Tisdagen den 10 september
CLAES CLAESSON HADE sina timmar på polishuset medan Klara var på Humlan. Det hade gått över en vecka sedan Cecilia skadades. Veronika hade återigen åkt till Lund för att vara där när de sakta släppte upp henne ur narkosen.
Dagispersonalen tyckte att inskolningen gick som en dans. Han skulle alls inte oroa sig över att Klara grät när han gick. Det var normalt. Rätt snabbt efter det att han försvunnit var hon glad och go igen, intygade de med en mun. De kallade sig varken lärare eller fröknar – hemska tanke! – utan pedagogerna på utskicken. Ständiga försök att förändra attityder och höja status, tänkte han. Men vi människor rangordnar oss likafullt.
Egentligen oroade han sig snarare över att Klara en dag inte skulle reagera alls. Vinka glatt, som en del barn gjorde, och tycka att det gick lika bra med Marie som med honom. Och det var definitivt inte vad han, i sin faderliga fåfänga, tänkt sig.
Men nu satt han vid skrivbordet och hade i stort sett fått in högen med skrivelser som han behövde spara i pärmar. Kanske skulle han till och med hitta rätt papper när han behövde det i fortsättningen. Det mesta hade annars åkt i papperskorgen. Det papperslösa samhället var inte bara en utopi, tänkte han, utan för hans del inte ens önskvärt. Även om informationssamhället dignade under sin egen börda föredrog han något att hålla i handen framför att öppna datorn. Det var som om det som flimrade på skärmen inte gick in lika lätt.
Det mesta var sig likt på roteln. Man ska inte tro att det händer något revolutionerande bara för att man är borta ett tag, tänkte han. Nästan så att det var lite tråkigt att det var som det brukade. Lite nya propåer, ändringar i vissa regelverk, ett och annat nytt ansikte i matsalen, men det var allt.
För första gången på mycket länge kom han på sig själv med att fundera över om det var dags att byta jobb. En snabb överblick av läget sa honom emellertid att han i så fall var tvungen att flytta. Det hade han lätt kunnat göra tidigare. Nu var det en helt annan apparat. Till och med så stor och omfattande att han insåg att han fick nöja sig med att drömma. Han satt fast med fru, barn och villa, han som de flesta andra. Den enda större förändring folk tycktes vara benägna till var att skilja sig.
Louise Jasinski hade just gått den vägen. Sålt radhuset och flyttat till stan. Och hon såg sannerligen inte ut att vara nöjd. Mest arg. Men det hade inte varit hon som velat. Lite hade hon berättat för honom medan han var pappaledig och hon höll på med tvättstugemordet. Hon hade kommit hem till honom och varit rätt moloken. Den före detta maken hade hittat en ny och yngre och trodde sig bli salig på den vägen. Inget nytt under solen med andra ord, men frågan var hur länge en sådan historia behövde ventileras. Knyckig och oberäknelig var hon nu för tiden. Benny Grahn menade att hon behövde få sig ett skjut.
En som knappast kunde beskyllas för att vara en hoppjerka var Gotte, som varken hade bytt det ena eller det andra. Tillhörde en generation där man satte en ära i att vara solidarisk såväl med sin lagvigda hälft som med sin arbetsplats. Gotte skulle gå till sommaren nästa år och då hade han lagt i stort sett hela sitt yrkesverksamma liv på ett och samma ställe. Hos polisen i Oskarshamn. Efterträdaren skulle sannolikt bli en hungrig jurist. Förändringens vindar skulle ovillkorligen komma att blåsa. Claesson skulle inte behöva flytta för att få lite omväxling.
Nina Persson hade kommit tillbaka efter sin mammaledighet och satt i receptionen med samma välsminkade ansikte och långa välmanikyrerade naglar som tidigare. Hur hon fick ihop det med småbarn var mer än Claesson begrep, förmodligen var det en väl förborgad kvinnlig hemlighet. Han hade en allmän känsla av att kollegorna hade blivit snällare mot Nina. Inte för att han ville erkänna att de egentligen utnyttjat hennes blonda yppiga yttre till en del verbala grabbigheter av det grövre slaget, men nu verkade det som om både Nina och de själva mognat. Var det moderskapet? Hon hade en annan människa att skydda.
Hon log extra stort mot honom. Kanske för att de numera båda var småbarnsföräldrar. Han nickade tillbaka men tyckte det var en smula pinsamt att prata barn på jobbet, även om han gjorde det till nöds. Hennes Alvar och hans Klara.
Tankarna cirkulerade ändå mest kring Louise Jasinski. Att hon var fjär kunde förstås ha flera orsaker än skilsmässan. Hon undvek just honom. Denna förmiddag hade hon suttit på sitt rum med dörren öppen, men hade knappt brytt sig om att lyfta huvudet för att hälsa när han gick förbi. Det var inte likt henne. När hon kontaktade honom under utredningen av mordet i tvättstugan och fallet med den försvunna skolflickan som sålde majblommor hade hon varit sliten och pressad av chefskapet och röran där hemma – vilket som var värst var inte svårt att räkna ut – men hon hade inte låtit det gå ut över honom. Men det var möjligt att han var både blind och döv i sin behagliga avspändhet som pappaledig kommissarie.
Så mycket begrep han i varje fall nu som att om hon äntligen hade fått ett stadigt grepp om jobbet som rotelchef, så var det förmod ligen inte så roligt för henne att låta stafettpinnen gå tillbaka. Det tar tid att lära sig leda och chefa, och inte var det lättare för en kvinna, även om det inte nödvändigtvis måste vara svårare. Det var ett otroligt tjatande om könsmaktsordningar och jämställdhet och allt vad det nu var. Hur som helst, makt och möjlighet att påverka hade alltid en attraktionskraft på vissa människor. Extra lockande kunde man tänka sig att det var om livet i övrigt hade tagit en sådan vändning att det var en bonus att ha något att gräva ner sig i. Jobbet var en pålitlig plats att fly till.
Att ta hand om barn var heller ingen semester, blev han varse. Den erfarenheten delade han förmodligen med många fäder i samma situation. Men han sa inget. Han ville slippa de sneda och triumferande leendena från alla beskäftiga kvinnor som ville slänga karlslokarnas bedrövlighet i ansiktet på honom.
Veronika höll sig inte med den typen av dolt förtryck, och för den delen inte heller hans syster, men det fanns de som gjorde det. Liljan var en av dem som försökte. Både Veronika och hans två år äldre syster Gunilla var starka kvinnor. Han hade gått i en sträng skola som barn, men kärleksfull. Gemenskapen med Gunilla hade under åren fortsatt att vara varm, medan kontakten med den yngre brodern Ulf däremot var svalare. Inte minst, inbillade han sig, berodde det just på hans korkade fru Liljan. Varken han själv eller Veronika stod ut med henne under några längre stunder. Liljan hade den fantastiska förmågan att aldrig lyckas lägga sig på rätt nivå. Framför allt la hon sig i. Hon blev för närgången. Och Ulf hade blivit alltmer tyst och inbunden, vilket i och för sig var hans val. Precis som Liljan, påpekade Veronika. Brodern gömde sig bakom sin hustru.
Claesson hade alltid varit medveten om sin äldre systers betydelse. Han tillät sig numera att dessutom vara imponerad av henne. Hon hade ett strävsamt liv: personalchef, fyra söner och en något världsfrånvänd man. Men hon fick det att gå ihop hyggligt på något mirakulöst sätt med bibehållet gott humör. Eller kanske tack vare hennes medfött goda psyke.
Det var alltid roligt att resa upp till syrran i det överfyllda och gungande huset i Stockholm. Han var inte blind för att Gunilla hade banat vägen för hans egen förkärlek för så kallade självständiga kvinnor. Och kanske även den löjliga stoltheten i att numera själv äga ett stort hus fullt av liv.
