Söndagen den 8 september
INGEN AV FILMERNA Nina Bodén hyrt hem över helgen hade hon förmått se. Jo, snuttar. Flaxade annars mest runt i huset.
Först stoppade hon in ett amerikanskt och tämligen förutsägbart kärleksdrama, sedan en mer ambitiöst komponerad japansk film om samurajernas förfinade och återhållsamma brutalitet. Hon insåg rätt snart att ingen av dem var något för en medelålders kvinna som just trodde sig ha förlorat sin man. Vad hade hon förväntat sig? En fåfäng flykt.
Puts väck!
Efter trettiotvå år. Hon hade redan räknat efter. De hann i alla fall med silverbröllopsdagen. Men skulle det bli något guld?
Många och innehållsrika år. Långsamma och prövande också.
Till sin bestörtning upptäckte hon att hon i egentlig mening inte på lång tid saknat honom så mycket som nu. Hade snarare planerat för att hålla honom ifrån sig och just inte sakna honom alls. Gå vidare mot andra äventyr. Det hade bara varit en fråga om tid, som hon såg det.
Livet var alldeles för kort för att slösas bort på trivialiteter. Denna insikt hade hon burit på länge. Den hade vuxit sig allt starkare och omvandlats till sprängdeg. Till mod nog att våga skjuta sig ut.
Snart.
Men insikten om att inte alls veta var han höll hus trängde sig nu oväntat på som en grå vall. Hon var ställd utanför. För första gången totalt ensam. Det var inte alls som hon trott.
Jäkla karl! Var sjutton höll han hus?
Hon stirrade ut genom fönstret. Vackert väder, förstås. Synd att hon inte kunde gå ut. Inte ville gå ut.
Hade någon gjort honom illa? Ilskan svängde snabbt över till blöt ängslan. Hon såg hans ansikte förvridet av smärta. Kände en ömhet hon knappt trodde sig vara kapabel till, vilket överraskande nog var en behaglig känsla. Hon kved försiktigt medan tårarna rann, bankade med handflatorna mot väggen. Som ett barn kände hon sig. Mot vem skulle hon nu luta sitt huvud?
Och vart skulle hon rikta sin ilska?
Hon hade i varje fall vågat släppa efter. Först nu hade fördämningarna brustit. Hon grät och bar sig åt.
Mer förhärdad är jag alltså inte, tänkte hon och snöt sig och baddade kallt vatten i ansiktet. Det kunde ju komma någon. I och för sig behövde hon inte öppna, men ändå. Polisen knackade kanske på. Visserligen tvivlade hon, det var inte den högsta växeln de lagt in hittills, men man visste aldrig. Någon gång måste detta få ett slut. Hon skulle oundvikligen få någon form av besked, förr eller senare.
Men var skulle hon göra av sig under tiden?
I ett sista desperat försök att skingra tankarna stoppade hon in den tredje filmen och satte sig käpprak i soffan med fjärrkontrollen i handen. Vackert foto. En skildring av en fattig irländsk familj som i armod drog sig fram på en mager teg, enligt baksidestexten. Varför tog hon hem denna? Kanske för att hon sökte ett innehåll långt från sitt eget liv. En annan sorts elände. Absolut inget att förväxla med hennes egen olycka.
Men försöket var fåfängt. Allt detta gråtunga. Kunde hon inte ha hyrt något lättsammare? Men skulle hon stått ut med lyckoflams? Det var till eländet hon drogs, trots allt.
Hon visste inte åt vilket håll eller mot vem hon skulle rikta sitt aktivitetsbehov. Hon hade attackerat kommissarie Claesson, men ännu inte konfronterat honom öga mot öga med sin växande vanmakt. En småfet typ som hette Ludvigsson hade hört av sig. Hon hade varit uppe på polishuset och träffat honom. Han borde röra sig mer. Mindre fett och fler långsamma kolhydrater. Tänka grönt. Hon var på vippen att säga det till honom men lät bli.
Och de två som kom hem till henne var inte mycket att orda om. De gjorde väl bara sitt jobb. En ung kvinnlig polis med för stor jacka, eller om det bara var för att hon var kort i rocken, och en mer stadig karl, en riktig polis, som förde talan. Frågor, frågor och åter frågor. Men inga svar.
