FILIPPA SPRINGER RUNT, runt i gruset kring den stora klätterställningen. Den är av mörkt trä som stått ute länge. Hon kan inte bestämma sig för om hon ska våga klättra upp. Den röda klänningen slutar mitt på låren. Förmodligen är hon ängslig för att skrapa i knäna om hon kryper upp. Men hon är också rädd av sig. Min syster är en fegis.
Själv sitter jag en bit ifrån på en bänk och hänger. Låtsas inte om att jag är där med min lillasyster.
En flicka med gul regnjacka har klättrat allra högst upp på ställningen. Jag fattar att Filippa också vill dit upp. Stå på den högsta utsiktspunkten och se ut över hela parken. Klätterställningen är byggd som pyttesmå rum som ligger som lådor av ribbor bredvid och ovanpå varandra. Men om Filippa vill upp till toppen måste hon bli modigare. Jag tänker i varje fall inte skämma ut mig genom att gå dit och hjälpa henne upp.
Ännu gnäller hon inte. Jag bestämmer mig för att sitta där jag sitter, även om det är skittrist. Jag är egentligen för stor för lekplatser. I alla fall när jag inte är där med kompisar.
Men min syster är för liten för att gå till lekparken ensam, säger mamma. Syskon måste hålla ihop, tjatar hon om jämt.
Det är söndag och inte tillräckligt fint väder för en utflykt men tillräckligt bra för att vara utomhus. Barnen på lekplatsen är ovanligt många. Och papporna med. De är tillsammans med barnen. Skjuter på de små i gungorna, lyfter upp på gungbräden, lyfter ner från klätterställningar, tar emot i rutschkanan. Det är så det går till i vanliga familjer. Så har aldrig min pappa gjort.
Jag har för länge sedan slutat drömma om att pappa ska följa med. Att visa upp en pappa, att han finns i verkligheten och att han är lång och stark, hade förstås varit häftigt. Men det är inte att tänka på.
Just min pappa är speciell. Han har så många viktiga saker för sig, sådant som kommer andra till godo, säger mamma.
Det är därför mamma ber mig istället. Det måste vara tyst i huset. Inte ett ljud. Pappa får inte störas. Han behöver lugn och ro för att kunna koncentrera sig på sina svåra saker, upprepar mamma. Men hon låter trött när hon säger det. Och lite ängslig. Fast det gör hon jämt.
Pappa sitter och skriver på något viktigt i sitt rum. Min pappa är väldigt duktig, säger farmor. Intelligent. Och det är fint. Det ska jag också bli när jag blir stor. Viktig och intelligent så att folk ser upp till mig. Pappa sitter vid ett stort skrivbord med högar av papper och dörren stängd mest hela tiden. Han koncentrerar sig.
Men man vet förstås aldrig när dörren rycks upp och han kommer utfarande. Och inte heller om han är glad eller arg. Det kan man aldrig så noga veta. Så är det med människor som håller på med viktiga saker. De måste få lov att vara lite speciella, säger farmor.
– Jag litar på min son, säger mamma och ler mot mig.
Hon har stort förtroende för mig. Att jag kan hålla Filippa ur vägen. För mamma måste själv vara hemma om det är något pappa behöver. En kopp kaffe, till exempel.
Nu har min lillasyrra äntligen tagit mod till sig och klättrat upp till den första avsatsen. Hon står där, mallig i den röda klänningen och ett par rosa tygskor, och vinkar till mig. Hon får hållas, tänker jag och sitter kvar. Jag svarar inte ens på vinken. Petar med gympaskon i gruset. Ser att hon gärna vill fortsätta uppåt men är för feg. Det syns i ögonen. Men höjden och äventyret lockar, så hon sätter försiktigt foten på nästa ribba. Prövar om hon törs.
En ljummen vind sveper genom träden. Lekparken ligger skyddad och inbäddad i buskage, och på ena sidan är det låga trähus. Där brukar tanterna som har parkleken under vardagarna hålla till. Dit in får barnen gå när det regnar för att få saft och bullar. Det kommer jag ihåg från när jag var liten, långt innan jag började skolan. Nu går jag i trean.
Alla dörrar är låsta och fönstren igenbommade med gröna fönsterluckor. I förråden finns trampbilar, skottkärror, hopprep, bollar, hinkar och spadar. Bakom husen växer brännässlor. Jag brände mig där en gång när jag var liten.