Vid närmare eftertanke skulle han knappast ha kunnat leva med en kvinna som inte stod för sig själv. I tidigare relationer hade det varit för mycket eller för lite av det ena eller det andra. Av vin eller vatten. Förhållandet till Katina, kvinnan han var tillsammans med när han träffade Veronika, brann inte. Tog egentligen aldrig fart, och det berodde nog inte bara på att de endast träffades på helgerna.
Eva, hans längsta och mest ödesmättade kärleksrelation, fick honom å andra sidan att brinna upp. En mycket komplicerad historia. Han tänkte nu och då på att han kunde skatta sig lycklig över att den tiden faktiskt låg bakom honom. Att han lyckats häva sig ur, något så när helskinnad dessutom.
Han öppnade översta skrivbordslådan. Dammiga pennor, gem i olika storlekar och gamla kom-ihåg-lappar längst in. Han la upp dem på skrivbordet och ögnade igenom dem innan han slängde dem.
Han var överflödig där han satt vid sitt skrivbord, en märklig, för att inte säga skrämmande, känsla. Kollegorna runt honom var uppslukade av fall han knappt visste något om. Ingen hade anledning att dra in honom. De gick förbi, precis som Louise nyss. En och annan hade växlat några ord i dörröppningen, men mer var det inte. Peter Berg hade hejat glatt. Han såg oförskämt glad och pigg ut. De ärriga och bleka kinderna tycktes ha fått en friskare kulör. Eller så var det kläderna. Ett modemedvetet stuk och mera färg. Skjortan under den svarta tröjan var orange.
Claesson kom på sig med att känna sig utanför på samma sätt som pensionerade kollegor förmodligen gjorde när de besökte sin gamla arbetsplats. Arbetsgemenskap var en färskvara.
Strax före klockan elva ringde det. Han hoppade nästan till, men det passade honom utmärkt. Långtråkigheten var besvärande. När han lyfte luren utgick han från att det var Veronika som ringde från Lund, och det fick duga.
Men det var inte hustrun – han hade ännu inte vant sig vid benämningen – men väl ett samtal från den sydliga universitetsstaden. Han hörde kriminalinspektör Gillis Jensen från Lundapolisen presentera sig och utgick från att denne på sin belevade skånska ville förmedla något om misshandeln. Claesson hade själv kontaktat honom för en vecka sedan angående Cecilia. Hade de fått tag i någon?
Men det var inte Cecilia utan Jan Bodén det handlade om.
Kinderna hettade till. Samtalen med frun spolades snabbt upp. Något ansikte hade han fortfarande inte på denna Nina Bodén som han effektivt hade lyckats vidarebefordra till Ludvigsson. Det var något med hennes röst han inte gillade. Den konstanta tonen av högljudd anklagelse. Och kanske var han även en smula skamsen över att så medvetet ha försökt dumpa henne, inte precis hos första bästa, men ändå. Och även om det var det enda rimliga och vettiga, så var det ett besvärande faktum att de, tydligen, bodde på samma gata. Inte detta sammanträffande i sig utan att hon verkade tillmäta det betydelse. Grannar, tänkte han. Prat över häckar och annat tissel. Och han som, i hennes ögon, inget gjorde.
*
Veronika höll i alla kort som hennes äldsta dotter fått. Hejiga bilder och glada optimistiska tillrop.
Krya på dig! Ge dig inte! Vi vet att du är en fighter! Vi längtar efter dig! Snart ses vi!
De kom från när och fjärran. Gamla barndomsvänner och nya kamrater som Veronika inte kände ens till namnet. Men åh, så glad hon var över att Cecilia hade så många som tänkte på henne.
Hon lutade sig mot dotterns öra.
– Cecilia, du ska veta att alla är med dig, viskade hon glatt. Sara hemifrån har ringt flera gånger. Och Ester har varit här nästan varje dag. Och så har du fått kort från Kristoffer, Magdalena, Sanna, Johanna, Ylva, Calle … Ja, det är jättemånga som hört av sig. Gumman min, du har en stor krets av vänner. Är det inte underbart?
Hon la högen med kort på nattygsbordet. Där stod redan fotot från bröllopet. Soliga och glada tittade de rakt in i kameran. Ljuset blänkte i Cecilias långa hår.
Värmen höll i sig. Inne i sjukhuset var temperaturen jämn och sval, men utomhus klibbade kläderna. Nätterna hade dock börjat bli kyligare.
Veronika hade kommit ut från Blockets entré och fortsatte upp mot Lasarettsgatan och ställde sig vid vägkorsningen och kisade mot solen. Det var lunchtid och mycket folk i rörelse. Sjukhusområdet var inte stort men tättbebyggt. Bakom Blocket tornade nya formationer upp sig, massiva byggnader som hyste forskningslaboratorier och undervisningslokaler av allehanda slag.
För första gången sedan olyckan sjöng det inom henne. Hon märkte knappt den smått kyliga vindpust som drog genom kläderna och fick tårarna att torka. En tveklös förvarning om den annalkande hösten. Förvisso var det ännu en bit dit, i alla fall till de gråtunga dagarna framemot november. Klara dagar i mättade kulörer skulle komma dessförinnan. En bra tid för rehabilitering, tänkte hon. Himlen fortfarande öppen mot solen. Mot livet.
Hon var på väg för att äta lunch med en gammal kurskamrat i lasarettets matsal. Just nu var hon evigt tacksam över att få sällskap. Hon behövde få dela med sig. Visserligen hade hon redan ringt Claes, men samtalet var tvunget att bli kort. Mycket fanns därför kvar att förmedla. Den gränslösa glädjen ville bubbla över. Samma känsla som när hon fött barn. Euforin så obeskrivlig, men ändå fanns där ett starkt behov av att få uttrycka den i ord.
Det hade vänt.
Efter dagar i Lund som förflutit i ett krampaktigt vakuum hade det äntligen lossnat. Hon hade inte tillåtit sig att hoppas för mycket. Samtidigt var det just hoppet om att allt skulle bli som förut som upptagit hela hennes vakna tid. Även nätterna. Hon hade drömt att Cecilia, som i en film, sträckte på sig i sjukhussängen, nymornad och loj. Att hon med sitt lite ironiska leende sa: Men herregud, mamma, vad gör du här? Och sedan såg hon sig förvånat omkring. Och vad gör jag här? fortsatte hon, med det långa blonda håret ringlande över örngottet.
Cecilia skulle bli som vanligt. Det trodde neurokirurgerna, men ibland var det som om patienter inte vågade lita på goda besked. En märkvärdighet som hon var väl förtrogen med. Patienter som vägrade inse att de faktiskt var botade. De hade fått en diagnos, kanske var det cancer, men nu var faran över. Trots långa förklaringar och försök att övertyga förblev tanken på det allra värsta ändå stark och ständigt levande, nästan paralyserande. Kan du vara hundraprocentigt säker på att det aldrig mer kommer tillbaka? Det var klart att hon inte kunde. Dödsångest förbyttes i livsångest. Men utgick man från det värsta så blev man i varje fall inte besviken.
Här hade hon inte haft något att bidra med, mer än att finnas till hands, och det var ovant. Men hon hade efter hand stillat sig. Begärde egentligen inte så mycket mer än att bara få lov att vara hos Cecilia. Gjorde sig beredd att ta emot dottern hur hon än skulle komma att vara. Försökte släppa alla planer, stora som små. Vad skulle hon annars göra?
Men emellanåt var hon rätt arg.
Du borde ha haft en annan pappa, tänkte hon när hon strök Cecilia över det stubbade håret. Det är mitt fel. Inte ditt, lilla vän. Den jag skaffade till dig lyckades i varje fall hålla sig hos dig en helg. Sedan åkte egoisten hem. Smet, som vanligt. Men vi är vana att klara oss, du och jag. Och nu har vi dessutom Claes. Jag vet att du inte tycker om honom, men du kommer att göra det även om det tar lite tid. Du ska se att det blir bra.
