Onsdagen den 4 september
ESTER WILHELMSSON CYKLADE från Djingis Khan. Klockan var halv sju och hon var sen. Leo och hon hade grälat kvällen innan. Egentligen första gången det smällde till ordentligt, men någon gång måste bli den första, tänkte hon hurtigt och kramade cykelstyret. Samtidigt var hon gråtfärdig.
Hon tyckte inte om osämja. Vem gjorde det? Men hon gjorde det kanske mindre än de flesta. Hon var som man sa aggressionshämmad. Inte hade hon lidigt så värst, var van vid att människor behandlade henne väl. Inte minst hade föräldrarna haft silkesvantarna på. Även hennes bröder. Lillstumpan. Familjens prinsessa. Van att bli betraktad med blida ögon. Att få höra att hon var behaglig. Hade riktiga sköterskehänder. Fasta och mjuka. Du är så lugn och fin, sa hennes handledare under praktiken på förlossningen. Nästan så att hon värjde sig. Lugn och fin, var det hennes roll i livet? Inte kavat, rolig och slängd i käften, som Cecilia. Men Cecilia fick säkert sina stötar men ansågs tåla det. Kanske till och med behövde lite mothugg, som Leo sa. Fast Ester hade nog ibland tyckt sig se ett sorgset blänk i Cecilias ögon. Oförtjänta påhopp behövde hon lika lite som någon annan.
Men Ester kände sig plötsligt instängd. Som om hon gömde sig bakom mjukheten och behagligheten. Det var dags att spränga sig ut. Kanske var det därför hon drogs till Cecilias sturskhet. Att våga. Ville hämta upp lite jävlar anamma. Någonstans måste det finnas även i henne. Långt inne, där ilskan puttrade.
Greppet om cykelhandtagen hårdnade. Hon ökade tempot. Trampade frenetiskt och hade kommit ikapp uret när hon sneddade upp genom Professorsstaden.
Barnmorskor brukade annars inte ha svårt att ta kommandot. Hur många gånger hade hon inte hört det? Ett sedan generationer självständigt och yrkesstolt släkte, hade hon fått lära sig redan vid introduktionsföreläsningen på barnmorskeutbildningen. Det var till denna obändiga styrka hon hade dragits, långt bort från förväntningar på eviga sötleenden och flickaktig gullighet. Både ett hantverk och samtidigt så mycket mer. Självständiga bedömningar, ibland eggande svåra. Bibringa trygghet och ge stöd under livets mest avgörande ögonblick. Hon hade hittills inte träffat en enda barnmorska som ångrat sitt yrkesval.
Ester visste vad som fattades henne. Konturer. Kände sig vag och liksom uppblött i kanterna. Men när hon sa ifrån fick det en bumerangeffekt. Otäckt. Fick henne ur slag i flera dagar. Kall kramp i mellangärdet och plötsliga gråtattacker.
Alla människor är i grund och botten snälla och älskar varandra, tänkte hon.
Så hon log, och det mesta föll på plats av sig självt och utan att det krävde energi. Och nu älskade Ester Leo av hela sitt hjärta och klarade därför inte av att somna mitt i affekten. En stor gäspning och så låg han där med ryggen mot henne och snarkade som en idiot och hon blev ännu mer förbannad. Men hon grät inte, vilket i och för sig var ett tecken på begynnande utveckling och mognad.
Var det så här deras gemensamma liv skulle bli? Han bjöd på en vägg. Och hon låg där och ville ha någon sorts samförståndslösning. På vad?
Vad handlade grälet egentligen om?
Han kom hem sent, hade haft väldigt mycket om sig på kliniken, det förmedlade han med en gång. Dessutom ett träningspass på Gerdahallen efter det. Nej, hon missunnade honom inte att träna.
Intressanta patientfall mest hela dagen, sa han och satte igång att berätta med det nyduschade håret på ända. Gestikulerade vilt medan han kastade i sig pestosalladen som hon snott ihop medan hon väntade på att han skulle komma hem. Under tiden hade hon lyssnat på P1. Fångats av ett program om stillheten som försvann. Hängde således kvar både i det smärtsamma men ändå behagliga mötet med Cecilias mamma och i radioröstens klang. Någon som viskat i hennes öra. Krupit in i henne. Rogivande som en sovande katt.
Leo babblade på. Redogjorde för sina läkarmässiga åtgärder, steg för steg, utan att missa några detaljer. Behövde hon få veta allt detta? Men han ville ladda ur. Berättade ivrigt hur han känt och klämt, skickat remisser till röntgen och kvinnoakuten för bedömning, ringt hit och dit, labbprover som han turligt nog kommit ihåg att ta – möjligt även att han missat något, men det fick hon inte veta – och så upp till operation. Och han fick assistera, tack vare att överläkaren tydligen hade bestämt sig för att satsa på just honom. Sa han. Det var förstås nervöst, han hade stått spänd över såret, alla kärl som gömde sig under vävnader som inte fick skadas. Satte peanger med darrande hand, försökte orientera sig, delade och ligerade, gjorde som han blev tillsagd. Överläkaren tappade förvisso tålamodet mot slutet och tog över. Någon gång var de tvungna att bli färdiga! sa han och gick sedan. Leo fick sy ihop buken själv. Ansvar eggar. Och operationssköterskan var hygglig. Blev inte irriterad över att han tog tid på sig. Hon tyckte nog, när allt kom omkring, att han var duktig. Kanske lite säkrare än de andra gröngölingarna.
Glorian var högblank.
Hon tittade surt på honom. Varför kunde hon inte unna honom detta?
Men något tog emot. Hon blev till en tjurig barnunge på pinnstolen. Det var inte första gången, och förmodligen skulle det inte heller bli den sista. Hon var satt att beundra. Det var hennes roll på andra sidan köksbordet.
Och så berättade han att en av brudarna hade fått sköta avdelningen medan han stod på operation. Belåtenheten retade henne. Bruden, hon den långa med hästsvans som kom till kliniken tre månader efter honom, fick snällt vänta på sin tur vid köttgrytorna. På det roliga som alla ville åt. Att operera.
Ester naglade fast blicken vid det överlägsna draget som kröp i Leos mungipor. Pestosallad satt där också. Små gula bitar.
