Torsdagen den 5 september
ÅTERIGEN DENNA UPPFORDRANDE röst.
– Varför gör ni inget?
Claes Claesson var indragen i något som inte var hans bord. Men indragen var han likafullt.
– Nu har det gått två dagar och inte ett enda besked har jag fått.
Nina Bodén lät mer arg än orolig eller ledsen. Det tonlösa och lite gnälliga röstläget gav honom obehagliga associationer vars ursprung låg långt tillbaka i tiden. Just därför var han tränad att bara glida med. Hans kära mamma var dock betydligt roligare, även när hon gick på som en bandhund. Inte minst var hon mer förutsägbar, i alla fall för honom. Hon led av vad han idag skulle ha kallat en överklassneuros. Plötsligt härdade hon inte ut i sin instängdhet utan brast som en torr kvist, tappade sorglöst den kontroll hon annars målmedvetet strävat efter under hela sitt liv. Artig och belevad skulle man vara! Helst även glad.
Men varför i herrans namn hade växeln släppt fram detta till honom? Han visste förstås svaret, det snabbaste sättet för telefonisten att bli av med ett besvärligt telefonsamtal. Och det var inte gott att veta för dem där borta i fjärran att han ännu inte var i tjänst, formellt sett. Ledigheten hade utvidgats för inskolning av barn. Han satt bara på polishuset liksom för att vänja sig. Behövde skolas in även han, tänkte han smått road, men betraktade knappast denna procedur som oöverstiglig. Han tänkte inte bli kinkig. Han var, rent ut sagt, förbaskat glad över att få något att suga tag i. Något vuxet.
Dock inte i Nina Bodéns försvunne make. Claesson hade för övrigt inte med försvinnanden att göra, varken med bortsprungna katter eller med förlupna män. Det var spans avdelning.
Och det sa han.
– Men de skiter i det här. Är det verkligen så här polisen fungerar? Vänta, är det enda de säger. Och hur länge ska jag vänta? Det kan ju ha hänt honom något!
Hon lät nu en smula vulgär, och det kände han inte igen från sin egen mamma. Men det var förmodligen stressen. Arg och förbannad, det var ingen behaglig kombination. Lika lite angenämt var att hon bett just honom att personligen åta sig ärendet. Vädjade till hans känsla för grannsämja, kanske? Han tyckte inte om att gröta in sig med människor han kände, om det så bara var någon som bodde på samma gata.
Så han försökte medan samtalet pågick lista ut hur han skulle administ rera det hela vidare utan att snoppa av henne. Kanske kunde han, trots allt, själv rycka i den kollega, vem det nu var, som hon pratat med tidigare men glömt namnet på? Höra hur läget var. Förmod ligen stiltje. Men då kunde han i alla fall med gott samvete hävda att han gjort vad han kunnat.
– Det måste hända något, envisades telefonrösten.
Just så, tänkte han. Det vill alla. Nästan oavsett vad som hände. Bara att det rörde på sig.
– Är det något nytt som du kommit på att du vill berätta? hörde han sig själv säga. Det blir ju gärna så att …
– Vad då?
Fan, tänkte han. Nu satt han ändå här och lät sig snärjas in i detta förmodligen fullständigt triviala försvinnande. För såvitt han förstod handlade det inte om en kidnappning. Mannen låg förmodligen under en palm och drack paraplydrinkar. Eller i famnen på en hemlig älskarinna. Claesson nästan avundades mannen.
– Det händer att saker och ting dyker upp i minnet efter en tid. Man kommer på sådant som först inte verkar passa in, förtydligade han.
Det blev knäpptyst. Han undrade om hon fortfarande var förbannad eller om hon tänkte efter.
– Vad skulle det vara?
Hon lät mjukare på rösten nu. Han hade fortfarande ingen exakt bild av denna oroliga hustru. Men hade så smått börjat skapa sig en.
– Vad som helst som kan ha att göra med att din man plötsligt försvinner, sa han medan han såg en bastant kvinna framför sig med högrött ansikte, obefintlig hals och ett pärlhalsband under hakhänget.
Det där med pärlhalsbandet undrade han själv varifrån han fått. Den enda som han kände som haft en så kallad collier, och dess utom använt den, var hans lilla mamma. Släktpärlorna. De var numera Gunillas. Fast han hade aldrig sett henne ha dem på sig.
