Måndagen den 16 september
DET VAR FÖRST nu han började på riktigt.
Kriminalkommissarie Claes Claesson stod det i svart mot vitt vid hans dörr. Förvisso bara en utbytbar namnskylt av plast, och den var förstås inte ny. Men det var som om han såg den för första gången.
Detta var hans rum, tänkte han och hängde av sig jackan på kroken bakom dörren och kavlade belåtet upp skjortärmarna. Hans plats i den yrkesmässiga tillvaron. Ett trevligt rum i snett västerläge. Inte helt betydelselöst med tanke på alla timmar han tillbringade på jobbet.
Nu skulle han bruka allvar. Den lite avslagna stämning han levt i den gångna veckan hade denna morgon raskt växlat över till dur. Och han hade suttit rak på cykeln och trampat på cykelbanan mot centrum.
Idag skulle han vara med från början. Inte dimpa ner när alla redan hade varit igång i flera timmar. Veronika skulle lämna Klara på Humlan. Hon reste inte tillbaka till Lund förrän på eftermiddagen.
Louise Jasinski tittade på honom från sidan medan de gick mot sammanträdesrummet.
– Kul att se dig här igen, sa hon och nästan log.
Förbluffad tänkte han först släppa ur sig ett syrligt menar du verkligen det? eller något liknande. Han svarade i stället att det verkligen var mycket roligt att vara tillbaka, och drog på smilbanden så långt han kunde. Men han undrade i sitt stilla sinne vad hon egentligen var ute efter. Dels hade han varit igång i en hel vecka, även om det var först idag som han kom direkt på morgonen. Och dels hade hon hittills varit rätt kort och avståndstagande. Hade hon glömt det?
Rapporten drog igång. Helgen hade varit som helger brukar. Fylla, bråk, slagsmål, inbrott, trafikförseelser. Och så en lägenhetsbrand. Sängrökning, trodde Jesper Gren som varit ute på den. Claesson konstaterade förnöjt att det mesta var som vanligt. Som om han inte varit borta en dag.
Den enda, förutom Louise, som i egentlig mening hade ändrat sig var Peter Berg. Han hade alltid gett ett färglöst och tamt intryck. Smälte in i mängden, vilket han hade haft en viss glädje av yrkes mässigt. Han hade alltid gått hem i stugorna. Såg snäll ut, lite valpig. Och frågan var om han inte väckte modersinstinkten hos en del kvinnor. En pojke som kunde ha varit sonen och därmed ett lämpligt objekt för omhändertagande. Nu var det, enligt ryktena, precis vad som skett. Någon hade lagt vantarna på Berg. Och om inte Lundin var helt felunderrättad så var det en Kalmarpolis. Han hette Nicko och hade ett efternamn svårstavat som synden. Dubbelt utsatt, tänkte Claesson. Både bög och invandrare.
Strax före klockan tre ringde Gillis Jensen från Lund. Claessons tankar spretade inledningsvis åt två håll när han hörde den skånska stämman. Var det om misshandeln av Cecilia eller Jan Bodéns dödsfall?
Det var det senare.
*
Christina Löfgren flaxade uppför trapporna i kvinnoklinikens byggnad med kappan som ett segel efter sig. Till tredje våningen skulle hon. Alltid trapporna. Aldrig hissen. Möjligen kunde hon vekna brutalt nyväckt en mörk journatt och kosta på sig ett åk. I varje fall upp.
Det var lunchtid. Hon höll nycklarna till klinikens bil redo i handen. I korridoren utanför personalrummet stod Gustav Stjärne på de ljusgrå linoleumplattorna och väntade på henne. Lysrören blänkte i golven. De blänkte även i hans blonda hår som var en aning långt över öronen.
– Hör av dig om det är något, sa hon hurtigt och gav honom nycklarna.
Men det skulle han inte göra. Det visste hon. Och det var ett problem. Det krävdes mod och mognad att våga blotta sin svaghet. Och bådadera saknade han, såvitt hon förstod.
Oavsett vilken av de sexton mödravårdscentraler under klinikens paraply som han skulle till, så var det snudd på katastrof. I alla fall enligt hennes åsikt, men den delade hon uppenbarligen inte med alla. Arbetsinsatsen skulle bli tveksam, och han skulle utsättas för ett tryck han rimligen borde slippa. Det måste ha blivit kris med schemat, för det var sannerligen inte mycket han hade på fötterna, den unge Gustav, tänkte hon. Antagligen var det någon mer erfaren som hade fått förhinder. Eller inte ville. Så kunde det också bli ibland. Själv tyckte hon att en tur ut i grönskan piggade upp. Att lämna klinikens korridorer och instängda undersökningsrum mot de öppna fälten var vilsamt. Moltigande brukade hon sitta i bilen och lyssna på radio. Hemma var det livat värre.
Mest var det sjukskrivningar. Att vara gravid var förvisso inte en sjukdom men väl ett kroppsarbete. Allt färre arbetsplatser tycktes ha utrymme för någon som inte förmådde gå för full maskin. Illamående, ryggvärk, ankgång, ben som stolpar och dålig sömn på grund av en krängande mage och en kissblåsa som ideligen krävde tömning var knappast förenligt med fullt ös i en slimmad organisation. Anpassning och flexibilitet var ord som försvunnit på vägen.
Ibland tänkte hon cyniskt att hennes uppgift på mödravårdscentralen lika väl kunde ersättas med en stämpel att sätta på sjukintyget. På så sätt var det egentligen ingen fara att skicka ut Gustav. Barnmorskorna hade redan gjort en bedömning. Han behövde bara fylla i papperen.
Men hur det nu var, gick det inte att bortse från betydelsen av det mänskliga mötet. Inte bara för patienten utan även för läkaren. Och ofta kom även annat upp. Kanske något som krävde omedelbart ingripande, en remiss eller en utredning. Eller kanske ett bekymmer som krävde ett välgrundat svar byggt på kunskap och erfarenhet. Mer än vad Gustav kunde bistå med.
Var han rädd för patienterna? Det verkade så. Men samtidigt charmade han många. Det växlade, med andra ord. Hur tokiga ordinationer han än gav, blev en del patienter mycket nöjda. Vilket i och för sig sa en hel del om hur stor betydelse själva bemötandet har.
Hans raka, vita nacke försvann nedåt korridoren. Han gick för att byta om. Hon stod kvar och blängde efter honom. Vad kunde hon göra mer än att vara kritisk? Ingenting, förstås. Det var för övrigt inte hennes ansvar, hon behövde inte lägga sig i.
Och med lite tålamod skulle det väl gå att få fason även på honom.
Hon var hungrig. Plockade ut sin viktväktarlåda ur frysen i personalrummet, där hon hade ett mindre förråd, skar ett snitt i plasten och slängde in den i mikron. Sorlet runt bordet vräkte sig som en vägg mot henne. Hon hade en hektisk om än trevlig förmiddag bakom sig. Många blivande mammor. Barnantalet steg. Man talade till och med om en babyboom. I alla fall en liten en.
Hon funderade över att ta med sig maten och sätta sig vid skrivbordet för att få åtminstone en liten stunds andhämtning innan hon kastades ut i nya medmänskliga äventyr. Det var för patienterna hon en gång i tiden valt vården och inte pappershögarna. Drogs mot det jordnära, det som betydde något. Och det hade hon inte ångrat. Men att träffa många människor slet.
En arbetskamrat drog emellertid ner henne vid bordet. Just som hon satt sig kom hon på det där med bilen och for upp och kastade sig ut i korridoren.
Gustav kom emot henne, ombytt till civilt, han hade gudskelov inte försvunnit.
– Bilen står vid öronkliniken, ropade hon. Det fanns ingen ledig plats runt huset.
Han höjde handen till en vag gest att han förstått. Måhända var han bara blyg? Men nu tycktes kindernas färg rinna till. Och nog log han, fast läpparna var spända. Blev lika förtjust som de flesta över att räknas med. Framför allt de som inte var vana vid det.