Sakta vällde vreden upp. Insikten om att hennes plats i deras gemensamma tillvaro varken var en slump eller något övergående var smärtsam. Ett mönster hade bildats. Funnits hela tiden. Och det hade kommit för att stanna.
Han svepte med blicken genom fönstret, som en fältherre som inspekterar hären. Såg förbi henne. Vevade obekymrat vidare om ännu fler bedrifter. Men ställde inte en enda fråga om hennes dag.
Han hade i princip, om hon tänkte efter, redan när de börjat träffas visat ett svalt intresse för barnafödande och kvinnosjukvård. Fast hon trodde att det skulle ändra sig. Eller kanske betydde det inte så mycket. Det var väl inte tvunget att man engagerade sig i varandras arbeten. Tänkte hon då.
En färsk läkare som gjorde nya upptäckter varje dag och en nykläckt barnmorska som ansågs hålla på med trivialiteter satt alltså på var sin sida om ett enkelt furubord, som med ens hade vuxit till en oceans storlek.
Kanske skulle de, trots allt, kunna prata om det senare, tänkte hon och svängde runt kvinnokliniken, en byggnad av äldre datum som tappert pressade i skuggan av det överväldigande Blocket. De fick sätta sig ner och i lugn och ro resonera sakligt och vuxet.
Men hur skulle hon börja, så att han hörde vad hon sa? Så att han inte blev sur. Trodde hon verkligen på vuxenförståndet? På orden, resonemangen, förlikningen och överenskommelsen? På jobbet var det som om orden var heliga. Kunde reda upp precis allt. Vi måste prata om det. Varför har ingen sagt något? Jamen, det är bara att ta upp. Prat, prat, prat. Men var det så enkelt? Varför undvek de i så fall att tala med varandra på riktigt? Och vad gör man med allt det som inte gick att fånga med ord? Som var sårigt och svårt. Som skapade konstiga strömmar och en nattsömn ojämn som en kullerstensgata. Att vissa människor tog vad de ville ha, oavsett orden. Att Leo tog sin plats, vad hon än sa eller gjorde. Att de aldrig kunde få fram ett mått att mäta rättvisa med. Att sådana mätinstrument inte gick att köpa. Gick det exempelvis att ta ett gemensamt beslut om att inte prata arbete alls där hemma?
Kunde hon förlika sig med att vara mindre värd? Ungefär som när doktorerna på kliniken helt plötsligt pratade förbi henne när det kom en annan läkare.
Snabbt hade detta obehagliga grådis seglat upp. På bara några veckor.
De som varit så lyckliga!
Och vad värre var, han tycktes inget märka. Men när han långt om länge begrep att hon faktiskt var sur, när hon väckt honom och grälet var i full gång, då hade hon med ens tappat lusten. Han var arg och sårad, och hon blev torr i munnen. Försökte göra allt gott igen. Kramade hans nakna överkropp, la huvudet i gropen vid halsen och somnade medan han klappade henne som ett barn.
Hon sa aldrig att hon träffat Cecilias mamma. Tajmingen stämde inte. Hon visste dessutom att han bara lyssnade när han ville. Var det inte intressant nog drog han sig inte för att resa sig mitt i en mening och gå och sätta på tv:n. Och det stod hon inte ut med.
Det är den underordnades roll att följa efter. Likaså att tjata. Som en morsa. Sådan ville hon inte bli.
Tänkte att hon skulle se till att träffa Cecilias mamma igen. Hon var trevlig. Konturerna tydliga och klara. Och hon var redan det som Leo ville bli. Kirurg.
*
Morgonmötet var över.
Läkarna drack därefter kaffe i plastmuggar stående i det trånga personalrummet. En tvåminuterstår, sedan skingrades alla över kvinnoklinikens olika avdelningar.
Han kom sist, hade ännu inte lärt sig att hålla sig framme, så kannan var tom när han skulle hälla upp. Kastade snopet engångsmuggen i plåttunnan, lämnade trängseln och gick ut i korridoren. Ställde sig att snällt vänta på den överläkare som han gick tillsammans med, en gladlynt och spänstig fyrtiofemåring som aldrig brast ut i plötsliga korsförhör för att testa hans kunskaper, som vissa andra som påstod att de gjorde det för hans eget bästa.
En stor del av arbetsdagen gick ut på att vara smidig. Aldrig ifrågasätta, och det hade han för all del ingen anledning att göra. Han var alldeles för ny för det. Tekniken var att visa lagom mycket intresse, haka på utan att hänga sig fast, fråga men inte för ofta. Med and ra ord utföra en balansakt som fick honom att stupa i säng av trötthet varenda kväll.
Det fanns en del annat att tänka på också. Men det höll han undan. Han hade sitt krävande arbete att koncentrera sig på. Det som kittlade och var spännande men som också var så farligt. Som gjorde honom verkligt rädd.
Inget fick någonsin gå fel.
Han väntade alltså. Lysrören blänkte i det nybonade ljusgrå linoleumgolvet. Korridoren var lång. Dörrar gick till läkarexpeditioner. Längst ner låg föreläsningssalen.
Överläkaren skulle ta tid på sig. Diskussionen i personalrummet, fjärran från hans egen nybörjarnivå, var hetsig. Längtansfullt betraktade han de spridda formationerna av doktorer som ivrigt dryftade viktiga ting, medan de sakta förflyttade sig mot glasdörren ut till trapphuset som ledde till de olika avdelningarna.
Arbetsgemenskap, tänkte han. De hör till.
Ensam stod han kvar, förutom en kvinna borta vid kopieringsmaskinen och några kandidater som hängde utanför föreläsningssalen längst ner i korridoren.
Tanken att ge upp hade föresvävat honom ett antal gånger. Till och med i viss mån lett till handling. Han var inte ute efter att skada någon. Hade vid något tillfälle, när han inte lyckades skärpa sig, glidit in på toaletten och stannat tillräckligt länge för att slippa föra in fingrarna långt upp i en varm slida och måtta livmoderhalsens öppningsgrad, medan den födande kvinnan kved och motvilligt särade på benen. Men oftast tvingade han sig att utföra undersökningen, fast han kände sig som en inkräktare och ville få det hela avklarat så snabbt som möjligt.