Det var så sent som igår hon släppt ur sig denna tysta harang. Alltid tyst. Sjukvårdspersonalen fanns i rummet, som osynliga skuggor men ständigt närvarande. Några av dem kände hon numera. Dem hon valt att lära känna. Dem hon tyckte om.
På samma sätt hade hon suttit där vid sängen i morse. Läkaren var också på plats. Det var en fin sensommardag, som gjord för en utflykt, tänkte hon. Rummet flöt i ett smörgult solsken. Det var ofrånkomligen instängt, ingen saltmättad havsluft eller jordig barrdoft precis, men där fanns en längtan. Kanske en föraning.
Tankarna tvärstannade. Cecilias ögonlock ryckte till. Tuben satt kvar i munnen. Oral intubering. Respiratorn skötte andningen, lika regelbundet och stötvis som tidigare. Men hon var inte längre lika djupt nersövd. Små, oroliga rörelser. Fingrar som plockade. En hand som lyfte. Ett långsamt uppvaknande, likt Törnrosa.
Veronika höll andan. Dottern förmådde lyfta ögonlocket någon millimeter. Ögonen rörde sig släpigt i halvmånen under de mörka fransarna. Iris skymtade i glipan. Och så pupillen. Veronika sökte den ivrigt.
– Här är jag. Ser du mig?
Hon böjde sig fram och vände ansiktet mot henne. Kröp intill. Höll nästan på att trilla framstupa över sängen. Med ens såg Cecilia henne. Den svarta pupillen sköt rätt in i henne.
Sedan föll ögonlocket tungt ner igen.
Allt tog med ens en ny vändning. Veronika log mot läkaren och sköterskan, ovant och omvälvande. Sedan måste hon vända dem ryggen för att samla sig och ge plats åt den upprymda lycka som plötsligt fyllde henne. Såg ut. Den vidunderliga utsikten från tionde våningen gjorde henne det ögonblicket viktlös. Skönhetens öppna gränslöshet. Det platta landskapet som flöt ihop med Öresund och som blivit henne så bekant. Öresundsbrons mjuka linje över vattnet, bandet till Köpenhamn, Danmark och kontinenten. Turning Torso, som likt en fyr i Malmö hamn skruvade sig mot himlen.
Bröstet sprängde. Tårarna rann.
Allt kan vända i ett enda ögonblick. Så märkvärdigt var livet!
Och nu gick hon för att träffa en gammal kurskamrat i matsalen.
När hon tog hissen ner från neurokirurgiska kliniken insåg hon, motvilligt, hur hemmastadd hon blivit. Snabbt hade hon anpassat sig till denna slutna värld, egentligen väldigt lik hennes egen arbetsmiljö, men nu mer hopkrympt och starkt genomsyrad av de stora och eviga frågorna.
Livet och döden.
Kanske även lyckan. Och sorgen.
Hennes vardag, men sedd som genom ett brännglas. Hon hade inte kunnat gömma sig bakom sin yrkesidentitet. Det som skedde berörde henne. Inte alla andra.
Cecilia hade fått en rumskamrat. Den högteknologiska modulen var byggd för två patienter. På förmiddagen föregående dag hade de rullat in en säng. Mopedolycka, snappade hon upp. Förmodligen ingen hjälm. Hade åkt bakpå. Ett ögonblicks verk, sedan var inget sig mera likt.
Vikskärmar hade ställts upp mot pojkens säng, men hon kunde inte undgå att ta del av den febrila aktivitet som rådde där bakom. Människor i vita kläder och gula skyddsrockar sprang fram och tillbaka. Talade med låga röster. Hon visste så väl vad det innebar. Hon hade försökt hålla sig ifrån Cecilias säng så mycket hon kunde av en sorts hänsyn. Mötte föräldrarna i korridoren, grå och hopsjunkna. Fadern med LRF:s symbol i gult mot grönt på tröjan. Vilsna och tafatta.
Salen, anhörigrummet, korridoren, hisshallen. Inrutat och tryggt.
Dessa hissar, hade hon tänkt medan hon väntade. Under vissa tider på dygnet var de ständigt upptagna. For upp och ner, tvingade henne att ta sats för att hinna inom dörrarna innan de åter stack iväg. Ibland tog hon trapporna ner. Tio våningar, lätt som en plätt för en kärnfrisk kvinna. Vid några tillfällen hade hon även tagit trapporna upp. Behövde känna rörelsen, hjärtats arbete och kraften i benen som sköt undan oron, om så bara för en stund. Hon hade även hittat andaktsrummet bakom receptionen i entréhallen. Dörren stod alltid på glänt, men ännu hade hon inte gått in. Tänkte spara besöket tills Cecilia vaknat helt. Då skulle hon gå dit och tända ett ljus. Men biblioteket hade hon besökt. Suttit där och mest bläddrat i tidningar. Hade svårt att koncentrera sig på längre texter. Men dikter gick bra.
Det var förra veckan de stötte på varandra, Christina Löfgren och hon. De kom rusande mot varandra i entréhallen, ingen av dem hade en ärlig chans att vare sig se bort eller låtsas som ingenting, även om det kunde synas ligga nära till hands. Veronika sårbar och på gungande mark och Christina jäktad av jobbet.
De var båda sig rätt lika sedan studietiden. Då hade de umgåtts tätt, trivts med varandra och haft roligt. Dessutom var det bara något år sedan de träffats på läkarstämman i Göteborg. Kontakten var alltså redan återupptagen. Så de växlade några fraser vid svängdörrarna. Veronika hade inte tänkt berätta varför hon var där, det var för stort, men Christina Löfgren, som för övrigt arbetade på kvinnokliniken, plockade det snabbt ur henne.
– Vad är det som har hänt?
Det räckte med ett kort svar, resten förstod Christina och slet omedelbart fram sin kalender ur den vita rockens bröstficka.
Det finns människor som inte släpper taget, tänkte Veronika. Människor som inte slarvar bort sina vänner. Hon kände sig rörd och tacksam.
Veronika hade ännu inte varit i matsalen. Tydligen gick inte heller Christina dit speciellt ofta. Trots att Veronika inte varit hungrig i egentlig mening sedan hon kom till Lund, utgjorde ändå matstunden en sorts välbehövligt avbrott som hon oftast såg fram emot och hade gjort till en liten ritual. Hon hade mest gått till restaurangen nere i entréhallen eller till något som hette MatAkuten och som låg i en tämligen undanskymd korridor på samma plan med några bord otrivsamt utslängda. Men där gick det undan, inga kulinariska läckerheter men omväxling förnöjer. Hon hade också travat iväg till den rosa kiosken en bit från Blocket och suttit vid de vita plastborden utanför och ätit thaimat. Någon hade tipsat om att maten på patienthotellet var bra, men hon hade inte kommit iväg dit än, varför visste hon inte.
Först var det tänkt att hon skulle få ett rum på patienthotellet men det hade visat sig vara fullbelagt. Efter några nätter på det mysiga hotellet i stan hade hon via sjukhuset fått ett billigt rum för anhöriga i ett rött tegelhus på Sofiavägen, nära sjukhuset men på andra sidan kyrkogården.
Matsalen var ljus och trevlig. Hon väntade med att beställa. Satte sig väl synlig och slog upp Sydsvenskan. Bläddrade snabbt förbi krigen och oroshärdarna. Kanske fanns det någon bio hon kunde gå på? Kvällarna blev oundvikligen långsamma. Gick mest runt på stan, vilket var en lisa i sig. Längtade förstås en del efter Klara och Claes. Men deras tid skulle komma. Valde hon rätt film kunde hon kanske få ut något av den, tänkte hon och tog ivrigt tidningens C-del, Lund & sport.
