstyrkan, sedan deras baser inne på eget territorium i Moçambique för att fylla på depåerna. Det berättades att Max Loof, den före detta fartygschefen på kryssaren Königsberg, hade varit först med att upptäcka fördelen med portugisernas inträde i kriget. I slutet av förra året, sent en kväll i november, hade han närmat sig den portugisiska befästningen Newala. Han hade visserligen ett par hund ra man i sin avdelning, men befästningen såg alldeles för stark ut så han slog läger för natten i stället för att inleda ett anfall. Man sköt bara några få skott för att upplysa portugiserna om att de nu var belägrade.
Nästa morgon visade det sig att portugiserna smitit utan strid och lämnat allting efter sig: fordon, hästar, mulor, 100 000 patroner, medicin, proviant, allt som engelsmännen försett dem med. Den gamle sjökaptenen hade vunnit ett viktigt slag till lands efter att ha låtit avfyra ett halvt dussin skott.
Det var alltså en hygglig gissning att man nu skulle gå söderut för att förse sig av portugisiska förråd innan regnperioden gjorde krig omöjligt.
Och gick man söderut skulle man hamna i nya områden med tsetseflugor. Det var också en given fördel eftersom de som för tillfället var huvudfienden, sydafrikanerna, försökte bedriva krig som hemma – med kavalleri. Snart skulle de inte ha några hästar kvar.
Under framryckningen mot gränsfloden Rovuma gick Sonderkommando Werner först, en kilometer före huvudstyrkan. Deras uppdrag var enkelt och klart formulerat. De skulle dels hitta en framkomlig väg och lämna tydliga spår efter sig så att huvudstyrkan kunde följa dem. Dels skulle de i händelse av konfrontation med fientliga patruller överleva.
När de närmade sig gränsfloden stötte de mycket riktigt ihop med ett kompani sydafrikanskt kavalleri. De hade turen att bli de som först upptäckte fienden och kunde gillra en fälla, hade till och med tid att montera en kulspruta och sedan bara vänta in fienden.
De dödade hälften av sydafrikanerna innan deras befäl kapitulerade. Officeren som höjde en skjorta som vit flagg hade dock inte engelsk tropikhjälm utan en bredbrättad hatt av ungefär samma slag som Oscar själv bar.
Efteråt skämtade han med Kadimba om att i annat fall hade det pinsamt nog blivit ett melonskott till, trots den vita kapitulationsflaggan.
De avväpnade de överlevande sydafrikanerna, alla tydligen boer av utseende och språk att döma, sadlade av deras hästar och tjudrade dem. Hästarna skulle visserligen inte överleva i det här tsetseområdet, men de kunde mycket väl komma till pass som mat. En löpare sändes tillbaks i spåret för att rapportera till huvudstyrkan, Kadimba och Oscar avancerade ensamma mot floden utan att få kontakt med några ytterligare fiender. När de kom tillbaks till de egna slog man läger i väntan på huvudstyrkan. Vad man skulle göra med fångarna visste man inte. De var ju bara extra munnar att mätta, det fick överbefälhavaren bestämma.
Werner gav order om att några av de tillfångatagna boerna, som satt sammanfösta runt en palm mitt i lägret, skulle släppas lösa för att ta hand om sina sårade. För, som han förklarade, han förutsatte att tyskar aldrig skulle skjuta krigsfångar. Sådant var engelskt barbari.
När huvudstyrkan kom fram bestämde von Lettow-Vorbeck att man skulle frige boerna så fort de begravt sina döda. Man skulle dock ta av dem stövlarna för att i görligaste mån försena deras återförening med den egna huvudstyrkan. De hade också sina egna sårade att släpa på.
De sydafrikanska officerarna fick behålla sina engelska tjänsterevolvrar, till försvar mot hyenor och andra människoätare. Därmed var det bara att önska dem lycka till och eftersom många boer talade hygglig tyska skiljdes man under ömsesidiga hedersbetygelser.
Kort därefter gick hela den tyska huvudstyrkan på 2 000 man över gränsfloden Rovuma på ett ställe som visserligen var 700 meter brett, men där floden inte blev djupare än brösthöjd mitt ute i flödet. Om några veckor skulle den vara omöjlig att ta sig över.
Oscar och Kadimba fick organisera krokodilpatruller längs den långa kolonnen av tyska soldater som nu lämnade Tyska Östafrika. Somliga grät som om det var deras egen Heimat de tvingades överge. I nästan fyra år hade man vägrat att låta sig besegras, men nu var man utkörda. De satans engelsmännen hade inte längre något motstånd på tyskt territorium.
