Måndagen den 2 september
– VI KALLAR DETTA för en tumör, men den är godartad, sa läkaren.
Jan Bodén var vimmelkantig. Inte bara på grund av alla undersökningar – redan klockan åtta hade de spolat vatten i hörselgångarna, försett honom med konstiga glasögon och tippat honom hit och dit tills han var spyfärdig – utan också för att han hade en bestämd känsla av att det inte var honom det gällde, något som följt honom som en grå skugga alltsedan den omskakande händelsen på systembolaget i Visby.
Han befann sig trettio mil hemifrån. Hemortssjukhuset hade utfärdat en remiss till specialisterna på universitetssjukhuset i Lund, vilket onekligen var betryggande. Men samtidigt illavarslande, eftersom det betydde att det inte rörde sig om ett rutinärende. Så långt var han med. Han borde känna sig trygg och i viss mån utvald. Tacksam över att leva i en tid då de medicinska landvinningarna överträffade sig själva, som någon sa, men han var inte där. Inte ännu, även om han gjorde vad som stod i hans makt för att åtminstone försöka vara en smula glad. Men just tacksamhet fanns inte med på dagordningen.
– De kommer att ordna till det, ska du se, hade rektorn sagt, en linneklädd och högbarmad kvinna vid namn Kerstin Malm, allmänt kallad Malmen. Hon kramade hurtigt hans axel när han lämnade över sjukintyget. I örsnibbarna dinglade fjädrar av silver som käcka utropstecken under en rödfärgad page. De stod på hennes expedition i österläge med morgonsolen brännande över skrivbordet. Luften var tät och uppvärmd. Höstterminen hade just börjat och Malmen hade mycket att stå i, vilket den lätt framåtlutade kroppshållningen och höga andningen signalerade, liksom travarna på skrivbordet och mängden fötter som trampade otåligt utanför dörren. Hon var på språng. Mycket mer blev därför inte sagt. De hann inte ens sätta sig ner.
Han lommade iväg, pressade sig mellan skränande elever i korridoren, var med ens en främmande fågel som stelbent gick ut på skolgården och vände den arbetsplats ryggen som han ägnat de senaste tjugofem åren. Han kände sig tom.
Men vad skulle människan säga? Det var dessutom möjligt att Malmen faktiskt menade det hon sa. Trodde att det räckte med en sväng inom sjukhuset, sedan skulle allt vara som vanligt igen. Ungefär som att lämna in bilen på service.
För övrigt brukade han sällan fästa någon större uppmärksamhet vid vad matronan Malm tyckte och tänkte. Så varför just nu?
Och precis som Nina, och alla andra han mötte som dunkade honom envist och taktfast i ryggen, var förstås även hans chef präglad av en sorts tvångsmässig hoppfullhet, en räcka ord att lägga mellan den sjuke och sig själv, hur illa det än var ställt. Inte minst för att det sällan var särdeles angenämt att prata med någon som hade dödsmärket inristat i pannan. Å andra sidan var det ju lätt som en plätt att slänga ur sig vad som helst när det inte var en själv det rörde. Det hade Bodén bittert fått erfara. Han hade ingen, absolut ingen, att på djupet dela sin börda med. Blev bara irriterad och trött på de glada tillropen. Ältade varje liten kommentar som ett småbarn. Försökte hitta blottor. Och frågorna hopade sig.
Varför?
Han hade blivit ömtålig, och det gjorde honom matt och inte minst besviken på sig själv. Han stod inte ut med att se sig själv som svag. Trodde sig stå över allt känslomässigt tjafs; det som inte kunde mätas eller vetenskapligt bevisas var luft, ingenting att fästa sig vid. Han var inte för inte naturvetare. Rationell i tanke och kraftfull i handling. De inre luftgroparna attackerade han med sträng logik och skarpt intellekt. Hela tiden. Även nätterna gick åt. Vaknade tung av alla drömmar. Annars var han en person som inte drömde. Men nu var allt som förryckt. Kände inte igen sig. Försökte manövrera den egna sårbarheten hit och dit med frågor som sökte svar med hjälp av statistik och andra säkra beräkningar.
Rädslan hade ingen sagt ett ord om. Inte heller var det någon som vidrörde ensamheten.
Han var, till syvende och sist, totalt övergiven. Ensam, även med oron. Och han var skiträdd.
Stum satt han i en vridbar stol på öronkliniken i Lund i något som tycktes vara ett kombinerat undersökningsrum och kontor, placerat långt bort i en undangömd korridor. Som en sorts stillsam slutstation i livet, tänkte han ironiskt i ett tappert försök att hålla fasan stången. Balansundersökning stod det på dörren. Men i balans var han inte.
Det var ändå en lättnad att ingen sett honom. Korridoren hade varit öde när han letat sig dit efter en spartansk frukost på sjuk husets patienthotell. Lite kaffe, det var allt han fick ner. I Lund var han en okänd man, tack och lov.
En effektiv heldagsutredning således. Nystagmografi på morgonen, därefter audiogram på hörselvården, sedan öronundersökning hos överläkaren och tillika professorn Mats Mogren, i vars händer han för närvarande befann sig. Sedan var det lunch och därefter skulle han åter till överläkare Mogren för så kallad otoneurologisk status och kompletterande anamnes, det vill säga fler frågor, och så en kaffepaus och därefter avslutningsvis en träff med ännu en doktor. Allt detta skulle mynna ut i en bedömning och eventuellt en operation, såvitt han förstod. Kanske skulle han till och med få ett datum innan han reste hem, vilket förstås vore bra. Något att sortera tillvaron efter.
Tiden före och livet efter.
Fram emot kvällen skulle han i förhoppningsvis mer avslappnat skick ta samma väg tillbaka som han kommit föregående dag. Han såg redan fram emot det. Tåget till Alvesta, byte till Växjö och sedan bussen, döpt till Rasken, hem.