Ständigt detta irrande efter bilen, tänkte hon medan hon gick tillbaka och sjönk ner vid bordet. Alltid var det något litet hinder att passera i vardagens ojämna lunk. Men det var som det var, och sådant som inte gick att göra något åt var det lika bra att släppa. Ett så pass enkelt arrangemang som en fast parkeringsplats till landstingsbilen gick uppenbarligen inte att ordna. Därtill var organisationerna för stora och ogenomträngliga. Parkeringsplatserna drevs av en, sjukvården av en annan. Och aldrig möttes de två.
En ny vecka hade dragit igång. Snart skulle hon ta över förlossningssökaren. Hon mådde i största allmänhet rätt bra där hon satt trivsamt inklämd mellan arbetskamraterna. Visserligen var hon tvungen att rafsa ihop material till kvällsmötet som hon i ett svagt ögonblick lovat hålla. Och så skulle hon vara bakjour i hemmet under natten. Det var bara att hoppas att hon fick sova.
Hon hade ännu inte tittat efter vem som var primärjour och skulle vara kvar i huset. På begäran sträckte kollegan veckoschemat tvärs över bordet.
– Bingo!
Han log retfullt. Christina konstaterade krasst att förutsättningarna för en ostörd natt inte var de allra bästa. Kunde i stort sett inte bli sämre.
– Fan!
– Som att låta en blind leda en döv.
Fler roade sig runt bordet.
Ännu en schemamiss, tänkte hon men visste att det var för sent att göra något åt. Hon slarvade alltid med att kontrollera det preliminära schemat. Å andra sidan var någon tvungen att släpa på Gustav. Det må vara hänt. Men att sätta ihop honom med Annika Holt var väl ändå att ta i. Hon var ju knappast heller torr bakom öronen.
Med Gustav Stjärne var det instabilt, minst sagt. Hon misstänkte att kliniken fått ett problem på halsen, men ännu skulle många komma till hans försvar om hon sa något. Tiden var inte mogen. Annika Holt, däremot, kunde en del men var osäker. Fast henne visste man i varje fall var man hade, medan Gustav gled undan. Hal som en badrumstvål och med en uppsyn som om han vore kompetensen personifierad.
Alldeles för hög svansföring, slog hon fast. Men ibland glimtade han till. Märkligt nog.
Hon fick inte ihop det.
*
Återigen stod kriminalkommissarie Claes Claesson utanför Nina Bodéns brunlaserade ekdörr. Han hade tagit bilen, som stod väl synlig precis utanför. Det dröjde.
Var hon inte hemma?
Fönstren var stängda, men varken gardiner eller persienner var fördragna. Likafullt tycktes huset sluta sig. Stängt och ointagligt.
Claesson tänkte att det mindre hade att göra med dödsfallet än med att arkitekturen var bombastisk. Lite i öststatsstil. Taket sköt ut och skuggade fönstren, teglet var mörkt och svårmodigt.
Han konstaterade att någon hade klippt gräset. Hans egen gräsmatta var för övrigt också nyklippt. Det blev gjort i helgen. Förhoppningsvis skulle han slippa dra fram gräsklipparen fler gånger denna säsong. Sensommaren hade obevekligen glidit över i höst.
Nu var nu, och ännu var det milt. Och snart skulle naturen ligga mättad och glödande i väntan på kylan och den långa, vita vilan.
Nina Bodén stod till slut i dörröppningen. Hon var under medellängd. Möjligen såg hon kortare ut eftersom hon var tunn, närmast finlemmad på det där lite torra och bräckliga sättet som åldrande kvinnor kunde vara. Benskörhet och benbrott skulle gissningsvis komma. Hans föreställning styrdes återigen av hans egen mamma. Långt upp i åren skröt modern med att hon kunde bära samma kjol som hon en gång förlovat sig i, trots att hon fött tre barn.
Moderns recept var för övrigt enkelt. Ät aldrig efter klockan sju på kvällen, löd hennes råd. Eller snarare uppmaning. Men förhoppningsvis skulle Nina Bodén slippa bryta benen, det hade varit ett elände med modern på slutet. Först bröt hon ena lårbenshalsen och strax därefter den andra. Men lättheten i kroppen kom väl till pass. Hon kämpade på utan knot och såg till att snabbt komma på fötter igen. Det ingick i hennes överklassfostran att vara tapper. Att inte klaga. Och framför allt att inte ge upp.
För övrigt fanns det inga likheter mellan Nina Bodén och hans prydliga moder, tänkte han och överraskades ånyo av det ljusa vardagsrummet. Solen flödade in från trädgården och reflekterades mot de vita väggarna. Inredningen var hemtrevlig.
Nina Bodén stod nu mitt i rummet. Axlarna sluttade osäkert. Kläderna var enkla och bekväma utan egentlig passform. Långbyxor och tröja. Hon skulle ha mått bra av lite hållningsgymnastik. Det var återigen moderns röst: Upp med hakan, räta på ryggen, in med magen och ut med bröstet! Och glöm inte att titta rakt fram. Aldrig i golvet!
Återigen var han budbärare. Nina Bodéns ögon studsade vettskrämt mot honom när han sa som det var.
– Strypt …?
Hon slog ner blicken och vitnade. Segnade sedan ner i fåtöljen och blev sittande som en darrande fågelunge ytterst på dynan.
– Hur det har gått till i detalj vet man ännu inte, sa Claesson.
Även läpparna hade vitnat. Hon hade sparkat av sig de vita Scholltofflorna. En fotbeklädnad för vårdens folk, tänkte Claesson när han såg dem på yllemattan. Nina Bodén tittade ner på tårna, eller var hon nu fäste blicken. Inåt förmodligen. Håret föll fram och dolde ansiktet. Luggen var tunn och tvärklippt, liksom resten av det matta cendréfärgade håret som nådde till hakspetsen.
Han behärskade numera konsten att inte hemfalla åt allmänt överslätande babbel. Så han satte sig i soffan, precis som förra gången. Vi intar gärna våra platser, tänkte han, rätade till jeansbenen över knäna och lutade sig sedan fram och knäppte händerna.
Han väntade.
Svårast var att skapa ett förtroende och en begriplighet byggd på enbart antaganden. Rena gissningar rentav. De visste inte så mycket ännu. Det var lockande att flyta iväg i allmänna spekulationer och sedan toppa det hela med lösa fraser om hur det brukade vara. Mest för att ha något att säga. Och för att ge folk vad de ville ha. Ett riktigt svar. Konkret och begripligt.
Frågorna som följde var nämligen sällan lätta att parera.
– Varför just han? mumlade hon.
På det kunde han förstås inte svara. Lika lite som på nästa fråga han visste skulle komma.
– Men varför där? I Lund. Det måste vara ett misstag.
Katastrofens inneboende konflikt. Som att hoppa mellan isflak, tänkte han. Det fanns egentligen bara en framkomlig väg, och den var enkel. Men ändå svår. Ärlighet och tid. Säga som det var utan att förstöra utredningen. Inse att människor inte är datorer.
Medan han lät tystnaden falla kunde han inte låta bli att försöka gissa vad Nina Bodén nyligen ätit. Lukten kom från köket och var inte påträngande. Kanske fiskbullar. Han hade inte ätit fiskbullar i hummersås sedan han var student. Billigt och gott med kokt potatis till. Och synnerligen lättlagat.
Hon snöt sig och tittade på honom under lugg.
– Rättsläkaren har undersökt din make extra noga, sa han med betoning på extra. Han tror att din man kan ha blivit strypt bak ifrån. Exempelvis av en arm som klämde åt halsen.
Han sa inte att det kallades mugging, att offret svårligen kunde försvara sig trots att dödsångesten ofta får krafterna att mångdubblas. Han gick inte in på detaljer. Han fick förklara i den takt som hon var beredd att ta emot svaren.
