Oskarshamn, söndag den 1 september
– BORTA BRA MEN hemma bäst!
Kommentaren föll oreflekterad ur munnen på Veronika Lundborg medan hon sträckte på sig så att det knakade i ryggen. Hon kurade ihop sig igen och låg kvar i sängen som en spinnande katt. Bädden intill hennes var tom. Hon hade alltså talat för döva öron, men det gjorde inget. Bara en minut till, sedan skulle hon ta sig samman och kliva upp. Drog ut på det under det tunna sommartäcket uppdraget till näsan. Mjuka påslakan. De gamla var bäst, söndertvättade och behagliga. Strök med ena foten mot underbenet som kliade. Fotsulan var sträv och huden torr som sandpapper. Fotbad, tänkte hon. Som en orm ömsade hon skinn över i stort sett hela kroppen, trots att hon smort in sig enligt alla konstens regler.
Hemvant ljus sipprade in mellan sovrummets fördragna gardiner. Sensommargula strålar, trötta och lite försiktiga och betydligt mjukare än det vitaktiga dagsljuset i Grekland.
Hösten närmade sig, vemodet växte i bröstet, men ändå tyckte hon om denna årstid trots klangen av förgänglighet och förmultning. Det var efter sommaren det nya året började. Inte första januari. Då var det mesta för sent. Det var efter en lång ledighet som krafterna var som störst och nya möjligheter uppenbarade sig. Det lärde hon sig redan som skolbarn. Ny årskurs, nya lärare, nya utsikter till förbättring. Helt enkelt en ny chans. Sedan blev allt så trassligt.
Och nu skulle en ny tillvaro för lilla Klara ta sin början. Hon skulle bli ett dagisbarn.
Klockan gick mot nio. Strax före midnatt hade taxin släppt av dem utanför huset. De ouppackade väskorna stod kvar i hallen på nedervåningen.
– Ville du något?
Claes stod i dörröppningen i bara kalsonger och T-shirt med dottern på armen. De vackraste människor hon kunde tänka sig. Hon log under täcket. Såg att Claes näsrygg och kinder var rödfnasigt väderbitna. Han borde ha använt keps, men det spelade ingen roll vad hon sa. Dottern hade förstås haft solhatt och många solskyddsfaktorer.
– Nä, jag ville inget särskilt, svarade hon. Ville bara förmedla att det är skönare att sova hemma.
Hon lyfte armarna mot Klara. Dottern hade gått på högvarv när de kom hem mitt i natten, de fick trycka ner henne mellan sig. Till slut somnade hon.
Resan hade varit lång. Först transfer med båt, sedan vidare med buss till flygplatsen på Kos, och så flygresan hem till Sverige. Veronika hade aldrig varit på bröllops resa tidigare, även om hon hade ett äktenskap bakom sig. Då blev det inte av, de skyllde på brist på pengar. De var unga och förstod kanske inte att det fanns saker och ting man inte borde slarva med. Men Claes och hon hade kommit iväg, och Klara fick de ta med sig, hon var för liten att lämnas bort. Det hade fungerat bättre än de föreställt sig att resa med småbarn. De tvingades slå av på takten, kom in i en loj och behaglig lunk.
Det var första gången hon var i Grekland också. Lite på måfå hade de valt resmål. Hittade en liten behändig ö i den grekiska arkipelagen som heter Kalymnos. En av tusen öar.
De gick ner till köket. Claes plockade ut bröd ur frysen och la i mikron för tining.
– Vi har ingen mjölk, sa han besviket.
– Du får stå ut med svart kaffe.
Veronika hakade upp köksfönstret. Huset hade stått igenbommat en vecka. Luften som trängde in var sval och frisk. Claes lommade ut till brevlådan i morgonrocken.
– Fan vad gräset har växt, sa han när han kom tillbaka och slängde tidningarna på köksbordet.
– Stressa nu inte upp dig för det.
– Jag stressar inte. Men det klipper sig inte självt.