Det var tyst igen.
– Nä, sa hon sedan. Inget som har med det här att göra.
Nähä, vad har det då att göra med? tänkte han för sig själv.
Men eftersom saken var ointressant för hans del höll han klaffen och såg på klockan. En timme till kunde han stanna på jobbet. Han la på. Och då hade han lyckats uppnå ett artigt neutralläge.
Förmiddagens inskolningspass hade varit lika sömnigt småtrevligt och oförargligt som gårdagens. Klara närmade sig de andra barnen, men hon var en försiktig liten flicka. Höll sig nära honom men släppte efter hand taget. Han imponerades av den medvetna pedagogiken. Hade i sin enfald föreställt sig att fröknarna mest skulle fara runt och se till så att barnen inte gjorde sig illa medan de lekte fritt. Nu anade han att dagen hade en tydlig rytm. Varje morgon samma visor. Klara älskade Imse vimse spindel och gungade med hela kroppen, klappade ivrigt i händerna men var för liten för att klättra med fingrarna. En av lärarna hade en stor luddig rosa spindel som tog sig upp på spindelnätet. Barnen tjöt av upphetsning när den plockades fram.
Det mest uppseendeväckande som hänt den här dagen var att den utseendemässigt klene lille Martin drämt tallriken i huvudet på en flicka som hette Dagmar, arma barn. Hon illvrålade i två minuter, sedan var det över. Det var mer tåga i den grabben än man kunnat tro. Och Dagmar var inte långsint.
Han var sammantaget rätt nöjd med att han “tvingades” ta inskolningen. Blev det nu bara ett barn – det mesta talade för det, Vero nika var trots allt snart fyrtiosex – så var det lärorikt att se hur arbetet med de små fortskred på Humlan.
Alla dessa små liv, tänkte han. Som en dag skulle bli kommunalpolitiker, renhållningsarbetare, datakonsulter, undersköterskor, diakonissor. Men även prostituerade, tjuvar, mördare och våldtäktsmän.
Maria passade nu Klara. De skulle till lekplatsen i Stadsparken. Kanske även titta på djuren. De två trivdes ihop, han kunde koppla av. Det fanns människor som var mer barnvänliga än andra. Det var förmodligen få som tyckte direkt illa om barn, men sedan han fått Klara la han märke till att det definitivt fanns människor som hade god hand med barn alldeles av sig själva. Medfött. Som Maria.
Han stötte på Janne Lundin i korridoren. Lundin hade inte suttit med vid kaffet, som för övrigt hade förmörkats en smula av att Louise Jasinski varit rätt tvär. Som om hon inte direkt välkomnade honom tillbaka. Skulle det bli en kamp om makten? I och för sig oroade det honom inte. Han visste vem han var.
– Kul att se dig här, sa Lundin.
– Är frisläppt en stund. Din Lasses Maria passar Klara.
Lundin nickade. Såg samtidigt besvärad ut.
– Jo, sa han och såg ut att trampa vatten. Otur det där med Cecilia!
Claesson nickade.
– Hur är det?
– Lite osäkert.
– Jaså.
– Men Veronika säger att prognosen är god.
– Jaha du, så bra då!
Lundins skjorta var kortärmad och rutig, som alltid. Näsan fjällade. Han stod med böjd nacke och tittade snett ner på Claesson. Lundin hade en gång nämnt att det var ytterst sällan han kunde se någon rakt i ögonen. Och när det trots allt inträffade trodde han alltid att han mött en jätte.
– Fast det är förstås en lång väg tillbaka, menade Claesson.
– Vet man egentligen vad som har hänt?
– Nej. Troligen det gamla vanliga. Oprovocerat våld en stökig lördagsnatt när folk har fått för mycket i sig.
– Du säger det. Det kryper inpå en när det händer de egna.
Återigen en tyst nickning.
Lundin behövde inte, som de andra arbetskamraterna, gratulera till det nyligen ingångna civila ståndet. Han och Mona hade varit med på bröllopet. Arbetskamraterna hade för övrigt samlat ihop till ett vackert glasfat från Orrefors.