Rättsläkaren hade funnit småblödningar i halsmusklerna och punkt blödningar i ögonen och lite hudavskrap i ansiktet. Inte mycket. Inget som skulle stå på egna ben i rätten. Inte utan annan bevisning.
– Allt är jättekonstigt! En städskrubb är ju ett märkligt ställe att dö på.
Claesson nickade men hade varit med om ännu underligare platser. Ett skafferi, bagageutrymmet på en bil, lekstuga, älskarinnans säng. Det senare var kanske inte så märkligt, vid närmare eftertanke.
– Och så detta. Ni menar alltså att han har blivit mördad?
– Det kan inte uteslutas, sa Claesson.
Dessa garderingar, tänkte han. Han var full av dem.
– Jag vägrar att tro på det.
Rösten snärtade envist.
Han kommenterade det inte och hörde magen kurra ljudligt, men hoppades att hon inte hörde det. Han hade slarvat med maten och bara tagit en macka till lunch och var nu utsvulten.
– Du menar alltså att jag ska säga till barnen att deras pappa har blivit mördad!
– Tycker du att det känns bättre om jag pratar med dem?
– Nej, herregud! utbrast Nina Bodén och tystnade sedan tvärt.
En mjuk duns hördes. Hade hon katt? tänkte Claesson.
– Vem skulle vilja ha ihjäl Jan? fortsatte hon tvivlande.
Men ändå lät hon inte helt överraskad. Snarare en smula nyfiken.
– Det måste vara ett misstag. De har tagit fel. Absolut är det så, argumenterade hon vidare.
Hon utgår från att det är flera gärningsmän, tänkte han. Förmodligen ett slentriantänkande påverkat av massmedia. Allt tycktes ske i grupper. Gängbråk och gruppvåldtäkter.
– Det går inte att svara på just nu. Vi måste utreda mer först. Därför undrar jag om din man hade några ovänner eller var inblandad i någon typ av konflikt?
Hon stirrade återigen tomt ner i yllemattan under soffbordet. Den var ljus och bordet hade glasskiva, så han såg hennes små, trubbiga fötter i mörkblå sockor genom bordet. Hela hon var mörkblå. Det var hon visst förra gången också.
Återigen ljud som från ett angränsande rum. Som när någon vänder sig i en säng. Var de inte ensamma? Eller var katten instängd?
– Nej, sa hon bara och skakade på huvudet.
Några fiender kunde hon alltså inte komma på.
– I alla fall hade han inte några ovänner som bor i Lund. Inga vänner heller. Vi känner inte några i Lund.
Vilket gjorde det hela märkligt, det höll han med om.
– Och när jag tänker på det så måste det vara rånare, fortsatte hon, och rösten var både stadig och bestämd.
Claesson tittade oförstående på henne.
– Kan du utveckla det närmare?
– Väskan är ju borta.
Han nickade och kände sig fånig. Visste inget om någon väska. Rapporten från Lund hade inte varit så detaljerad.
– Vet du vad väskan innehöll?
– Kalsonger att byta med, ren skjorta, necessär, kanske en bok. Fast den var väl snarast full med smutstvätt om den försvann på måndagen. Han åkte ner på söndagen, sov på patienthotellet natten till måndagen. Och det vet jag säkert. Jag pratade med honom på söndagskvällen och på måndagen sedan med människorna i receptionen på hotellet när han inte kom hem.
– Väskan innehöll inget mer?
– Jag vet inte. Det var inte jag som packade den.
– Och nu är den borta?
– Ja.
Var det ett rån så blev bytet magert, tänkte han. Nina Bodén hade spärrat alla bankkort så fort det stod klart att maken inte kom hem som han skulle. Hon var en ordentlig kvinna. På så sätt hade hon även hindrat dem att spåra Jan Bodén. Nu spelade det ingen roll, men om han varit i livet hade han kunnat lämna ledtrådar i form av kreditkortsbetalningar på bensinstationer, matställen, hotell eller vid köp av resor.
– Polisen i Lund har hittat en lapp med ett nummer. Jag vet att de bett dig att fundera över om du kände igen siffrorna.
– Jag kan inte hitta numret i vår adressbok. Inte i Jans heller. Har faktiskt ingen aning om vems det är. Tyvärr.
Hon knep om obehaget att man hittat ett främmande telefonnummer i makens fickor.
– Ni hittar väl den som gjort det?
Inte ens det kunde han lova.
– Vi gör så gott vi kan, sa han och reste sig och gick mot hallen.
Innan hon sköt igen ytterdörren efter honom såg han att sovrumsdörren tvärs över hallen var stängd.
Hade den varit det när han kom?
Det var svalt ute. Han vred om bilnyckeln och gled sakta fram. Såg en herrcykel lutad mot husgaveln halvt gömd bakom buskarna.
Så hon hade ställt undan makens cykel. Tålde väl inte att se den, tänkte han, likväl smått förbryllad.
*
Hon måste ut.
Det fick bära eller brista. Om inte annat behövde hon få hem lite mjölk.
Nina Bodén trädde fötterna i de ingångna svarta skorna utan snörning och trippade iväg med blicken stint i marken. Försökte bortse från att folk såg henne. Att deras ögon for som svetslågor runt sorgen.
Och då visste ändå ingen vad som egentligen hänt. Bara om den där tumören. Och att det gissningsvis var hjärtat.
Under normala omständigheter hade hon betett sig tvärtom. Nickat till höger och vänster. Det var i så många hem hon varit, hon kunde knappt hålla reda på alla. Hembesök och sjukbesök. Så många förtroenden hon fått att vårda i det tysta. Klivit över tröskeln, varit varsam, för skinnet är tunt när man inte reder sig själv. När det privata ligger uppsprättat och blottat krävs både mildhet och vanlig artighet.
Ibland var det så tätt och kvalmigt när hon kom innanför dörren hos folk att hon önskat att hon sluppit. Att hon hade valt ett annat arbete, kanske vid en maskin. Hon försökte skjuta undan alla dessa händelser hon samlat. Gick i skogen, målade och bakade. För glömma gick inte. Och hur det nu var bleknade det mesta ändå. Varje distriktssköterska bar på sin beskärda del. Hade varit åsyna vittne till ensamhet, torftighet och oförmåga att stå bi. Men inte var det kärlekslöshet hon främst hade sett. Möjligen tafatthet, rädsla och låsning vid gamla konflikter.
Och nu var det hennes eget liv som låg där till allmänt beskådande. En myndighet hade knackat på. Övermakten hade hon ingenting att sätta emot.
Gick alltså där på trottoaren både sargad och drabbad. Var inte längre den som kom. Utan den som öppnade och släppte in, om än motvilligt. Polisen.
Vimmelkantig försökte hon andas rytmiskt. Men det blev ängsligt och räddhågset högt upp i bröstkorgen.
Jag är rådlös, tänkte hon. Jag kan bara vara. Det finns inget att göra. Inte ett enda dugg.
Så kom ilskan. Slog ner mitt i vanmakten och bildade en djup och sårig krater.
Varför i helvete kunde han inte dö på ett vettigt sätt! Han skämde ut henne det sista han gjorde!
Kvävda känslor ville upp, men hon svalde och snörde ihop. Förnam doften av fuktig gräsmatta. Besinnade sig en smula. Hoppades att nästa våg inte skulle komma direkt efter, för då fick hon vända hemåt. Försökte fösa grumset framför sig, åtminstone tills hon gick hem. Kunde ta en extrasväng längs skogsstigen och passa på att lipa. Kanske yla rakt upp mot tallkronorna.
Hemma var hon tvungen att trycka ner det mesta, en nära nog omänsklig balansakt.
Hon fick se till så att hon inte förlorade allt.