På nervägen hade just bussförbindelsens namn muntrat upp honom. Fann sig överraskande styrkt av associationen till sega smålänningar som oförtröttligt knogat med steniga och karga tegar. Brutit ny mark. Ett tåligt folk. Det var från dem han härstammde. Kunde de överleva då, de som inte smet iväg till Amerika, så skulle han göra det nu. För utsättningarna var dessutom mycket bättre idag. Och han var definitivt inte typen som gav upp i första taget.
Men modet, varifrån skulle han hämta det? Gud hade han för länge sedan plockat bort ur sitt liv. En god Gud fanns inte. Inte så som världen såg ut idag. En domare som på den yttersta dagen dömde levande och döda, alla syndfulla stackare som inte vänt andra kinden till, var knappast någon att söka tröst hos. Men kärlek och nåd? Talade inte Gud även om den sanna kärleken? Kunde den i så fall inbegripa även honom? En man som i elfte timmen ändrar sig. Som sällan besökt Herrens tempel. Kyrkbesöken hade lyst med sin frånvaro, förutom när barnen konfirmerades, och då hade han haft all möda att hålla sig vaken.
Skulle han hinna bevisa att även han var värd att älskas?
Men Gud krävde inga bevis, var det inte så? Inga examensprov eller andra märkvärdigheter. Gud kunde ta honom, en fattig, syndig människa, till sitt hjärta precis så som han var.
Jan Bodén hade aldrig älskat livet så mycket som nu. Livslusten sjöng i honom, genomströmmade honom dagligen. Som en lidelse, en glöd som höll honom på benen. Ibland fick han rysningar.
Men om detta berättade han inte för någon. Allra minst för Nina.
Kanske hade hon ändå noterat att han förändrats. Även om hon tycktes vara upptagen med annat. Med praktiska arrangemang eller vad det nu var. Han visste inte så noga. Hon hade sitt liv och han sitt, och detta hade under årens lopp blivit alltmer uppenbart. I alla fall räckte hon inte till i en vanmäktig situation som denna. Hon hade visserligen erbjudit sig att följa med honom till Lund, men han hade varken lust eller ork att hålla även henne på fötter. Lovade istället att ringa under dagen och avlägga rapport.
Höll han alltså på att genomsyras av en andlighet han aldrig tidigare vidkänts? Sådant som han hånfullt betraktat som rent nonsens. Löjligheter som människor i brist på verkliga uppgifter ägnade livet åt.
När han på söndagen satt på tåget på väg mot Lund och såg solen sakta gå ner över skogsgläntor och öppna, böljande fält blev han som berusad av salighet. Tåget rusade fram, han stirrade ut och svalde. För första gången såg han verkligen vad han tittade på, och hänförelsen fick tårarna att trilla.
Oavsett högre makters existens så var det i professor och tillika överläkare Mats Mogrens händer hans liv nu vilade. Många titlar, samtliga stod för kompetens och erfarenhet. Det fanns inget att klaga på. Mogren såg ung ut för att vara professor. Men det var väl Bodén som själv blivit gammal.
På väggen intill undersökningsstolen hängde en plansch med en tecknad gubbe. Båggångsorganen “vinkelacceleration” stod det över streckgubbens ledsna huvud. Förmodligen ett uttryck för att han inte mådde bra. Var yr. Så som Bodén varit. Eller snarare ostadig.
– Vi har fått MR-bilderna som togs i Oskarshamn, och jag ska granska dem ännu en gång tillsammans med den kollega som håller i operationen, upplyste överläkare Mogren, som inte verkade ha någon tendens att förlora greppet om tillvaron. Bodén kände stinget av avundsjuka. Man skulle sitta där förnöjd med alla titlar, tänkte han.
Han blev även informerad om att det rörde sig om en heldagsoperation där öronläkare och neurokirurger avlöste varandra allteftersom man tog sig in mot hjärnans ömtåligare delar.
Mycket allvarligt alltså, tänkte Bodén. De skulle pilla på hjärnan.
Under eftermiddagen skulle han få längre och mer sammanfattande information.
– Vi kommer att ha tid att prata, underströk Mogren mer än en gång.
Och så var det dags för lunch.
Jan Bodén trillade ut i skarpt solsken. Stod, ännu vimmelkantig, utanför öronklinikens dörrar och undrade vart han skulle ta vägen. Var fortfarande inte hungrig, men något fick han väl stoppa i sig. Tvärs över gatan såg han en rosa kiosk. Utanför i solen satt vit klädda människor och åt. Han gick dit.
Kön var lång. Gröna pyjamasar under vita rockar, träskor och sandaler, och så en och annan taxichaufför eller civilklädd patient. Stek oset var rätt outhärdligt men väntan kort. Tydligen ett populärt snabbutfodringsställe, korv med mos och en uppsjö thailändska rätter. Ägarna från ett land i Sydostasien arbetade glatt så att svetten lackade. Bodén beställde tandoorikyckling med ris och bar ut brickan.
De förbannade getingarna höll till runt papperskorgen där folk slängt glasspapper. Han fick ett eget bord vid trottoaren.
Han såg på den stillsamma trafiken som mest bestod av cyklister och en och annan ambulans. Och så förstås alla vitklädda som flöt förbi som svanar i en damm. Man får vänja sig, tänkte Bodén, knaprade försiktigt på kycklingen och tog upp Floran i färg ur jackfickan. En gammal bekant som händelsevis slank med från Gotland. Han behövde den nu. Tryckt 1950, inbunden i orangeröd väv med tre rakryggade tussilago på framsidan och med ömsint tecknade färgplanscher som i barndomen väglett hans trevande botaniska intresse. Det var hos gåsört, axveronika och styvmorsviol han sökte tröst. Såg exemplaren levande framför sig, anade skogsgläntans värme i ryggen och jordlukten som steg upp. Förpassade sig i tanken långt ut i naturen. Till tystnaden.
När han gnagt färdigt på kycklingbenet och petat i sig de sista riskornen upptäckte han en bekant som stressade mot den rosa kiosken. Det var otvivelaktigt Pierre Elgh i full läkarmundering. Älgen såg stint ner i asfalten. Han hade fått en smula färg i ansiktet sedan de sågs sist, noterade Bodén. Älgen lyfte blicken och såg mot honom. Bodén gjorde sig beredd att hälsa och utbyta några fraser; Älgen visste förstås inte att han var i Lund. Hur skulle han kunna veta det?