Det var den ena, och för ögonblicket överväldigande aspekten på det som just skett. Den andra aspekten lät von Lettow-Vorbeck omedelbart kungöra när man fått över hela styrkan på andra sidan och således befann sig i Portugisiska Östafrika. Det här var en raid för att förse sig med nödvändiga förråd. Mot sig hade man bevisligen världens sämsta soldater, dock allierade med engelsmännen. Först skulle man alltså förse sig. Sedan avvakta regnperioden. Därefter återvända till Tyska Östafrika. Det var planen.
Och det såg ut att börja bra. Redan samma kväll grupperade man sig runt den portugisiska gränsbefästningen Negomano och öppnade eld lite här och var, mest för att pröva motståndarens nerver medan man släpade fram sina två återstående artilleripjäser och ställde upp dem inom synhåll, dock utan att ge eld eftersom man hade ont om ammunition.
Den psykologiska krigföringen fungerade. Redan nästa morgon kapitulerade befästningens befälhavare, en major Quaresma, villkorslöst. De portugisiska soldaterna, dubbelt så många som de tyska, avväpnades och fick avtåga.
Bytet blev i stort det gamla vanliga, nya engelska kulsprutor, två hanterbara pjäser fältartilleri, ett par tusen gevär man ändå inte hade någon användning för, 250 000 patroner gevärsammunition och så vidare. Besvikelsen var att mat- och medicinförråden var förvånansvärt små. Den stora överraskningen var ett lager som flödade över av champagne, konjak, öl och whisky.
Senare den kvällen fanns garanterat inte en enda nykter tysk soldat, svart eller vit, i den erövrade befästningen. Hade en engelsk undsättningsexpedition nått fram just då hade kriget kunnat få ett tvärt och obehagligt slut för den tyska styrkan.
Engelsmännen gjorde egendomliga prioriteringar när de försåg sina allierade med förråd.
Under de följande veckorna tog man den ena portugisiska gränsposteringen efter den andra och kom på så vis över ytterligare artilleri, kulsprutor och en miljon gevärs- eller kulsprutepatroner. När regnen kom var man i säkerhet uppe på Makondeplatån och kunde fira en ovanligt kall jul. Nyårsafton blev bättre, särskilt för Werner Schönfeldts Sonderkommando, eftersom han insisterat på att man skulle släpa med sig två lådor champagne från den första erövringen vid Negomano.
Om kriget uppe i Europa visste man ingenting och hade heller ingenting hört på ett halvår.
* * *
Den tyska styrkan dröjde sig kvar på portugisiskt område under större delen av 1918 eftersom den strategin erbjöd så stora fördelar. Man segrade alltid i de små strider man valde att ta, de portugisiska fästena var alltid lätta att erövra och när portugiserna sände ordonnanser för att rekvirera hjälp från engelsmännen kunde man ibland välja att avsiktligt låta budbärarna komma undan så att man därefter kunde gillra en fälla för undsättningsexpeditionen. Den 3 juli utplånade Kempner och von Ruckteschell en hel sådan undsättningsstyrka bestående av en portugisisk bataljon och två engelska kompanier. Generalen Gore-Browne, som lett sin styrka i fördärv, tillhörde de få överlevande eftersom han gömt sig längst bak i sina egna trupper. Han hittades och togs till fånga, men släpptes snart eftersom man inte hade någon vettig användning av engelska fångar, inte ens generaler. Det fanns inga tyska fångar att utväxla.
Så hade man kunnat fortsätta i evighet, tycktes det. Den besvärliga och kraftigt kuperade skogsterrängen gjorde det mycket svårare för de till antalet överlägsna engelska styrkorna. De kunde aldrig veta var bakhållet väntade, deras motorfordon fungerade inte och deras hästar var döda.
Under mer än ett halvår hade Sonderkommando Werner samma uppgift. De släpade alltid efter huvudstyrkan, förskansade sig, maskerade sina positioner och väntade. Var det en mindre fiendepatrull som kom först i deras spår så försökte de utplåna den. Var styrkan övermäktig sköt de så många engelska officerare de hann med innan de drog sig tillbaka. Det var en mycket effektiv taktik. Vid varje sådan mindre sammanstötning måste fienden göra halt och kalla fram ytterligare spaningsförband för att försöka förstå om man bara råkat ut för en mindre grupp prickskyttar eller om man var på väg in i ett överfall där hela den tyska huvudstyrkan väntade.