Och ett stycke bort finns kyrkogården. Där ligger farfar.
Helt plötsligt töms lekplatsen på folk. Det är lunchtid och papporna tar sina barn i händerna och beger sig hemåt. Det blir bara jag och Filippa kvar. Och gungorna som dinglar tomma och några glömda sandleksaker, en boll och en blå tröja som ett barn glömt i gräset. Ingen finns längre som Filippa kan klättra upp till. Flickan med den gula regnjackan är också borta.
Det är alltid kymigt att bli sist. Precis som de kvarglömda leksakerna. Jag är hungrig och drömmer om att sätta mig vid ett middagsbord men vågar inte gå hem. Solen ligger på. Det gör det hela värre. Blir liksom matt.
Mamma har lovat att hämta oss. Riktigt när vet jag inte. Det vet nog inte hon heller. Hon vågar aldrig säga en tid, fast jag har klocka och är bra på tider.
– Det beror på, säger hon.
Det beror alltid på, tänker jag.
Lekparken är ändå det bästa stället att vara med Filippa på. Vart skulle vi annars gå? Det är trist att bara driva runt. Så jag bestämmer att vi ska vara kvar, även om det också är småtråkigt.
Jag kastar håglöst iväg några pinnar, reser mig och sparkar till fotbollen i plast som någon glömt så att den far bort mot kyrkogården, men orkar inte springa efter den. Filippa är sakta på väg nerför klätterställningen. Tiden såsar fram. Nu är jag inte bara hungrig utan törstig också.
Då kommer de.
Fyra stycken. Och de är minst tre–fyra år äldre än jag. Hör vinddraget genom cykelekrarna. De sladdar så att sanden yr bakom däcken. De hoppar av och släpper cyklarna i backen och slänger sig i varsin gunga. Men de gungar inte. Bara sitter.
Som en mur.
Och glor på mig.
Det blir kallt i magen. Jag inser att jag måste få ner Filippa från klätterställningen. Vi måste sticka härifrån.
– Så du är barnvakt, säger en kille med så ljust hår att det ser vitt ut. Han har kedjor som hänger ner utanpå jeansen, och han flinar brett och kallt och tittar åt sidorna för att fånga upp kamraternas gillanden. Hur mycket får du för det?
Flinet blir ännu bredare. Ett varggrin.
Även pojken som sitter på gungan bredvid drar hotfullt på munnen. Hans huvud är skalat. Knoppen blir stor, eftersom kroppen är spinkig. Kläderna han byltat på sig hänger. Huvudet ser ut som en vit champinjon med matta skuggor av stubben.
Där jag sitter på bänken tänker jag taskiga tankar. Jag blir modigare då, men vet att det är bäst att hålla tyst. Läpparna är som hopklibbade tejpbitar. Vad jag än skulle säga så skulle de gå på mig.
Djungelns lag är mycket enkel. Det vet varenda unge.
Jag tvingar mig själv att göra en grov uppskattning av avståndet till Filippa. Ser att hon har slutat klättra nedåt och står och glor med öppen mun, som om hon vore en idiot.
Det är egentligen inte så värst långt till henne, men gungorna ligger emellan. Funderar på att springa det snabbaste jag kan i en vid halvcirkel och samtidigt skrika till Filippa att hon måste hoppa ner. Sedan kan jag rycka tag i hennes hand och springa iväg med henne ut mot gatan en bit bort.
Så räknar jag ut det.
Alltså sänker jag huvudet, drar in luft genom näsborrarna och tar sats likt en getabock och skjuter mig förbi alla fyra. Springer bakom gungorna, känner att jag lurar fienden, men kommer bara halvvägs. Dimper med ett brak med näsan i sanden. Det rinner blod och jag tappar andan för en kort stund. En av dem har lagt krokben, och två andra kastar sig blixtsnabbt över mig.
Men de vet inte vem de har att göra med, tänker jag hela tiden. De vet inte att jag tål nästan hur mycket som helst. Att jag är van att klara mig.
Att jag inte är som vem som helst.