Mest var det mjukt och fuktigt. Och barnmorskan stod och väntade. Vad fick han det till? Fem centimeter, höftade han till med vid ett tillfälle. Då sa hon att det minsann var rent önsketänkande. Var det tre, fick de vara glada! Och han stod där i sin vita läkarrock i förlossningsrummet och undvek att se de blivande föräldrarna i ögonen. Bortgjord och förnedrad.
Plötsligt frigjorde sig en av överläkarna från gruppen i personalrummet. Han var osäker på vad mannen hette. Kände hur käkarna spändes och munnen blev torr. Hade han gjort något fel? Nu igen.
– Tror du att du har tid en stund? sa överläkaren och drog på munnen medan han skramlade med nycklarna i byxfickan.
Var leendet ironiskt? Läkarrocken hängde uppknäppt med vit skjorta och randig slips inunder.
Tid? Han hade all tid i världen.
– Javisst, hasplade han ur sig och vågade inte ens sänka blicken och läsa på namnbrickan vad karlen hette.
– Jag skulle vilja säga några ord men tycker att vi gör det på rummet.
Överläkarens djupa röst var fortfarande sänkt, men han skramlade ännu ihärdigare med nycklarna.
– Jag kommer inte att uppehålla dig länge.
Han stod ju och väntade. Var rädd att lämna sin post. Överläkaren såg det.
– Säg du bara till att du kommer senare, viftade överläkaren bort hans tvekan.
Så han gick in i personalrummet och signalerade att han skulle komma efter till förlossningen, och följde sedan med den distingerade mannen in på ett kontor där bokhyllor och skrivbord dignade av papper och tjocka böcker på engelska och till och med tyska.
– Stäng dörren.
Han sköt igen den men stannade osäkert strax innanför tröskeln.
– Kom in du, viftade överläkaren och pekade på stolen vid skrivbordet. Jo, mellan oss sagt …
Mannen lutade sig fram och sänkte rösten, som om väggarna hade öron.
– Du är så välkommen, ska du veta.
Stålgrå ögon och nyrakade, blänkande kinder som på en gosse. Fortfarande log han. Hela tiden, men leendet var svårtolkat, lite för polerat och avmätt. Liksom de mjuka händerna som mannen la över varandra prydda med både vigselring och den bredare doktorsringen.
Han rodnade av osäkerhet i besöksstolen.
– Det är ju alltid trevligt för oss med en ny kollega. Och att du är man får man se som en stor fördel. Det är lika bra att vara ärlig.
Med ens anade han vittringen av något gott och eftertraktansvärt.
– Vi måste alltså vara realistiska, fortsatte överläkaren som hette Nordin, hade han nu hunnit läsa på namnskylten. Docent och överläkare Eskil Nordin. Någon måste se till att specialiteten drivs framåt, menade Nordin. Utveckling föder framgång. Och vill vi ha framgång kan vi knappast släppa hela kvinnosjukvården till bara kvinnor.
Han hörde förstås vad den äldre kollegan sa. Men direktheten fick honom att tro att han hörde fel, även om han inte var helt omedveten om att det grumsades i vissa led över att majoriteten av de blivande gynekologerna var just kvinnor. Balans och blandning var alltid bäst. Inte tu tal om den saken! I alla fall om det tenderade att gå åt det hållet.
Med ens satt han bekvämare. Ryggen rätades upp. Möjligen att det var orättvist och omodernt, det som mannen ville antyda, men världen var nu inte rättvis.
Ett belåtet leende vågade ta form på hans annars så spända läppar.
Var och en fick strida med de vapen man hade. Han var helt enkelt rätt sort. Det skulle han dra nytta av. Det var alltså inte av någon avgörande betydelse att han själv ibland tyckte att han var på fel plats. Många patienter begärde en kvinnlig gynekolog. Men han fick ta detta som en man. Han hade trots allt det som på sikt gav både makt och rang.
– Och så vill jag också ha sagt att det finns mycket intressant forskning inom vårt område, fortsatte överläkaren och la slipsen till rätta över bringan. Du kommer att vilja fördjupa dig. Det vill man förr eller senare. Det är bara de slappa som inte tar tag i något riktigt.
Han blinkade stumt för att markera att han i stort höll med.
– Vad jag vill ha sagt är att du är mycket välkommen till mig när du känner dig mogen att utveckla dig. Jag har många intressanta idéer som vi lätt kan gå vidare med. Jag menar, du kan ju inte bara gå här och traggla med patienter. Det är en fantastisk disciplin, ska du veta. Gynekologi och obstetrik. Mycket förnämligt och med många möjligheter till forskning endera mot kirurgi, endokrinologi eller förlossningsvård. Det blir kongressresor och uppmärksamhet och ett helt annat liv. Djupare liksom.
Han nickade återigen, fortfarande stumt leende. Det gick visst inte att plocka ner mungiporna. Men vad skulle han svara?
Inget.
Det behövdes inte, här rådde med ens ett ordlöst samförstånd som lika väl kunde ha funnits mellan två orakade cowboys i vilda västern.
Överläkare och docent Eskil Nordin vred sig mot datorn. Samtalet var avslutat.
Gustav Stjärne rann i ett glädjerus nerför trapporna mot förlossningen på nedre botten.
*
Ester hade bytt om i källaren, låst in plånbok och nycklar i värdeskåpet och fäste nu namnskylt och brosch på den vita landstingsrocken medan hon väntade på att det skulle bli dags för rapport.
Hon satt i tankar. Det var knappt två år sedan hon träffat Cecilia första gången. De lärde känna varandra i det trånga omklädningsrummet på Gerdahallen där friktionen förvisso var så stor att varje rörelse måste planeras för att man inte av misstag skulle klippa till någon. Men att därutöver börja samtala var inte givet. Mer skulle till.
Cecilia var en av de sällsynta människor som det var lätt att få kontakt med. En viss ömsesidig nyfikenhet hade väckts genom alla träningspass de svettat sig igenom. Där fanns många andra som Ester knappt la märke till. Cecilia var livlig. Hade en glad vakenhet som trängde igenom. Ester hade förstås sett att en av killarna gärna ställde sig intill henne. Såg detta, fast den stora salen var proppfull av flaxande armar och sprattlande ben. Först trodde hon att de två höll ihop. Han läste på Tekniska högskolan, fick hon för sig. Möjligen hade hon sett honom någon gång med en tröja med Teknis logga på ryggen.