Militärt var alltså läget gott. Men inte politiskt. För kriget kunde snart ta slut och vid krigsslutet måste von Lettow-Vorbecks styrka befinna sig på tyskt territorium. Det var så han hade förklarat att man måste återvända hem, hur stora taktiska fördelar man än hade av att hålla till nere i Moçambique.
Återtåget blev svårt därför att man drabbades av en epidemi av smittkoppor och för att feberinfluensan med svår hosta spred sig. Varje dag måste man begrava döda.
Under hela denna period opererade Sonderkommando Werner längst bak för att täcka återtåget med sina nålsticksaktioner mot engelska och sydafrikanska förföljare.
Ju längre in i Tyska Östafrika man kom, desto lättare blev terrängen för det sydafrikanska kavalleriet som nu kunde rekvirera nya hästar, Oscar och Kadimba fick återgå till taktiken att bara skjuta mot hästar.
Oscar började känna sig mycket trött, inte i kroppen utan i huvudet. Han låg på pass och väntade på rätt läge, han och Kadimba sköt några skott och drog sig tillbaka, dag efter dag, vecka efter vecka. Det började kännas overkligt och mer som en ond dröm än som en fråga om liv eller död. De hade tillsammans sjutton patroner kvar som passade till deras 10,2 mm Mauser, snart måste de övergå till de mer finkalibriga gevär som alla andra använde.
Det kändes som en evighet sedan han gått till fots från Rufiji upp till Dar es-Salaam med 300 patroner i ryggsäcken, en tung last. Om han och Kadimba nu använt mer än 280 skott så hade de fyllt en hel kyrkogård med engelsmän och sydafrikaner och ändå tog det aldrig slut. Som han mindes det hade han haft någon sorts skäl för att delta i kriget men han kunde inte längre komma på vad.
Hämnd? Jo, men hur meningslöst verkade inte det efter alla dessa år. Tyskland mot barbariet? Även om det sakligt sett var sant kunde han inte längre föreställa sig att han tänkt så. Den egna överlevnaden? Döda eller dödas. Antagligen, men till och med inför det valet började han känna likgiltighet.
Vad hade han egentligen att slåss för?
Allt han levt för i Afrika var ändå borta, allt han älskat. Aisha Nakondi var borta. Barnen var borta, liksom allt han byggt. Och sedan själv raserat.
Det kunde förstås byggas upp igen efter segern. Men inte heller den tanken skänkte någon glädje, det var som om han inte ens orkade längta efter segern, den ständigt omtalade hägringen av lycko rus. Hans stora trötthet bredde ut sig som en regndränkt grå soldatfilt över allt han försökte tänka.
Han och Kadimba låg i försåt, halvsovande i middagshettan vid ett vägpass mellan två sydafrikanska styrkor. Uppdraget bestod den här gången i att försöka infånga någon av de motorcykelordonnanser som sändes fram och åter mellan de två sydafrikanska regementena. De egna styrkorna var i desperat behov av informationer om fiendens rörelser.
Han blev nästan besviken när Kadimba väckte honom ur halvslummern och pekade ut över den långa sträckan av fri sikt ner mellan gles skog. I ett rött dammoln där nere kom faktiskt en motorcykel med sidovagn mödosamt framskumpande mellan stenblock och trädrötter på den provisoriskt anlagda vägen.
Oscar suckade när han lade upp sitt gevär och tog stöd mot den hårda röda jorden framför sig. Han kände inte längre någon upphetsning i sådana lägen, bara den svårförklarliga tröttheten.
Som om han känt av Oscars sinnesstämning föreslog Kadimba att man bara skulle stoppa den ensamme motorcyklisten och sen konfiskera motorcykeln för att lättare ta sig hemåt.
Oscar nickade och kravlade sig upp på knä och skämtade om att deras patroner ändå börjat bli alltmer värdefulla. En sydafrikan mer eller mindre gjorde ingen skillnad, det var ordonnansens depescher som var uppdraget.
Det var en liten uppförsbacke just där de förberett sitt bakhåll så att motorcyklisterna måste sakta farten just innan man sköt dem.