Den vithårige vänder mig hårdhänt på rygg, sätter sig grensle över bröstkorgen och pressar mina armar över huvudet och ner mot marken och håller fast i handlederna så att det svider av smärta. Jag kommer inte ur fläcken. Kan bara se rakt in i den blekes kalla ögon som hänger över mig, tätt inpå. Vågar inte ens svälja. Saliven växer i munnen. Får lust att spotta honom rakt i ansiktet. De isblå ögonen är otäckt fyllda av sitt övertag. Av ett hat vars ursprung jag inte vet något om. Jag känner bara till mitt eget.
Men den vithårige är samtidigt rädd. Det syns. Svetten rinner i pannan, håret klibbar vid öronen. Ser allt vildare ut ju mer jag försöker göra mig fri. Som om även han lärt sig att det inte lönar sig att ge upp.
Han pressar mig allt hårdare mot sanden. Hans huvud är fortfarande obehagligt nära. Överläppen darrar till. Rädslan kryper fram. Den lille skiten är skraj, tänker jag och sätter hälarna bestämt i sanden, tar spjärn och försöker åla mig fri.
Då trycker han till så att läpparna vitnar.
Vanmäktig hör jag de andra gå mot klätterställningen. De tänker plocka ner Filippa! Jag får panik. Gör ett nytt försök att vrida och sparka mig loss. Som en ål slingrar jag mig under den blekes kropp.
Men då kommer en till och sätter sig på mig. Två mot en! Och jag är minst. Jag har inte en chans.
Filippa skriker inte. Alltså slår de henne inte, tänker jag, även om det börjar bli svårt att tänka klart. Huvudet känns tjockt och fylls av en enda tanke:
Måste rädda Filippa.
De tröttnar snart, bedömer jag. Alla tröttnar till slut. Till och med min starka pappa. Det är bara att vänta ut dem.
– Jag har henne, hör jag en av dem ropa en bit bort.
Då skriker Filippa. Inte gallskriker, mer som en hund som ylar.
– Nu håller du tyst, annars får du med oss att göra, ryter samma röst till Filippa. Vi tar henne bakom huset, ropar han.
Den bleke över mig vrider på huvudet för att se vart de släpar henne.
– Vet du vad vi ska göra nu, dräglar han sedan över ansiktet på mig.
Jag svarar inte. Biter ihop.
– Med småsyrror till såna som dig gör vi vad vi vill.
– Låt bli att slå henne, får jag ur mig men inser direkt att det är dumt.
– Låt bli att slå henne, härmar förstås den bleke. Vi slår inte småtjejer, vad tror du?
Det rinner fortfarande från näsan, men lite näsblod dör man inte av, säger pappa alltid. Jag har haft näsblod förr. Flera gånger. Näsan springer läck när jag blir arg. Eller rädd. Och nu har jag dessutom fått en snyting.
Ligger med ryggen mot sanden och hör inte Filippa mer. Tänker att vad som helst kan hända henne, att de kanske rövar bort henne, ger henne till en kidnappare, har kanske skumma kontakter med vuxna som tänker sälja henne vidare. Det finns hur många människosmugg lare som helst. Och pedofiler.
Killen som sitter på benen bakom den bleke reser sig plötsligt, och jag känner en konstig smärta. Blodet rinner till. Det bultar, men jag kan i alla fall röra på benen.
– Jag går bort och kollar, hör jag honom säga.
Han är längre än de andra och har svart slickat hår och försvinner åt det håll de har släpat Filippa. Det var något tjockt med rösten. Som om han talade i sömnen.
– Vad fan, lämna mig inte här, skriker den bleke efter den andre, men han sitter kvar grensle över mig.
Men nu kan han inte längre koncentrera sig. Greppet om mina armar slappnar. Han börjar bli nervös, kanske vill han följa med de andra, för han vänder sig hela tiden om. Kanske känner han sig lika övergiven som jag?
Just som jag ska utnyttja läget och sparka mig loss, hörs Filippas skrik. Som en stucken gris ljuder det bakom husen. Ett förtvivlat skrik som stiger skärande mot skyn. Och vreden väller fram i mig. Jag sliter mig loss, far upp från sanden, står på näsan ännu en gång när den bleke hugger tag i min vrist. Näsblodet tilltar, varmt och klibbigt, men jag känner det knappt. Sparkar mig återigen fri, reser mig och rusar haltande åt Filippas håll. Den bleke följer efter hack i häl, in mellan husen, men mina ben har fått ny kraft och jag springer som en vettvilling.