Men Älgen nickade bara helt kort, vek av som om han vore generad och styrde bort från kiosken.
Bodén blev konfunderad samtidigt som tre läkarkandidater i för stora rockar surrade runt honom med sina brickor på jakt efter ett ledigt bord. Bodén fann för gott att lämna plats, reste sig och gick mot eftermiddagens fortsatta prövningar.
Men först tog han upp mobilen och ringde Nina. Rapporterade att allt var okej. De fick prata mer till kvällen.
Sedan slog han ett nummer till.
*
Taxin körde förbi portvakten. Blocket vällde upp rakt framför bilens nos som en jättelik grå mur. En opersonlig koloss som tillsammans med domkyrkans två torn utgjorde Lunds karakteristiska siluett, synlig på mils håll. De äldre sjukhusbyggnaderna tryckte lätt förskrämt i skuggan av denna bjässe. Området i sig var inte stort.
Veronika Lundborg betalade och steg ur bilen, kände sig liten som en myra när hon försvann in genom huvudentréns roterande glasdörrar.
Oron hade ackumulerats under hela resan ner. Hon stirrade tomt framför sig. Som en ekande flygterminal, tänkte hon stående bland sten och betong. Var nästintill svimfärdig av oförlöst ångest. Såg en kafeteria som bredde ut sig utefter höga glasfönster på ena sidan. Inte mysigt på något sätt. Inget kunde vara trivsamt just nu.
Hon frös fast det var varmt ute. Förstås hade hon varit på Lunds universitetssjukhus tidigare, hon hade till och med läst där under en kortare tid i början av sina läkarstudier. Det kändes som mycket länge sedan. På senare tid hade hon gått kurser här, men det hjälpte inte, hon förmådde ändå inte tyda anvisningsskyltarna. Blicken hoppade rastlöst hit och dit. Hon gick därför rakt fram mot receptionen.
– Jag ska till neurokirurgiska intensivvårdsavdelningen, sa hon och lutade sig över disken.
Hon försökte andas rytmiskt. Bävade för vad hon snart skulle se. Skallskador. Lilla Cecilia som hon fött fram hel och fin. Mindes den stunden som idag, fast det var över tjugo år sedan. Första barnets ankomst kunde aldrig raderas ut. Varje steg, från det långsamma öppningsskedet tills hon äntligen krystade ut den sprattlande kroppen. Lyckan. Storheten.
Och nu hade någon gett sig på detta barn. Förstört henne.
– NIVA ligger på tionde våningen. Gå till hisshall A, sa receptionisten vänligt och pekade mot entréhallens ena ände, långt förbi kafeteria, kiosk och hårfrisör.
Det var mitt på dagen, besökstid, och många som väntade framför hissarna. Otåligt rusade hon mot första plinget och hamnade till sin förvåning i en kajuta, vilket muntrade upp en smula mitt i allt elände.
Neurointensiven låg i en ljus korridor. Hon ställde sig handfallen mitt i. Såg blå dörrar hela vägen ner.
Var fanns Cecilia?
Fick tag i en undersköterska som i sin tur hämtade en sköterska, som i sin tur hälsade henne välkommen.
– Så du är Cecilia Westmans mamma, sa hon. Hon ligger här borta.
Tyst ledde sköterskan henne till en intensivvårdsmodul längst ner. Två sängar. Den ena var tom. I den andra låg Cecilia.
Södersolen flödade in. Himlen var förkrossande blå så här högt upp och utsikten vidunderlig, som att sväva i skyn.
En kropp uppstjälpt i en säng. Overkligt stilla. Låg vit i ansiktet med slutna ögon och ett rakat huvud, intuberad och kopplad till en respirator. Helt okontaktbar. Nersövd.
Men det var hon. Det var Cecilia.
Veronika sjönk ner på stolen vid sängen, tog hennes hand försiktigt så att inte nålen på handryggen skulle ge henne smärtor. Handen var varm. Hon levde. Försiktigt strök hon dottern över kinden. Förstås ingen reaktion. Men det skulle gå bra, trodde neurokirurgen som hon pratat med i telefonen. Och han borde veta. Orden ringde med sin ljusa klang i förtvivlans mörker.
Det skulle gå bra.
– Doktorn kommer när han är färdig på operation, sa sköterskan som rörde sig lugnt i rummet, kontrollerade maskinparken runt sängen, rättade till slangar, avläste kurvor och värden som lyste röda på skärmen.
– Vem kan ha gjort detta? utbrast Veronika.
Sköterskan sa inget, la en hand över axeln. Hatet brände. Veronika bet ihop käkarna.
Den satans människan! En ynkrygg som lämnat hennes barn att dö. Hon ville ge igen så att flisorna rök.
Hon darrade till i andningen. Lugnade långsamt ner sig.
Cecilia levde. Det var viktigast. Trots allt.
*
Akustikusneurinom.
Det var så den jäkeln hette.
– Som jag sa tidigare på förmiddagen: Vi kallar detta en tumör, även om den är godartad, sa professor Mogren.
Det var nu det andra mötet med samme läkare, och Bodén tyckte sig börja bli en smula bekant med honom. En trivsam typ, varken högdragen eller akademiskt torr.
Han vågade försiktigt slappna av.
– Hade den suttit på en annan plats, fortsatte Mogren, så hade man kanske kunnat strunta i den.
Den. Det lät som om han talade om en individ. En ful fisk med själ och tankeförmåga som skulle manipuleras. Och levande var den förvisso. Bestod av celler som ohämmat delade sig, utan känsla för gränser och omgivande vävnader. Som löpt amok och blivit en fiende.
– Men den växer bara på stället. Sprider sig inte. Och växer i regel långsamt. En tredjedel av dem växer inte alls, inte under mycket lång tid. Ofta är tumörerna små, och då låter vi dem sitta kvar och kontrollerar istället patienten med en viss regelbundenhet.
Men hans var alltså inte liten. Förbannad otur. Såg med ens den vita kulan framför sig.