Det fanns en del att spekulera över på de där träningspassen. Tekniskillen flåsade Cecilia i nacken, men hon vände honom kallt ryggen när passet var över, dröjde sig inte kvar och småpratade med honom. Det var alltså inget mellan dem, utgick Ester ifrån. Vilket stämde, berättade Cecilia senare. Han var som värsta plåstret.
Vad visste Ester mer om Cecilia? Polisen hade frågat. Hennes familj hade på sätt och vis inte materialiserat sig förrän nu, inget märkvärdigt med det. De hade alla rätt ungefärliga begrepp om varandras bakgrunder. När man väl flyttade hemifrån kunde man bjuda på det man ville. Det gick även bra att hitta på eller lägga ut dimridåer. Det höll, som bäst, ett tag. Som en kurskamrat som omvandlade sin taskiga bakgrund och med ens blev diplomatdotter. Men det var ett riskabelt företag. Att sticka ut retar nyfikenheten, och Lund var en liten stad.
Men Cecilia var varken hemlighetsfull eller skrytsam. Berättade helt kort att hon tappert försökte vänja sig vid mammans nye. Hon hade en pappa och två halvbröder i Stockholm. Och så den nya lillasystern Klara. Det fanns ingen aktuell pojkvän. Ester kunde ana sig till en del gammalt strul som Cecilia höll tyst om. Att hon var vän med Karl sedan gammalt var välkänt, men han hade Ylva.
Annars kunde man ibland tro att det var något mellan dem.
Tankarna bröts. Dags för rapport. Den stora översiktstavlan var fullskriven. De inlagda patienternas initialer stod antecknade, liksom tid för vattenavgång och värkstart. Hälften var redan förlösta och väntade på att gå vidare till patienthotellet eller BB för att ge plats för nya. Om det kom några. Det gick i vågor. Ena minuten fullt ös. Nästa kav lugnt.
De som haft natten ville hem. Tröttheten vred sig i deras ansikten. Runt det stora bordet i expeditionens mitt var intensiteten plötsligt hög. Tätt i små grupper satt de med huvudena ihop och rapporterade. Enligt arbetsfördelningen skulle hon gå ihop med Lotten, en av de nyare undersköterskorna. Eftersom hon inte var så erfaren själv kändes det tryggare med en av de äldre och mer rutinerade. Lotten var å andra sidan på hugget men kritiserade henne sällan i onödan. Var i så fall mer för att diskutera.
Ester hade alldeles nyligen introducerats i yrkeslivets första prövning, den allestädes närvarande hackordningen. Människor var sådana, sa hennes mamma. Ibland var det praktiskt men oftast ett medel för att hålla andra nere. Men annat pressades dessvärre också undan. Skratten och glädjen.
Hon och Lotten fick ta över två förlösta och en oförlöst.
– Rätt segt förlopp, sa barnmorskan som rapporterade. Få se om du får henne vaginalförlöst.
Hon puffade Ester kamratligt i sidan. Det kändes gott, inte taskigt.
– Det går långsamt fram, med svaga värkar och det är en balansakt med droppet. Vi vill ju inte piska på livmodern och riskera en ruptur i det gamla kejsarsnittsärret.
– Nä.
– Mamman är helt förbi, värkpinad och utmattad efter ännu en natt och vill bara få ett slut på eländet.
Ester nickade.
– Hon vill ha ett kejsarsnitt nu med en gång, men jag har lyckats övertala henne att vänta tills du kommer. Tänkte att du kanske får lite mer tid. Dessvärre har jag försummat henne, det har varit full rulle och jag har förlöst på andra rum.
Hon gäspade så stort att amalgamet syntes.
– Öppen fem centimeter. Det går framåt, trots allt.
Esters kinder glödde. Arbetet grep henne, fick henne på fötter. Dessa uppgifter, så handgripliga. Både nära och tydliga.
Borta var den unkna smaken av nattens gräl. Hon och Lotten kom med nya krafter till kvinnan som skulle föda. Lite frukost och en ryggbedövning, så kanske de kunde få upp henne ur sängen. Få igång kroppen och inte minst livmodern.
Ester slätade ut partogrammen, som för att samla sig. Var med ens så tydligt medveten om att hon valt rätt yrke.
– Det blir något att bita i, kläckte Lotten ur sig.
– Ja, sa Ester och reste sig med kompetensen stolt vilande på sina smala axlar. Vi går in och ser om vi kan ladda om batterierna.
– Annars får du prata med doktorn om hur länge vi ska driva det här, sa den avgående barnmorskan för att göra sin röst hörd en sista gång innan hon klapprade iväg genom korridoren i sina vita träskor.
Ester såg på klockan. Halv åtta. Tog pärmen, gick mot förlossningsrummet. Öppnade sakta och gled ljudlöst in till den slumrande kvinnan och hennes utmattade make. Däven luft och halvmörker. Endast lampan över arbetsbänken var tänd.
*
Veronika andades in. Ett hackigt och halvt kvävt andetag, som när hon var barn och plötsligt upptäckte att hon var övergiven.
Det luktade avgaser mest. Taxibilar och väntande anhöriga med motorer på tomgång. Det var som om luften inte förmådde röra sig där nere i gropen mellan centralblockets båda flyglar. Ironiskt nog satt rökande patienter med droppaggregat och näsgrimmor av genomskinlig plast kopplade till syrgastuber på en bänk intill utgången. Fimparna kastades med en halvtaskig precision ner i en cementkruka snett framför dem.
Hon vände Blocket ryggen, gick i rask takt mot sjukhusets huvudinfart, förbi portvaktshuset. Kyrkogården låg mitt emot, som en tanke. Luften var förmodligen inte mycket renare här, men den luktade inte. Hon pendlade med armarna medan hon gick söderut mot centrum. Svetten klibbade i hårfästet, hon tog av jackan och knäppte upp ytterligare en knapp i bomullsblusen.
Jag kan fortfarande gaska upp mig, sa hon till sig själv. Det är bra. Lika viktigt som att släppa fram oron och ledsenheten.
Fortfarande var det ovanligt varmt för årstiden. En fantastisk höst tycktes det bli.