Och tvärnitar i en återvändsgränd. Den bleke som kommit efter knuffar till mig. Sedan står vi där. Ser tre par ögon. Och Filippas vita lår särade så att springan syns. Byxorna är nerdragna på två av killarna, även kalsongerna. Filippa som uthälld på en stor sten. Klänningen vid armhålorna och de rosa tygskorna fortfarande på. Rött och rosa, som utslängda delar av Filippa. Nedanför stenen växer brännässlor.
Allt stannar av. Vi står alla som förstenade en halv sekund.
Sedan tvärvänder jag. Smiter förbi den bleke och springer återigen för livet. Ut i parken, ut på gräsmattorna mot kyrkogården. Hör flåset som av hundar efter mig, rovdjur som kommer allt närmare. Och så greppet. Rycket i armen och sedan det hårda slaget över nacken. Får svårt att andas. Faller på det glatta gräset. Kanar iväg. De är två. Och de släpar mig obevekligen tillbaka. Drar mig i var sitt ben in bakom de låga förrådshusen.
Filippa sitter kvar som en smutsig docka på stenen. Hon har gråtränder i ansiktet och tittar i marken.
– Och nu håller du käften, säger den blonde och blänger på mig.
Jag svarar inte.
– Lovar du det?
Tiger envist.
– Du har aldrig varit med om det här.
Är fortfarande tyst.
– Begriper du det? Du har aldrig träffat oss.
– Det är lika bra vi får honom att fatta det, säger den skalade när jag inte svarar.
Jag känner händer vräka mig ner på marken. Pressar ner. Sedan tar en av dem fram snorren.
Och pinkar mig rakt i ansiktet.
Mamma badar Filippa i badkaret. Har visst gjort i ordning ett bubbelbad. Pappa tittar allvarligt på mig.
– Att ljuga är det värsta man kan göra, säger pappa med sträv röst, och jag är så trött att jag nästan är beredd att gå med på vad som helst.
Håller huvudet sänkt, låter det liksom dingla löst så att det inte ska göra lika ont när slagen väl kommer.
– Se mig i ögonen, säger pappa.
Jag slänger en hastig blick upp i hans stenansikte. Men det rycker under ena ögat. Det bådar inte gott. Det vet jag.
– Jaså, du vågar inte mer än detta lilla ögonkast, säger pappa, och nu låter han mycket betänksam på rösten. En människa med rent samvete vågar titta andra människor i ögonen. Och kan man inte det, så måste man lära sig.
Jag bänder upp ögonen igen, men håller huvudet fortfarande nersjunket mellan skuldrorna. Stirrar pappa helt kort rakt in i ögonen.
– Du ska inte stirra, säger pappa. Du ska titta med rak och modig blick. Inte svart i synen.
Okej, tänker jag och lyfter huvudet en aning och försöker titta rakt och modigt. Verkligen försöker. Men det hjälper inte. Och det vet jag förstås. Slaget kommer ändå alltid.
– Du begriper väl att jag måste lära dig att inte ljuga. Det syns på dig att du ljuger. Jag måste lära dig att inte begå orättfärdiga handlingar, för hur ska det annars gå, säger pappa som nu är högröd och liksom uppsvälld, och det kommer vitt skum ur mungiporna på honom.
– Min son får inte skylla ifrån sig, ryter han.
Vreden är ännu återhållen, men jag vet att det inte finns någon återvändo. Ursinnet utan botten kommer att spruta ur hans gap som elden ur draken. Men ändå hoppas jag lite på miraklet. Tänker varje gång att han kanske har ändrat sig.
Men pappa tar med ena handen hårt om min överarm. Håller fast som med en klo av järn.
Och det första slaget träffar mot kinden som redan är svullen. Det gör så ont att jag önskar att jag vore död. Och jag vet att det inte kommer att räcka. Plågan är inte slut. För slagen haglar, och jag vet att det är bäst att ge upp. Att bli en lealös docka. Eller kanske en ängel.
Allt blir vitt och rött och svart och kroppen faller. Känner händer som rycker tag i armar och ben och slänger mig ner i något mjukt. Ner på sängen. Och en dröm stiger upp, om att försvinna djupt ner i madrassen.
Men slagen fortsätter. Över hela kroppen. Jag känner inte längre var. Vet bara att om jag någonsin kommer att bli stor, så ska detta aldrig mer hända mig.
Ingen ska kunna kröka ett enda hår på mitt huvud.
Och inte på Filippas heller.