Annars hade omgivningen satts på hårda prov. Fick kryssa mellan att gratulera och beklaga på en och samma gång.
Polisinspektör Lennie Ludvigsson satt på sin numera allt bredare bak. Rullade med pekfingret på den sladdlösa musen. Data och bilder flimrade förbi på skärmen.
Ludvigsson hade gått om deras polischef Olle Gottfridsson, allmänt kallad Gotte, i berömdhet och vunnit inte mindre än två matlagningstävlingar, medan Gotte bara hade ett förstapris i pepparkaksbygge i Allt om mat att luta sig mot. Och det var dessutom många år sedan. Visserligen hade Ludvigsson erövrat prisen tillsammans med hustrun, och det fanns starka misstankar om att det var hon som stod för kreativiteten. Men icke desto mindre, Ludvigsson var en jäkel bland kastrullerna.
Claesson hade luskat fram att Ludvigsson numera var på span och möjligen den person som höll i fallet med smålänningen som försvann i Skåne. Denne lärare, Jan Bodén, som vid gott mod och sunda vätskor, såvida hustrun inte ljög, rest med bussen från hemmet i Oskarshamn till Växjö och därefter med tåg till Lund för en planerad utredning på det stora lasarettet. Där tog alla spår slut. På öronkliniken, närmare bestämt.
– Så du är här nu, inledde Claesson.
Ludvigsson vred sig i kontorsstolen. Det nyshinglade röda nackhåret stack ut som borst i valken ovanför skjortkragen.
– Jajamen! sa Ludvigsson och plirade upp mot Claesson som stod i dörröppningen.
– Trivs?
– Ja, för sjutton!
I de blå ögonen med kritvita ögonfransar stod frågan Och vad vill du? skriven. Men Ludvigsson skulle inget säga. Han väntade snällt in Claesson. Rangordningen satt i ryggmärgen.
– Har en Nina Bodén hört av sig om sin make?
– Öh …
Kinderna blev skära. Ludvigsson började rafsa bland papperen på skrivbordet.
– Jo, sa han med ett ännu rödare ansikte och höll upp formuläret. Finns redan registrerat i burken, fortsatte han, liksom för att bekräfta sin idoghet, och pekade på datorn.
– Bra, sa Claesson.
Ludvigsson såg fortfarande besvärad ut. Vad fan handlade detta om?
– Jag menar att det är bra att vi inte underlåtit att ta hand om denna samhällsmedborgare.
Claesson var på vippen att själv le åt sin högtravande formulering. Ludvigsson glodde på honom
– Är det något speciellt?
– Nej.
– Ingen höjdare eller så?
Claesson skakade på huvudet men fortsatte hålla Ludvigsson på halster. Liksom kände att han behövde det, förmodligen mest för egen del. Hade väl haft småtråkigt alltför länge. Och Louise Jasinskis uppsyn hade knappast muntrat upp honom.
– Inte mer än att frun ringt mig ett antal gånger, sa han till slut.
– Jaså?
Nu blev Ludde riktigt nervös och tog ett fast grepp om musen med sina korta fingrar, som om han skulle kunna neutralisera obehaget genom att omedelbart sätta igång och leta efter något, kvittade vad, på dataskärmen.
– Och jag tänkte avsluta Nina Bodéns och min kontakt med att informera henne om att fallet med maken nu är i synnerligen goda händer.
Varpå Claesson lämnade Ludvigsson, vars ansikte nu gick ton i ton med det illröda håret.
*
Ester Wilhelmsson hade tagit på sig sterila handskar och stod böjd över sängen. En syrlig lukt av klart fostervatten steg upp. Koncentrerat följde hon de mörka huvudhåren som sköt fram och lika fort försvann när värken klingat av. Värmelampan över barnbordet var påsatt och spred en kvav värme. Svetten rann från armhålorna trots att rocken var vid. Några hårstrån killade irriterande i pannan. Hon försökte blåsa bort dem.
