Fredagen den 20 september
KLARA FICK EN varm tröja under jackan, som var i tunnaste laget. Den var lite för kort i ärmarna också, sommaren var en god växtperiod. Frågan var om inte skorna klämde? Claesson satte tummen mot det hårda och avskavda lädret i tåhättan men nådde inte ner till de pyttesmå tårna.
Han reste sig från huksittande.
– Du Klara, idag kommer mamma, sa han och såg ner på henne där hon stod på golvet.
– Maa, gurglade Klara tillbaka.
– Hon får ta med dig till skoaffären och mäta fötterna.
Han trampade i motvind mot Humlan och hoppades att Klara inte frös. Hon satt moltyst i barnsadeln. Han tänkte. En fridens stund tidigt på dagen. Huvudet rent och kroppen utvilad.
Veronika skulle börja arbeta på måndag. Hon såg fram emot det, påstod hon. Han såg i varje fall fram emot att ha henne tillbaka på andra sidan köksbordet. Och att hon kysste honom i nacken när han läste tidningen.
Cecilia var på väg till Orups sjukhus. De väntade på ett datum då de närmaste anhöriga skulle informeras om rehabiliteringsplanerna. Han förstod på Veronika att även han räknades dit. Förutom naturligtvis hennes pappa Dan Westman och dennes nya familj, som i och för sig inte var särdeles ny. Ett stort pådrag, kändes det som. Känslorna inför Cecilias rehabilitering var blandade. Det satt hårt åt att inse att hon kanske inte skulle bli helt bra inom överskådlig framtid. Kanske aldrig någonsin, men det talade ingen om.
Varför måla fan på väggen i onödan?
Men fan dök likafullt upp ändå.
De första dygnens tortyr hade de bakom sig. Skallskadan hade varit fokal, som läkaren sa. En avgränsad blödning utanför hjärnans hinnor, men den hade ändå klämt till den ömtåliga hjärnvävnaden under några timmar innan Cecilia hittades och blev opererad. Detta hade de ältat om och om igen. Samt förklarat och försökt beskriva för oroliga vänner och bekanta.
Det kunde alltså ha varit värre. Det kunde det alltid. Det finns alltid en nivå under den man befinner sig på. Men var finns det rena helvetet? Inte är det döden. Den kan komma som en befriare.
Cecilia kunde röra kroppen normalt och hade inte ont. Hon var sig lik, berättade Veronika. Men hon var oändligt trött och kände sig trög, om han förstod det hela rätt. Och hon hade svårt att minnas och att koncentrera sig.
Det skulle bli många turer till Skåne, insåg han. Han räknade med att kunna följa med någon gång snart. Om tillfälle gavs kunde han passa på att titta in hos kollegorna i Lund.
Polishuset i Oskarshamn låg insvept i tunga skyar, men ännu regnade det inte. Vita gäss gick på sjön. En sval vind låg på norrifrån och Blå Jungfrun syntes knappt i diset.
Efter morgonmötet gick Claesson med bestämda steg mot Louise Jasinskis rum. Nu var det dags, bestämde han och klev på.
– Upptagen?
Hon skakade på huvudet. Håret var klippt. Fortfarande hade hon lugg, men sidorna stod ut som små vingar en bit över öronen. Han funderade helt kort på om han tyckte att det klädde henne. Kanske var han bara feg och ogillade förändringar.
Han stängde resolut dörren bakom sig.
– Hur är det?
Han satte sig mitt emot henne.
– Bra, sa hon och vred skrivbordsstolen mot honom.
– Det var väl bra det! Lagom mycket att göra?
– Det sa jag inte.
Hon försökte dra på munnen. Och han tog chansen.
– Snyggt klippt, fick han snabbt ur sig.
– Tack, sa hon och leendet slog ut i full blom. Jobbet går hyggligt, men det har varit rätt tufft, sammantaget.