Man hittad död på Blocket. Rubriken var liten men gjorde henne nyfiken. Döda människor på ett sjukhus var ju ingen ovanlighet, men mannen hade hittats i ett städförråd, vilket onekligen var mer originellt. Fantasin gavs fritt spelrum. Han hade kunnat ligga död som längst i en vecka. Arma städerska som fann honom, tänkte hon. Men att försvinna på Blocket bedömde hon krasst som fullt realistiskt. Byggnaden var som gjord att försvinna i. Stor och anonym. För att inte tala om kulvertsystemen. Omfattande underjordiska labyrinter att gå vilse i. Eller bli antastad i.
Men det stod inget om kulvertar. En städskrubb var det. Förmodligen sparsamt ventilerad. Det måste ha luktat vedervärdigt. Märkligt att ingen känt odören.
Hon såg upp från tidningen. Christina syntes fortfarande inte till, men hon hade tid att vänta. Kisade ut genom fönstret. Svepte sedan med blicken över lokalen. Hon hade kommit på sig själv med att ständigt leta efter förövaren. Efter ansiktet på den sate som slagit ner Cecilia. Det var meningslöst, det visste hon, men hon kunde inte låta bli. Ville veta om det syntes.
Kunde man avläsa i en människas ansikte att han eller hon var ond?
Hon ryggade inte ens för sitt eget ordval utan lät ordet rulla runt en stund. Funderade över om man kunde slå sönder en annan människas liv utan att vara just ond. Var det mer försonande om hon såg Cecilias gärningsman som en frustrerad stackare? Eller en sjuk människa?
Hur hon än försökte var hon ännu för arg för att tänka i sådana banor. Det fick vila. Hon märkte i alla fall att laddningen avtagit något.
Hon såg att en grupp yngre läkare slagit sig ner vid ett långbord intill henne. De skulle kunna vara läkarkandidater, men något i deras kroppshållning sa henne att de förmodligen hade konfronterats med egna våndor och egna beslut. De hade känt rädslan att göra fel och ångesten över att inte räcka till.
Bordsgrannarna pratade högt. Fyra unga män. Vid första anblicken verkade de rätt kaxiga. Ingen såg i varje fall ond ut, konstaterade hon, medan hon hörde hur en av dem drog hela harangen om en akututryckning han nyligen varit med om. Han ville dela med sig, var stolt och upptänd. Det där faller av, tänkte hon. Dessvärre, kanske. En annan yngling, svarthårig med blekt ansikte, som om han sällan var utomhus, berättade om en operation. Så mycket snappade hon upp som att det handlade om öppen kirurgi, inte titthål. Ännu var de stimulerade. De lärde sig nytt. Växte. Var på väg. De var inte trötta utan såg fortfarande framåt, tänkte hon avundsjukt. Undrade hur många av dem som så småningom skulle bli nerkörda och cyniska och vända blickarna bakåt. Bli tunga grå elefanter. Som hon själv.
Ibland i varje fall.
Hon hade haft roligt på arbetet till för bara något år sedan. Innan hon gick på barnledigheten. Sysslade med sådant hon kunde och var stolt över. Mest kirurgi i bukens nedre del. Flera timmar på operation, kom hem trött i ryggen och stum i benen men med en stor tillfredsställelse. Ett rejält dagsverke.
Ilskan sköt fart så fort hon tänkte på hur det blivit. Hon hade fråntagits en del av den tyngre kirurgin för mer mjukvara och fler små ingrepp. Som passar din smidighet, sa chefen. Som ingen av de tre nya manliga kollegor som chefen tagit dit ville ha hand om. Låg status och svårt. Ju mer teknik och större mellanmänskligt avstånd, desto högre status. Men det sa han inte.
Tungt och tröttande med alla dessa patientsamtal och inte så många som blev nöjda. Hon var urlakad när hon kom hem. De nya kollegorna hade tydligt specificerat vilka områden de ville befatta sig med innan de satte foten på kliniken. De som redan var på plats fick därmed maka på sig.
Allt skedde utan att hon blev tillfrågad.
Det var ju inte så lätt att få tag på dig, menade chefen. Det var när hon konfronterade honom. Rak i ryggen försökte hon tvinga honom att se henne i ögonen. Inte glida undan. Det var den tredje arbetsdagen efter barnledigheten, då det sakta börjat gått upp för henne hur planerna såg ut.
Jag var hemma, sa hon kort. Men hon hade den goda smaken att inte skriva honom det på näsan. Hon sa inte att numret inte var hemligt.
När hon senare hörde en av de nya kollegorna dra den tröstlösa litanian om att det fanns en tid i det förgångna då patienterna var mer nöjda och då läkarna hade både högre status och högre lön och större möjligheter att påverka jämfört med nu, var hon färdig att slå honom på käften. Oppositionslustan var väckt. Kärringen mot strömmen.
Det mesta var faktiskt bättre nu för tiden. Fler patienter överlevde till ett bättre och längre liv. Mindre våldsamma behandlingar, färre biverkningar, medicin istället för kirurgi, vilket var skonsammare. Men hon bet ihop och sa inget.
Ett av ansiktena vid bordet intill tyckte hon att hon kände igen. Medan hon funderade över var hon sett honom, såg hon Christina Löfgren komma. Med sig hade hon en annan kollega, vilket gjorde Veronika besviken. Hon ville sitta och prata ifred. Det var ytterligt ansträngande att kallprata nu när hon inte var i form. Hon kände lite vagt igen mannen, som till hennes lättnad fortsatte längre ner i lokalen.
– Vem var det? undrade hon.
– Pierre Elgh, sa Christina Löfgren. Narkosläkare.
Veronika nickade. Hon hörde själv metallklangen när polletten trillade ner. Elgh hade dykt upp på hennes sjukhus i några omgångar när de ordinarie narkosläkarna var lediga. Hon hade mest sett honom klädd i grönt på operation, vilket förstås försvårade identifieringen. Han var trevlig. Om hon inte mindes fel kom han från hennes hemtrakter.
*
Claes Claesson antecknade febrilt. Han kände sig en smula obekväm. Visste att han borde ha vidarebefordrat detta till Louise Jasins ki direkt. Han hade faktiskt själv bett henne att fortsätta basa tills Veronika kom hem och Klara var färdiginskolad. Men nu när han ändå hade Gillis Jensen på tråden och dessutom tidigare haft kontakt med Jan Bodéns fru kunde han lika gärna ta uppgifterna. Men inte sköta en eventuell utredning. Det fanns för närvarande inga möjligheter att han skulle lyckas komma loss så pass mycket.
– Vill du upprepa vad som stod på lappen, sa han.
Han hörde Jensen läsa sifferkombinationen och plitade ner den:
23 32 53.
Han visste inte varför han spontant grupperade siffrorna två och två, som ett sexsiffrigt telefonnummer.
– Har du något riktnummer? frågade han.
– Va?
– Skojar bara. Tycker det ser ut som ett telefonnummer.
– Kanske det. Eller en kod till gud vet vad. Man kan tänka sig en kombination till ett kassaskåp, ett enkelt hänglås eller en dator.
Claesson funderade just över vem som kunde ta reda på det, men bromsade sig själv. Det var Lundapolisens bord. Inte deras.
De lovade att hålla kontakten. Han satt sedan med anteckningarna framför sig.
Fru Bodéns oro var befogad. Han for efter förnamnet men mindes det inte. Hur som helst, maken hade inte flytt till en älskarinna. Inte heller från stora skatteskulder.
Han var död.
*
Emmy och Trissan hade bestämt klockan tio, och nu var hon redan fem över.