Fosterljuden på CTG-remsan oroade Ester. Det gick långsamt, alltför långsamt. Som ett arbete mot ett alltför stort motstånd. Otåligheten kröp i henne. Hon var för nyutbildad för att våga ha is i magen. Ville få det hela avslutat. Se barnets mörka huvud efter hand växa fram i skötet tills det bredaste omfånget välvde ut, låta huvudet stå i vulva, hålla emot med handen, uppmana mamman att sluta krysta och tåligt vänta in nästa värk under andäktig och pressad tystnad. Sedan skulle allt gå fort, resten av huvudet komma nästan av sig självt, därefter de trygga greppen för att förlösa axlarna. Först pressa nedåt och så uppåt. Kroppen som gled ut. Spratt till. Och äntligen det välsignade skriket.
Det var ett gott stycke dit. Igår hade hon förlöst en tidigare kejsarsnittad mamma som gett upp, men där det till slut lossnat. Kroppen ville föda, de regelbundna värkarna etablerades av sig själva, kraftfulla och effektiva. Timmarna gick, men inte åt en meningslös smärta. Det gick framåt. Progress. Den stora ansträngningen bar frukt. Barnet vid bröstet. Äntligen! Och sedan den obeskrivliga tillfredsställelsen. Lugnet och därefter lyckan.
Men nu tycktes allt stå stilla. Stando. Värkarna korta och täta och mamman förbi. Ester vågade inte vänta, lutade sig mot Lotten, bad henne viskande hämta hjälp. Kanske kunde de snabba på förloppet med en sugklocka.
Lotten klev ut i den svalare korridoren, såg direkt den nye läkaren stå på expeditionen med händerna i rockfickorna. Ingen annan var där.
– Vi behöver hjälp, meddelade hon kort.
Han tittade skräckslaget på henne. Han var snygg och verkade rätt snäll, men hon tänkte inte tycka synd om honom.
– Nu med en gång! betonade hon skarpt och vände tillbaka till förlossningsrummet och räknade kallt med att han kom efter.
Men ingen kom.
Ester höll god min. Lugnade pappan. Stöttade mamman. Berömde henne.
– Och så stänger du munnen så luften inte pyser ut och samlar all kraft nedåt.
Kvinnan drog ihop ansiktet och krystade så att huden svullnade och blev högröd. Kroppen krängde och vred sig. Mannens arm under hennes huvud pressade på.
Kurvan såg oförändrat oroande ut. Möjligen än mer hotfull i svängningarna. Ester försökte hålla paniken under kontroll, men rädslan for som ett fiskstim i magen. Fruktade den stora katastrofen. Det som aldrig fick ske. Det livlösa barnet. Det skadade barnet. Och skulden.
Hon ville ha ut barnet. Nu, med en gång.
Mötte återigen Lottens blick. Sköt upp ögonbrynen, Lotten nickade och ilade ut igen.
Undrar vart karlen tog vägen? tänkte hon ilsket. Kunde han inte hämta någon annan, om han nu inte själv ansåg sig klara av att gå in?
En av barnmorskorna satt vid bordet på expeditionen. Ingen läkare syntes till.
– Vi behöver hjälp där inne.
Lottens tunna kropp otåligt på språng. Barnmorskan ryckte omedelbart till sig telefonen och började knappa in söknumret.
– Inte den nya väl? kläckte Lotten ur sig.
– Ånej! Vi får ta någon som kan något, sa barnmorskan med eftertryck.
Lotten rusade efter en vakuumklocka och ett par förlossningstänger, ifall, och så tillbaka in. Dukade upp för förlossningen. Peanger, navelband, sax, rostfri skål till moderkakan. Tog fram bedövningsmedel, nålar och sprutor. Avvaktade med att öppna sugklockans sterila förpackning tills hon blev tillsagd.
Väntans sekunder. Tiden segade sig fram, nära nog stilla som evigheten alltmedan fosterljuden tickade från CTG-apparaten, ömsom glest, lågt ner i frekvens, ömsom allt snabbare. Ester som jordad i träskorna. Lotten på plats, beredd att ligga ett steg före. Snart skulle det vara över.
Så öppnades dörren och svalare luft svepte in. Doktor Åkesson stod där och bjöd på ett leende. Ester kände modet stiga och farhågorna lätta. Ansvaret gick likt en budkavle vidare, till läkaren, och energin kom plötsligt tillbaka. Åkesson hängde av sig läkarrocken och nappade åt sig ett par handskar, vände sig om och viskade till någon bakom sig. I halvmörkret skymtade Ester Gustav Stjärne.
