VILL JAG RIKTA till fyra författare som varit mig till ovärderlig hjälp. 1924, långt efter sina erfarenheter uppe på vidderna, gav overingeniør Sigvard Heber ut sina minnen i bokform: Da Bergensbanen blev til – Fem aars ingeniørliv paa høifjeldet (boken finns idag i faksimilutgåva utgiven av Stiftinga Rallarmuseet, Finse).
Eftersom Sigvard Hebers bok är unik gjorde han en kulturhistorisk insats, förutom att han skrev en livlig och fängslande berättelse om vardagens vedermödor under järnvägsbyggets fem sista år. En av mina huvudpersoner, diplomingenjör Lauritz Lauritzen, har ett sekel senare i mångt och mycket fått överta ingenjörskollegan Hebers erfarenheter och även fått göra samma iakttagelser. Jag har inte på minsta sätt försökt maskera denna viktiga källa, tvärtom. Det ser jag som en välförtjänt hyllning, ett sätt att låta Hebers berättelse födas på nytt.
Gunnar Staalesens i Norge välkända 1900-talstrilogi med handlingen förlagd till Bergen bygger på en ytterst imponerande research tillsammans med den grafiske formgivaren och lokalhistorikern Jo Gjerstad. Deras bakgrundsbok till romantrilogin, Hundreårsboken, Gyldendal 2000, har varit en veritabel guldgruva för mig. Och från Staalesens första del i trilogin, 1900 – Morgenröd, har jag lika oblygt, och av samma skäl som i fallet Sigvard Heber, hämtat såväl namn på romankaraktärer som detaljerade händelser. Jag bugar mig också för kollega Staalesen.
En klassisk arbetarskildring av den typ som i Sverige kallas proletärlitteratur står Bjørn Rongen för i trilogin Toget over vidda (samlingsvolymen utgiven av Gyldendal 2009). Här har jag kunnat hämta infallsvinklar från arbetarklassen som av naturliga skäl inte var så detaljerade i Sigvard Hebers berättelser. Man bodde inte i samma baracker.
Utan dessa författarkollegers verk hade jag aldrig kunnat göra Norgedelen av min berättelse. I värsta fall varit tvungen att skicka även Lauritz till Afrika, som märkligt nog är lättare att läsa in än Hardangervidda. Och det hade blivit sämre.