Gräslukten blandades med en svag fläkt av rosor, en sen sort som blommade vid havet. Nätterna var kyliga men ännu inte kalla. Vattnet magasinerade värme. Doften kröp försiktigt in i näsborrarna. Och gräset, friskt och ännu fuktigt. Hon sneglade åt sidan. Långa strån låg avklippta i trädgården.
Så han kör inte över gräsmattan så ofta, tänkte hon. Ojämn och full av mossa. Men ringblommorna och astrarna var vackra längs trädgårdsgången.
Det var förbi kommissariens tomt hon gick. Hade förstås gått där många gånger förr. Hon höjde nu blicken försiktigt, ifall han var ute. Ansträngde sig att se ointresserad ut. Som vem som helst. Men vem som helst hade förmodligen tittat ogenerat över staketet. Njutit av anblicken av trädgården. Varför annars bemöda sig om beskärning, klippning och prydliga rabatter?
Fylld av normalitetstrots vred hon därför hela kroppen mot det grönmålade staketet. Kommissariens trähus låg upptryckt en bit in på tomten. Det visste hon förstås också. Men nu väckte det ett annat intresse. Eller snarare ägaren.
Trivsamt boende, konstaterade hon. Men en hel del att sköta om. Målad trävilla med sadeltak och spröjsade fönster och ett vingligt garage invid. Garaget törstade efter färg. Fönstren var inte underhållsfria, som deras. Men charmigt. Hon hade hellre velat ha ett sådant hus, men det ville inte Jan.
Hon såg barnet tulta runt på gräsmattan framför villan. Flickan försökte skjuta en trävagn framför sig på den knaggliga gräsmattan. Upp och ner för tuvorna, men körde mest fast. Och nu skrek barnet.
Nina Bodén skyndade på stegen och var förbi tomtgränsen innan Claesson fick syn på henne.
Hon lät benen gå ända fram till ICA. Högg en varukorg och gick mot färdigrätterna.
Och hon var förvisso inte strandsatt. Inte som människa. Inte som kvinna heller, för den delen. Men det var inte längre lika angenämt – något annat ord kom hon just inte på – och inte lika värmande med Pierres famntag och bligande på henne.
Jag tar en ostkaka också, bestämde hon och for därefter tillbaka till mjölkdisken efter grädde. Fullprocentig. Och jordgubbssylt.
Märkte plötsligt att någon närmade sig henne bakifrån. Någon storväxt. Kerstin Malm, Jans rektor.
Paniken växte i bröstet.
Tänk bort städskrubben, manade hon sig själv. Säg inte ett ord. Veckla inte in dig. Och framför allt, säg inget mitt på ICA! Lailas dotter satt i kassan, det såg hon när hon gick in. Flickan var förvisso en smula senfärdig av sig, även om hon var noggrann och väldigt rar, men man visste aldrig vad hon for hem med.
– Ledsamt.
Ordet föll som ett mjukt moln. Det var allt Kerstin Malm sa. Och hon lät bli att lägga huvudet på sned, så Nina förmådde trots allt hålla strupen öppen och ögonen torra. Ingen gråt behövde komma ut.
– Vi saknar Jan, fortsatte Kerstin Malm med samma osentimentala men ändå varma röst. Och vi tänker på dig, det ska du veta, sa hon och la handen på Ninas axel, nickade med sorgsna ögon och fortsatte sedan lugnt vidare mot grönsakerna.
Nina Bodén stod häpen kvar och försökte sansa sig.
Rektor Kerstin Malm är en bra person, tänkte hon stilla. Även om Jan inte alla gånger prisade henne där hemma. Malmen, regalskeppet, maktmästaren, subban och allt vad han kallat henne under årens lopp. Framför allt då, när beskyllningarna haglade.
Men det var länge sedan. Så olika det kan vara, tänkte hon nu. Kerstin Malm begrep att närma sig en människa i stor sorg utan att tränga sig på. Utan att själv ta hela utrymmet. Eller smita undan.
Det var först när Nina Bodén åter var i höjd med kommissariens trädgård som nästa tanke slog ner.
Skulle hans arbetsplats komma att dras in i utredningen?
Skulle folket på skolan förhöras, nu när det inte längre var en vanlig dödsorsak? Inte en sjukdom utan ett …
Nej, det ordet förmådde hon ännu inte ta i sin mun.
*
Christina Löfgren var ute i sista minuten igen, fast hon inte tyckte om det. Hon ville helst ha kontroll och undvika att göra bort sig.
Under eftermiddagens lopp hade hon mellan sina åtaganden på förlossningen, som låg på nedervåningen, lyckats smita upp på sitt rum på tredje våningen tillräckligt många gånger för att plocka ihop ett material till kvällens föredrag. Det var i och för sig inget märkvärdigt, bara det vanliga måndagsmötet med kollegorna. Men lite föreberedelse krävde det ändå. Och helst lite siffror, gärna på en overhead. Att lägga in dem i datorn vore i ambitiösaste laget.
Hon stod nu och funderade över inledningen till sitt anförande medan hon studerade värkarbetet, reaktionen från barnet på kurvan och den allmänna stämningen i förlossningsrummet hon blivit kalllad till. Var pappan livrädd? Han såg så allvarlig ut. Ville han få förlossningen överstökad, helst med kejsarsnitt, eller var han full av förtröstan?
– Det ser bra ut, sa hon efter en stund, nickade och lämnade dem.
På expeditionen var det tomt. Hon såg Gustav Stjärne följa med en barnmorska in på ett rum längre bort i korridoren. Strax därefter kom en undersköterska ut därifrån.
– Vad var det?
– En blödning. Men hon har inte ont och inga värkar och är fullgången, så hon kommer nog att gå hem.
Den berömda slemproppen, tänkte Christina. Den slemmiga blödning som fick mammor att hoppas att det äntligen skulle hända något. Men det behövdes värkar också, annars gick det inte. Och de kunde dröja.
Inget märkvärdigt, Gustav klarar det ensam, tänkte hon och satt kvar. Grunnade fortfarande på hur hon skulle inleda kvällsmötets anförande. Brukade inte haka upp sig särskilt mycket, men hon var väl medveten om att ämnet dels hade låg status eftersom det inte var någon kirurgi inblandad, dels låg långt ifrån de flesta av kollegornas referensramar. Hon ville inte verka löjlig. Ett innehåll man skämtade om smittade av sig på den som presenterade det. Och man skojade hellre om det diffusa, det psykologiska, det svårtydda, än om det tydliga. Sällan om cancer och massiva blödningar. Hon ville vara trovärdig. Få dem att vakna.
Kropp och själ som en enhet. Det var svårt.
Hon blev hämtad till ett annat förlossningsrum. Den födande kvinnan låg tyst och blundade, som innesluten i sig själv, och väntade på nästa värk. Ansattes så av smärtan, av kraften som vred henne, och hon kastade sig bakåt i en vid båge och skrek rakt ut.
– Lägg dig ner!
Barnmorskans uppmaning var brysk. Kvinnan var bortom kontroll.
– Lägg dig ner, upprepade barnmorskan. Böj huvudet framåt. Inte bakåt. Pressa nedåt!
Barnmorskan särade blygdläpparna för att se hur långt huvudet trängt ner. Christina såg på remsan att ljuden hämtade sig mellan värkarna, men det var en förstföderska och det skulle ta tid. Huvudet stod en bit upp. Och helt vackra var inte ljuden.
Hon gick ut för att hämta Gustav Stjärne. Det var bra om han var med, även om det på många sätt var enklare utan honom. Han stod liksom mestadels i vägen.
På expeditionen var det folk.
– Hur var det med blödningen? frågade hon.
– Hon går hem, sa barnmorskan innan Gustav hann svara. Hon får komma tillbaka när hon har värkar.
Gustav förblev tyst, bläddrade tafatt bland mödravårdspapperen och gick för att diktera. Christina följde efter och ställde sig i dörren.
– Är det något du undrar över?