Veronika bredde en smörgås till Klara medan hon bryggde kaffe. Dottern satt i barnstolen med haklappen på. Claes försjönk i tidningen. När han bläddrade fram sportsidorna lyste vigselringen så gul och bred. Undrar om han kommer att behålla den på, tänkte hon. Hennes förre man hade tyckt att det var obekvämt att bära ring. Den liksom skavde. Det var i alla fall vad han sa när han rätt tidigt tog av den och la den ifrån sig på en hylla i badrumsskåpet. Och där blev den liggande. Hon blev besviken men höll god min. Trodde på en sorts frivillighet i kärlekens namn. Insåg inte att hon redan då byggde in bitterheten, som sedan kom att gro. Men vad skulle hon ha gjort? Det var förmodligen så att hela äktenskapet skavde. En tid därefter lyckades även hon slarva bort sina ringar. Glömde dem som av en händelse i läkarrockens fickor. Tvätteriet fann dem aldrig. Och efter ytterligare något år flyttade Dan ut, och så var den sagan all.
Bortsett från Cecilia.
– Undrar hur det har gått för Cecilia med flytten?
Hon tittade på klockan på köksväggen. Den hade redan hunnit bli tio. Men det var söndag och för tidigt att ringa henne. Den stora dottern sov bort halva dagarna när hon var ledig.
– Det har nog gått bra, menade Claes med näsan kvar i sportreferaten. Ring henne om du undrar.
– Ja, senare.
Det var först klockan ett som Veronika slog Cecilias mobilnummer, utan att få svar. Något nummer till en fast telefon hade hon ännu inte fått. Det tog väl ett tag för dottern att ordna med det.
Veronika började packa upp, skakade sanden ur shortsfickorna och körde ett par tvättmaskiner. På kylskåpet hängde informationsbladet från dagiset Humlan. Klockan tio nästa dag skulle hon och Klara starta inskolningen. Det kändes högtidligt. Hon hade sent i livet fått ännu ett barn, och nu skulle även denna minsta dotter vandra den långa och förhoppningsvis roliga och danande vägen från dagis till förskola och sedan alla år i skolan. De hade varit på Humlan och hälsat på. Claes var också med. Det var det tredje daghemmet de besökte. Magkänslan var avgörande i deras beslut att låta Klara gå just där, inte pedagogiken i sig.
– För min del får de hålla på med vilka idéer som helst, bara de är snälla och ser till ungarna, menade Claes.
Men han var likafullt skeptisk, och tvivlet växte ju närmare de kom denna magiska inskolningsdag. Klara hade tittat allvarligt och stumt på barnen under besöket. När fröken bar runt henne och visade lokalerna och alla leksakerna lyckades hon locka fram ett tveksamt leende på Klaras läppar, och Veronika blev lättad. Dottern skrek i alla fall inte i högan sky. Men Claes hade efteråt stapplat ut därifrån kritvit i ansiktet. Sa att det kändes som att stå inför en amputation. Att lämna bort dottern till främmande människor. Skulle de inte, om de var sanna och välvilliga föräldrar, låta bli att lämna bort henne åt försummelse och vanvård? Borde de inte ta hand om henne själva? Trots allt.
– Du överdriver, sa Veronika i lätt ton.
Rösten kom från ett luttrat modershjärta, från en som varit med förr och därför inte var lika lätt att skrämma upp.
– Men det var ju så länge sedan, fortsatte Claes fortfarande tvivlande. Det har blivit mer stordrift sedan dess. Kommunen har inte råd. Man buntar ihop de små i skräniga miljöer med dålig tillsyn. Fröknarna bara gjorde sig till när vi var där.
– Hur vet du det?
– Man har ju läst att det är besparingar på gång. För få lärare och för stora barngrupper. Barnen biter varandra, menade Claes med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen.
– Men inte på Humlan.
– Hur vet du det?
– Vi får väl se, bet Veronika av.
Och hur skulle de annars göra? De var två moderna människor i det enda samhälle som stod till buds. Båda arbetade, och båda tyckte om sina arbeten. Och de tyckte också om huset, men fastigheten innebar lån, och lånen innebar i sin tur krav. De var beroende av bägges inkomster. Det visste Claes lika väl som Veronika. Och hon tjänade mer än han. Det visste han också.
Om någon skulle vara hemma, så borde det i så fall vara han.
Claes tog bilen i avsikt att åka och handla, men först körde han en sväng om polishuset. Han ville se hur pass tjock den väntande högen var, men fann till sin lättnad att skrivbordet var lika tomt som när han för sex månader sedan lämnade det och gick på föräldraledighet. Man är inte oumbärlig, tänkte han. Givetvis inte!