Biltrafiken pressade sig envetet in mot det medeltida och trånga centrumet, köerna vid stoppljuset i korsningen vid Allhelgonakyrkan blev allt längre och avgaspelarna steg upp och la sig över fotgängarna vid övergångsstället. Hon vek ner på Sankt Laurentii gatan mot stationen. Gick fortfarande med rak hållning, stolt över att kunna ta sig fram som fisken i vattnet fast hon inte bodde i Lund. Närmade sig Clementstorget och kunde inte låta bli att kika mot den lilla butiken som sålde brudklänningar en kort bit in på Karl XI:s gata. Butiken tycktes ha utvidgats med två stora skyltfönster fyllda av vita drömmar.
Klänningen hon beställt där i våras hade nu använts. Det hade förstås inte varit en aktiv plan att styra ut sig, varken något dyrt eller uppseendeväckande hade hon tänkt sig. Helst så enkelt att hon knappt märktes. Varför nu det var så viktigt.
Det var Cecilia som hittade affären. De gick dit mest för att rekognosera. Någon timme senare hade de beställt en ärmlös satinklänning i en färg som hette tofé, eller mörk champagne. Halsskärningen var klädsamt hög och fyrkantig, lite spännande, inte så snällt, samtidigt som hon inte såg naken ut. Över bröstet var hon mager, lite av plockad kyckling, och bysten var inte heller stor. Våderna föll mjuka och tunga ner till skospetsarna. En jacka i samma färg sydd i chiffong knöts löst under bysten och skylde de bara axlarna.
Plötsligt fick hon lust att titta in i butiken. Berätta hur det hela hade förlöpt. Kvinnan där inne hade varit tillmötesgående och rar. Just rar, tänkte Cecilia. Och det var något mer än att bara vara trevlig. Ork nog att vara engagerad i det hon gjorde. Hon spred värme i lokalen. Förvisso en förutsättning för affärerna, men det var inte alltid en tillräcklig anledning. Av den strikt yrkestrevliga sorten fanns det många, och det var oftast vad som stod till buds.
Men vad kunde man mer begära.
Allt prat om bemötande. När kom detta begrepp upp på agendan? Hon funderade. Var det när distansen ökat så pass att tomheten blev till smärta som växte i kroppen? Satte sig i leder, nackar och magar. Då vänlighet och hygglighet, oljedropparna mellan människor, inte längre var en självklarhet utan mer något som man fick begära. Bortrationaliserat i strama och stressade organisationer. Det som normalhyggliga människor gjort i alla tider, pratat lite med var andra och frågat hur man mår, blir plötsligt en märkvärdighet med en närmast professionell beteckning.
Professionell var för övrigt också ett ord som på senare tid börjat irritera henne. Knastrande torrt och helt tomt för att det innehöll allt. En professionell kirurg var yrkesskicklig.
Men måste den professionella även vara medkännande? Eller rar?
Hon gick inte in i butiken. Det skulle ha känts som ett alldeles för personligt tilltag under rådande omständigheter. Hon hade svårt att se sig själv stå och skrodera om det egna bröllopet, berätta banalt och självupptaget om att klänningen satt som en smäck, att frissan fick till håret och blomspännena, att buketten var vacker med krämfärgade rosor, hortensior och ranunkel, att de hade tjugosju gäster på Herrgården som fick utsökt mat: lax, hjortsadel och fläderglass, och att skratten blev många.
Just så! Bröllopet blev ett roligt kalas.
Men så skulle kanske den rara expediten fråga hur det var med dottern som var med när hon provade klänningen? Båda döttrarna var visserligen med, men det fanns en viss risk att Cecilia kunde komma på tal. Och då skulle hon bryta ihop. Falla rakt ner i självömkan och gråt mitt framför expediten.
Ännu behövde hon en upprätt ställning. Ännu var hon tvungen att hålla samman sitt inre. Ännu behövde hon vara ifred.
Hon tog vad hon trodde var snabbaste vägen till polishuset, över spåren via den nya järnvägsbron vars fäste låg intill den gamla godsexpeditionen. I ena änden fanns Lunda hoj, en cykeluthyrningsfirma. Skulle hon ta och hyra en? Orkade emellertid inte bestämma sig. Fortsatte istället uppför trätrappan flankerad av parkerade cyklar i flera våningsplan. Första gången i sitt liv hon var i ett parkeringshus för tvåhjulingar. Onekligen staden där man bäst trampar sig fram.
Polishuset låg i ett hörn vid Byggmästaregatan. Gediget bygge i rött tegel. Hon anmälde sig, fick vänta någon minut, stampade otåligt runt i foajén. Så kom Gillis Jensen och hämtade henne.
Han var en fårad man som talade mjuk skånska.
– Det gällde din dotter, sa han.
– Ja.
Mer fick hon inte ur sig. Med ens blev allt så sorgligt. Kanske för att hon nu var utanför sjukhusets skyddande miljö. Var bland normala och friska människor som inte hade sönderslagna döttrar nersövda i en lasarettssäng.
– Jo, vi har en del saker här. Hennes kläder bland annat, dem tittar teknikerna på … och så innehållet i väskan.
Bankkortet hade Veronika redan lyckats spärra. Plånboken var borta. Mobilen hade heller inte återfunnits, vilket hon knappast hade förväntat sig. Cecilia hade inget abonnemang utan kontantkort.
Det var så mycket att tänka på. Hon hade svårt att koncentrera sig. Såg på innehållet i plastpåsen. Lypsyl, en kam, ett rosa läppstift. Inget mer. Så naket, närmast fattigt.
– Det finns inga nycklar? undrade hon.
– Nej. Tyvärr. Vi har haft en låssmed som öppnat.
– Vi har ju, som vi meddelat, tittat runt lite. Ingen annan har varit där, tror vi. Inget är förstört eller så.
Gillis Jensen såg ut som om han läst hennes tankar.
– Vi jobbar så … mest för att se om vi kan hitta något som …
– Ja, självklart.
– Vi hittade inget som direkt kan kopplas till det som hänt. Mest såg vi flyttkartonger och väskor på golven.
– Jo, jag kan tänka mig det.
– Vi ska akta oss för att gissa, men mest troligt är det väl att det inte var någon hon kände. Vad vi förstår av kamraten …
Kamraten, tänkte Veronika medan Gillis Jensen drog fram ett papper och läste. Kamraten lät så förtroendeingivande och en smula gammeldags.
– Öh, Ester Wilhelmsson, som identifierade din dotter, för övrigt. Enligt henne så gick Cecilia iväg från hennes bostad ensam. Lämnade festen för att ta en taxi.