– Du kan lägga klockan med mig bakom. Du har ju varit med några gånger nu, hörde hon Åkesson säga till honom.
Rummet vibrerade. Snart skulle det stora ske.
– Måste ut, hördes Gustav väsa med pressad röst. Måste på toaletten.
Åkesson ryckte på axlarna, lät honom försvinna ut, och dörren slöt sig återigen om dem. Han drog på handskarna och nickade åt Lotten att öppna förpackningen.
– Nu kommer det här snart att vara över, lugnade han och böjde sig över mamman. Jag sätter nu in en klocka på barnets huvud. Vid nästa värk så hjälps vi åt.
Mamman gnydde, det gjorde ont. Han fick klockan på plats, pumpade upp vakuumtrycket, lät handtaget vila i handen. Ester var beredd. Modern stilla vilande med slutna ögon. Hela rummet låg i energifylld beredskap.
Samtidigt som dörren gled upp och Gustav Stjärne steg in kom värken äntligen, kvinnan skrek mellan krystningarna.
– Var tyst, knip ihop munnen och pressa! uppmanade Åkesson henne medan han drog kraftigt nedåt, för att sedan mjukt lyfta uppåt med en halvcirkulär rörelse när huvudet till en del trängt ner. Det var tungt. Lotten pressade på magen med ett vant grepp. Huvudet växte sakta fram och var plötsligt ute. Klockan lossades, Ester grep om huvudet, men värkarna var svaga och gjorde kroppen tung att dra ut.
Så äntligen hängde barnet gråblekt och tyst i hennes händer. Åkesson bad Lotten tillkalla barnläkare, medan Ester la flickan på mammans bröst och frotterade den lilla kroppen med handduken. Gnyende ljud, efter hand allt säkrare och starkare, och till slut kom det välsignade skriket.
Gustav Stjärne beter sig konstigt, tänkte Ester långt efteråt när hon väl satt med papperen. Men det skulle hon definitivt behålla för sig själv. Inte servera Leo.
*
Det dånade över hustaken. Veronika skuggade med handen och tittade uppåt. Såg rotorblad lyfta. Helikopterplattan låg som en jättelik tallrik ovanpå Blockets tak.
Hon gick mot huvudentrén, ilade förbi informationsdisken, frisören, kiosken och tog hissen upp. Klev av på tionde våningen. Hade blivit hemmastadd och nickade åt sköterskorna i den långa korridoren med de blå dörrarna. De log tillbaka.
Cecilia låg i ett rum med västerläge. Veronika stannade i dörröppningen. Det mjuka eftermiddagsljuset föll snett över Dan Westmans rygg.
Hon mindes inte att han var så sluttande över axlarna. Tafatt stod han en bit från sängen, närmare fotändan än huvudgärden. Hon konstaterade att sjuksystern som pysslade i bakgrunden var en av de svala. Veronika tyckte inte om henne. Korrekt och säkert flink och duktig. Tycktes trivas bäst med maskinparken och journalpapperen. Mäta och fylla i. På ett försåtligt sätt hade hon uppmanat Veronika att tänka mer på sig själv. Förmanat henne att gå och dricka kaffe oftare, vila mer, gå ut i friska luften, ta långa promenader och se till att få ordentligt med mat i sig. Sköterskan ville ha bort henne från sängkanten men tordes inte säga det rent ut. Packade in den egna bekvämligheten i ett omsorgspaket.
Men vem kan vara förmögen att tänka på sig själv när ens barn är illa skadat? Nu hade hon i varje fall gjort som hon blivit tillsagd. Gått en lång runda på kyrkogården mitt emot.
Dan var gråblek. De såg tafatt på varandra. Som två stenstoder från en förgången tid.
– Herregud! fick han till slut ur sig och tittade skärrat på henne.
Veronika hade otvivelaktigt ett visst försprång, nästan två dygn vid dotterns sjuksäng, och var måhända dessutom mer tränad att se vad som kan hända med en människas kropp. Men ögonen hade ändå inte vant sig. Hon såg på det skalade huvudet med ömhet. De var så påfallande lika, Dan och Cecilia. Det syntes smärtsamt tydligt, nu när håret var borta. Samma kullriga huvudform och öronen lite spetsigt ut från skallen.