Allt tycktes således borga för en äkta nystart, en smekmånad då han kunde ta det lugnt innan det rasslade till och han återigen var intrasslad i göromål och krav som stretade åt olika håll, utredningar och rapporter som skulle prioriteras, sådant som han var tvungen att skjuta åt sidan, kanske försöka glömma helt för att inte drunkna. Upptäckte så i postrummet att facket var fullt ända upp till taket. Kriminalkommissarie Claes Claesson stod det på plastremsan under hans hylla. Han överraskades av en varm ström inombords när han såg den. En tillhörighetsglädje. Det här var hans arbetsplats. Här fanns hans namn. Här väntade man på honom.
Han klappade posthögen, kvävde nyfikenheten och lät den ligga. Skulle bli fast i timmar om han började sätta papperskniven i kuverten. Antog att det mesta förmodligen kunde gå direkt ner i papperskorgen.
De drack kaffe på verandan vid tresnåret. Getingarna kretsade oavbrutet över pärlsockret på de upptinade kanelbullarna. Men de satt stoiskt kvar. Ville ta tillvara den knappa tid de kunde använda verandan. Snart skulle höstrusket ta över.
De växlade några ord över staketet med grannen Gruntzén, som numera levde med en tjugo år yngre thailändska i det stora gula huset. Den förra frun och de gemensamma två barnen hade flyttat ut ur idyllen. Ingen av grannarna visste vart, och ingen vågade fråga.
– Hon väntar barn, sa Veronika medan Claes rullade ut gräsklipparen.
– Hur vet du det?
– Det syntes.
Claes förundrades inte längre över att sinnesorganen, däribland synen, var så olika och så selektiva. Trots hans träning att som polis se även detaljer, torde just graviditeter vara en blind fläck, såvida grossessen inte sjöng på absolut sista versen.
Klockan halv sex åt de. Veronika lagade för ovanlighetens skull maten. Spagetti och köttfärssås. Gräsmattan var nyklippt. De avklippta stråna låg som söndermalda ränder på marken.
Veronika verkade frånvarande. Gned tyst och fundersamt näsryggen med pekfingret.
– Är det något speciellt? undrade Claes.
– Varför svarar Cecilia inte? sa hon med en rynka mellan ögonbrynen.
– Hon har väl något för sig.
Veronika ville höra sin stora dotters röst. Längtade efter henne. Veronika och Cecilia hade inte hört av varandra sedan de for iväg. Det fanns så mycket att tala om.
Tidigare under dagen hade hon varit sprickfärdig, ville veta hur det kändes för henne i den nya lägenheten, höra Cecilia lägga ut texten, lyssna till glädjen i rösten. Men hon ville också själv berätta om deras utlandsresa och förstås även prata om bröllopet. Vad tyckte Cecilia? Var inte Claes syster Gunilla en underbar person? Brodern däremot lite mera dämpad. För att inte tala om hans fru. Rätt beskäftig. Och var det inte härligt med kyrkvärden som var så lättrörd? Han stod i bakgrunden och kunde inte hindra tårarna från att rinna.
Men nu kunde det kvitta. Bara dottern svarade. Eller ringde själv. Hörde av sig på ett eller annat sätt.
Hon tog upp den sladdlösa telefonen igen från köksbordet och tryckte snabbt numret. Väntade en god stund. La sedan långsamt tillbaka telefonen på furuskivan. Såg upp, rakt på Claes.
Onda aningar, finns de? tänkte han.
*
Ester Wilhelmsson hade gått på sitt eftermiddagspass på förlossningen klockan tre och skulle snart gå hem. Klockan var strax efter nio. Hon var omåttligt seg, hade hunnit röja det mesta hemma efter festen, som hon bedömde som lyckad, innan hon gick på. Men hon låg kraftigt efter med sömnen.
Alla förlossningsrummen hade varit mer eller mindre kontinuerligt belagda under eftermiddagen. Det var bättre att ha mycket för händer när man var trött än att bara sitta och hänga.
– Ni unga orkar med nattsudd och att jobba dagen efter, sa Ann-Britt.