Absolut sista livstecknet var från Lund. Polisen där var förstås inkopplad. En läkare på öronkliniken garanterade att Jan inte betedde sig avvikande när han lämnade honom. En undersköterska på mottagningen hade också växlat några ord med honom och intygat samma sak. Jan hade frågat var han kunde dricka kaffe, och undersköterskan hade nämnt stället mitt emot, en rosa kiosk, eller att han kunde gå till huvudbyggnaden. Till Blocket.
Sedan tog alla spår slut.
Barnen ringde, och det gjorde saken värre. Oroligt ställde de samma fråga om och om igen. I princip den enda fråga som gick att ställa.
Vart kan han ha tagit vägen?
Hon hade Eva-Lena. Hon visste dessutom allt. Eva-Lena var den enda som hade hennes fulla förtroende, och hon fanns alltid till hands. Liksom väntade på nya rapporter som hon förväntades lägga fram som dyra gåvor vid hennes fötter. Men hon kunde inte belasta Eva-Lena hela tiden. Hon hade, trots allt, sitt. Och det var inte så roligt alla gånger. Satt fast med en knöl till karl och hade ännu inte samlat ihop energi tillräckligt för att bryta sig loss. När den dagen kom skulle det bli ett herrans liv, menade Eva-Lena. Och fattig som en kyrkråtta skulle hon dessutom komma att bli. Det var frågan om det var värt det. Alltid samma fråga. Och alltid samma obestämda svar. Vad var det som var värt något? Det gick aldrig att bestämma i förväg. Om framtiden kan man inte sia. Hade hon kunnat ha ihjäl honom utan att åka fast, så skulle hon ha prövat den utvägen för länge sedan, sa Eva-Lena med ett rått skratt och slog på så sätt ifrån sig det hela som fullständigt omöjligt.
Men var det så omöjligt?
Nina Bodén grunnade nu på denna intrikata fråga. Hade hon själv någonsin släppt ur sig att hon önskade livet ur Jan? Hade hon det?
Nog hade Eva-Lena varit lite kort på sista tiden. Eller var det som hon inbillade sig? Nej, sådant inbillar man sig sällan, det hade hon i varje fall lärt av livet. Det var som om Eva-Lena inte riktigt ville kännas vid henne, men hon sa förstås inte varför. Hade väl egentligen aldrig varit den som vågade ta itu med surdegar. Räknade med att andra läste hennes tankar och löste upp knuten om hon tjurade tillräckligt länge.
Sådant hade Nina själv växt ifrån.
På något mirakulöst vis hade hon i varje fall lyckats klara av jobbet hela förra veckan. Att ha något för händer skingrade tankarna. For pliktskyldigt runt i landstingets lilla vita bil på hembesök. Långt ut på landet åkte hon tisdag till torsdag eftersom Gullbritt var sjuk, och någon var tvungen att ta hennes distrikt. Skogen utmed vägarna tröstade henne. De röda stugorna likaså, med höst astrar och krysantemum utanför stugknuten.
Ännu visste ingen där i obygden vad som tyngde henne. Hon slapp blickar som sökte sig nyfiket och undrande runt henne. Behövde inte ställas till svars för vad Jan gjort. Vad han nu ställt till med.
Typiskt honom!
Hemma var det värre. Folk frågade varför Jan varit borta så länge. Hur gick det på lasarettet i Lund? Det var snårigt med allt prat och hon höll sig helst inomhus. För hur många gånger orkade hon säga att hon just inget visste? Att polisen letade efter honom men att hon själv inte hade den blekaste aning om vart han tagit vägen. Det lät mystiskt och räckte sällan som svar. Behövde repeteras och förtydligas. De ville få henne att berätta, säga sådant som hon inte visste något om, helst blotta väl förborgade hemligheter. För inget har en sådan attraktion som hemligheter. Men hon stod på sig.
Inte en aning, fick hon ur sig med närmast tonlös röst och försökte undvika att låta kort och snäsig, för det skulle väcka nyfikenheten och stimulera fantasierna ännu mer.
Men det var sannerligen inte lätt. Att både hantera oron och bete sig närmast som en sörjande änka, alltmedan tankarna snodde runt det som besvärade henne själv allra mest. Det obestämbara. Det hon inte hade en aning om. Det hon kanske hade hållits utanför. Hade Jan hemligheter?
Hon hade suttit vid skrivbordet, gått igenom alla lådorna. Letat och sedan försökt lägga tillbaka så att han inget skulle märka.
När han kom tillbaka.
Om han kom tillbaka.
Nej, inte fann hon något han behövde dölja. Men ändå var hon inte nöjd. Något hade hänt. Men när skedde förändringen? Om det nu var en förändring.