Men varför tog hon inte den där taxin? Varför struntade hon i det? Måste säga till Cecilia att aldrig gå ensam mitt i natten. Hamra in det i hennes hjärna.
Vad var det hon tänkte? Hjärnan. Den redan krossade.
Bilden av det rakade huvudet exploderade inom henne. Slutna ögonlock, något ännu osäkert bakom det lappade skallbenet.
Kanske hon aldrig blir normal igen!
Veronika knöt händerna hårt i knäet. Insåg samtidigt det orimliga i att vilja förmana. Cecilia var myndig. Hon gjorde precis som hon ville.
– Hur är det med henne, förresten? frågade han plötsligt.
– Bra. Efter omständigheterna.
Hon hade nu gått över till att vira väskremmen mellan fingrarna. Det ilade i kroppen. Koncentrationen flöt bort. Blicken flackade mellan sakerna på skrivbordet. Datorskärm, brevkniv, mappar, dammiga svarta kulspetspennor i en vit porslinsmugg med polisens emblem.
Tämligen meningslöst att sitta här. Och kriminalinspektör Jensen hade säkert mycket att göra.
Men Jensen såg inte alls ut som om han ville köra iväg henne. Satt orubbligt där han satt. Vickade inte ens på stolen. Örsnibbarna var långa och illröda och ögonlocken veckade sig av ålder som på en snäll blodhund. Hon släppte efter. Orkade plötsligt inte ta sig samman. Ville inte lämna det soluppvärmda och instängda rummet med en eftertänksam och ofarlig tystnad svävande i luften. Gillis Jensen var ingen pratkvarn. Händerna låg orörliga och tunga på skriv bordet.
– Pratar hon? undrade han till slut lågt.
Hon skakade på huvudet.
– Vi kommer att förhöra henne senare.
Hon nickade. Cecilia skulle inte komma ihåg ett dugg av tiden som sövd, enligt neurokirurgen. Barmhärtigt nog skulle hon inte heller komma ihåg misshandeln, sa läkaren. Skulle ha amnesi för det inträffade, som de brukade säga. Tänk att människans kropp och själ var så vist skapade. Slapp minnas det onda ögat och det djuriska våldet. Fast hon visste att det inte alltid var så. Det fanns de som i minnet kunde genomleva den mest vedervärdiga tortyr sekund för sekund. Då måste väl tomhet vara att föredra?
Så många funderingar och frågor där svaren skulle låta vänta på sig. Hon måste tåla sig.
– Är det vanligt? frågade hon istället nervöst.
– Vad menar du?
– Vanligt att unga kvinnor hittas nerslagna på gatorna i Lund?
Kränkt och vass i tonen var hon.
– Nej, sa Jensen utan att väja med blicken. Det förekommer här, som på alla andra ställen. Men vanligt vill jag inte påstå att det är.
– Vad brukar ligga bakom?
Han strök sig över hakan.
– Det är olika. Det beror på vem som har gjort det. Förmodar att du funderar över motiv.
Hon nickade.
– Ibland finns inga motiv, mer än att slå för att man själv måste ut med något.
Visst, tänkte hon. Hon var inte överraskad. Mer än av att ondskan nått även henne och inte bara alla andra.
– Ofta är det gäng, sa Jensen. Så har det varit i alla tider. Man blir tuffare i grupp, identiteten stärks av att höra till. Du känner ju till mc-ligorna. Idag känner sig många utanför. Samhället erbjuder inte alla en plats. Här i Lund har vi några kända, mer eller mindre kriminella gäng, som på många andra ställen.
Kriminella gäng. Det lät som en farsot. Som Egyptens gräs hoppor.
– Känner du hennes vänner? undrade han.
Hon svarade med en axelryckning.
– Eventuella pojkvänner som av ett eller annat skäl skulle vilja henne illa?
Hon stirrade ut. Soldis. Fönstren hade en matt hinna av smuts.
– Nej.
Sådana idioter umgås inte min dotter med, tänkte hon kallt.
Veronika kom inte in på gården eftersom porten var låst. Hon kunde alltså inte ens försöka räkna ut vilken cykel som var Cecilias. Och för den delen hade hon ingen nyckel att låsa upp den med.
Hon hade gått hela vägen ner till Tullgatan förgäves. Strök nu utanför och fick i alla fall en skymt av Cecilias lägenhet. Räknade ut att det måste vara den som låg bakom två tomma och gapande fönster på andra våningen. Hyresfastigheten borde vara hundra år minst. Brunrött tegel, en mörk fasad mot söder som lystes upp av vita fönsterkarmar. Röda solstrålar blänkte i rutorna.
Varför hade hon inte hyrt en cykel, trots allt? Benen var stumma som träpålar. Hon gjorde ett överslag om hon skulle gå hela vägen tillbaka till uthyrningsstället vid stationen, men orkade inte. Det fanns dessutom annat att ordna med. Hotellrum. Någonstans att ta vägen i väntan på att få tillgång till Cecilias lägenhet.
Men kunde hon verkligen bo där sedan? Det vred sig i henne medan hon stirrade upp över husväggen. Detta var Cecilias hem. Inte hennes. Det vore ett rent intrång att knöla in sig bland dotterns flyttkartonger utan att ens ha bett om lov. Hennes egen mamma skulle i motsvarande situation inte ha backat. Utan att vare sig blygas eller skämmas hade hon ställt allt i ordning så som hon fann bäst. Våldfört sig på dotterns tillhörigheter och drömmar och dessutom haft fräckheten att bli stött om något därefter ändrades eller flyttades. Snarare förväntade hon sig beröm.
Mamman menade alltid väl. Orden ringde fortfarande i hennes öron. Och långt senare hade Veronika begripit att modern verk ligen menade väl. Även om det inte var helt osjälviskt.
Men nu trodde hon sig, trots allt, själv vara befriad från vissa av sin mammas mindre fördelaktiga sidor. Och modern var för övrigt både död och begraven.
Hon följde sakta Södra Esplanaden österut. Gick i skuggan under almarna, som fortfarande hade gröna, mjuka blad. Vek upp på Bankgatan mot Mårtenstorget.
Pressade undan bilder. Slaget. Smärtan. Hann hon skrika? Hann hon se in i ansiktet på den onde? Och så kroppen som föll tungt på den grusiga asfalten. Rått och daggigt. Livlös och oskyddad.