Och så kom skilsmässan upp. Nästan som en spya. Blandat med annat.
– Du kommer att fixa det galant.
– Du säger det, sa hon och såg generat ner i bordsskivan. Värst är nog att ingen tar i en längre.
– Vill du ha en kram?
Hon skrattade.
– Jag lovar att säga till när det är absolut nödläge. Däremot kan du göra en insats och berätta vad du pysslar med?
Han reste sig, försvann till sitt rum och kom tillbaka med en mapp.
– Ett fall för polisen i Lund, sa han. Men kopplingarna hit är betydande. Bodén bodde ju här. Hittills har vi ingen som helst aning om motiv. Han var en vanlig lärare, inte speciellt förmögen, inte heller med kronofogden i hälarna. Han hade fått en mindre och ganska harmlös tumör inne i örat som skulle opereras bort. Tydligen upplevde han det som jobbigt. Enligt hustrun förstorade han upp det hela helt i onödan, fick galopperande dödsångest och krisade i största allmänhet. Men han drack inte nämnvärt.
– Finns det något på honom?
– Nix. Inte ens en parkeringsbot. Ingen begriper något. Varken Lundakollegorna eller jag har några idéer. Relationsbrott är ju vanligast, men det enda vi hittar är ett förhållande med grannkvinnan.
– Pågående?
– Ja. Hustrun vet nog inte om det.
– Jaså?
– Inte ännu. Men skulle hon ha vetat om det så hade hon i alla fall inte hunnit ner till Lund för att ha ihjäl honom. Vid den sannolika tiden för mordet susade hon fram ute i byarna i sjukvårdens lilla vita bil. Det har jag kollat upp. Hon är distriktssköterska.
Han plockade sedan fram en kopia på papperslappen från Bodéns jacka.
– Det är inte Bodén som har skrivit den, sa han. Hans fingeravtryck fanns inte ens på den.
Louise tittade stumt på siffrorna, kisade och trutade med munnen medan hon tänkte.
– Det ser ut som mitt gamla avgångsbetyg i nian. Mest tvåor och treor.
– Var du så dålig?
Förvåningen var äkta.
– Min strulperiod i livet. Somliga mognar sent, vet du.
*
Kriminalinspektör Gillis Jensen vid brottsroteln i Lund hade bråda dagar. Fallet med mannen som hittats död i en städskrubb på sjukhuset fick vila för ett tag.
Mycket annat slumrade också. Den ännu inte avskrivna högen låg på skrivbordets högra sida, uppskjuten mot kanten. Där låg den bra. Packen skulle inte bli högre, det hade han emellertid bestämt. Det betydde alltså att fallen inte sov för alltid. Långt ifrån.
Gillis Jensen var en arbetsam natur. Dessutom rätt snabb, fast få trodde det när de såg honom. Talade eftertänksamt med en viss fördröjning, som om han alltid sökte efter orden, vilket retade de otåliga som försökte snabba på honom. Men det var lönlöst. Saken var den att Gillis Jensen alltid varit en smula rädd om orden. Eller snarare rädd för dem. Han hade kommit till Sverige som åttaåring. Den danska han talat som barn betraktades förstås som rotvälska, speciellt som familjen inte kom från Själland och Köpenhamnsområdet utan från Jylland med dess mer utpräglade dialekt.
Egentligen var det länskrim i Malmö som skulle ta alla spaningsmord i södra Skåne, men just nu stod polisen mitt uppe i sin femtioelfte omorganisation.
Hustrun, som arbetade inom vården, hade det på ungefär samma sätt. Det var inte stort lönt att hetsa upp sig. Och kanske blev somligt till och med bättre, om man tog på sig rätt glasögon.