Hon ville ge honom en chans att fråga utan att göra bort sig inför barnmorskan.
– Nä.
Han sänkte nacken och såg ner i papperen. Satte en kråka i diagnoslistan som skulle gå till sekreteraren, men väntade med att sätta på diktafonen så länge hon stod kvar.
Osäker, tänkte hon. Kände igen symtomen. Behövde lugn och ro för att tänka, och helst ingen som lyssnade.
– Ljuden är sämre. Jag vill att du kommer, sa barnmorskan som kommit från rummet hon nyss lämnat.
Barnmorskan var också ganska ny och osäker. Det var bra att hon sa till.
– Kom med, sa Christina till Gustav, som släppte diktafonen.
De klev in. Rummet vibrerade av oro. Den födande kvinnan hade just överlevt en värk och sjönk tillbaka mot kudden, alltjämt blundande och sökte med handen efter lustgasmasken. Tryckte den mot munnen, drog några djupa och giriga andetag och trodde sig kunna försvinna in i dimman. Men reglaget var omställt. Enbart rent syre flödade genom masken för att mildra för barnet.
Gustav Stjärne hade ställt sig snett bakom Christina. Det var som om han behövde ha henne framför sig som en sköld. Hon iddes inte dra fram honom. Framfötterna fick han allt ta och visa själv.
Ännu fanns ingen anledning att ingripa. Både barnmorskan och den blivande modern kände sig trygga av att hon var där. Naturen var duktig. Det var en konst att gå in vid rätt tillfälle. Inte störa det som fungerade av sig självt. Men heller inte vänta för länge. Erfarenhet, tänkte hon. Inget annat hjälpte. Förstod på så sätt Gustav Stjärnes osäkerhet. Den var befogad. Det tog lång tid att träna upp sig. Många timmar vid sängar med kvinnor i vånda. Situationer att lösa, på ytan likartade, men i praktiken var varje fall unikt. Handgrepp som växlade vant och säkert, som urskilde det normala och det som var avvikande.
Höll Gustav på att svimma? Det var oroväckande tyst bakom henne. Hon vred på huvudet, såg honom i upprätt ställning. Tryckte fortfarande bakom hennes axel. Hon nickade till honom och fick en ögonblinkning till svar. Vände huvudet mot sängen och CTG-apparaten med kurvan som avläste barnets tillstånd. Tänkte att det var då märkvärdigt vad det var lätt att reta upp sig på somliga. Den malande irritationen började kravla fram. Den hon borde hålla sig för god för att släppa lös. Men det gick inte att stå emot.
Varför skulle han till varje pris bli gynekolog! En svår specialitet. Hade han förstått det? Det krävde vett och sans, självkännedom och uthållighet. Och dagens kvinnor ställer krav. De har ingen anledning att inte göra det.
Och så måste man vara beredd att ingripa snabbt. Inte fastna med fötterna i golvet och stå och glo.
Eller än värre, smita iväg.
Nu kunde han, till exempel, ha ställt sig närmare sängen så att han såg bättre. Det gav ett mer engagerat och vetgirigt intryck. Hon lät fortfarande bli att säga till honom. Passade sig noga för att bli som en morsa som puffar fram sitt blyga och ängsliga barn. Det var inte synd om honom. Det borde inte vara svårare för honom än för någon annan att lära upp sig. Han, om någon, hade dessutom uppbackning. Både nerifrån och uppifrån. Sköterskor och barnmorskor som pysslade om honom. Blond och osäker, det fick modershjärtan att vekna. Kanske inte allas men tillräckligt mångas. Så var det alltid. Och den röda mattan hade redan rullats ut. En av de kvinnliga underläkarna hade sett Gustav komma ut från Eskil Nordins rum, och han såg minst sagt belåten ut.
Docenten hade förberett en plats. Det var bara att fundera över villkoren.
Själv hade hon inte sett skymten ens av några mattfransar. Så olika kunde det vara. Gustav var, osannolikt nog, utvald. Vilket i och för sig inte borgade för att valet var rätt.
Temperaturen hade stigit i förlossningsrummet. Värmelampan över barnbordet var påsatt. Torr värme. En vit frottéhandduk väntade på den lilla kroppen. Det rostfria rullbordet stod färdigdukat bredvid förlossningssängen. Grön duk, skål för placenta, navelband, sax och peanger.
Allt var ljust och nytt. Barnet skulle välkomnas till en värld som var skinande blank och utan repor. En nyrenoverad förlossningsavdelning.
Fadern var fortfarande som avskuren. Satt nu framåtlutad i fåtöljen och studerade sina egna skor. Hade förmodligen hjärtat i halsgropen. Var kanske inte ens barnets far. Eller så var han det, men relationen var bruten.
Vad visste hon? Mer än att det kunde vara väldigt olika.
*
Ljus som på en altartavla. Himmelskt och upplyst.
Men nu inte fullt lika skarpt som tidigare. Inte lika isande vitt.
Det skar ändå rakt in i huvudet när hon försökte öppna ögonen. Men det kom bara från ett håll.
En lampa. En tänd lampa. En tänd lampa som var varm.
Ta bort den, tänkte hon och slöt ögonen, och då försvann skenet. Blev bara kvar som ett rött fält.
Långt bort hördes en röst. Gungande, viskande ord. Ljusa och lena.
– Cecilia, hur har du det idag, min vän?
Rösten var varm. Rösten tyckte om henne. Inte mamma. Den goda fen. Men mamma tyckte också om henne.
– Du vill kanske vara ifred med henne, sa fen och strök henne mjukt över pannan.
Någon harklade sig. Det lät som en man. Fen var alltså inte ensam. Hon blev lite nyfiken. Ville titta. Försökte häva upp ögonlocken, men då var det skarpa ljuset där igen. Stack till som en vass syl. Så hon knep ihop.
– Oj, vad du rynkar pannan, sa den goda fen. Du gillar visst inte lampan. Vänta här så ska jag vrida undan den.
Fen förstod! Fen förstod allt. Hon slapp hålla emot det onda med armar och fingrar, slapp krampen i lemmarna.
– Nu sätter jag mig här borta, om det är något, sa fen till den som hon ännu inte fått syn på.
Hon hörde fraset när fen försvann. Men mest var hon upptagen av att lyssna efter den där andra. En stol gnisslade och en rullvagn skrapade. Eller om det nu var tvärtom. En stol skrapade och en rullvagn gnisslade, hon kunde inte hålla reda på ljuden så noga.
Något mörkt föll över henne. En skugga. Nu skulle det kanske inte ila lika smärtsamt i huvudet om hon tog sig för att titta upp.
Alltså försökte hon bända upp ögonlocken. Det var trögt, men det gick.
Först hamnade hon i dis och dimma. Blinkade sakta bort suddet. Upp och ner med fransarna. Och runt, runt med ögonen som rullande klot.
Hon hade lärt sig hur man gjorde.
Fastnade sedan mot en kropp i vita kläder. Fen hade också vita kläder, men denna kropp var större. Och bredare. Letade efter ett huvud. Högt upp skulle det sitta. Bit för bit lyfte hon ögonlocken. Upp mot den där vita kroppens övre ände.
Därifrån kom ljud. Försiktiga och mjukt mumlande.
– Cissi!
Cissi? Vem var det?
– Cissi, viskade rösten igen, nästan gråtmilt.
Cissi hit och Cissi dit!
Hon mindes. Och blev förnärmad.
Det var länge sedan hon hette Cissi.
Numera hette hon Cecilia.
Gjorde hon inte det?
Jo, minsann!
Det borde han veta. Det borde alla veta.
Hon måste försöka hålla fast det där ansiktet. Så att hon kunde se honom. Det var i varje fall inte en fe.
Men kanske en drake?
Nu var hon allt bra rolig!
Tog sats och fick upp ögonlocken. Men de föll ner som tunga presenningar.
Med en ny kraftansträngning spärrade hon upp ögonen. Såg rakt fram. Och sedan uppåt.