– Kruxet är att denna typ av tumör sitter på ett dumt ställe. Växer den så trycker tumören på omgivande vävnad i bakre skallgropen och då blir det mindre plats för hjärnan, sa professor Mogren och pekade mot det egna bakhuvudet.
Bodén ville inte höra mer.
– Jag upprepar ännu en gång, den sprider sig inte, växlade Mogren över, eftersom han tydligen såg Bodéns reaktion. Den sitter på hörsel- och balansnerven, men tar man bort tumören helt så återkommer den inte.
Nu såg läkaren riktigt glad ut. Bodén slickade i sig detta.
– Många patienter är rädda för yrsel, tror att det är ett tecken på hjärntumör, men det är egentligen ett ovanligt symptom. Yrsel är för det mesta ofarligt. Men förstås obekvämt.
Men vad fan, Bodén hade formligen gungat fram under långa perioder. Det var förstås annat också som spökade, insåg han nu.
Kan rädslan sätta tillvaron i gungning?
– Fast ibland uppstår en viss balansstörning, en ostadighet, när man har denna tumör …
Bodén studsade fortfarande till av ordet tumör. Fick kväljningar.
– Och hörselnedsättning ingår nästan alltid i bilden. Om den orsakas av tumören är den ensidig. Och de flesta patienter har tinnitus.
Bodén nickade. Öronsus och sämre hörsel. Hur länge hade han dragits med det egentligen? Det var svårt att säga. Alltid svårt med tidsuppgifter bakåt. Framför allt som han valt att blunda.
Det hade hunnit bli eftermiddag. Solen höll på att gå ner mot den röda tegelväggen utanför fönstret. Öronkliniken låg en bit från Blocket, inhyst i en av de äldre byggnaderna, ett något slitet men trivsamt hus.
Professor Mogren gjorde en längre paus med plats för frågor. Bodén letade febrilt i minnet efter allt han velat ha svar på och som snurrat runt i huvudet alltsedan han väl fått diagnosen, men han kom just inte på något.
Jo, barnen.
– Är det ärftligt? undrade han.
– Oftast inte, sa läkaren.
– Så mina barn får inte det här?
– Förmodligen inte.
Mogren syntes vara beredd att lägga ut texten även här, kunde tydligen hur mycket som helst om denna sjukdom, men Bodén såg att han stoppade. Och då lät han saken bero.
– Så kommer vi till själva operationen.
Läkaren ändrade ställning, böjde sig över skrivbordet och tog fram en datautskrift med journaltext. Bakom honom stod pärmar och videorullar i hyllorna, men de översta hyllplanen var tomma. Plats för nya fall, tänkte Bodén. Sådana som han.
– Din tumör är av en sådan storlek att vi rekommenderar att den opereras bort, annars …
Det blev tyst.
Annars vad då? Hjärtat voltade i bröstet, men Bodén teg.
– Ja, du kommer att bli helt botad, betonade läkaren. Och operationen kan göras på lite olika sätt.
Ta det bästa och säkraste, tänkte Bodén.
– Efter kaffet kommer du att få prata med en av läkarna som ska operera dig. Du hamnar på intensiven en kortare tid, som alla nyopererade, och sedan kommer du till en vårdavdelning på neurokirurgen. Okej?
Bodén nickade.
– Men det kommer att innebära att du förlorar hörseln helt på det högra örat … Fast vad jag ser här, sa professor Mogren och tittade på ett papper, så hör du i princip ingenting på det örat ändå.
Bodén nickade.
– Och så kommer du att bli yr efter ingreppet, men det lägger sig efter hand, fortsatte Mogren förtröstansfullt.
Och det lät ju hoppfullt. Var det inte värre än så …
Professor Mogren flyttade sig på stolen, såg på Bodén liksom nerifrån och sköt upp ögonbrynen så att pannan rynkades. Instinktivt förberedde sig Bodén på något obehagligt.
– Det finns en viss risk för att en nerv som heter facialis kan skadas vid ingreppet.
– Jaså? sa Bodén.
Han trodde sig ha blivit van vid obehagligheter, men inte. Den där träaktiga stumheten slog ner i honom igen. Uppgivet lät han bli att fråga vad en sådan skada mer exakt kunde innebära. Det syntes rätt väl på läkaren att det inte var roligt. Ville med ens hoppa av hela projektet. Eller kanske försöka få tag i någon som kunde mer.
– Facialis är en ansiktsnerv. Jag säger inte att det måste bli så, fortsatte professor Mogren enträget, för informationsstunden var ännu inte till ända. Men det går inte att garantera att nerven inte skadas på vägen in mot innerörat.
Bodén insåg att om Nina hade varit med hade hon direkt slagit ner på dessa eventualiteter. Velat veta exakt hur skicklig kirurgen var, förhört sig noga om huruvida det verkligen inte fanns någon bättre och så vidare, och så vidare. Lite saknade han hennes kraft, hennes praktiska rådighet. Hon visste förstås dessutom vad den där skadan innebar, hon med sina sjuksköterskekunskaper.
– En skada på facialisnerven på den sida som opereras innebär halvsidig ansiktsförlamning. Men ofta är den övergående, slätade läkaren snabbt över.
Bodén försökte föreställa sig en halvsidig ansiktsförlamning, men det ville sig inte. Allt tycktes sväva. Bli ogripbart och suddigt.
– Fast ibland blir förlamningen bestående. Ansiktsmimiken går då förlorad.
Jaså den, tänkte Bodén utan att röra en min medan hjärtat bultade allt hårdare.
– Och det är förstås tråkigt. Mungipan kommer att hänga nedåt. Alltså blir det svårt att le på den sidan. Och även svårt att dra upp överläppen, visa tänderna, så att säga. Det innebär även svårigheter att sluta ögat, men det kan delvis korrigeras med plastikkirurgi.
Bodén ville med ens inte ha mer information. Ville inte ens försöka föreställa sig hur vanställd han skulle bli. Han hade trots allt kommit till vägs ände och böjt sig för kalla fakta, att han hade en cancer och att han måste göra som han blev tillsagd. Inte streta emot. Låta sig opereras. Inte krångla till det, som Nina påstod att han alltid gjorde.