Oscar steg ut på vägen när ordonnansen befann sig ett femtontal meter bort och sträckte upp handen till stopptecken. Snett bakom honom höjde Kadimba sitt gevär. Motorcyklisten höll först på att vingla av vägen i förskräckelse men fick stopp på sitt fordon alldeles intill dem, drog av gasen och sträckte båda armarna i vädret. Han var liten till växten och såg mycket ung ut.
“Håll händerna högt och stig ur fordonet!” beordrade Oscar.
“Men varför det?” undrade pojken och drog av sig motorglasögonen så att två stora vita cirklar visade sig i hans röddammiga ansikte. Han föreföll förvirrad men talade i alla fall tyska.
“Därför att vi är tyska Schutztruppe och du är sydafrikansk soldat”, svarade Oscar. Irriterad över den dumma frågan höjde han hotfullt sitt gevär. Pojken lydde omedelbart, trasslade sig av motorcykeln med händerna i vädret och ställde sig i någon sorts givakt fast med händerna sträckta rakt över huvudet. Det såg komiskt ut, eller snarare rörande.
“Var har du dina depescher?” frågade Oscar.
“Där!” svarade pojken och pekade med ena handen ner mot sidovagnen men återtog kvickt sin ursprungsställning med båda armarna sträckta rakt uppåt tätt intill öronen, han såg mer förvånad än rädd ut. “Men… men ni kan väl inte ta mina depescher?” invände pojken på ett sätt som i sin naivitet mer lockade till ett leende än till ökad irritation.
“Jodå”, förklarade Oscar. “Vi kan till och med låta dig leva, men du får vara beredd att gå tillbaks till hemmabasen.”
“Men kriget är ju slut”, protesterade pojken och sänkte tveksamt sina händer. “Ni vet väl att det är vapenstillestånd sen två dagar?”
Det stod plötsligt helt still i huvudet på Oscar. När Kadimba frågade efter en översättning upprepade han bara mekaniskt orden på swahili, “kriget är slut”.
Det tog en stund för honom att bryta sin tankeförlamning. Pojken måste ha sett det på honom och då också förstått att han inte känt till att kriget var över.
“Jag har nyhetstelegram och depescher om allt som hänt den senaste veckan här i motorcykeln”, berättade pojken ivrigt. “Allting, det var meningen att informera vårt grannregemente mer i detalj, för de vet bara att det är vapenstillestånd.”
När Oscar översatte för Kadimba fick han bara ett leende och en tvivlande huvudskakning till svar samtidigt som Kadimba slängde upp geväret över axeln i bärremmen och slog ut med händerna.
“Då får vi väl sno grabbens papper och ta dem till basen så fort som möjligt”, konstaterade han.
Oscar tänkte efter. Kadimba hade naturligtvis alldeles rätt.
“Vad heter du, unge man?” frågade han i vanlig samtalston.
“Piet Jungs! Sergeant i 1st South African Mounted Brigade, herr kapten!” svarade pojken och sträckte upp sig som inför ett eget befäl. Ögon på skaft hade han tydligen, eftersom han noterat Oscars nya gradbeteckning.
“Det är gott, Piet! Då gör vi så här. Vi tar dina depescher, konfiskerar dem helt enkelt, därför att vi tyskar har mycket större behov av de där kunskaperna än dina kolleger på regementet här intill. Du återvänder till dina befäl och rapporterar vad som hänt. Är det förstått?”
“Förstått, herr kapten!”
“Utmärkt. Lämna över handlingarna och kör försiktigt på hemvägen!”
De tog emot en tjock brun läderportfölj, inspekterade motorcykelns sidovagn för att konstatera att där inte fanns några dolda handlingar och gjorde sedan en skämtsam honnör mot den unge mannen när han nervöst sparkade igång sin motorcykel och med visst besvär vred runt den på vägen innan han satte av hemåt.
“I värsta fall har vi ett helt jägarkompani efter oss om någon timme”, muttrade Kadimba misslynt.
“Nej, det tror jag faktiskt inte”, svarade Oscar tankfullt. “Jag tror att pojken talade sanning. Annars måste han ha varit en ovanligt stor skådespelare. Kriget är slut, det är vad jag tror. Och just därför kommer sydafrikanerna inte att sätta efter oss.”
“Han är hemma om en timme, om ännu en timme kan de vara här och ta upp jakten”, invände Kadimba tvivlande.