Hon la handen mot hans rygg.
– Det ser värre ut än det är, viskade hon. Det kommer att bli bra.
Han vred vanmäktigt händerna.
– Hur i herrans namn kan du säga det? Hon är ju som död …
Rösten skenade. Systern kastade svarta blickar genom fönsterglaset från sitt bord i modulens expedition.
– Sch! Inte så …
Veronika satte pekfingret över läpparna. Vi måste skona Cecilia, tänkte hon. Man visste aldrig vad som trängde in. Hon var helt oförmögen att välja, kunde inte skydda sig mot vad som hände runt henne. Varken lämna rummet, säga emot eller på annat sätt protestera.
– Finns det någon man kan få prata med? Som vet, sa han lite lugna re.
Veronika nickade.
– Det brukar komma en läkare och gå rond sent på eftermiddagen.
Hon satte sig vid huvudgärden. Strök försiktigt över den kala hjässan med fingertopparna. Förnam stubb på väg upp ur hårbottnen och hörde respiratorns jämna, närmast sövande rytm vid sidan om sängen. Ventiler öppnades och stängdes. Femton andetag per minut var maskinen inställd på.
Dan vågade sig fram. Stod tätt bakom Veronika. Så sträckte han trevande fram handen.
– Hon är varm, sa han.
Veronika nickade. Och makade sig försiktigt åt sidan.
Tre allvarliga vuxna i ett litet rum. Neurokirurgen, Dan och Veronika. Båda föräldrarna, samtidigt, för första gången på mycket länge, tänkte Veronika.
Läkaren hade just talat. Alla dessa ord. Och de hängde sig fast vid vartenda ett.
Veronika tyckte om kirurgen, uppfattade honom inte som typen som försökte lura i dem lyckoprognoser för att själv komma i bättre dager. Han tycktes stå med bägge fötterna på jorden, och förmodligen oftare på ett operationsgolv än på golfbanan.
Cecilia hade varit medvetslös när de fick in henne någon gång vid sextiden söndag morgon, fick de veta. Veronika hade hört allt detta förut men behövde repetitionen. Inte för att hon inte begrep. Men detta ältande, dessa eviga förklaringar och beskrivningar och ordnandet med praktiska ting höll ångesten stången, om så bara för en kort stund i taget. De kunde skjuta sorgen framför sig, både hon och Dan. Den stora smärtan, som var så obegriplig.
Dan fick höra det hon redan visste. Hur de opererat Cecilia direkt, och att alla nyopererade patienter hölls sövda en tid tills ödemet, det vill säga svullnaden, lagt sig.
– Så vi kommer att släppa upp henne ur narkosen någon gång nästa vecka om allt går enligt planerna.
Fast röst. Vårdad skånska. Ingen ängslan. Läkaren visste vad han gjorde och såg dem rakt i ögonen.
– Cecilia kommer inte att minnas själva tillfället när hon drabbades av våldet.
Drabbades av våldet, tänkte Veronika. Hade oturen att vara i närheten av en ond människa. Blev nerslagen, misshandlad och allvarligt skadad av en förbannad idiot!
Hon kände återigen hur kinderna hettade.
– Och förmodligen kommer hon inte heller att minnas minuterna före slaget. Ni får vara beredda på det. Möjligen kommer hon ihåg att hon begav sig från festen och vilken väg hon tog. Korttidsminnet sitter i en viss del av hjärnan, i hippocampus. Men sannolikt hade inte detta korttidsminne hunnit föra över de senaste minnesintrycken till andra delar av hjärnan med mer långvariga minnesfunktioner innan hon blev medvetslös. Man kan alltså säga att överföringen avbröts.
– Så skönt, lät Dan undslippa sig.
– Ja, många av våra patienter upplever det så.
– Hur blir det sedan?
Bävan dallrade i rummet. Dans fråga pressades fram.
– De flesta blir återställda. Vi räknar med det även i Cecilias fall.
En väl avvägd paus där läkaren drog förtröstansfullt på munnen. Veronika kunde inte låta bli att le tillbaka. De flesta blir återställda. Det kunde inte sägas nog ofta. Dessa förklaringar och prognoser. En del gick in, annat vågade de inte tro på.