Dödsskräcken, som han delvis lämnat bakom sig, förbyttes just i detta ögonblick i en galopperande livsångest.
Hur skulle resten av livet komma att te sig?
Så var det kaffepaus till halv fem. Det skulle finnas en kafeteria i Blocket, sa en sköterska. Omväxling förnöjer, tänkte han och gick ditåt. Ett och annat att smälta under tiden, minst sagt. Skulle sedan tillbaks till öronkliniken en kort sväng för att träffa en doktor Ljungberg som skulle operera honom. Därefter planerade han att förhoppningsvis hinna gå till fots till stationen. Annars fick han ta en taxi.
Han sköt in sin svarta axelremsväska med övernattningsattiraljer bakom en stol i korridoren så att han slapp släpa på den. Om någon tog den kunde det kvitta. Inget värdefullt. Förhållningssättet till det materiella hade svängt. Han var nonchalantare. Och det gjorde honom friare.
Det var fortfarande varmt. En härlig tid på året. Han skulle ha kunnat gå i bara skjortärmarna, men i jackfickorna låg de ägodelar han trots allt inte ville bli av med. Husnycklar, plånbok och ett par solglasögon av klassisk pilotmodell, Ray-Ban, som han köpt för dyra pengar för många herrans år sedan.
Och så Floran i färg.
Rena sentimentaliteten att släpa med den, men han kunde inte låta bli. Den skapade på ett kanske lite löjligt sätt en förnimmelse av att han levt ett liv. Kanske till och med ett gott liv i vissa stycken. Den gav honom trygghet.
Det var när han fyllde tio år som modern gav honom floran i födelsedagspresent. Han mindes inte om han blev glad. Dagens barn skulle förmodligen ha skrattat ihjäl sig åt en flora. Han mindes inte heller om han fick fler presenter, gjorda för lek och lite mindre allvarstyngda.
Men det blev floran som kom att följa honom. På hans tid pressade alla skolbarn växter, samlade under sommarlovet, gjorde egna herbarier. Det lät så här i efterhand roligare än det var. En sommarlovsläxa som han sköt på i det oändliga tills växterna blommat över och han fick tigga sig till några halvtråkiga exemplar som någon flitig flicka händelsevis fått över. På florans framsida fanns en mörkbrun fläck, stor som ett tumavtryck. Han mindes hur Laxen knuffat till honom i sjumilaskogen så att mjölkchokladen skvimpade över. Klassen nersjunken i mossan med gummistövlar på. Han blev livrädd för att morsan skulle upptäcka fläcken. Att hon skulle bli ledsen. Stryka över omslaget med sina torra händer och titta förebrående på honom. Beslå honom med skuld för att han inte var tillräckligt tacksam. Att han inte visade sin duglighet som välartad son genom att vara mer rädd om det han fick. Boken var förstås dyr.
En snålblåst svepte runt den tunga huskroppens södra flygel. Han tog trapporna ner, gick över den asfalterade vändplanen mot Blockets entré som låg som i en mörk och fuktig grop. Såg en man med en blåviolett missfärgning i ansiktet. Blev alldeles het inuti. Insåg vad han själv skulle komma att få utstå. Ett vanställt ansikte rimmade illa med hans dagliga arbete med en skock skolelever framför sig. Det skulle komma att bli svårt att behålla kontrollen över klassen. Var det inte illa nog att han hörde dåligt? Skulle han nu tvingas bli sjukpensionär? Det ville han inte, även om det ibland varit tufft på sistone.
Han kastades tillbaka i tiden, till någon gång under vårterminen. Solen bränner genom klassrumsfönstret. Eleverna halvligger över bänkarna och räknar under tystnad. Enstaka skrapljud från stolar och hårda pennor. Han rättar fysikprov. Sitter vid katedern och känner sig tillfreds med att utnyttja tiden väl. Blir kanske till och med en smula dåsig.
Dörren rycks plötsligt upp, Anni kliver in, svänger förbi katedern, vickar med högburet huvud ner mot bortre bänkraden. Hon dök alltså upp ändå. Han hade hoppats att hon skulle utebli. Anni, den enda han inte hade kontroll över. Hon borde inte få gå i klassen. Borde förpassas till, ja, han visste inte till vad, men här passade hon inte. I och för sig begåvad men destruktiv i sin lättja.
Samtliga huvuden lyfts. Rödmosiga ansikten följer Anni. Arbetsron är som bortblåst. De medverkar i ett skådespel. I Bodéns vanmäktiga försök att bringa stillheten och koncentrationen tillbaka, dumt nog, och Annis skriande behov av att få stå i centrum. Att finnas till.
– Var har du varit? säger han och försöker se uppfordrande och sammanbiten ut. Och han hör hennes röst, den lite nasala dialekten från Stockholmsregionen. Men han hör inte orden. Ljud som inte når fram. Han finner sig titta stumt in i korpsvart sminkade ögon längst bak i klassrummet. Ögon som inte släpper honom, som nitar fast honom mot tavlan.
Eller snarare har honom på kroken.
Han fortsätter med rättningen. Lugnt och behärskat vänder han blad. Men tydligen har Anni sagt något som kräver svar, en sarkastisk retur. Rader av huvuden är fortfarande vända mot honom. Han känner blickarna. Förväntan brinner som eld. De inväntar effekten. Kräver hans syrliga och välriktade svar. Angreppet som plattar till Anni, får henne om möjligt något tamare. Det ingår i deras oskrivna avtal. För detta är underhållning på klassrumsnivå, tänker han matt och ska just säga till dem att fortsätta räkna, lektionen är ännu inte slut, då det kommer någonstans från främre bänkraden.
– Du är ju som en jävla gubbe!
En pisksnärt. Det svider till. Han öppnar munnen och förbereder ett mothugg, snabbt och obönhörligt.
Men vem var det?
Vem hade i plötsligt övermod kastat denna respektlöshet rakt i ansiktet på honom?