“Ja, men i så fall har vi två timmars försprång och om fyra timmar är det mörkt. Marken är hård och lämnar nästan inga spår och oss två skulle de ändå aldrig kunna ta”, svarade Oscar obekymrat samtidigt som han stoppade ner portföljen i Kadimbas ryggsäck och hängde geväret över axeln.
De promenerade utan brådska ett stycke över öppen mark innan de kom in i en tätnande skog där de för säkerhets skull tog några extra lovar för att förvirra eventuella förföljare innan de fortsatte rakt västerut mot solnedgången.
Kadimba lät sig till slut övertygas om att det inte kunde ha varit en fälla, eller fråga om att avsiktligt låta sig tas till fånga med falsk information. För det första, argumenterade Oscar, fanns det inga som helst garantier att den i så fall mycket skicklige skådespelaren skulle överleva. Det vanliga när man tog deras ordonnanser var ju att man sköt dem. Och dessutom måste den förlorande sidan börja ta det lite försiktigt och hålla på alla krigslagar. Ingen av de där rödnackarna ville väl ställas inför en tysk militärdomstol för brott mot vapenvilan?
Eftersom han inte kunde föreställa sig något annat utgick Oscar från att Tyskland i kraft av sin högre utvecklade teknik och bättre soldater äntligen hade vunnit kriget.
Det var också von Lettow-Vorbecks föreställning när de nästa morgon överlämnade portföljen med de sydafrikanska depescherna till staben. Hans omedelbara slutsats var att huvudstyrkan nu måste ta sig till Dar es-Salaam så fort som möjligt för att där kunna ta emot de kapitulerande utländska trupperna. Såvida de inte föredrog att sticka svansen mellan benen och smita åt alla håll för att ta sig ur landet. Men till Dar måste man i alla fall. Först skulle man bara studera de stora nyheterna.
Det dröjde mer än två timmar innan någon av de högre stabsofficerarna visade sig. Paul von Lettow-Vorbeck kom först ut från stabstältet, kallade på en trumpetare som blåste till allmän samling. Han var alldeles vit i ansiktet.
Det tog bara en kvart innan hela styrkan stod uppställd på slät gräsmark utanför lägret, man var ju inte fler än på sin höjd 1 700 man. Till en början surrade glada rykten mellan leden. Men von Lettow-Vorbecks ansiktsuttryck bådade inte gott, och stabsofficerarna som radade upp sig bakom honom såg lika återhållsamt dystra ut som deras chef.
Han höll ett mycket kort tal. Det han berättade var lika kristallklart som obönhörligt.
Sedan en vecka tillbaka rådde vapenstillestånd i det stora kriget i Europa. Vapenstilleståndet omfattade även alla stridande förband på annat håll i världen. Tyskland hade förlorat kriget och var numera en republik. Kaiser Wilhelm II hade flytt till Holland där han fått politisk asyl. Elsass Lothringen tillhörde nu enligt kapitulationsvillkoren Frankrike. Rhenlandet var ockuperat av främmande trupper.
För Schutztruppes vidkommande återstod bara en fråga. Nämligen till vilket fientligt förband man skulle överlämna sig vid kapitulationen. Staben hade beslutat att även om den sydafrikanska brigaden var geografiskt närmast vore det ovärdigt att överlämna sig till sydafrikaner med tanke på de tyska truppernas sammansättning. Som bekant fanns inga askaris bland de sydafrikanska styrkorna, eftersom man i Sydafrika ansåg att svarta män inte skulle ha rätt att bära vapen. Och följaktligen inte heller behandlas som krigsfångar utan som slavar vid tillfångatagande.
Staben undersökte därför vilket engelskt förband som befann sig geografiskt närmast. Dit skulle man sedan bege sig utan vidare dröjsmål. Det var allt. Höger-vänster om marsch!
Generalen vände därmed på klacken och försvann bort mot stabstältet med alla de högre officerarna i släptåg.
Kvar ute på fältet stod resterna av den tyska, aldrig besegrade afrikanska armén som förlamad.
Det tog två dagar att planera rutten. Man skulle marschera på led i militär ordning under vit flagg, Schutztruppes banér och tyska flaggan i riktning mot Bismarcksburg intill Nyassasjön. Före ankomsten skulle man vika av tvärt söderut och gå in över den nordrhodesiska gränsen för att överlämna sig till ett engelskt förband i Abercorn. Ordonnanser skulle sändas i förväg för att varsko engelsmännen. Persedelvården inför avfärden var viktig, alla uniformer måste repareras i mån av behov och tvättas. Man behövde bara bära med sig proviant och medicin för den beräknade transporten, ingen överskottsammunition. Däremot skulle var soldat bära sitt vapen i proper stil.