Hon vacklade hit och dit, ville inte se troll om där inga fanns.
Var det inte mer som att det hade tunnats ut med åren, blivit tystare mellan dem? Som för de flesta. En välsignelse på sitt sätt. Livet planade ut och la sig i viloläge, som en överenskommelse ingen av dem vågade rubba. De hade helt enkelt kommit till det stadium då man accepterade varandras småtråkigheter. Visserligen blev det rätt trögt emellanåt, men livet var trögt och motspänstigt i sig, man var tvungen att ständigt hålla emot.
Men glädjelösheten, när kom den? Och tigandet? Som gav fritt spelrum för annat.
Hur väl kände hon Jan?
Återigen hamnade hon vid köksfönstret. Höll armarna hårt i kors över bröstet. Såg grannen bära in tunga matkassar från bilen. Frun trippade efter med några klädpåsar. Nina Bodén kände ingen som köpte så mycket kläder som grannfrun. Alltid det senaste. Hon såg ut som en förvuxen tonåring och påstod att mannen tyckte om henne sådan. Nina Bodén hade varit på vippen att fråga henne vad hon tyckte själv, men höll tyst. Det passade sig inte med en vass tunga i hennes arbete. Hon var dömd till evig förståelse, empati och tålmodighet.
Och var och en blir salig på sin tro, tänkte hon och såg mannen komma ut igen. Nu hade han bytt om. Gick till garaget i träskor och rullade ut gräsklipparen ur garaget. Jäklar, gräset!
Ilskan drog igång igen. Hon släppte ner armarna av bara farten och var på vippen att vråla okontrollerat rakt ut, om det inte varit för att kriminalkommissarie Claesson spatserat förbi utanför med barnvagnen. Och när han väl passerat behövdes det inte längre.
Varför lämnade Jan henne i detta öde landskap? Inget kunde hon göra. Inte ens förbereda sig, mer än möjligen på det värsta. Och gräsmattan som behövde klippas, och hon som inte ens visste hur man fick igång gräsklipparen.
Bestämt öppnade hon köksskåpet för att få något för händer.
Skulle kanske ta och svänga ihop en sockerkaka, tänkte hon mer konstruktivt. Eller baka finska pinnar eller chokladrutor. Varför inte maränger? Hon öppnade kylskåpet för att se hur många ägg där fanns. Fyra. Nåja, det räckte. Kunde slopa marängerna, koncentrera sig på en mjuk kaka och lite småbröd. Smör hade hon också hemma. Aldrig margarin i bakverk. Alltid smör. Annars var det inte lönt arbetet.
Baka var en sann tröst, tänkte hon och knöt på förklädet. Mobilen ringde. Hon såg på displayen. Log. Det blir trevligt med lite gott till kaffet, tänkte hon och satte telefonen till örat.
*
Veronika låg på soffan. Claes hade tagit med Klara i vagnen för att kompletteringshandla mjölk och lite annat i affären. Rummet hade värmts upp under dagen, luften var varmtjock, hon behövde ingen pläd runt benen. Hela dagen hade de jobbat i trädgården. Hon hade jord under naglarna och kände en allmän mörhet i kroppen. Äntligen vågade hon sluta ögonen och somna tungt.
Ytterdörren öppnades och slog igen. Claes och Klara hördes i hallen. Hon låg kvar som bortdomnad. Såg hur glasmobilen som hängde i fönstret reflekterades som olikfärgade ljuscirklar i taket av solen på nedgång.
Claes stod i dörren.
– Har du kunnat sova något?
Hon nickade.
– En stund.
– Vad bra!
Jag är gift med världens bäste man, tänkte hon belåtet. Klara försökte kravla sig upp till henne i soffan. Var omättligt mammig efter veckan i Lund.
– Ska du till Humlan i morgon? sa hon och strök henne över håret.
Klara hörde inte på. Hon hade fått fatt i en lila penna från ett läkemedels bolag som hon krampaktigt höll i medan hon satt gränsle över Veronika. Dottern gled sedan ner på golvet och Veronika reste sig, lyfte upp Klara på armen och gick ut till Claes i köket. Hon satte ner Klara och la armarna om hans hals. Ville gottgöra att hon skulle åka i morgon igen. Fast han inte hade klagat.
– Hur länge stannar Dan? sa han, som om han läst hennes tankar.
– Över helgen. Vi avlöser varandra.
Något mer frågade han inte.