Det var han.
Vill inte, vill inte, vill inte! Klangen ljöd inne i huvudet, ekade utan att klinga av.
Mindes inte namnet för blodet rann hit och dit i kroppen. Och det mesta hamnade i huvudet. Stockade sig där och blev tjockt och trögflytande. Dunkade och bankade otäckt.
Hon ville springa. Rusa rakt ut. Komma undan.
Men hon var fast. Kedjad till händer och fötter. Stum och tung.
– Hon är visst lite orolig.
Det var fens röst. Hon hade kommit för att rädda henne. Lyfta bort henne.
– Sätt dig här och vänta en stund. Det lugnar nog ner sig, sa fen.
Men nej! Det var fel, fel, fel! Säg åt honom att försvinna.
Snälla …
Nu hör hon honom inte. Kanske gick han.
Hon andas lugnare. Skönt.
Det rinner i huvudet, som av vatten. Porlar istället för pumpar klibbigt och tjockt. Och det kommer bilder. Filmbilder.
En harkling hörs från sidan. Han är kvar!
Hon försöker titta på filmen ändå, men den kommer inte upp. Inte den hon vill se med en klar och vacker himmel och ett gnistrande hav.
Det rullar fram något annat. Ingen bra film.
En dålig.
Och otäck.
Den vill hon inte se. Inte nu igen. Den vill hon glömma. För alltid.
*
Hon skulle alltså prata om något så svårt som skeenden under ytan som varken syntes eller gick att operera eller medicinera bort. Om smärtan i ett fullständigt normalt underliv. Sveda och en brännande plåga som fick unga kvinnor att tappa tron på sig själva. I varje fall på sin förmåga att i kärlekens rus och hetta ta emot en manslem.
Christina Löfgren värjde sig redan nu för de närmast osynliga men förgörande hånflinen. Kollegorna skulle, i varje fall några av dem, visa ett artigt ointresse. Om inte annat som försvar mot egna inre tabun. Och mot vanmakten. Men hon kanske hade fel.
Alla hade mött dessa unga patienter och försökt behandla efter bästa förmåga. Prövat salvor och antibiotikakurer, men inget hjälpte. Och patienterna kom tillbaka. Gång på gång, ibland akut.
Hon hade varit ute och smuttat på kaffet och sedan återvänt till förlossningsrummet. Lät nu blicken växla mellan remsan från CTG-apparaten och magen som toppade sig. Krystvärken gled snabbt över. Alla dessa korta men regelbundet återkommande kontraktioner hade på sikt trots allt gjort nytta. Samtidigt var de skonsamma mot barnet.
Men det tog tid. Och den seglivade smärtan tärde på orken även om krafterna inte var helt slut. Och barnmorskan gjorde vad hon kunde, ledde oförtröttligt kvinnan framåt. Lugnt och bestämt höll hon modet uppe.
Snart ska ett barn födas. Och det kommer att gå bra, tänkte Christina. Hon var inte oroad. I så fall mer fundersam över om hon skulle underlätta med en sugklocka.
Men ännu fanns ingen anledning att vara klåfingrig och störa naturens gång. En optimistisk och samtidigt rofylld stämning vilade i rummet, trots kvinnans återkommande smärta. Så här hade hon stått så många gånger att hon för länge sedan tappat räkningen.
Hon hade förmånen att ha ett arbete där hon fick delta i livets mest storslagna drama, och det var hon tacksam över. Hon tog det aldrig för självklart. Drevs, liksom barnmorskorna, av dessa kickar. En ny liten människa på jorden. Barnmorskorna klagade sällan. De hade valt sitt yrke med omsorg.
Hon fäste blicken vid skötet som blottades mellan benstöden. Bäckenet som vidgats generöst av att benen fallit tungt åt sidan.
Den blivande pappan hade piggnat till och hävt sig upp ur fåtöljen. Men han närmade sig inte sängen. Stod avvaktande en halvmeter ifrån, men hon uppmanade honom inte att komma närmare. Det fick i så fall barnmorskan, som kände paret bättre, se till. Kanske var han inte önskad. Kanske modern ville hålla distansen. Kanske en faderskapsbestämning var planerad när barnet väl var fött.
Värkarna tycktes hålla i något längre och barnet återhämtade sig fortfarande hyggligt i pauserna. Och så kom nästa krystvärk, som en urkraft, förstärkt och förlängd av barnmorskans entusiasm och uppmuntran. Kvinnan högröd och svullen i ansiktet, munnen stängd, hon höll luften inombords och sköt på. Och det smittade, tänkte Christina. Det spelade ingen roll hur många förlossningar hon närvarat vid; likafullt stod hon där och höll emot den egna lusten att krysta med.
Äntligen hittade kvinnan rätt. Barnets huvud sjönk med ens. Nu var det bara en kort bit kvar.
– Jag behövs inte längre, viskade hon till barnmorskan och smet ut.
Det räckte med att Gustav stod kvar där inne och hängde, tänkte hon.
– Du har telefon, sa en undersköterska som lagt luren på bänkskivan.
Det var Veronika Lundborg.
Har egentligen inte tid, tänkte hon och fick samtidigt dåligt samvete. Det var tungt för Veronika.
Hon slet upp almanackan samtidigt som Ester stod med blod på den vita rocken och gestikulerade.
– Hej, sa Christina korthugget i luren.
– Hej, hördes Veronika matt och långt borta. Stör jag?
– Kan jag ringa dig senare?
– Visst!
Hon slängde på luren och följde med Ester in på en annan sal. En moderkaka som inte släppt.
Den nyförlösta kvinnan var blek om nosen och maken ännu blekare men med lyckliga ögon ner i barnets ansikte. Christina knöt raskt på sig plastförklädet och drog på sterila handskar. Noterade att inte enbart modern bleknat. Även Ester såg håglös ut. Kanske är hon gravid, tänkte hon.
Christina virade navelsträngen om handen för att få ett bra grepp och var inställd på att bara göra ett snabbt försök. Ester hade redan gjort vad som förmodligen gick att göra. Modern hade blött rikligt och var vit som lärft. Väggklockan visade halv fem när hon långsamt drog i olika riktningar, utan att rycka så att navelsträngen gick av. Men kakan satt där den satt. Kvinnan måste sövas.
Annika Holt har kanske kommit, tänkte hon. Kanske kunde hon hämta ut moderkakan i operationssalen? Själv behövde hon kila iväg till mötet.
Eller Gustav? En manuell placentalösning borde han hunnit lära sig.
Hon slet av sig handskarna.
Utanför stod Gustav och hängde. Kvinnan på åttan var nu lyckligt förlöst.
– Vad bra att jag fick syn på dig, sa hon lika hurtigt som hon brukade när hon talade till honom.
Som till ett barn. Eller en hund.
– Kan du göra en manuell placentalösning?
Han tycktes rygga tillbaka, men det valde hon att inte se. Hon tolkade tystnaden som ett ja.
– Bra! Ring narkos och gå in och prata med patienten. Men vänta inte!
Han stod, trots den tydliga ordergivningen, kvar med hängande armar.
– Men sätt igång!
Med olusten växande inombords segade hon sig uppför trapporna. Ringde för säkerhets skull förlossningen när hon stod på sitt rum. Fick inte tag i Ester men väl i en annan barnmorska. Meddelade att de skulle höra av sig om det blev något krångel. Vilket hon i och för sig knappast behövde säga till om. Det var klart att de hörde av sig om det behövdes.
– Annika Holt har precis kommit, sa barnmorskan.
– Bra.
Då kan jag släppa placentalösningen, tänkte hon och plockade ihop overheadbilderna och forsade sedan vidare till föreläsnings salen.
På bordet utanför stod brieost, päron och bubbelvatten upp dukat. Klockan var nu kvart i fem, drygt. Kollegorna skulle inte komma i tid, det visste hon. Det gjorde läkare aldrig.