Så avslutades kriget för den tyska östafrikaarmén. Man satt och sydde och lappade på sina uniformer för att vara “proper” när man överlämnade sig i fångenskap. Stämningen var underlig bland männen, somliga var galghumoristiska och skämtade om tysk prudentlighet, eller småborgerlighet som Oscars närmaste befäl, numera majoren Günther Ernbach, ironiserade över. Han var den ende i deras förband som verkade vara på gott humör, för när det fullständiga innehållet i de sydafrikanska nyhetsdepescherna blev bekant fick han veta att den socialistiska revolutionen hade genomförts redan förra året i Ryssland. Han påstod att det var den viktigaste nyheten av alla, att världen nu skulle förändras så dramatiskt att utgången i detta världskrig snart skulle te sig betydelselös. Han gjorde sig nästan till ovän med de andra kamraterna, men till slut iddes ingen käfta med honom. Det tyska nederlaget hängde alltför tungt över dem.
Under de två dagarnas förberedelser kallades de flesta yngre officerarna, Oscar räknades som sådan, till enskilt möte med överbefälhavaren von Lettow-Vorbeck.
Oscar hade väntat sig att möta en bruten man, men så var det ingalunda. Det var som om kapitulation bara var en av många militära plikter i ett krig och som om det bara var att följa reglemente också för den saken. Generalen verkade närmast avspänd när de möttes inne i stabstältet. Han såg lika oklanderlig ut som om han just promenerat ut från ett stabsmöte i Berlin. Hans nya svarta stövlar (från en portugisisk överste) var blankpolerade, hans uniform såg ut som om den hade strukits och pressats, hur man nu åstadkommit det, och kring halsen bar han sin Blauer Max, annars inga medaljer.
“Sitt ner, sitt för all del ner, kapten Lauritzen!” hälsade han vänligt när de gjort honnör.
Oscar lydde självklart men hade ingen föreställning om vad man skulle kunna samtala om, ty vad fanns egentligen att säga?
“Ni minns väl fortfarande vårt första möte, kapten Lauritzen?” började von Lettow-Vorbeck. “Jag minns det i alla fall som igår. Det var på den tiden smärre uppror bland infödda var den enda förutsebara militära uppgiften och ni hade, så civilist ni var, organiserat ett mycket skickligt försvar mot en krigisk infödingsstyrka. Minns ni?”
“Ja”, medgav Oscar. “Jag minns det faktiskt mycket tydligt. Världen var ljus på den tiden, jag byggde järnväg och broar för att göra den än ljusare. Och ni försökte göra mig till militär. Det var en vacker eftermiddag på Tyska husets lunchrestaurang, vi hade fönsterbord.”
“Och ni hävdade att ni var en mycket civil person, om jag minns rätt.”
“Ja, jag sa säkert något sådant.”
“Och i början av det här kriget sköt ni bara hästar, med någon sorts humanistisk motivering?”
“Helt korrekt, herr generalmajor. I början sköt jag bara hästarna i förföljande engelskt kavalleri. Det var inte hyckleri, vill jag understryka.”
Generalen tystnade och såg vänligt forskande på Oscar. Hans diskreta mustasch hade grånat än mer, han var smärt senig utan att på något sätt se svag ut. Och tydligen lugn som en filbunke, melankolisk snarare än bitter. Som han väl ändå borde ha varit.
“Vad som sedan hände med er vet jag inte, kapten Lauritzen”, fortsatte von Lettow-Vorbeck eftertänksamt efter en lång paus. “Men något måste det ha varit. Låt oss kalla det kriget. Men faktum är att ni enligt mina sammanräknade rapporter har dödat 163 engelska och sydafrikanska officerare och underofficerare under Sonderkommando Werners insatser för framskjuten spaning. Inser ni vad det betyder?”
“Nej, herr general. Vi själva har haft mer än 6 000 man i förluster, hälften sårade, hälften döda. Engelsmännen har haft tio gånger så stora förluster, såvitt jag förstår. De har dessutom förbrukat 100 000 bärare. Så vad betyder 163 engelska officerare mer eller mindre?”