– Och skulle det ha varit riktigt illa hade jag sagt det, tillade läkaren med mjukare röst. Det är viktigt att inte inge falska förhoppningar.
Veronika befann sig denna gång på andra sidan. På mottagar sidan. Hon försökte låta bli att tänka att det på något sätt skulle vara nyttigt. Att hon skulle bli en tydligare, tryggare och mer empatisk läkare efter detta. Hon var ju ändå bara den hon var. Och just nu en lika olycklig anhörig som vem som helst.
Dans ansikte blänkte. Anspänningen hade fått honom ur balans. Han ställde så många frågor, ville ha samma garantier om och om igen. Veronika nästan skämdes. Han lät så arg. Chockad och aggressiv. Samtidigt tyckte hon synd om honom. Ville på något sätt lindra hans förtvivlan.
Men läkaren visade ingen irritation. Han tog om. Rätade ut de flesta missförstånden. Men rädslan kunde bara tämjas tillfälligt. Han visste säkert att frågorna mycket väl kunde dyka upp igen om några dagar, som om han aldrig hade sagt något. Veronika tänkte på alla de gånger vårdpersonal kränkts när patienter sagt att de inte blivit informerade. Trots att de tålmodigt suttit vid sängkanten och förklarat. Men det var som det var. Det var mänskligt.
– När er dotter är färdigvårdad här får hon rehabilitering på Orup, ett före detta sanatorium några mil utanför Lund, eftersom hon är skriven här. Det ligger väldigt vackert. Minst tre månader kommer hon att vara borta från sitt arbete eller sina studier. Ni kan förbereda er på att hon kommer att känna sig trött minst ett halvår framöver, möjligen längre. Hon kommer att ha lite sämre initiativförmåga och koncentrationsförmåga och kortare stubin.
Milda makter, tänkte Veronika. Men allt det där är småpotatis. Bara hon vaknar. Och att hon är hon.
Klockan var kring åtta på kvällen. Veronika och Dan satt vid ett bord på restaurang Café Finn vid Konsthallen på Mårtenstorget. De hade gläntat på diverse restaurangdörrar och funnit slamret för högt och klientelet genomgående för ungt och hade till slut frågat sig fram.
Lammfilé och rösti och rödvin och den före detta maken. Tjugo år senare. Veronika smuttade på vinet och fann märkligt nog inte situationen speciellt dramatisk.
Lågan från stearinljuset blänkte i glasskivan över duken som var dunkelt blå. Ljusstaken var en fantasieggande skapelse av järn. Robust, som hela stället. Affischer från olika konstutställningar tapetserade väggarna upp mot taket och de målade järnbjälkarna. En intim stämning med förankringar bakåt i tiden.
Ett gott rödvin, tänkte Veronika. Hon ägde inte arsenalen av ord för att särskilja de subtila dofterna och smakerna. Flaskan kom från Sicilien. Hon vred glaset med fingertopparna om foten. Såg sig om i lokalen. I stort sett fullt. Ett långbord med bara kvinnor. Fylliga, magra och glada med dinglande örhängen och färgmatchande scarfar runt halsen, alla i den så kallade medelåldern då paj, pastasallad och lådvin hemma i villan bytts ut mot ett mer demokratiskt och frisläppt umgänge på krogen. Vid ett mindre bord ögonkelade en man i norsk lusekofta med en kvinna som borde klippa sitt långa, slitna hår. De var äldre och mer satta än de två hon hade haft vid sidan om sig vid domkyrkan.
De tycktes förfölja henne, de älskande paren.
En generande seg stumhet rådde vid hennes eget bord. De sa inte mycket. Hon undvek Dans ansikte. Tungt satt de, som grå skuggor från det förflutna.
Han lyfte glaset.
– Skål, för …
Ja, vad skulle de skåla för?
– Cecilia, fyllde hon i och försökte se om han fann det anstötligt.
Blåmatta påsar under ögonen och grövre i skinnet. Och samma lite hängande kinder och djupsittande ögon. Han var attraktiv, trots slitaget. Levande, rakt genom den gnagande oron och tröttheten. En del fortsatte att vara det, orättvist nog.