Chefen lät meddela genom sekreteraren att han inte skulle dyka upp. Han sa i alla fall till, och det var bra, tänkte hon. Annars hade hon gärna sett honom där. En av överläkarna kom farande, skar en stor bit av osten, tog ett päron medan han ursäktade sig för att han dessvärre inte kunde stanna och lyssna. Det var än det ena, än det andra där hemma att styra med. Hon nickade stumt. Det var lika bra att vara realist. En enkel ostbit hade större attraktionsvärde än det hon hade att säga.
Men när den fjärde kollegan kom farande mot ostbrickan och med ett urskuldande leende meddelade att han egentligen velat stanna, kunde hon inte hålla sig.
– För min del är det i så fall bättre att du inte visar dig alls.
Han skrattade åt skämtet, som inte var ett skämt, men stannade lika fullt inte.
– Då blir det väl bara vi, sa hon till slut till den lilla skara på fyra personer som återstod.
Just då öppnades dörren och Gustav klev in.
– Vad gör du här?
Han hade vett att rodna.
– Ville lyssna, sa han.
Hon frågade inte mer. Antog att han lastat över placentalösningen på Annika. Men han borde i så fall ha stått med. Alla undervisningstillfällen var värdefulla. Och så intressant var, trots allt, inte hennes föredrag.
Efter hand som hon redogjorde för den nyligen organiserade verksamheten för kvinnor med samlagssmärtor, steg temperaturen i salen. Fler droppade in och till slut var nästan hälften av stolarna upptagna. Ett genuint intresse och många frågor, vilket hon inte hade förväntat sig.
Tillfreds sprang hon sedan ner till förlossningen. Allt syntes för tillfället vara under kontroll.
– Hur gick det med moderkakan? frågade hon Annika.
– Bra, sa hon.
– Och Gustav?
– Tyckte att han kunde få lyssna på dig istället, sa hon.
Det var meningen att det skulle låta generöst, det förstod Christina, men hon uppfattade ändå den snabba rörelsen i munvinkeln.
– Så du ville inte ha honom med?
Annika Holt blev blodröd.
*
Det var på Parentesen det hände, för länge sedan nu. Hon hade försökt glömma.
I en studentkorridor i ett av de två bågformade husen placerade mitt emot varandra med en sliten gräsmatta emellan. Grå byggnader som i all anspråkslöshet låg mitt i centrum halvt dolda av höga kastanjer och en smula skymda av Dackegården och Korpamoen, smålänningarnas klassiska studentfästen.
Hon hade redan flyttat runt en del och började för övrigt känna sig en aning för gammal för korridorboende, så hennes förväntningar var lågt ställda. Men ändå var hon tacksam över rummet.
Redan andra dagen blev hon överrumplad.
Det skedde i det gemensamma korridorköket som vette ut mot innergården. I mitten stod matbordet med rödrandig vaxduk. I vardera änden av köket fanns skåp, spis och kyl i någorlunda skick.
Hon öppnade skåpdörrar och drog ut lådor för att orientera sig och packade sedan in sina varor.
En tvärsnygg läkarstudent – fast vad han läste till visste hon inte då – stod i den andra köksdelen. Han stekte fiskpinnar. Hon såg honom med en gång, för en så pass tilldragande man gick inte att förbise. Han gick helt enkelt utanpå det mesta.
Hon tog fram stekpannan och la i en klick smör. Knäckte sedan två ägg i en skål, måttade i två matskedar vatten, hällde i en nypa salt och rörde om med en gaffel. Han fanns hela tiden bakom henne. Det stora matbordet växte till en scen mellan dem. En enorm estrad där bara de två var aktörer.
Där fanns också några åskådare, vilka de var mindes hon inte i efter hand. Och att de inte var ensamma ingav blandade känslor. Hon var ängslig för att redan från början bli klassad som pinsam, kanske löjlig och fåfäng.
Alltså hade det varit enklare om de varit ensamma. Men nu var det som det var, och även om hon visste att hon kanske gjorde sig till åtlöje så förmådde hon inte hejda sig. Det gick inte.
Han började flirta. Först snabba ögonkast men rätt snart allt tydligare miner. Ogenerat och nästan rörande överdrivet. Blåste kyssar över rummet och bugade likt en hovlakej. Ögon som glittrade, tänder som blänkte, skratt. Så levande! Så alldeles förfärligt mycket liv.
Häpen tittade hon på honom, om än inte odelat smickrad. Snarare generad. Han betedde sig som en galning, för mycket av det mesta.
Inte kunde hon motsvara detta märkvärdiga och gränslösa flöde av känslor? Denna påfågelslika uppvaktning var tveeggad. Alla stjärtfjädrar uppspärrade. Det var å ena sidan skamligt att bli rov för råa drifter. Men lika illa att inte ens vara värd ett försök.
Kring detta delade sig korridoren så småningom i två tydliga läger: de som var imponerade och de som tyckte att Jonathan var veder värdig.
Men ingen var likgiltig.
Allra minst hon.
Trots den överdrivna sirligheten fann hon honom på ett märkligt sätt oemotståndlig. Denne vackre man slösade all sin energi på henne. Dränkte henne i solljus.
Att han såg bra ut var en förmildrande omständighet. Det lite överspända och teatraliska kunde tolkas som charmigt och levande. Varken sansat eller svalt belevat. Och långtifrån lagom. En man vars make hon aldrig tidigare skådat.
Och hela knippet av drömmar la han över henne och ingen annan. Och hon blev varm och blodet pulserade häftigt i hennes ådror. Just henne ville han ha, ingen annan.
Och hon levde i tron att hon var den enda. Vad annars skulle hon tro? Hon var den speciella, den som han letat efter i dagar och nätter.
Att någon kunde älska så.
Att hon fick bli så älskad.
Och kärleken var överslätande. När det så småningom kom till hennes kännedom att han halvåret tidigare visst varit ihop med en annan kvinna på korridoren. Och ännu en. Två, eller tre, samtidigt. Då hörde hon inte. Då hade känsligheten blivit avtrubbad.
Men ändå!
Om det nu vore sant, tänkte hon smått desperat i sitt behov av att skydda den stora kärleken. Om det vore sant, det som de antydde, så var det ändå inte samma sak nu. För med henne var det annorlunda.
Det var på allvar.
Och hon fortsatte blunda. Omkring henne fanns de som utgick från att det med matematikens lagbundenhet bara kunde gå på ett sätt.
Och de fick rätt.
För sedan började cirkusen.
*
Christina Löfgren la på luren. Hon var hemma i köket på Stjärngatan.
– Var det kliniken? Måste du in? hojtade maken från tv-soffan.
– Nej. Det var Veronika Lundborg.
I hörnsoffan framför tv:n låg två av sönerna utslängda på tonåringars vis på ömse sidor om maken som satt upprätt i själva svängen. Skjortan uppknäppt och fötterna i strumpor. Han såg ledig ut. Själv höll hon stand by-läge.
Ett mjukt mörker vilade utanför fönstren som täckte hela väggen mot den inbyggda trädgården. Inte ett rått töcken som i november, inte heller decembers kompakta svärta. Det kommer att bli en mild natt, tänkte hon.
Hon stängde dörren som stått på glänt. Ljuden från motorvägen tystnade. Katten som slunkit in låg som en fäll invid en av sönerna.
Hon blev stående. Den låga trädgårdslampan skickade ett milt ljus upp i praktmagnolians bladverk. Trädgårdens stolthet, vars blommande skönhet övergav dem redan i maj. Men under hösten lyste istället de röda fröställningarna upp. Och nya blomknoppar kunde redan anas under håriga höljen. Skåne snålade sannerligen inte vare sig med jordmån eller med klimat. En fet och härlig mylla och milda vintrar.