“Ni är verkligen fortfarande en sorts civilist!” utbrast generalen. “Kanske är det på något underligt sätt därför jag alltid tyckt om er, eftersom ni ändå är en pliktmänniska. Och sådant uppskattar jag. Låt mig då säga en sak om det civila, för jag antar att ni inte tänker återvända till vare sig Norge eller Tyskland för att inleda en strålande militär karriär. Har jag inte rätt?”
“Tvivelsutan, herr general.”
“Gott! Det jag vill säga er är att ni kommer att återvända till ett civilt liv där ni kan fortsätta er brobyggnad, hys inga tvivel på den punkten. Jag har sett många män komma hem från krig och sedan gå vidare i det civila livet och jag önskar er av hela mitt hjärta lycka till. Det är bara en sak ni ska veta, innan jag formaliserar Tysklands tacksamhet för behjärtansvärda, heroiska insatser etcetera.”
“Med all respekt, herr general. Jag tror jag vet allt jag behöver veta om vårt mänskliga liv. Jag önskar ni hade rätt om det där med nya broar.”
Generalen tvekade, som om han plötsligt ändrat sig och inte tänkte fortsätta sin tankegång, vilken den nu var. Han tecknade tyst åt sin adjutant att lyfta fram ett stort svart skrin och ställa det på det rangliga skrivbordet.
“Jag har fortfarande ett litet lager av Järnkorset av 1:a klassen, sådant delar man nämligen inte ut lättvindigt”, vidtog han, mer formell i tonen. “Där går för övrigt gränsen för vad jag som general kan tilldela enskilda soldater. Ni borde ha dekorerats betydligt högre. Skälet är enkelt. Ingen, jag säger ingen, jag kan inte föreställa mig det, på stridande förband i hela den tyska försvarsmakten kan egenhändigt ha eliminerat 163 engelska officerare och underofficerare. Jag ber er därför att med stolthet ta emot den här!”
Han tog försiktigt fram medaljen, likadan men större än den gamla, konstaterade Oscar, gick med lite stela steg runt skrivbordet, gjorde honnör och fäste utan vidare det stora svarta korset under Oscars vänstra bröstficka. Oscar stod upp i givakt och gjorde honnör.
“Jag tror det var allt för idag, kapten Lauritzen”, sade generalen när han gick runt skrivbordet och satte sig och såg ner i sina papper. “Vill kapten Lauritzen vara så vänlig att skicka in näste man! Utgå!”
“Ni har fel på en viktig punkt, herr general”, svarade Oscar utan att göra min av att vilja utgå. “Min vän Kadimba, sergeant Kadimba i Sonderkommando Werner, har skjutit nästan lika många engelska officerare som jag själv!”
Oscar stod kvar i givakt och såg generalen beslutsamt i ögonen. Det var ett känslosamt ögonblick. Först såg von Lettow-Vorbeck ut som om han blev rasande, sedan ändrade han lika snabbt attityd. Han slickade sig om läpparna innan han sade något.
“Ni upphör aldrig att förvåna mig, herr överingenjör och kapten Lauritzen, civilist och, hur mycket ni än må ogilla den saken, krigshjälte. Ni har tillrättavisat mig och det tillhör inte vanligheterna. Men ni hade alldeles rätt. Vi är inga sydafrikanska barbarer. Vi är tyskar. Säg åt de andra i kön att vänta och se till att omedelbart kalla hit löjtnant Kadimba!”
“Generalen menar sergeant Kadimba?”
“Icke. Jag menar från och med nu löjtnant Kadimba, andre prickskytt i Sonderkommando Werner. Är ordern uppfattad!”
“Fullkomligt, herr general!”
De marscherade i fem dagar för att nå den engelska garnisonen vid Abercorn i Nordrhodesia. En timme före framkomsten gjorde man halt och bytte uniformer, slängde de trasor man gått i och bytte till sina så långt möjligt restaurerade uniformer.
Den 25 november 1918 var en blåsig och regnig dag när de marscherade upp mot den väntande engelska mottagningskommittén under ledning av brigadgeneralen W F S Edwards, som tog emot dem i sin röda paraduniform.
Oscar och Kadimba stod långt bak i kolonnen tillsammans med kamraterna i Sonderkommando Werner, så de kunde inte höra något av vad som sades där framme. De såg hur von Lettow-Vorbeck med båda händerna räckte över sitt officerssvärd och hur den engelske brigadgeneralen tydligen vägrade att ta emot det.