De var hur som helst åter på väg mot decentralisering. Till och med så långt gånget att oerfarna närpoliser skötte vissa utredningar. Hur kvaliteten blev var lätt att räkna ut. Enkelt uttryckt, högst varierande. Det var åtminstone Jensens åsikt. Men han tillhörde å andra sidan de förhatliga fyrtiotalisterna som mest sågs som tunga grå elefanter. Att de kunde något tycktes helt plötsligt vara bortglömt. Enligt det sista utspelet uppifrån skulle de utrangeras för att ge plats åt unga pigga kultingar. Arrangemanget hette garantipension eller trotjänarpension. Men Jensen ämnade inte ge sig. Han tänkte bita sig kvar till sextiofemårsdagen.
I Malmö hade man häcken full och kände inget större behov av att ta utredningen med den döda studentskan, det fick polisen i Lund sköta själv. Ett nytt spaningsmord, med andra ord. Den tekniska genomgången av lägenheten på Örnvägen 53 skötte dock folket från Malmö, eftersom det inte fanns någon teknisk avdelning i Lund.
Förundersökningsledare blev denna gång inte åklagare Malin Didriksen utan den betydligt torrare och mer korrekte Christer Petterson. Kriminalinspektör Lars-Åke Mårtensson var utsedd till spaningsledare. Laurs-Auge, som han själv presenterade sig. Mårtensson var från Veberödstrakten och den skånskaste av dem alla. Och om Gillis Jensen ansågs ha tillvaron hyggligt under kontroll, betedde sig Lars-Åke som om han aldrig hade det. Högröd i ansiktet hade han forsat igång och paddlat med händerna i luften som om han satt i en kajak. Men de var vana vid detta energiflöde från en man som snarast såg ut att vara inkarnationen av indolens.
Mårtensson och Pettersson var en intressant kombination. Som en sås som skar sig.
Gillis Jensen hade beordrats att hjälpa till med förhören så här i inledningsskedet då tidsfaktorn var av stor betydelse. Sedan tänkte han återgå till fallet Jan Bodén där man i alla fall kommit så långt som till att inget tydde på att han flyttats till städskrubben efter att han bragts om livet. Strypt bakifrån, det höll fortfarande enligt rättsläkare Ring.
Det såg inte bra ut för sjukvården. Att hitta döda människor där man skulle rädda liv! Jensen tyckte att det var snudd på komiskt, mitt i allvaret. Det anmärkningsvärda var att pressen inte passat på att slå mynt av det. I stort sett bara de sedvanliga braskande rubrikerna i kvällspressen, typiska dagsländor. Likaså en kort snutt i Sydnytt, och faktiskt även i Rapport, men sedan dog det ut. Man lyckades inte misskreditera vården helt, att det på något sätt skulle vara förenat med livsfara att besöka det stora sjukhuset i Lund. Därtill var människor alltför beroende av sjukvården. Och kanske var de inte heller så lättlurade.
Men man lyckades vaska fram den undersköterska på öronkliniken som hade hittat en bag med en necessär och ett kalsongbyte bakom en karmstol i en korridor och ställt undan den på en expedition. Sedan var väskan försvunnen. Hon hade varit med på bild på Kvällspostens förstasida. Gnistrande vita tänder och ögonfransar värdiga en amerikansk såpastjärna. Så hennes lycka var säkert gjord. Och till Jensen hade hon inte mycket att tillägga. Mer än att hon var ledsen för att väskan försvann. Men hon såg inte speciellt ledsen ut.
Hade platsen, en städskrubb, någon betydelse? Eller att det var på ett sjukhus? Någon sorts grumlig, eller varför inte klockren, symbolik? Eller slumpade det sig bara så? Dagligen funderade Jensen över detta. Liksom över sifferkombinationen. Hade till och med rådgjort med hustrun, fast han inte borde, men efter fyrtio år tillsammans visste han att hon var att lita på.
Han släppte tankarna på Bodén, tog på jackan och gick ut.
Han satte tummen mot ringklockan hos Kenneth Larsson en våning under Emmys på Örnvägen 53. Igår hade ingen varit hemma, men nu hördes mjuka steg bakom dörren.