Han visste fortfarande inte säkert men hade förstås sina misstankar riktade åt ett speciellt håll. Nu kunde det kvitta. Vad eleverna inte kände till var att han sedan lång tid hade ett väl beprövat knep att återfå respekten. Att hämnas, för att tala klarspråk.
Med en viss tillfredsställelse hade han alltså kontrat med att sätta betyg snäppet under det han från början tänkt. Och i två ämnen dessutom. Visserligen blev måltavlan en aning osäker, men vem hade sagt att livet skulle vara rättvist.
Just så sa han till den unge elev som med högröda kinder och is i blicken gick fram till honom på avslutningsdagen.
– Detta kommer att påverka hela min framtid, skrek ynglingen och viftade hatiskt med det bruna kuvertet framför näsan på Bodén.
Högmod går före fall, tänkte Bodén utan att röra en min. Man ska inte tro att saker och ting alltid ska gå lätt.
Han stod nu i den enorma entréhallen i Blocket. Hjärtat började rusa. Samma jävla obehag som numera överrumplade honom när han minst av allt behövde det. Och så den efterföljande hettan som steg upp mot halsen.
Halvsidig ansiktsförlamning kan man inte med hundraprocentig säkerhet utesluta.
Han tog sig för kinden.
Frisk för övrigt? Bortsett från tumören, alltså.
Professor Mogren hade nyligen ställt frågan, och likt en pigg liten gosse hade han snabbt svarat:
– Javisst! Fullständigt frisk.
Men var han verkligen det? Behövde inte pumpen utredas på något sätt? Innan de satte kniven i honom?
Varma vågor sköljer över honom, hjärtslagen dånar, han blir yr, behöver sätta sig, far med blicken efter en sittplats, ser soffor i all oändlighet men alla tycks upptagna av tunga kroppar. Håller han på att få en hjärtinfarkt? Han har haft en extremt tuff tid. Det brinner i bröstet. Försöker kontrollera andningen. Står någonstans mitt i ett gångstråk, borde dra sig mot väggen men förmår knappt röra sig ur fläcken. Ser en vitklädd ung man som kommer mot honom med flaxande läkarrock. Det kan inte bli bättre. Bodén tar några stapplande steg mot läkarrocken.
– Var ligger akuten? pressar han fram, och tycker i samma stund att det är något bekant över mannen.
– Bakom Blocket. Du måste liksom gå runt hela huskroppen, säger den vitrockade och gör en svepande rörelse med armen.
Det är ingen liten promenad, inser Bodén. En i det här läget otänkbar sträcka. Paniken växer. Läkaren kramar sin kioskpåse, verkar vara på språng men tycks plötsligt se på Bodén med nya ögon. Ändrar sig tvärt. Något tycks glimta till i ögonvrån. Bodén ser det allt. Välvilja, tänker han. Tryggheten börjar välla fram. En läkare lämnar aldrig en nödställd.
– Jag hjälper dig dit. Jag känner till en genväg, säger mannen och pekar mot andra änden av entréhallen.
De närmast småspringer förbi kiosk och kafeteria, Bodén ostadigt ett kort stycke framför den unge mannen. Han längtar efter en brits. Vill bara lägga sig och blunda men måste fokusera blicken på stengolvet. Bröstet värker hela tiden. Han förmår inte prata.
Ska han hinna fram till akuten i tid?
Han måste lugna ner sig. Har ju rätt man vid sin sida. En med vit rock. Men var har han sett honom tidigare? Letar febrilt i minnet. Onekligen hyggligt att ta sig tid att visa honom till rätta. Det ska han aldrig glömma. Never! Den unge läkaren borde vara mycket upptagen. Inte hinna springa runt med vilsekomna patienter. Men det är kallet. En läkares förbannade plikt.
De närmar sig hisshall A. En fullpackad hiss bromsar just in och människor strömmar mot dem.
– Ursäkta, säger en kvinna som i trängseln knuffar till Bodén.
Rösten verkar bekant på något sätt. Han lyckas vända sig om, men hon är försvunnen och själv har han hunnit till en trapphall.
Obehagligt med alla dessa människor han inte kan placera. Som i en ond dröm. Läkaren föser honom framför sig och går ett halvt steg efter. Bodén känner hans kropp tryggt bakom sig. De passerar genom ytterligare en hisshall för sängtransporter. Inte en levande själ. Fortsätter vidare bort mot evighetslånga korridorer, ödsligt ekande och även de fullständigt folktomma. Märkligt i ett så stort sjukhus. Han tror att de befinner sig bakom själva centralhallen, men har delvis tappat riktningen. Blir allt mattare. Flåsar. Svetten rinner. Torkar pannan.
– Känner du inte igen mig?
Han stannar. Hör andetagen från mannen bakom hans rygg. En torr ton. Ingen klang av förståelse eller vänlighet. Diftongerna mycket välbekanta. Hemtama. De breda vokalerna. Rullande r i början av orden, skorrande i mitten.
Bodén vinglar till när han försöker vända sig om. Tittar samtidigt efter anvisningsskyltar. Var är han? Hur hittar han ut? Ser bara släta väggar, ett golv blankt som en balsal där ett matt eftermiddagsljus speglar sig. Ljuset faller snett ner från en fönstervägg som vetter mot en tom och trist atriumgård.
Stängda dörrar. Undervisningssalar, förstås, tänker Bodén. Han trampar på. Vågar inte stanna. Är rädd för att säcka ihop. Vill ut. Men hur? Irrar med blicken. Orienteringen är helt förlorad. Sneglar försiktigt på sin ledsagare som ler stumt tillbaka. Rädslan pyr. Smilet är inte trivsamt. Kallt och stramt.
Känner mannen i läkarrocken igen honom?
Känner de varandra?
Ser sig om. Fortfarande inte en människa så långt ögat når. Klockan på en av pelarna visar fem i halv fem. Herregud! Han ska vara hos doktor Ljungberg på öronkliniken om fem minuter. Måste ut. Härifrån. Bort.