Emmy satt på Mormors kafé, av alla ställen, och väntade. Kaféet låg i ena änden av Knut den stores torg, mitt emot stationen. De gick sällan dit, men nu blev det bestämt så.
Hon kände sig naken och främmande där hon satt. Hon kände inte igen någon. Det var en av anledningarna till att de skulle mötas just här. Här skulle de kunna talas vid ostört.
Med andra ord var det inte så att det bara blev denna mötesplats. En rätt lång procedur hade föregått beslutet. De hade sms:at och ringt varandra på mobilerna under ett par dagar utan att få kontakt, vilket var en märkvärdighet i sig, men förklaringen var förstås rätt simpel. Ingen av dem hade något större behov av att ses. Inte på ett tag.
De hade fått en överdos av varandra och behövde följaktligen hålla en svalkande distans. I alla fall behövde Emmy det. Hon hade definitivt fått nog, och hon utgick från att det var ömsesidigt. En svällande mättnad, som efter en stor portion havregrynsgröt.
Men ingen av dem var modig nog att säga detta rakt ut och kanske var det lika bra. Saker och ting går ibland över av sig själva om man bara väntar, avvaktar tills känslorna bedarrat och perspektiven skiftat.
Hon hade dessutom inte tid. Orkade inte med känslosamma diskussioner som slet i henne och spädde på den ångest hon redan levde med. Uppgörelser var det värsta hon visste. Hon var rädd, rentav. Rädd för att stå öga mot öga med Trissans okuvlighet.
Det kröp i kroppen vid blotta tanken. Hon tog en klunk het kaffe latte. Ångan värmde nästippen. Hon frös, fast vädret var fint. Hade sovit för lite under alltför lång tid. Inte heller ätit ordentligt. Mest som en sparv. Pickade i sig några smulor här och där. Men det fanns en sorts njutning i det.
Studierna slukade all hennes tid. Även nätterna. Hon ville ha det så. Hon hade bestämt sig. Hon hade ett mål och en mening med det hon gjorde, och det sporrade. Äntligen var det som om tillvaron var verklig. Hennes liv och hennes planer. Och för första gången krävde hon lugn och ro för egen skull. För att hon njöt av att koncentrera sig. Inte fladdra runt och luncha eller fika med vänner. Inte gå ut flera kvällar i veckan och komma hem på morgonkvisten. Inte shoppa runt i Malmö eller Köpenhamn.
Hon hade kommit till ett stadium då hon envist sorterade ut allt i livet som var oväsentligt. Som att plocka bort barr och blad i en hink blåbär, tänkte hon.
Det var länge sedan hon plockat blåbär.
Hon längtade plötsligt hem till Småland, vilket hon sällan gjorde annars. Men att ha en uppgörelse med bästa kompisen var precis så obehagligt att enkelheten i Älmhult plötsligt framstod som ett alternativ. Men bara helt kort, medan de kalla kårar som fick håret att resa sig när hon tänkte på Trissan och Cecilia och allt det där andra sakta la sig.
De skulle förstås inte ha bott ihop, hon och Trissan. Utmana vänskapen på det sättet. De skulle inte heller ha bett Cecilia flytta in, men det var lätt att vara efterklok. De hade inte råd att ha lägenheten ensamma och Cecilia var husvill. De hade lärt känna henne i korridoren, på den tiden Cecilia var ihop med Jonathan Lönn. Och hon var schyst, det var inte det. Men hon var … Emmy letade efter orden. Cecilia var inte deras typ, helt enkelt. Hon visste att man inte borde tänka så, men Cecilia var kanske för mesig. Men det stämde inte heller vid närmare eftertanke, kom hon på. Tillbakadragen? Nej, inte heller det. Obestämbar? Kanske.
Trissan hade sina sidor, det var inte tu tal om den saken, men hon förstod i varje fall precis vad Emmy menade utan att hon behövde säga så mycket. På så sätt var de lika, Trissan och hon. Och det var ju bra. För hon och Cecilia såg inte alls saker och ting på samma sätt. Hon var så tillbakadragen, tog liksom inte för sig.
Fast det var inte heller sant.
Cecilia brukade sitta där på sin kammare i den stora lägenheten utan att göra något större väsen av sig. Men det var märkvärdigt tydligt att hon fanns där ändå. Kanske spelade hon lite musik eller vad hon nu gjorde. Skrev i sina otaliga anteckningsböcker.
Emmy såg framför sig hur Cecilia satt hopkurad i den obäddade sängen med ett skrivhäfte i knäet och levande ljus i fönstret och på skrivbordet. Jungfrukammaren in mot gården var en aning mörk. Cecilia hade dessutom sluppit att hålla ordning på en massa prylar, där var ju inte plats för så mycket, tänkte hon medan hon inspekterade sina långa och tunnbladiga naglar. De behövde onekligen en omgång. Ett par lager nytt, fräscht och genomskinligt lack. Det var sparsmakad enkelhet som gällde.
Expediten på kaféet sköt in en bricka färska bullar i disken. Blicken föll på de nygräddade bröden. De såg smaskiga ut, men hon skulle inget ha. Magen var tom som ett nyplundrat kassaskrin.
Hon drack av det mjölkblandade kaffet medan hon funderade över om det inte var så att Cecilia utövade en sorts tyst makt. Hon hade hållit henne och Trissan ifrån sig. Därmed höll hon deras nyfikenhet vid liv. Som om hon ville hålla dem på halster. Avsikten var att ge henne och Trissan dåligt samvete för att de vräkte sig i sina stora rum mot Stadsparken och för att de hade gänget uppe ibland. Festade och fyllde vardagsrummet och köket med folk.
De förbjöd aldrig någonsin Cecilia att vara med.
Men bjöd de in henne?
Kanske inte direkt, men det var väl så självklart att hon var välkommen att det inte behövde sägas?
Nog var det så!
Hon rannsakade sig själv. I alla fall skulle hon, om det gällt henne själv, helt enkelt bara dykt upp. Men Cecilia kom sällan ut. Hon satt där inne på det lilla rummet och häckade medan festerna pågick för fullt.
Och så kom Karl.
Han dök upp ibland för att hälsa på Cecilia. Emmy mindes, där hon nu satt med frusna och bara ben och sakta rörde med den långa skeden i latten. Mindes hur Karl liksom fyllde upp hela hallen. Den pirrande känslan var lätt att framkalla så här i efterhand.
Hon hade haft svårt att hålla sig på sitt rum när hon hörde hans djupa röst innanför dörren till lägenheten. Hon hade inte kunnat hejda sig utan gjort sig olika ärenden till köket eller till vardagsrummet så att hon tvunget passerade hallen.
Ibland blev de stående och småpratade en liten stund, hon och Karl. Tills Cecilia kom. Cecilia blev alltid så konstig när Karl var där. Tyst och hemlighetsfull. Tillgjort smålog hon hela tiden, så där milt och jobbigt frireligiöst att man bara blev jättetrött.
Hon släppte skeden så att den plumsade i kaffet och några droppar skvätte på hennes tröja. Två små bruna fläckar på den rosa bottnen mellan de gula rosorna. Hon torkade av. De syntes knappt. Ibland tog Cecilia in Karl på sitt rum. Rätt ofta, vid närmare eftertanke. Alltid, faktiskt.
Och där var trångt, tänkte Emmy och kisade medan hon i minnet återkallade den lilla jungfrukammaren. Långsmalt och högt i tak. Mycket trångt, med sängen, skrivbordet och en pytteliten golvyta däremellan. Där gick knappt att vara utan att man nuddade vid varandra, tänkte hon. Hud mot hud. Karls kropp. Trygg och stark. Lätt hänt att trilla ner i sängen. Den stod där så inbjudande.
Blodet rusade. Pulserade ner mot underlivet.