Mannen som öppnade såg frisk och sund ut. Han var kring de femtio och bar en svart T-shirt och ett par likaledes svarta boxer shorts, som om han skulle iväg och träna. Han stod i strumplästen. Även sportstrumporna var svarta. En packad bag svällde på hall golvet.
Utan tvekan släppte han in Gillis Jensen.
– Tja, jag jobbar ju oregelbundet så jag var inte hemma igår. Var precis på väg ut …
– Har du tid?
– Visst, för fan! Kan ta ett annat träningspass.
– Var då?
Gillis Jensen värmde upp, annars brydde han sig inte alls om i vilken träningslokal Larsson lät svetten rinna.
– Gerda, sa han.
– Ja, dit är det många som går.
– Det funkar för mig som arbetar oregelbundet. Alltid finns det något pass jag kan ta.
De stod i hallen, men satte sig sedan på var sin pinnstol i köket. Köksbordet saknades. Gillis Jensen la sig inte i denna detalj. Försökte undvika att glo på mannens håriga lår.
– Det var tråkigt att höra att hon är död, sa Kenneth Larsson och lät uppriktig.
– Kände ni varandra?
– Nä. Hon har bara bott här några veckor. Hyrde i andra hand. Många gör det. Studenter. Vi nickade till varandra i trappuppgången. Söt tjej.
Jensen stirrade på honom, och Larsson rodnade.
– Och du bor ensam här?
– Jajamänsan. Men … det hände faktiskt något härom kvällen. Det var någon gång runt midnatt, sa han och gned med bägge händerna över låren som om han inte förmådde sitta stilla. Jag brukar hamna framför tv:n när jag vet att jag inte behöver gå upp. En jäkla ovana … men jag satt i alla fall där och glodde när jag hörde någon hojta utanför fönstret. Jag hade öppnat eftersom det var rätt varmt så jag stack ut huvudet och …
Pausen var välplacerad och kom som en häftig inbromsning. Gillis Jensen stirrade på Larssons läppar. Väntade lydigt på fortsättningen. Men den kom inte.
– Jaha? manade han på.
– Det stod en man där.
Han närmast stavade sig fram. Spänningen förhöjdes ytterligare. Gillis kände flytet. Det här kommer att ordna sig snabbt, tänkte han. Om inte mannen framför honom ljög.
– En man?
– Jepp.
Prillan spände ut överläppen. Larsson klippte med ögonen.
– Nu undrar jag förstås om du närmare kan beskriva honom.
Kenneth Larsson blundade, som om han försökte återkalla scenen ur minnet. Jensen såg att snuset hade satt sig som svarta klumpar mellan tänderna.
– Rätt ung, är min bedömning. Men jag kan ha fel.
Fortfarande satt han med ögonen slutna.
– Ung?
– Tja, kring tjugofem trettio så där. Rösten lät i alla fall ung. Det var mörkt ute, så mer vågar jag inte säga.
Läpparna slöts bestämt och ögonen öppnades.
– Du satt framför tv:n sa du, fortsatte Jensen.
– Jepp.
– Och var har du den?
De reste sig och gick in i vardagsrummet. Det var en tvåa, identisk med den ovanpå där Emmy Höglund hittats död. Dörren till sovrummet var stängd.
Vardagsrummet var häpnadsväckande tomt. Där fanns i stort sett bara en tv och en solstol uppställd på en liten matta, förmodligen för att inte göra skrapmärken på parketten.
– Jag somnar lika gott i den, skrattade Larsson med en nick mot solstolen, och Gillis Jensen bestämde sig för andra gången sedan han klev över tröskeln för att inte rota i orsaken till mannens sparsamma möblering. Kanske nyligen frånskild och utkastad på gatan.
– Du satt alltså där?
Jensen pekade på solstolen. Larsson nickade.