Stapplar vidare. Känner sig som en irrande fåne. Det är dött och tyst. Han behöver pinka. Identifierar en toalett ett par meter bort. Inte en utan två. Går i riktning mot dörrarna men känner ett grepp om axeln som bromsar upp honom. Mannens hand är hård som järn. Han tappar balansen och tar några snubblande steg mot den närmsta dörren. Dunsar emot så att bröstkorgen värker och han nästan tappar andan. I fallet mot golvet fastnar jackan i handtaget. Dörren glider upp. Från golvhöjd ser han en röd skurhink.
Han reser sig vingligt och mödosamt med ett värkande knä.
– Har vi gått rätt? stammar han i ett försök att vädja till läkaren, eller vad han nu är. Fan själv, kanske?
Han stryker tillbaka håret över hjässan som fallit ner i ansiktet och märker att händerna darrar.
– Ja. Det är rätt, säger den vitklädde kort.
Som en jagad råtta, tänker Bodén och följer med blicken det vita rockslaget ner mot namnbrickan. Han tvingar sig att fokusera, att skärpa blicken. Mörka bokstäver mot vit botten. Och han ser vad det står där.
Stillnar inuti av skräck. Vänder sedan långsamt upp blicken fast nacken hålls böjd. Visar sitt underläge. Tigger ordlöst om nåd.
De står mitt emot varandra spänt avvaktande. Bodén hör sus från öronen av en styrka han aldrig tidigare varit med om. En orkan viner genom honom. Och han tänker i sitt stilla sinne att han nog aldrig varit så nära en hjärtinfarkt. Så nära döden. För bröstet värker och munnen är torr.
Mannen framför honom är emellertid gjord av is. Eller hat. Och helt utan förbarmande.
Men varför?
Nog har han sina aningar. Fast svårt är det att fånga dem. Han harklar sig, försöker få ordning på stämbanden.
– Vad underligt att träffa dig här, säger han och ler reflexmässigt och insmickrande.
Bäst att passa på och glimra med hela tandraden innan ansiktsförlamningen slår till.
– Ja, är det inte, svarar den unge mannen som är minst huvudet längre än Bodén.
Den vitklädde tar ett kliv mot honom. Bodén backar men har svårt att kliva baklänges. Blir ostadig. Och ser med bävan hur läkarrocken liksom fylls ut, sväller. Som en flåsande tjur närmar sig mannen honom.
Rädslan biter tag i honom. Och han börjar sakta begripa vad det rör sig om. Vill förhandla. Stryka den unge mannen medhårs.
– Kan vi inte snacka lite om det här?
– Skulle tro att det är färdigsnackat.
– Jaså …?
– Var det inte det du en gång sa? Inget mer att dividera om.
Vidgade näsborrar av uppdämt hat. Ansiktet vitt och fastlåst. Inget förbarmande. Helt utan nåd.
Bodén vänder om, tar några stapplande steg. Men kommer ingen vart. Känner en arm om halsen. Och läkarens kropp som häver sig över honom bakifrån. Trycker mot ryggen medan armen klämmer om struphuvudet. Han mår illa och klöks och hungrar efter luft. För söker slita undan armen som pressar allt hårdare. Gräver med naglarna genom läkarrockens hala tyg. Slår på mannens underarm, men inget hjälper. Trycket snarare ökar. Ohyggliga smärtor som stegras. Ångesten rider. Luft. Vad som helst för ett enda andetag.
Hans kropp knuffas. Åt vilket håll vet han inte. In i ett fönsterlöst kyffe. Kanske slår han sig. Något gör ont mot benet. Men det är ingenting mot att inte få luft. Huvudet värker. Halsen åtsnörd. Outhärdlig smärta. Armen pressar skoningslöst. Något vått någonstans. Kissar på sig. Kanske något mer. Vet inte. Det rycker i kroppen. Armarna faller. Hela han faller. Mjölkigt och tomt. Någon andas stötvis. En dov duns långt borta.
Sedan inget mer.
*
Veronika ställde sig väl synlig utanför kafeterians utbredda område i entréhallen. Det hade börjat glesna. De flesta borden var tomma. Hon visste inte hur Cecilias kamrat såg ut. Hon hette Ester och hon gjorde sig vissa föreställningar om hennes utseende. Mörk, kortklippt och brunögd.
Den enorma arbetsplatsen höll på att skifta personal. Ett lämmeltåg vandrade mot utgången och vidare mot parkeringshusen eller cykelställen en bit bort förbi den asfalterade vändplanen. Hon visste att de längtade ut. Det gjorde hon också. Längtan efter frisk luft var konstant i denna utpräglade inomhusmiljö. Slutna korridorer, sjuksängar i hermetiskt tillstängda små salar, samtalsrum och små expeditioner ibland helt utan fönster.
Nyss hade hon av en slump stött emot en man hemifrån, men det verkade inte som om han känt igen henne. Förmodligen sjuk, det var väl därför han var här. Han kom i sällskap med en ung läkare vars ansikte också tycktes bekant på något vis. Kanske var det sonen. Världen var mindre än man trodde.
Tröttheten brände bakom ögonen, men den grekiska solbrännan fick henne ändå att se utvilad ut. Hon tog upp ett läppstift och hade precis fått på färgen när Claes ringde på mobilen. Hon redogjorde kort för Cecilias tillstånd. Efter operationen var allt stabilt än så länge. Hon hörde honom sedan tryggt berätta om första inskolningsdagen på Humlan. Lite långtråkigt kanske, men Klara hade funnit sig. Det blev alltså inte hon som fick skola in ännu ett dagisbarn. Just nu kvittade det. Kanske fanns det en mening även med detta. Claes lät engagerad och mindre skeptisk. Klara tyckte mer om lekkamraterna än om leksakerna, berättade han. De kunde skatta sig lyckliga över att ha en så frimodig dotter. Claes hade sedan fått ta med sig Klara till polishuset medan han planerade om i schemat. Louise Jasinski hade erbjudit sig att fortsätta i hans ställe ett tag till om det behövdes.
– Men det blir väl bara några dagar. Eller vad tror du?
Veronika tystnade. Hon ville ha friheten att stanna hos Cecilia precis så länge som det behövdes. Hon drog därför på svaret.
– Har faktiskt ingen aning. Men det blir nog ett tag.
