Midsommar
JAN BODËN HADE ännu inte gått ner till stranden, vilket var anmärkningsvärt. Just dessa långa promenader fram och tillbaka i sanden mot Gnisvärds fiskeläge skattade han i normala fall mycket högt. Tankarna som letade sig nya vägar eller helt tog paus för att ge plats åt en känsla av lätthet. Någonstans hade han läst att ögat emellanåt behövde öppna vidder för att hjärnan skulle komma till ro. Inte ideligen studsa mot kompakta hinder, mot murar, täta staket eller husväggar tvärs över gatan. Och friare än över horisonten vid Tofta strand kunde det inte bli.
När de föregående kväll anlänt och väl packat in i stugan ville Nina dra med honom ner. Se om släken som anhopats till svarta remsor under vinterns stormar hunnit forslas bort. Följa vattenbrynet medan vågorna försiktigt nosade på skosulorna, gå vidare upp på strandängarna, nicka åt fältsipporna, lågmält gråblå och ludna med vita glorior i motljus.
Göra som de alltid gjort. Konstatera att det skulle bli sommar även i år.
Men han hade inte tid, sa han. Han visste förstås vad som höll honom tillbaka, fast hans längtan var lika stor som hennes. Men han var ännu inte mogen att inviga henne i sin skröpliga hemlighet. Erbjöd sig i stället att göra en brasa i den öppna spisen tills hon kom hem. Golven var kalla och fukten behövde vädras ut. Hon gick således ner själv, vilket på sätt och vis förvånade honom. Trodde kanske att hon skulle föreslå att den gemensamma vandringen utmed stranden kunde anstå till nästa dag och att de istället kunde börja med maten.
Hon blev borta flera timmar, vilket om möjligt förvånade honom ännu mer. Han fann det till och med en smula otäckt. Illavarslande. Hans kvinna som njöt av den ensamma vandringen.
På midsommarafton var vinden kall, men det var klart. Det skulle inte regna. Han beslöt att hoppa över gräsklippningen. Plätten på baksidan var inte stor. Resten var vildmark, förutom en smalare remsa på framsidan. Tallarna släppte kottar och barr ner på det tunna jordlagret. Räfsa hann han inte heller. Växtligheten var sparsam och sårbar. Jordlagret tunt över sandmarken.
De släpade ut trädgårdsmöblerna ur uthuset, ställde upp dem under taket på verandan. Han kontrollerade att värmelamporna fungerade. Nina svängde ihop en sockerkakssmet till jordgubbstårtan och satte i ugnen. Jordgubbarna saknades emellertid.
Kunde han inte gå upp till vägen, till Margus, och köpa ett par liter? Och sedan till ICA Bysen vid campingen efter grädde som de glömde igår.
Jo, visst! Två ärenden ursäktade att ta bilen, tänkte han. Cykeln hade han ännu inte plockat ut ur vedboden, och däcken var gissningsvis tomma.
Skulle de hinna bort till dansen runt majstången i fiskeläget? Det var frågan. Klockan tre började det, och grannarna kom vid sex.
– Blir du lessen om vi hoppar över det?
Nina tittade skälmskt på honom från köksöppningen.
– Nej, inte alls. Jag avstår gärna från små grodorna, sa han och fick helt plötsligt lust att krama om henne, men det blev inte heller av.
Han orkade, av någon outgrundlig anledning, inte ta de där få stegen mot henne.
Kvällen blev kall men myggfri. Ylle- och fleecetröjor var på. Där satt Gardelins, Hellgrens, Karlströms och Enekvists. Matjessill och färskpotatis, gräddfil och gräslök och så lilla nubben.
Jan Bodén smuttade bara. Om ens det. Drack inte heller särdeles mycket av ölen. Försökte vara som vanligt. Lagom glad och uppspelt. Sjöng med i Helan går. Fyllde på glasen. Gästernas men inte sitt eget.
– Du Karlström, ska det inte vara en jäkel till!
Grannarna gick, men inte lika sent som förr i tiden, och väl var det.
De dukade av, gick trötta och moltysta sida vid sida, fram och tillbaka, tills den smala köksbänken var fullbelamrad. Som en ritual. De lät disken stå. Nina drog på sig nattlinnet just när Bodén gick ut.
Han tände stearinljuset på dasset. Satt tungt med byxorna nerdragna, som om han först nu kunde slappna av. Genom det lilla fönstret anades den gråblå natten utanför. Det skulle inte bli helt mörkt.
Han ställde sig sedan vid flaggstången och bligade uppåt. Årets längsta dag. Och även den ljusaste natten. Men stjärnorna syntes likväl.
Där är universum, tänkte han. Där är evigheten.