– Har sålt möblerna, förklarade han. Ska flytta ihop med min kvinna, och vi behöver inte dubbelt upp. La ut prylarna på nätet, en man ringde i stort sett med en gång. Och så var det klart.
Så enkelt, tänkte Jensen som hade hela garaget fullt med mög.
– Så det var det här fönstret?
Jensen pekade på det enda fönster som fanns och kände sig dum.
– Just det. Jag stoppade ut huvudet så här, sa Larsson och lutade sig ut över fönsterbrädan. Jag såg karlen där nere, och han tystnade direkt utan att jag behövde säga något. Annars hade jag bett honom hålla flabben.
Han drog in huvudet igen och Jensen stack ut sitt. En smal remsa gräs omgärdad av höga och täta syrener.
– Fast man förstod honom på sätt och vis. Romeo och Julia. Klart att han ville in till tjejen, menade Larsson.
– Du erbjöd dig inte att gå ner och öppna?
Kenneth Larsson rev sig i hårbottnen. Han var mörk, mot grått, kortklippt och utan kala eller tunna fläckar, vilket fick honom att se yngre ut än han förmodligen var.
– Äh, ville inte blanda mig i. Hon ville kanske inte ha upp honom.
Klokt tänkt, nickade Jensen.
– Om du nu stoppar ut huvudet genom fönstret en gång till …
Larsson gjorde som han blev tillsagd.
– … kommer du ihåg om det lyste från något annat fönster?
– Nä.
– Det verkade bara vara du som var vaken?
– Och hon där uppe.
– Hur vet du det?
– Hon öppnade fönstret. Sedan. Efter mig. Och så gick hon ner och öppnade. Men det var efter en stund.
– Så mannen stod i mörkret?
– Ja. Får jag ta in huvudet nu?
– Nej. Titta ner och försök komma på vilken hårfärg mannen hade.
– Går inte att svara på.
– Inte det?
– Nä. Han hade en sådan där träningsjacka med luva på.
– Ja.
– Och han hade dragit på luvan.
– Uppskattad längd?
En huvudskakning utanför fönstret.
– Svårt att säga. Men det var ingen pygmé.
– Inte kort?
– Nej, tror inte det. I alla fall mer åt medellängd.
– Vad sa du till honom?
Han drog in skallen.
– Inte ett ljud. Jag lovar! Blängde bara.
– La du märke till hans röst?
– Nä, det var väl inget speciellt med den, ung som sagt.
– Dialekt?
– Han var i alla fall inte från Skåne.
– Nähä, varifrån då, tror du?
– Ingen aning, men inte Stockholm och inte Norrland, för de dialekterna känner jag igen från polarna på jobbet.
Gillis Jensen fick alla telefonnummer och gjorde sig beredd att tacka för sig. Han hade fått veta att Larsson arbetade treskift på ett tryckeri i Malmö.
– Är det något mer du vill berätta? sa han när de stod i den tomma hallen.
Kenneth Larsson kliade sig i nacken.
– Tja, precis när jag skulle somna, klockan var väl två–tre på natten så där, då hörde jag dunsar och ljud uppifrån. Ungefär som från en kvidande katt.
Varför just från en katt? tänkte Gillis Jensen.
– Men jag tänkte att han ger väl henne vad hon vill ha.
Leendet var skevt.
– Du trodde alltså att de låg med varandra?
– Ja. En del skriker alltid.
Gillis Jensen smet sedan in på Bar Express på Västra stationsområdet och tog en stående pastasallad. Gick rätt ofta dit. Snabb utfodring och bra mat. Hade sedan knappt tvåhundra meter till polishuset. Stötte förstås på spaningsledare Lars-Åke Mårtensson i egen hög person så fort han satte foten innanför dörrarna.
– Kom med här, viftade Lars-Åke med sina dasslock till händer.