Tänk om det inte kommit någon förbi. Tänk om!
Det var så förskräckligt att smärtan skar genom hennes kropp och hon tvingades stanna och knipa ihop ögonen tills det ilat färdigt.
En grabb mager som en vinthund och med vilt spretande turkosfärgat hår hoppade precis undan från en buss som vräkte förbi. Han damp ner på trottoaren strax framför henne. Ett tungt bälte med nitar och kedjor långt ner på höften rasslade till. Flickvännen skyndade efter med de guppande brösten hotfullt nära att lämna dekolletaget. Den ultrakorta kjolen, vita prickar på rosa botten, täckte knappt trosorna när hon böjde sig fram för att få en kyss. Som två färgstarka papegojor. När Veronika passerade tycktes hans tunga vara på väg ner i halsen på henne.
Hon klarar det där finemang, tänkte hon. Utan att klökas.
Det var som om hon piggnade till. Yrvaket såg hon sig om. Det var den tiden på året då universitetsstaden nyss tagit emot alla studenter inför terminsstarten. Entusiasmen vibrerade i den ovanliga septembervärmen som låg som ett förtätat honungsgult dis. Unga männi skor med drömmar som ännu inte krossats, tänkte hon. Studieåren kom henne till mötes. När nyfikenheten var intakt, och det fanns ett mål och en mening med resan bland tunga böcker, komprimerade kompendier och oläsliga föreläsningsanteckningar. Tentamensläsning under eviga timmar på bibliotek med tät luft och många stolsskrap. Nätter med alltför många koppar kaffe. Pimplade tills magen skrek av garvsyra och huvudet sprängde och handen darrade av koffeinförgiftning. Lättnaden efteråt, när skrivningen eller förhöret väl var avklarat.
Klockan gick mot två. Trafiken tätnade. En bondby som blev ett lärosäte, ett biskopssäte och ett centrum för vård av sjuka. Livet utanför akademin var väl så stort, det visste hon. Kända förpacknings industrier, läkemedelstillverkning och expanderande högteknologi företag. Cecilia hade sökt sommarjobb och lyckades ett år få städjobb på Tetra Pak. Det var för ett par somrar sedan. Före journalistvikariatet.
Och varför hoppade hon nu av detta? Det var dumt av henne.
Tankarna blev med ens mammaaktigt förnumstiga. Hur går det nu med försörjningen om hon blir borta länge? På den nya arbetsplatsen hade Cecilia inte ens börjat, och till hälften hade hon tänkt försörja sig på studiemedel. Idel praktiska frågor tornade upp sig. Vilka kontakter var Veronika tvungen att ta medan Cecilia låg nersövd? Ringa försäkringskassan och Centrala studiemedelsnämnden. Socialen kanske? Blev matt vid tanken på alla telefonsamtal som skulle till i detta byråkratiska virrvarr. Men kanske en kurator kunde hjälpa henne?
De fick hjälpas åt. Hon, Claes och kanske även Dan, Cecilias pappa. Det ordnade sig. Hon hade visserligen en bra lön men också ett nyköpt hus med höga amorteringar. Dan hade, som hon såg det, varit njugg under Cecilias uppväxt. Eller om det var nya frun som höll efter. Han hänvisade ständigt till Veronikas statusjobb. Du har för helvete råd, med din läkarlön. Hon kände alltid samma obehagliga underläge. Gick inte att föra en vettig argumentation. Så hon knyckte på nacken. Det fanns de som hade det sämre ställt. Ensamstående kvinnor som var låginkomsttagare. Och stolta. Så det var klart att hon fixade det.
Allt ordnar sig, bara Cecilia blir bra, tänkte hon. Allt annat saknar betydelse.
Hon travade förbi en räcka sammanhängande låga gathus vid busstorget som gick i vitt, gult och rosa. Ett av dem var i korsvirke. Såg ut att vara ett hotell av den hemtrevliga sorten. Hon drogs ditåt och kom ut en kvart senare efter att ha bokat ett ombonat rum med blommiga tapeter och ett lila överkast vars färg togs upp i emmafåtöljens klädsel. Hon var åtminstone tillfälligt på plats, och fortsatte sedan norröver. Skulle tillbaka till lasarettet. Det var vad folk sa, både här och hemma.
Så din flicka ligger på lasarettet!
Namnen ändrades hit och dit. Hon var landsortsläkare och fick själv alltid kontrollera i matrikeln vad ortens sjukvårdsinrättning hette när hon behövde skicka brev till kollegor. Avesta, Lycksele och Enköpings lasarett. Men Gällivare, Norrtälje och Oskarshamns sjukhus. Så långt var allt gott och väl. Fast att Vrinnevisjukhuset låg i Norrköping och Ryhov i Jönköping var man tvungen att veta. Eller annars slå upp.
Oskarshamn. Hennes egen arbetsplats, numera alltmer krympande efter sammanslagningar på olika håll. Akutverksamheten skulle bantas. Där fanns pengar att spara. Förändringens vindar hade blåst länge. Ibland kastvindar. Hon orkade knappt längre vare sig fundera över framtiden eller leta argument för den ena eller andra lösningen. Framtiden gick ändå inte att på ett realistiskt sätt förutse.
Hon stod vid Saluhallen på Mårtenstorget. En lätt huvudvärk hade seglat upp och dunkade envist vid tinningarna. Hon skuggade med handen över ögonen och for kisande med blicken över svärmar av människor som åt och drack.
Det kunde mycket väl ha varit Cecilia som suttit där och flamsat över borden. Ovissheten lägrade sig blytung. Hon drog några höga, kraftlösa andetag, strök håret bakom öronen och försökte känna efter om hon behövde få något i sig. Magen var förmodligen tom, men sedan hon kom till Lund hade hon upphört att känna hunger. Fortsatte därför, men långsammare. Fötterna ömmade. Sulorna var för tunna.
Ensamheten kvävde. Gråtklumpen kom och gick. Ögonen sved men var torra.
Hon hade inte någon att riktigt dela bördan med. Claes gjorde vad han kunde. Fanns där i varje fall. Islossningen mellan honom och Cecilia hade dånat och brakat en tid. På bröllopet tycktes den ha gått över i öppen sjö. Tack och lov!