Så var det kanske. Men nu väntade kudden. Och Leo. Hon skulle bara skriva färdigt förlossningsjournalen på en omföderska med PN, partus normalis, som skulle vidare till patienthotellet. Det var ganska snabbt gjort. Förloppet kort och effektivt. Kom in fullvidgad och hann knappt innanför dörren innan hon födde. Tvillingmamman hade däremot en bit kvar. Ester hade rapporterat över henne till Rigmor.
Hon tog en sväng in på rummen för ett hastigt adjö. Den förlösta kvinnan och pappan levde i den salighet som bara ett nytt litet barn kan ge. Hon hade valt världens bästa yrke, tänkte hon, fast hon var trött ända in i märgen. Gick sedan in till tvillingmamman och önskade lycka till. Hon undvek mycket noga att ge sig in i en fruktlös diskussion om hur förlossningen skulle sluta. Eller avslutas. Hittills hade allt gått bra. Men ämnet hade ändå oundvikligen varit på tapeten i omgångar under eftermiddagen när det tycktes stå still. Mammans trötthet var gränslös. Ester och undersköterskan hade peppat henne så gott det gick. Försökte manövrera undan den ständiga undran: Vore det inte bättre med kejsarsnitt? Hon visste att barnmorskan som tagit över var vida mer rutinerad än hon själv. Om inte hon kunde få kvinnan förlöst så kunde ingen. Men med den jourhavande läkaren var det å andra sidan si och så. En försiktig general. Men han var rätt ny, så ytterligare en läkare fanns i huset som stod för solidare kunskap och kompetens.
– Är den nye verkligen läkarutbildad? skojade Josefin en dag vid kaffet. Han verkar så tafatt.
Hon var hård ibland, och hon var inte den enda. Omdömena kunde ibland falla som tunga stenar. Ester hade blivit en smula generad eftersom solidariteten vacklade. Den nye läkaren var en av Leos vänner. Hon önskade så innerligt väl att han skulle visa sig omtyckt och läraktig. Det hade känts bra att få säga det till Leo. Men nu sa hon inte som det var. Hon sa ingenting. Hon kände honom inte speciellt väl. Det var pinsamt nog ändå. Men han tog sig väl med tiden. Egentligen var det inte synd om honom. Rätt snygg och framgångsrik i andra sammanhang, såvitt hon förstod. Men det var kanske bara rykten.
Hon hämtade plånboken ur säkerhetsskåpet och skyndade ner i källaren och bytte om. I cykelgaraget tog hon upp mobilen, mest av gammal vana. Tre nya meddelanden. Hon avlyssnade det första medan hon med ena handen sköt cykeln uppför rampen. En främmande röst uppmanade henne att ringa ett nummer. Hon hann inte anteckna, men fann att samtliga tre meddelanden hade exakt samma innehåll. Tredje gången lyckades hon memorera numret utan anteckningsblock.
När hon stod utanför kvinnokliniken med öronklinikens lika ledes röda tegelbyggnad framför sig slog hon numret och uppfattade det som bekant på något sätt.
En främmande man presenterade sig i samma ögonblick som en ambulans körde fram utanför entrén och en bår med en gammal man rullades ut. Detta är min arbetsplats, och där är firmabilen, tänkte hon och fällde ner blicken för att lättare kunna koncentrera sig. Det hördes dåligt.
– Jag vet inte vad det gäller, sa hon. Kanske en felringning?
Hon upprepade sitt namn men kände sig lite kluven. Var det så bra att tala om vad man hette? Tänk om det var en skum typ?
Sedan förstod hon att det var allvar. Intensiven. En person som hon kanske kände. Medvetslös. Vem? Leo?
Förtvivlad rullade hon tillbaka cykeln. Sprang ner i kulverten mot sjukhusets hjärta, det så kallade Blocket, med sina tolv våningar.
Tionde våningen, hade han sagt. Absolut ingen brådska. Men vem kunde dra benen efter sig när det kröp i hela kroppen?
*
När telefonen ringde höll de på att gå och lägga sig.
– Det är till dig, sa Claes Claesson till sin hustru.
Han stod kvar bredvid henne. Såg hur huvudet liksom föll framåt av sin egen tyngd. Det burriga håret åkte ner som en ridå och dolde ansiktet. Därefter började kroppen skaka.