Emmy bet i underläppen. Men alla visste att Karl var ihop med Ylva med det stora håret. Vitt och lockigt, som änglahår. De var ett stadigt par sedan lång tid tillbaka.
Så vad höll Cecilia på med egentligen?
Det kunde de alltid prata om, hon och Trissan. Och nu när detta otäcka hänt kunde man ju fråga sig vad Karl visste. Hon hade inte ringt honom och frågat. Kanske skulle hon ta och göra det? Det fanns onekligen anledning att talas vid. Han hade kanske besökt Cecilia på sjukhuset. Hon var visst sövd, sa Trissan som visste mer, för hon hade pratat med Cecilias mamma.
Kanske satt Karl hos henne. Väntade troget vid sjukhussängen.
Pupillerna drog ihop sig. Hjärtat tog ett skutt, men inte av upprymdhet. Kände med ens ett kyligt drag över den bara nacken. Håret var uppfäst med ett metallspänne. Hon orkade inte plocka ner det för att värma halsen. Den spretiga uppsättningen klädde henne. Tio minuter framför badrumsspegeln. Och sedan ögonfransarna, men bara lite färg så att det såg naturligt ut.
Den stora frågan var: Vad höll Karl egentligen på med? Varför hade han besökt Cecilia så ofta? Var han verkligen fortfarande ihop med Ylva?
Dörren for upp, men det var inte Trissan utan en ung fläskig kvinna i en urblekt tröja med en unge på armen. Emmy tittade med avsmak på henne, sedan på klockan och övervägde om hon skulle plocka upp sitt kompendium och sina anteckningar men orkade inte. Trissan skulle förmodligen dyka upp vilken sekund som helst. Hon behövde en ursäkt för att bara sitta och lata sig.
Jag ger henne fem minuter till, tänkte hon.
Själv hade hon avverkat ett morgonseminarium som började redan klockan åtta. Eller närmare bestämt kvart över. Den juridiska fakulteten höll sig fortfarande med akademisk kvart, det hade hon lärt sig redan under introduktionsföreläsningen. En kvarleva från forna dagar då studenterna inte hade klockor. De fick femton minuter på sig att ta sig till föreläsningssalen sedan domkyrkan slagit hel timme.
Hon hade alltså gått upp tidigt. Ämnet som avhandlades var viktigt med tanke på framtiden. Kommersiell avtalsrätt. Ribban på kursen var högt lagd. Det krävdes inte så lite arbete för att få bra betyg. Hon hade emellertid lagt sig sent. Först vid tresnåret slog hon ihop böckerna efter att ha ställt väckarklockan, telefonen och mobilen på väckning för att vara säker på att komma upp. Det enda hon inte gjort var att ringa mamma och be henne ringa innan hon gick till arbetet på Ikea. Det hände att hon gjorde det men kom på det först när klockan passerat midnatt.
Och nu kände hon hur tröttheten försvagade henne. Tankarna gled isär och iväg, och irritationen över att Trissan dröjde gnagde. Men det var typiskt henne. En sann tidsoptimist. Eller snarare en översittare.
Det kändes förnedrande att vara den som satt och väntade medan kaffet svalnade och långsamt sjönk i muggen.
Skulle hon beställa en till?
Maktbalansen var ojämn. Det var alltid höjdarna som skred in sist. Trissan sölade med tiden medan Emmy tålmodigt väntade. Som en trogen hund. Blotta tanken fick Emmy att plötsligt vilja resa sig och tåga ut.
Men hon satt kvar. Nu när hon väl var här var det lika bra att få det hela överstökat. Återuppta kontakten, hur den än blev.
Annars måste hon plugga.
Trummade med fingrarna.
Mobilen låg på bordet. Hon tog upp den men la ner den igen.
Turerna i telefonen innan de slutligen bestämde möte på Mormors körde runt i huvudet på henne. Först hade de pratat om att gå till Lundagård i skuggan av den gamla universitetsbyggnaden. Konditoriet var stadens mest legendariska och hade bakverk och chokladtillverkning i den högre skolan, men eftersom Trissan hade flyttat till Bytaregatan och i princip bara behövde trilla ut genom dörren, föredrog hon just Mormors. Framför allt eftersom där var rökfritt. Det var inte Gräddhyllan, som annars var ett ställe de brukade gå till, mer gammeldags och pietetsfullt. Trissan hade precis slutat röka.
Emmy stirrade nu mot Kafé Gräddhyllan snett mitt emot i ett lågt, gult gathus. En kurskamrat slank just in. Ensamheten blev alltmer uppenbar. Den feta småbarnsmamman satt vid bordet intill. Emmy tittade återigen med avsmak på henne, på den degiga kroppen, den bleka hyn, de billiga kläderna och inte minst på ungen som kladdade, vilket gjorde henne närmast illamående. Mamman såg ut att vara jämngammal med henne själv. Hon rös. Småbarn existerade inte i hennes planer. Det skulle i så fall vara mycket långt fram i tiden. När hon var färdig. Och drömprinsen dykt upp. Och hennes barn skulle vara söta.
Hon frossade i sina planer. Hade ett stenhårt mål, och vägen dit kunde stavas stress men också mening. Efter sommarlovet skruvades hetsen upp ytterligare. Utbildningen närmade sig obevekligen slutet, och paniken svämmade över alla bräddar när hon tänkte på livet efter. Oron för framtiden vred henne som en blöt disktrasa. Hon sov illa och hade redan gått ner fyra kilo, och då var hon inte precis fet förut. Hennes förståndiga jag sa henne att hon borde se upp. Sam tidigt njöt hon av att kunna lägga det ena benet över det andra och kila in foten bakom vaden utan att det fanns något som tog emot.
Hennes bestämda plan var att profilera sig som affärsjurist. Vad som irriterade henne mest just nu var att bilden av henne själv som en vindflöjel i förhållande till Trissan inte alls matchade hennes egen föreställning om sitt framtida jag. Hon ville vara målmedveten och rak. Hon undvek begreppet slipad, det lät för affärsmässigt och kallt, men inte långt därifrån låg, trots allt, den drömda självbilden. Kanske hellre driven. Och på något sätt tänkte hon komma dit.
Hon tittade på klockan. Trissan var nu vid pass sexton minuter försenad. Tre minuter till, noga räknat, skulle hon ge henne. Sedan fick det vara nog.
Vad som nämligen inte sades högt under hela den långa process då hon och Trissan dividerade om var de skulle ses, var att det i princip inte spelade någon roll vad Emmy tyckte. Det blev ändå alltid som Trissan ville. Och det var i de små sammanhangen som de stora sidorna visades, tänkte Emmy.
Det var tur att de flyttat isär. Befrielsen var större än hon kunnat föreställa sig, trots att hon hamnat rätt långt utanför centrum i en trist sextiotalstvåa i andra hand på Örnvägen på Väster, med så tunna väggar att de skallrade när porten gick igen.
Men hon hade fått en egen dörr att stänga om sig. Och det var vilsamt. Speciellt nu, när det här tråkiga med Cecilia hade hänt. Det var hemskt att erkänna det, men hon hade inte tid. Faktiskt inte. Hennes dagar var mer än fulltecknade. Och på ett sätt gjorde jakten på sekunderna henne betydelsefull. Halvfart dög inte i hennes värld. Det var bara max som gällde.
Med ens var det som om hennes åtaganden tornade upp sig som en mur mot omvärlden. Men också som en stege. Att klättra till toppen på.
Hon hade släppt ur sig några meningar om detta i samtalet med Trissan. Det skulle hon förstås inte ha gjort. Som den psykologistudent hon var kunde Trissan inte låta bli att mästra om att livet faktiskt har fler dimensioner, än stress och karriär alltså. Det var väl ändå inte meningen att man skulle leva hela livet med ångest, depressioner och fobier, menade Trissan och lät som om hon talade till en femåring. För Trissans del fanns det ingen anledning att vara orolig över framtiden, tänkte Emmy. Så dåligt som många tycktes må kunde hon i varje fall vara säker på att få jobb. Och själv tänkte hon avnjuta de andra dimensionerna sedan. När hon nått fram.