Denna meningslösa svartsjuka. En evig rädsla att inte stå allra närmast. Hon som hade plats för bägge två. Olika sorters utrymmen men lika nära. Barnets plats närmast en mors hjärta blir aldrig upptagen.
Dan skulle komma i morgon. Han hade aviserat ankomsttid via ett sms. Men hon trodde det först när hon såg honom.
Hon hade kommit till en smal, bilfri gatstump och stod nu vid ytterligare en av ålder sned och vind byggnad i rött tegel med trappstegsgavlar och med domkyrkan vilande bakom sig, tung och grå. Även här rymdes ett kafé. Gör man inget annat än dricker kaffe i Lund? tänkte hon. Staden måste vara fikaentusiastens absoluta paradis.
Liberiet, läste hon på skylten utanför. Uppfördes på 1400-talet. Det medeltida domkapitlets bibliotek, därav namnet. Liberi är ett gammalt danskt ord för boksamling. Fastigheten kom senare i universitetets ägo. Fäktsal inrättades på övervåningen på 1700-talet. Den svenska gymnastikens fader Pehr Henrik Ling var under 1800-talets första år universitetets fäktmästare och undervisade här studenterna i fäktning och gymnastik.
Det var som sjutton!
Lund grundades som en dansk stad. Så mycket visste hon, och det tyckte hon sig kunna se. Likheter i byggnadsstil med trappstegsgavlar, korsvirke och låga gathus. Men när blev Skåne svenskt?
Hennes historiska kunskaper var rudimentära. Men Claes kunde förmodligen svara. Varför var historieintresset vanligen större hos män? För egen del var hon så illa ute att hon inte ens visste vilket århundrade det rörde sig om. Ännu mindre vid vilken fred som Skåne annekterades till Sverige.
Hon var, trots allt, tvungen att få något i sig. Gick därför in och köpte en burk Ramlösa och en bulle och sjönk sedan ner på en ledig plats utanför helgedomen. La jackan bredvid sig. Öppnade burken och drack så att det rann nerför hakan. Petade av sig skorna. Solen förmådde fortfarande värma.
Hon hade bara tänkt vila någon minut, men hon blev sittande. Det var sällsamt rofyllt. Ett ungt par några meter ifrån henne pratade lågt med varandra med nerböjda huvuden. Det var inte svårt att gissa vad de sa. Kärleksord som ljuva smekningar.
Hon funderade på att gå in i domkyrkan. Minnena från när hon var där senast var vaga. Ett medeltida ur tillhörde attraktionerna. Men då skulle man visst vara där klockan tolv när uret spelade upp och en procession av figurer förflyttade sig mekaniskt. Så det fick bli en annan dag.
Hon öppnade ögonen och såg ett barn tulta fram. Vinglade till av ojämnheterna i marken. Flickan föll men grät inte utan reste sig på barns vis och gick vidare med den outsinliga energi som dess värre brukar mattas med åren.
Hon hade inte glömt Klara. Men hon var säker på att den yngsta dottern hade det bra. Claes tog hand om henne. Det var en stor tröst och den avgörande skillnaden mot när Cecilia var liten. Då var hon ensam.
En geting nuddade högerhanden. For efter sötman från bullen hon ätit. Hon lät handen ligga stilla och getingen flög snart vidare. Hon hade fått syn på sina egna armar. Medelhavssolen hade gjort sitt. Vigselringen gnistrade mot det brunbrända skinnet.
Vart tog Greklandsresan vägen?
För bara några dagar sedan flöt en stekhet sol över en stenig strand och ett azurblått hav. Solhatt och vattenmelon. Lojt och slött. Claes på filten bredvid. Fri och avspänd. Rentav lycklig?
Mobilen skar sönder dagdrömmarna. Rösten gjorde henne glad men samtidigt på sin vakt. Toner hemifrån som kunde innebära krav. Från jobbet. Else-Britt Ek undrade hur det var fatt.
– Vet faktiskt inte, sa Veronika.
Moltyst i andra änden och en misstänkt lång paus. Else-Britt hade förmodligen utsetts att ringa av klinikledningen.
– Du, jag förstår att du kanske inte kan svara, men vi undrar om du vet hur länge du tänker bli borta?
Frågan var ytterst försynt ställd. Livet pågick medan hon var strandsatt.
Hur länge blir jag borta? tänkte hon. Går det att svara på? Och hur skulle hon kunna vara förmögen att koncentrera sig på and ra patienter?
– Vet inte, upprepade hon.
– Du vet, med tanke på schemat …
Veronika försökte åstadkomma en sorts inre struktur. Tänka i dagar eller kanske veckor. Men det gick inte.
– Jag kommer i alla fall inte denna vecka.
Sucken efteråt hördes knappt, men den fanns där.
– Hur är det med henne?
Else-Britt var bra. Nedlät sig inte till att enbart vara springflicka åt chefen. Frågan var ärligt menad, inte bara formalia.
– Jag vet inte. Bra just nu. Det säger i alla fall neurokirurgerna.
Pannan lutad mot domkyrkans uppvärmda sandsten, stadigt murad för hundratals år sedan.
– Och hur har du det?
Else-Britt hade sänkt rösten.
– Så hyggligt det går.
– Inte lätt, förstås.
– Nej. Man kan bara hoppas på det bästa.
Veronika hörde själv att hon lät käck. Ville stoppa tillbaka det hon sagt och låta precis så ledsen som hon var. Men det gick inte. Hade en lång vana vid just käckhet. Inövad optimism och jävlar anamma som försvar mot orättvisor och tillkortakommanden. Att vara arg och krävande var besvärligt. Käck och munter var mer uthärdligt. Eller varför inte kavat. Vad annat hade hon haft att ta till för att bli accepterad och respekterad som den minoritet hon trots allt varit på arbetet? Manliga läkare, kvinnliga sköterskor. Och däremellan sådana som hon.
Det var mycket hon hade behövt få ur sig. Men hon teg. Vågade inte öppna kranen. Var dessutom osäker på huruvida Else-Britt hade tid att ta emot en flod av förtroenden mitt under arbetstid. Osorterat och sorgligt.
Och vad skulle hon säga? Orden räckte ändå inte. Inget kunde uttrycka tillståndet hon befann sig i.
– Sköt om dig.
Hur gör man då? tänkte hon.