– Skål för att hon blir frisk, sa han.
Hon nickade. Var så förbi att hon inte ens orkade gråta. Det otympliga i bröstet hade varit på väg upp när han såg henne i ögonen, men lättade nu likt dimmor som skingras. Vinet hjälpte till. Hon hade gått med spända muskler så länge att kroppen inte begrep att det fanns andra lägen. Tröttheten kom krypande när hon slappnade av.
Hon svepte med blicken över honom igen. Värderade. Kunde inte låta bli. Och var medveten om att han sannolikt gjorde detsamma. Åren hade gått hårt åt honom. Det var väl de förbannade cigaretterna som hon blivit tokig på. Men han hade nyligen slutat. Var prydligare i klädseln numera. Mer likriktad, skjorta och brun kavaj. Förmodligen var det hustrun som klädde honom. Veronika anade sig till att nya frun, som knappast längre var ny, hade högre sociala ambi tioner än hon själv någonsin haft. Eller så var det tiderna som ändrats. Properheten var mode. Men han såg i gengäld en smula tråkigare ut. Mindre glöd.
Det var tjugo år sedan hon låg med honom, tänkte hon.
Hon häpnade över att hon fortfarande hade reagerat på doften. Hans utsöndring satt tydligen ingraverad i henne. Feromoner, tänkte hon. Hon hade nyligen läst en artikel i Läkartidningen: Flyktiga substanser som via luktsinnet aktiverar fysiologiska processer och tillhörande beteendemönster hos mottagaren. Väcker åtrån. Drar människor till varandra och får dem att omedvetet välja partner via luktsinnet.
Var det verkligen så det gick till?
Hon fäste den alltmer simmiga blicken på hans fingrar, på de mörka stråna mellan knogarna. Mindes inte att de var håriga. Men hur det var att ligga med honom mindes hon alltså. Som en fyllighetskänsla. Hans händer och den jordiga och kryddtunga läder lukten. Och mjukheten mitt i stöten. Rastlös och målmedveten. Svarade omedelbart på hennes inviter. Lättänd som fotogen. Dessvärre även lika flyktig. Närvarande för stunden. Beslutsam även när han borde ha varit splittrad av skam och dåligt samvete. Men efteråt gled han iväg till allt det andra som hon först inte visste så mycket om.
Så var det då. Hur det var med den saken numera borde hon inte ens tänka på.
Det var tjugo år sedan han låg med henne. Och inte nog med det. Även med en massa andra jävla brudar.
Men det hade kanske, trots allt, inte varit så många, tänkte hon. Blev fler i huvudet på henne. Men det räckte i och för sig med en, förutom henne själv, för att sabotera hela hennes världsbild. Kanske var det snålt och omoget av henne. Han tyckte att hon dramatiserade. Hoppade ju bara så där av en händelse över skacklarna och menade egentligen inget med det. Den andra betydde inget. Eller om de nu var flera. Så sa han. Ville inte alls skiljas. Ville ha henne. Hela tiden och samtidigt. Men lyckades aldrig förklara sig. I alla fall inte så att hon blev nöjd.
Och hennes skam över att inte räcka till, inte duga fullt ut, fick tilliten att fullständigt krackelera. Hon var inte älskad.
Hade hon varit styvnackad och småsint? Kunde hon ha försökt lugna ner sig så att de slapp bli ytterligare ett par som befäste skilsmässostatistiken? Satsat envisare på kärnfamiljen och en långsiktig reparation. För tråkigt var i varje fall inte deras gemensamma liv.
Men hon var ung. Tvivlet gnagde som en husmus. Det var allt bäst, det som hon lät ske. Inte lätt, det ska gudarna veta. Men nödvändigt.
Hon avslutade tankekedjan med lite vin. Lät smaken rulla runt mot gommen. Ställde sedan långsamt ner glaset.
– När blev Skåne svenskt? hörde hon sig fråga.
Dan sköt upp pannan, tittade häpet på henne. Behövde emellertid inte tänka efter.
– 1658 vid freden i Roskilde.
Hon nickade. Som sagt var.
Skämdes samtidigt en smula. Snurrade med tummen på vigselringen. Det var till Claes hon hade tänkt ställa denna fråga.