Soldiset hade lättat, det hade klarnat och torkat upp. Natten hade varit fuktig. Snart skulle hon tillbaka till biblioteket och plugga. Eller kanske skulle hon istället cykla till Eden uppe på gamla lasarettsområdet vid Paradisgatan? Hon tyckte om de stora och ljusa läsesalarna i den lite mer moderna byggnaden. Hon gillade också mixen av studenter. Ekonomer, statsvetare, medicinare och en och annan humanist i en salig blandning. Otvivelaktigt bidrog detta till att Eden var känt som ett av stans bästa ställen att spana på. Detta i sin tur medförde att hon denna tidiga morgon hade tagit en extra titt i spegeln innan hon for hemifrån.
Även om hon visste att Karl numera sällan satt där. Han hade precis börjat arbeta.
*
Kriminalkommissarie Claes Claesson begrep sig inte på sig själv, men nu var han hur som helst denna klara septemberdag på väg för att lämna ett tungt besked. Han måste be en kvinna identifiera ett vid det här laget tämligen ankommet lik, för att avgöra om det var hennes make.
Man hade funnit kroppen i Lund igår, och Sydsvenskan hade tydligen redan idag en kort notis om denne icke identifierade man som hittats död på ett anmärkningsvärt ställe. En städskrubb på sjukhuset. Men rapporteringen hade varit lokal, ända till Småland hade inte nyheten spridit sig. För det var inte förrän efter åtskilliga timmar som polisutredningen i Lund börjat ana att det kunde röra sig om en medelålders man från Oskarshamn som anmälts försvunnen för en vecka sedan.
Det var många år sedan han hade behövt befatta sig med sådana ärenden. Uppgiften hade emellertid inte blivit mindre olustig. Men han hade sig själv att skylla, han hade erbjudit sig att åka dit. Och någon mening var det väl med det. Om inte annat för att han tyckte sig behöva ha något konkret att göra. Och för att beveka Louise Jasinski, möjligen.
Hon var fortfarande kärv. Visserligen nedlät hon sig till att se honom i ögonen de tre minuter hon ägnade åt honom. Men det satt hårt inne. En märkvärdig och föga angenäm känsla av att likt en gosse stå med mössan i hand och vänta på hennes uppmärksamhet.
Hon satt vid skrivbordet och rätade inte ens på ryggen när han kom in. En mycket upptagen kvinna. Häcken full.
Han hade försökt stötta sina kvinnor, Louise Jasinski och Erika Ljung. Och vad fick han för det! Ljung höll sig fortfarande lugn, hon var ännu rätt ny i jobbet. Men Jasinski! Hon hade onekligen tagit för sig medan han var borta.
Han eldade upp sig där i bilen. Ett utmärkt sätt att skaka av sig olusten inför den svåra uppgiften. Men det var förstås bara att bida sin tid, han höll sig för god att tjafsa med henne. Förmodligen skulle han känna sig bättre till mods så snart han slapp vara beroende av hennes hygglighet, att hon ställde upp lite längre som chef nu när han inte kunde gå för full maskin.
Han körde på autopilot mot Kolberga. Kunde vägen utan och innan. Hjärnan malde på.
Nina Bodén, tänkte han för att växla spår. Inpräntade namnet för att inte säga fel. Snart skulle i varje fall hon få klara besked. Komma ut ur ovissheten. Och det skulle inte bli roligt.
Hon bodde på hans egen gata, bara fem hus från hans och Veronikas villa som de köpt för snart två år sedan. Och det hade de inte ångrat, i varje fall inte han, även om det både var dyrt och krävde en hel del underhåll. Pittoreska trähus gjorde gärna det. Spröjsade fönster och burspråk.
Sedan skulle han hämta Klara, in på ICA och därefter hem för att glo på den oklippta gräsmattan som säkert passat på att växa ytterligare några millimeter under dagen. Så länge han var ensam med Klara kunde han inte köra över den. Hon krävde full uppsikt. Snart skulle han tvingas ta fram lien.
Konfrontationen han hade framför sig var trots allt värre än Louise Jasinski. Hon var mer som ett småbarn som gått i baklås och behövde gotta sig i tjurigheten tills hon tröttnade.
Som tur var hann Veronika ringa när han svängde av från Kolberga vägen. Åtminstone en glad röst idag, tänkte han. Det hade vänt. Cecilia hade öppnat ögonen och inte nog med det, hon hade känt igen henne. Veronika var i varje fall helt förvissad om att det förhöll sig så.
Så hustrun kommer förhoppningsvis hem snart, tänkte han lättad. Inte bara för det praktiska med Klara. Det var tomt i huset utan Veronika. Han saknade någon att lufta det vardagliga med, det egentligen föga märkvärdiga. Varför hade han tidigare envisats med att se sig som en ensamvarg? Människan vet inte alltid sitt eget bästa.
Men huvudsaken var trots allt att det gick framåt för Cecilia. Inget annat spelade egentligen någon roll. Låt det nu bara fortsätta så, tänkte han. Han parkerade på gatan utanför huset. Hon kunde se honom. Det kunde även grannarna, och de flesta visste vem han var. Villaområdet var en stilla idyll och trafiken gles. Det var i stort sett bara de boende som passerade.
Området hade projekterats på trettiotalet, gatan var smal, tomterna stora liksom villorna som ursprungligen byggts i trä. Småskaligt och vackert. Plumpen i protokollet var ett hus som paketerats i mexitegel. Och så Bodéns tomt som var den enda som styckats av. Det gamla huset var rivet. Med skohorn hade ett så kallat parhus klämts in, gissningsvis på sextio- eller i början av sjuttiotalet. Två familjer, en i vardera änden av den dystra och fantasilösa skapelse han nu hade framför sig. Ett tungt tak som tycktes trycka ner huset av mörkbrunt tegel med mörkbetsade sorgkanter runt fönstren.
Han tog sats.
Röd öländsk kalksten ledde upp mot dörren. Han noterade att inget ogräs hade tillåtits gro mellan plattorna. Däremot var även denna gräsmatta i behov av klippning.
Privat var han inte speciellt observant. Kanske inte tillräckligt nyfiken, det var vad Veronika sa åtminstone. Men han hade bestämt inte stött på Nina Bodén tidigare. Hon såg inte alls ut som han tänkt sig, hon verkade yngre och mindre beskäftig. Tunn kropp, åt det spröda hållet, rakt och tvärklippt hår ner över öronen, vitblårandig tröja som gick högt upp i halsen, jeansliknande byxor och Scholltofflor. Men färgerna sa honom att hon åldersmässigt borde ligga närmare sextio än femtio. Håret var matt och gråblont och ansiktet kritvitt. I alla fall efter det att hon fått syn på honom.
Presentationen kom av sig.
– Ni har hittat honom, sa hon redan i hallen och förde fingrarna mot bismarcklänken runt halsen.
Vardagsrummet var ljust med fönster mot trädgården. Han visste att Jan Bodén varit lärare. Bokhyllor och stora reproduktioner över soffan. Kanske var även hustrun lärare? Småskollärare. Mycket konsthantverk, en del hemvävt och en och annan amatörmässig olja på väggarna.
– Jag kände på mig att han var död, men jag har inte velat tro det, sa hon med sprucken röst innan han hunnit säga något. Jag borde ha följt med honom!
– Vi vet ännu inte om det är din man, men vi tror att det skulle kunna …
Han hade satt sig i en blå soffa. Bakom honom låg en kudde i grått fårskinn.