Därefter marscherade man långsamt förbi den väntande mottagningskommittén, fällde den tyska flaggan och lade den på marken. De som följde efter lade sedan ner sina gevär i en växande hög intill flaggan och regementsfanorna. När de kom närmare skrek man åt dem att officerare hade rätt att bära sin tjänstepistol och utmärkelser.
När de lämnat ifrån sig sina fanor och gevär skiljdes de på tre kolonner, officerare i en, vitt manskap och underbefäl i en annan och askaris och bärare i en tredje. De dirigerades mot tre iordningställda tältläger.
Då Oscar och Kadimba kom fram till fördelningspunkten uppstod en kort stunds förvirring eftersom de engelska soldaterna ville fösa iväg Kadimba till askarikön. Oscar ingrep lite väl obehärskat på sin dåliga engelska när han pekade på Kadimbas gradbeteckning och skrek något om “denne man officer” och missförståndet rättades snabbt och artigt till.
Så enkelt var det att kapitulera. Engelsmännen var oklanderligt artiga och respektfulla, till och med mot Kadimba när de förstått att han inte bara var officer utan dessutom dekorerad med Järnkorset av 1:a klassen. Det var överraskande att engelsmännen lät alla tyska officerare behålla sina utmärkelser. Det skulle boerna aldrig ha gjort, i synnerhet inte när det gällde Kadimba.
Under båttransporterna uppför Nyassasjön och Tanganyikasjön, ute i den svalkande sjöbrisen som tog bort det mesta av novemberhettan, talade de mycket om de underliga engelsmännen.
De debarkerade i Kigoma och transporterades sedan på järnväg upp till Tabora, där alla officerare avskiljdes från askarisoldaterna och där många män grät öppet. Det fanns askarisoldater som stridit i mer än femton år i den tyska armén.
Återigen uppstod viss förvirring kring Kadimba. Men även den här gången slutade det med att han skulle följa med de andra tyska officerarna till Dar.
De trodde att man därifrån skulle transporteras till något krigsfånge läger, men så blev det inte alls. En general Shepphard, också han i paraduniform, tog emot officersgruppen, nu färre än hundra man, på järnvägsstationen och eskorterade personligen, på en vit häst hur nu den kommit till Dar, de strikt marscherande officerarna ner till hamnen. Där väntade SS Transvaal för att omedelbart avgå till Europa.
För tredje gången uppstod förvirring kring Kadimba, som vägrade att gå ombord. Oscar lyckades få med sig Günther Ernbach, som talade bra engelska, ner på kajen för att förklara problemet. Kadimba var tysk officer. Man han hörde hemma, inte i Tyskland, utan i Tanganyika. Återigen var engelsmännen förvånansvärt tillmötesgående. Bara man fick av Kadimba hans tyska uniform och hans tyska insignier var han en fri man. Det tog en stund, med hjälp av två guldmynt som Oscar smugglat med sig ur sitt avväpnade patronbälte, att ordna saken.
När han omfamnade Kadimba på kajen ansträngde han sig för att inte falla i gråt och Kadimba sade att det var som förra gången de tog farväl. De skulle kanske aldrig mer ses, men aldrig heller skiljas. Så vände han och gick i sina sandaler och den vita afrikanska dishdashan rakt mot järnvägsstationen utan att se sig om. Han hade en familj att återvända till, för där i norr hade belgarna aldrig visat sig.
De tyska officerarna stuvades ganska trångt i andra klass. På en livboj upptäckte Oscar att SS Transvaal i själva verket var SS Feldmarschall, där han en gång för en evighet sedan hade betalat i förskott för en förstaklassalong.
Närmast på skämt gick han upp till kaptenen och klagade på sin stapplande engelska. Det hade han inte mycket för. Han trodde sig förstå av de långa förklaringarna att allt tyskt i Östafrika var konfiskerad egendom enligt den nya lagen om fiendens tillhörigheter. Det gällde allt, järnvägar som hus som hamnar och till och med ölbryggerier.
På väg upp mot Röda havet och Suez drack de för första gången sedan den lyckade raiden mot Negomano riktig engelsk whisky. Günther malde hela tiden på om lyckan av den stora revolutionen som skulle göra dem alla fria, till slut till och med engelsmän, belgare och sydafrikaner.
Mitt ute på Röda havet fick Oscar ett feberanfall. De inkompetenta engelska läkarna trodde att det var malaria, men han lyckades övertyga dem om att förse honom med mycket vatten. Och helst också medicin mot dysenteri. Men det hade de naturligtvis inte.