Hon såg en smärt kvinna i vit rock och med en kolsvart fläta på ryggen som uppenbarligen stod och såg efter någon.
– Måste stänga av nu. Ringer senare.
Hon gick fram till kvinnan.
– Är det du som är Ester?
De satte sig med brickorna vid ett fönsterbord. Veronika tyckte omedelbart om henne. Hon var mjuk i rörelserna och log ofta.
– Så bra att polisen fick tag i dig. Jag vill verkligen tacka dig för att du hjälpt till, inledde Veronika.
– Men jag har inte gjort något särskilt, ursäktade sig Ester.
Det var lätt att få kontakt med henne.
– Hur kom det sig att polisen ringde dig?
– Efteråt slängde de, eller om det nu bara var en person som slog ner henne, väskan en bit bort i ett buskage. Polisen hittade den. Där låg inbjudan med min och Leos adress och telefonnummer.
Veronika nickade.
– Men de tog hennes plånbok, sa Ester.
– Det får ses som en i sammanhanget världslig förlust, sa Veronika och menade exakt vad hon sa.
Var det därför de slog ner henne. För pengarna? Hon hade förstås hunnit tänka på denna möjlighet flera gånger. Känt futtigheten. Ett liv mot några sedlar eller ett kontokort. Så sjuka människor borde låsas in för alltid!
– Hur kommer det att gå för henne? frågade Ester försiktigt.
– Bra, men det kommer att ta tid, och riktigt vilka men hon får vet de förstås inte, men de hoppas att hon i stort sett blir återställd. Först ska hon vara nersövd i en vecka, hjärnan mår tydligen bra av vila efter operationen. De gör så med alla här. Hon hade ett epidural hematom, en blödning mellan skallbenet och hjärnhinnan, och opererades med en gång de fick in henne. Men jag vet inte hur länge hon hade legat …
Rösten stockade sig.
– Fast jag vet när hon gick ifrån oss ungefär. Det sa jag till polisen. Vid halvfyratiden på morgonen, sa Ester ivrigt.
– De hittade henne inte förrän vid sextiden. En man som skulle till jobbet. Så hon hade kanske legat där …
Veronika grät plötsligt vid tanken på dotterns övergivenhet och utsatthet. Märklig och samtidigt angenäm känsla att kunna böla ohejdat. Kanske var det lättare inför denna fullständigt okända kvinna.
– Men det var tur att hon hittades i tid, sa Ester och prövade ett försiktigt leende.
– Javisst, sa Veronika och torkade sitt blanka ansikte. Neurokirurgerna har i alla fall lyft bort de trasiga benbitarna och utrymt blödningen som pressade mot hjärnvävnaden. En tryckmätare är inopererad för att kontrollera trycket inne i skallen.
Orden forsade ur henne. Hon hade ett uppdämt behov av att få berätta. Och Ester nickade, satt lugnt på stolen och såg på henne utan att tyckas vilja fly.
– Man vill vara säker på att trycket inte blir för högt i hjärnan, fortsatte hon. Att hjärnvävnaden blir tillräckligt genomblödd så att den inte skadas mer. Hon har också en tunn plastkateter inne i hjärnan som är kopplad till en maskin som håller kontroll på hjärnans ämnesomsättning. Epileptiska anfall – det har hon inte haft några – och feber ger ökad ämnesomsättning som i sin tur leder till celldöd, och det vill man förstås förhindra på olika sätt.
Ester sköt in att de väl i så fall gav antibiotika och antiepileptiska läkemedel, och Veronika nickade. Det var lättare att tala med en människa som var en smula initierad, som man inte behövde beskriva alla detaljer för, så hon berättade mer än hon annars skulle ha gjort.
– Sedan ska hon sakta släppas upp ur narkosen. Rehabiliteringen blir lång.
– Men det kommer att ordna sig, det är det viktigaste. Och Cecilia är både envis och vältränad, sköt Ester entusiastiskt in.
Veronika nickade. Cecilia hade alltid varit livlig. Ett energiskt barn.
– Jag skulle vilja fråga dig en sak, sa hon och vek pappersservetten medan hon letade efter ord. Kanske en konstig fråga. Men var Cecilia … olycklig, när det hände?
Esters ögonfransar var långa och raka. Hon såg ner på sina händer.
– Nej, inte vad jag vet. På festen hos oss verkade hon ha kul. Hon var glad över lägenheten. Och vem skulle inte ha varit det? Det är många som glider runt mellan olika boställen, det tar år att komma fram i bostadskön. Cecilia hade precis forslat dit alla sina saker. Karl hjälpte henne.
– Känner du Karl?
Ester nickade.
– Vad snällt att han hjälpte henne. Jag får kanske tillfälle att tacka honom någon gång.
– Vem vet, sa Ester.
Veronika var medveten om vad hon egentligen ville ha svar på. Inte på om Cecilia var olycklig utan på om hon var lycklig.
Hon önskade sin dotter stor lycka.
Men lyckan kan man inte beställa åt andra. Bara innerligt önska dem.
*
– Var fan är Jan Bodén? Jag har väntat i en halvtimme nu. Jag vill gå hem.
Doktor Ljungberg satt på mottagningen på öronkliniken. Han lyfte glasögonen och masserade de röda fördjupningarna på näsan medan han höll luren med andra handen. Han såg trött ut.
– Ingen aning, sa Mats Mogren i andra änden. Han har väl åkt hem. Tyckte kanske att han fått veta vad han behövde veta.
– Ja, då säger vi det.
Ljungberg la på, meddelade den enda sköterska han fick syn på, den rejäla Iréne, att om Bodén dök upp så kunde de säga till honom att ringa honom om han ville.
Sedan gick han upp på “drängkammaren” under takåsarna och tog en slurk nattståndet kaffe, pratade lite strunt med jouren som skulle stanna över natten och behövde utgjuta sig över det stundande harvandet på akuten. Bytte sedan om, tog trapporna ner, klev ut i klar septemberluft och svingade sig upp på cykeln. Han hade trettiofem minuters tramp att ställa om hjärnan under.