– Tror?
– En man har hittats död i ett utrymme för städartiklar på universitetssjukhuset i Lund.
– Men herregud! Hur har han hamnat där? bröt hon av.
– Det vet vi inget om. Inte ännu.
– Men ni tror att det är han?
– Vissa misstankar riktas åt det hållet, men vi behöver din hjälp för identifieringen.
Hon for upp ur fåtöljen och sökte ljuset. Han såg hur ryggen skakade och huvudet sjönk där hon stod vänd mot trädgården.
Han berättade lugnt hur de skulle gå till väga och sa sedan inte så mycket mer. Satt bara där. Frågade försiktigt om hon hade någon som kunde vara hos henne, och hon sa att det löste sig. Han såg två barn med studentmössor och väna leenden på pianot. På en avlutad skänk fanns fler foton på barnen. En dotter och en son.
– Var bor de?
– En i Stockholm och en i Lund. Jag ringer till dem senare. De …
Hon gick ut i köket och drog av en bit hushållspapper och kom tillbaka och sjönk ner i fåtöljen.
Han satt där han satt. Stilla, framåtlutad och väntade.
Telefonsignalen skar genom tystnaden.
Hon for upp. Han förvånades över den plötsliga energi varmed hon transporterade sig till hallen och slet till sig luren.
– Hej, sa hon med grötig och samtidigt ömsint stämma.
Ett av barnen, tänkte han.
Han ställde sig vid fönstret, såg att deras rabatter inte var mer rensade än hans. Att trädgårdsmöblerna i vit plast hade hittat en bra plätt att stå på.
Hon hade sänkt rösten, viskade nästan.
– Jag klarar mig … Nej, inte nu … Men jag vet ju att du …
Rösten var barnslig. Han uppfattade inte resten. Men fyllde själv i.
Men jag vet ju att du finns.
*
– Har du sett Karl?
Trissan hade kommit inflåsande på Mormors kafé och lagt mobil och filofax på bordet. Den var i rött läder. Therese-Marie Dalin stod det ingraverat i guld på framsidan. Pärmarna kunde bara med svårighet sluta till om innehållet. Förutom att den fungerade som plånbok fanns där kalender, adressbok, fotofickor av plast med bilder på småsyskon, hunden hemma hos föräldrarna och gamla kompisar.
Själv hade Emmy övergått till elektroniska anteckningar. Hennes Palm Pilot låg dock i väskan, en Mulberry i naturfärgat läder som hon fått i julklapp efter att ha övertygat sin mamma om att den var en långsiktig investering. En så dyr väska hade mamman aldrig unnat sig själv. Hon sa det inte en gång utan flera.
Men Emmy tyckte inte att hon var bortskämd. Inte om hon såg sig omkring. Betraktade sina kurskamraters liv. Bilar, utlandsresor, dyrt festande, bostadsrätter kring Botaniska trädgården eller på Karl XI:s eller Karl XII:s gata. Inte många skulle ha accepterat Örn vägen, och själv tänkte hon inte heller bli långvarig där. Hon såg slutet framför sig.
Trissans ögon såg rakt på Emmy, som höll kvar blicken. Tänkte inte vika undan. Inte denna gång.
– Hur så? sa Trissan.
– Jag menar, Karl måste vara en av de sista som träffade Cecilia innan … Vi kanske ska ringa honom?
Dödstystnad.
– Varför det?
Trissan var iskall. Emmy blev röd.
– Tänkte att han kanske vet mer …
– Inte mer än hennes mamma, väl? Henne har jag ju pratat med.
– Hur var hon?
– Lät schyst. Pratade på om hennes hjärnoperation.
– Oj!
Emmy bet i underläppen och kände hur hon vitnade.
– Men hon kommer att bli normal igen, sa Trissan.
Emmy fick en vag känsla av det oerhörda i att inte bli det.
– Men okej, ring du Karl om du vill, sa Trissan plötsligt.
Hon såg konstigt på henne, tänkte Emmy. Kritiskt och strängt.
– Det var ju massor med folk på den där festen på Djingis Khan, började Emmy cirkla för att bli av med obehaget.
– Ja …?
– Kanske hennes ex också.
– Jonathan Lönn, den idioten, kläckte Trissan ur sig. Har du sett honom på länge?
Emmy skakade på huvudet.
– Den idioten, upprepade Trissan, men en aning mattare.
– Men han är snygg, sa Emmy och visste att det var fullständigt ofarligt att säga, ingen skulle koppla ihop honom med henne.
– Tycker du?
Hon avslöjar sig, tänkte Emmy. Trissans ansikte gick med ens i rött.
– Känner du henne som ordnade festen? frågade Trissan, som för att komma bort från ämnet.
Emmy skakade på huvudet.
– Kanske att jag vet vem det är om jag ser henne.
– Någon från Gerdahallen, sa Trissan.
– Ja.
Trissan drog efter andan och lutade sig över bordet.
– Man undrar vad som hände där, sa hon med faktarösten, som samtidigt var sprängfylld av dold nyfikenhet.
Emmy skakade på axlarna.
– Men borde vi ändå inte hälsa på henne?
– Borde vi det? sa Trissan.
– På sjukhuset, alltså, vidhöll Emmy.
– Men hon är ju medvetslös, sa Trissan.
– Men vi kan väl gå dit ändå?
Obehaget att närma sig sjukhuset var rent kroppsligt. Men samtidigt fanns där en lockelse.
Kanske Karl dök upp. Tillfälligheter är livet fullt av.
Men det sa Emmy inte.
Det var en härlig dag som efter en sval och fuktig morgon glidit över i ljummen förmiddag. Nu var det så varmt att ytterplaggen åkt av.
Emmy och Trissan hade kommit överens om att, trots allt, göra ett sjukhusbesök. De peppade varandra för att inte smita. Framför dem låg en uppgift, en läxa, som måste göras för att få godkänt i livet. För att slippa det dåliga samvetet.
Men först behövde Trissan uträtta några ärenden, på så sätt sköt de upp det obehagliga ytterligare en stund. Under tiden skulle Emmy sitta på Eden med sina böcker.
Det uppstod en plötslig tystnad. Mycket mer hade de inte att säga varandra, men ändå kunde de inte skiljas.
Emmy lät cykeln stå. De gjorde sällskap. Gick långsamt. Passerade Gräddhyllan på den smala gatstumpen som blivit gågata upp mot Juridicum. De hade nästan kommit in i den gamla känslan av samhörighet när de nådde Kyrkogatan och hörnet vid Sydsvenskans kundservice, där även Espresso House var inrymt. De väntade i den ljumma luften på att kunna gå över. Trafiken var strid.
Emmy såg inga kurskamrater vid borden utanför. Hon vände sig mot kaféfönstret för en snabbkoll av klientelet där inne, och såg rakt in i en mans ansikte. Han iakttog henne över kaffemuggen.
En ny flirt? tänkte hon. Men känslorna var blandade. Det var definitivt ingen hon tidigare träffat.
Eller hade hon det?
Hon släppte honom och följde Trissan över gatan, in bland träden i Lundagård. Hon var varken smickrad eller upprymd. Snarare en smula frågande. Hon var van vid att bli uppvaktad och kunde kosta på sig att vara mer avvisande än tacksam, och hade även råd att klaga vitt och brett över att hon alls inte ville vara objekt. Men nu sa hon inget. Trissan pratade. Stadsbruset ljöd allt längre bort. De hade just passerat Kungshuset. En grupp studenter stod samlade i skuggan utanför porten i det lutande tornet, två av dem hejade Trissan på. Ett gruskorn hoppade in i Emmys sko. Trissan fortsatte prata, och hon nickade tyst till svar, stannade och tömde skon men vände sig inte om. Mannens blick brände fortfarande i ryggen.