Veronika hade berättat att hon fått nyckeln till dotterns lägenhet av polisen. Där fanns i alla fall en madrass att ligga på. Annars mötte henne packlådor och överfulla papperskassar med böcker. Hon planerade att köpa en säng åt Cecilia. En bekväm, med tanke på dotterns skador, sa hon. Och brast. Föll i en hackande gråt, vilket inte var likt henne. Men säkert välbehövligt. Hon grät över tillvarons nyckfullhet, men också av tacksamhet för att det gått som det gått.
Hon gick till tvättstugan. Den var inte stor. Huset rymde dem knappt, trots att bilen stod på gatan sedan garaget blivit rum åt två av sönerna. Men de tänkte inte flytta. De trivdes i sitt låga radhus i den så kallade Planetstaden uppförd på femtiotalet. Vackert gult tegel kring den lilla täppan som var helt skyddad från insyn.
Hon hann inte öppna tvättluckan förrän en av sönerna meddelade att hon hade telefon.
Det var Annika Holt.
*
Fram och tillbaka. Hetta och rus. Hon var helt prisgiven åt känslostormarna som rasade inom henne. Men när det till slut gick upp för henne att han träffade andra gjorde hon slut. Definitivt och bestämt. Och drog sig undan som ett skadskjutet djur.
Hon hämtade sig och kunde efter en dyster period återigen se framåt med ogrumlad blick.
Då kom han tillbaka. Ångerköpt kröp han in i hennes famn. Hon värjde sig. Stel som en pinne stod hon där.
Men han gav inte upp.
Klara ögon till brädden fyllda av samvetskval log rakt in i hennes. Nära stod han. Så nära att hon inte kunde värja sig. Utan en blinkning lovade han att aldrig mer göra om det. För de två var ju skapta för varandra. Dumma, dumma han som inte begripit det tidigare. Förlåt och gosi-gosi-gosi, min älskade Cissi. Och ett guldhjärta har jag köpt till dig.
Hon körde näsan i hans hår som luktade frisk vårvind. Doften var stark och obeveklig. Den fick hjärtat att hamra och underlivet att bulta. Jag kan bara inte lämna detta ifrån mig, tänkte hon upprymd. Förmår inte vända ryggen till. Vill inte. Han behöver mig.
Och hon njöt av förlåtelsens sötma.
Och märkte inte att han tvingat sig in.
Såg bara ett barn som klamrade sig fast vid henne. Som behövde henne, för hon kunde förlåta. Och barnet var en liten ömtålig gosse och samtidigt en viril och storväxt man. Det gjorde henne förvirrad och svag. Han smekte och älskade och var öm och len som honung. Hon var den ljuvligaste varelse han någonsin mött.
Och det blev champagne på morgonen och hela batteriet. Kom så åter krypande ner i sängen. Precis som förut. Som nyss.
Och hon sköt i höjden av lycka, orkade springa på den gamla järnvägen ut mot golfbanan hur långt som helst utan att bli trött. Och läckerheterna avlöste varandra om kvällarna. Nya recept rev hon ur tidningar, stod sedan i korridorköket med sin växande trånad och lagade kärleksmåltider.
Så en kväll klev hon in i hans rum i andra änden av korridoren. Tänkte krypa ner. Men där var redan upptaget.
Dagen efter rann det över. Inte hon, utan han, som slet upp hennes dörr, rusade in och vrålade med blodsprängda ögon att hon för helvete måste begripa att hon måste knacka först! Vem trodde hon att hon var? Och hon måste få in i sin arma skalle att han inte var livegen.
Hon var först förstummad och kanske en smula rädd. Men förnedringen måste få utlopp. Magman bubblade och fräste och hon skrek tillbaka.
Han höll huvudet säkert tillbakalutat. Såg överlägset ner på henne där hon stod vid sängen. Men han gick inte.
Hatet växte och saliven rann till. För första gången i sitt liv spottade hon någon i ansiktet.
Då small det.
En örfil så hård och rungande att hon först trodde att hon blivit döv. Sedan drog han av henne tröjan. Slet den i stycken. Kastade ner henne på sängen så att huvudet slog i väggen. Öppnade jeansens blixtlås, pressade ner henne mot madrassen när hon ville fly. Tvingade isär hennes lår och pressade sig tungt över henne. Slet trosorna åt sidan och förde in lemmen. Tryckte hela tiden handen över hennes mun så att skriket kvävdes medan han hetsigt pumpade allt snabbare.
Hon trodde att det aldrig skulle ta slut.
*
Christina Löfgren hade bråttom.
Hon behärskade de flesta situationer och hade inget emot att kavla upp ärmarna. Kaotiska tillbud stimulerade henne. I alla fall efteråt.
Så hon rusade direkt upp till operation som de kommit överens om, hon och Annika Holt.
De höll på att söva patienten när hon klev in. Hon hade slitit till sig operationsmössa och munskydd på vägen, hoppade raskt i operationsrocken och ställde sig att assistera. Kejsarsnittet utfördes med bravur och barnet mådde bra. Hon lämnade Annika att sy ihop och gick till gynavdelningen. Det var någon där som blödde, hade Annika Holt berättat. Hon fick också veta att Gustav höll ställningarna på förlossningen. Trodde Annika i varje fall, de hade delat upp arbetet så.
Lite småprat på avdelningen, sådant som hörde arbetsglädjen till, fick veta att blödningen delvis hade avstannat. Växlade några ord med patienten som låg och läste en engelsk deckare. Fortsatte sedan ner till förlossningen där det hade fyllts på.
Hon såg inte till Gustav.
Två prematurer var på ingång, en från Malmö och en från Karlskrona. Hon ringde upp respektive klinik. För tidiga värkar och blödning, båda hotande förtidsbörd, rapporterade de. Hon kontaktade neonatalavdelningen för att höra om de var informerade. Det var de inte. Och där var det trångt om saligheten. Ungefär som vanligt, med andra ord. Ett av barnen kunde de i alla fall med säkerhet ta hand om, en kuvös var ledig, om det nu blev förlossning. Barnläkaren lovade ringa upp efter att först ha sett över platssituationen för det andra barnet. Annars fick han ordna fram en neonatalplats på en annan klinik, så att Christina fick styra om ambulanstransporten.
Hon la på. Efter en del samtal hit och dit bestämdes till slut att bägge mammorna var välkomna. Christina informerade barnmorskorna, ringde sedan till operation för att höra om Annika Holt var klar. Det var hon. Hon fick rapport om de inkommande fallen.
Christina Löfgren gick sedan ut till köket, tryckte ut en kopp kaffe och hällde i mycket mjölk eftersom klockan var mycket. Förmodligen skulle hon få svårt att somna. Överlade en stund med sig själv om det var lönt att åka hem. Bestämde sig för att det var det. Transporter kunde ta längre tid än beräknat. Annika klarade handläggningen. Och det tog henne för övrigt bara fem minuter att ta sig in till kliniken om det skulle behövas.
– Var är Gustav?
– Han är på trean, sa barnmorskan som satt i soffan med en tallrik keso med skivad banan framför sig.
Borde kanske växla några ord med honom innan jag går, tänkte Christina och gick till trean för att locka ut honom.
Gläntade försiktigt på dörren.
I det svaga ljuset från nattlampan såg hon kvinnan ligga tungt i sängen. Magen välvde sig som en kulle. Hon var ensam. Förutom Gustav. Han satt på en stol med ryggen mot dörren. Inte stel som en pinne och avvaktande som han brukade. Ryggtavlan var hopsjunken. Han satt nära huvudgärden.
Hon blinkade till för att vänja sig vid halvmörkret men stod kvar i korridoren. Förstummad såg hon att han höll kvinnan i handen medan han med en urkramad frottéhandduk försiktigt torkade hennes panna.
Honom begriper jag mig inte på, tänkte hon. Om hon inte hade varit så förhärdad skulle hon kanske ha fällt en tår.
Försiktigt sköt hon igen dörren.