Det mesta var för övrigt stort på denne Skånepåg. Haka och hals flöt samman i ett mjukt häng. Och just hängbuksvin associerade vissa kollegor till när de ville vara elaka. Bältet var gömt långt inne i den degiga midjan. Han hade för dagen den blå polisskjortan och mörka byxor, som för att strama upp sig inför uppgiften som spaningsledare. Gillis Jensen använde själv sällan uniformskläderna. Lars-Åke drog händerna ivrigt genom det ljuslätta och sträva håret som stod upp som tagel och ytterligare stödde antagonisternas associationer.
Motståndarna var några stycken. Med Lars-Åke Mårtenssons ambition och energi var det omöjligt att inte skaffa sig fiender. Det var oftare de ambitiösa som fick avundsjukan att rinna till, inte de slöa. Men Gillis Jensen tolererade Lars-Åke förhållandevis väl, som han brukade säga när skitsnacket var igång.
– Du, vad hettör den där tjejen som blev nerslagen borta vid Botan?
– Ja, hon …
Något märkligt höll på att ske, tänkte Gillis Jensen. Det där med namn trillade numera inte omedelbart ur munnen på honom. Men han vägrade att tro att han höll på att bli glömsk. Det som fanns där inne satt, men han behövde mjölka fram det. Den unga kvinnan vars styvpappa var kollega i Oskarshamn – Claes Claesson, trevlig typ – och vars mamma, en doktor, visst, så sammanbitet suttit framför honom och tittat på dotterns fåtaliga upphittade föremål. Hon hette …
– Cecilia.
– Efternamn?
Lars-Åkes blå ögon glänste av iver.
– Westman, om jag minns rätt.
Det kom med en gång. Minsann!
– Bravo, Jensen! sa Lars-Åke och dunkade honom i ryggen så att han började hosta.
I sitt stilla sinne undrade Gillis Jensen på vilket sätt han gjort sig förtjänt av dessa ovationer.
*
Claes Claesson stod åter i dörren till rektor Kerstin Malms rum på Oskarsgymnasiet. Denna gång kom han oanmäld. Rummet var tomt. Han frågade en sekreterare som sa att Malm strax skulle vara tillbaka. Det lät som om hon bara var på toaletten. Men när hon inte dykt upp efter en halvtimme gav han upp och lämnade mobilnumret till samma sekreterare och bad henne se till att han blev uppringd. Hennes överdrivna försäkringar om att se till att detta blev gjort fick honom att undra om Kerstin Malm undvek honom. Men det var förstås inbillning.
Han åkte tillbaka till polishuset. Fick se Nina Bodén gå mot vårdcentralens entré mitt emot. Så hon har börjat jobba, tänkte han. Såg för övrigt fortfarande bräcklig ut. Kanske hon var sjuk? Eller var det sorgen? Eller det dubbelbottnade i makens förehavanden? Hade hon fått reda på affären med grannkvinnan?
Det hade trillat in en del annat jobb att stöka undan.
Janne Lundin hämtade honom för kaffepaus. Peter Berg satt i den blå soffan och såg glad ut.
– Vad är det med dig? sa Claesson.
– Hurså?
Berg log fortfarande.
– Du ser så glad ut.
– Är det misstänkt på något sätt?
Fortfarande brett leende.
– Nä. Bara lite ovanligt.
– Har precis fått kontrakt på en lägenhet med sjöutsikt.
– Var då?
– Munkgatan.
– Grattis!
– Så du ska flytta? sa Louise Jasinski som anslutit sig.
– Yes!
– Trivdes du inte?
– Jodå, men en etta är för litet.
– Hur stor är den nya då?
Det var värst vad hon går på, tänkte Claesson. Hon visste lika bra som han att Peter Berg behövde göra plats för Kalmarpolisen. Hon borde vara glad över att han stannade kvar och inte begav sig till storstan där toleransen ansågs vara större och homofobin mindre.
– Trea, svarade Peter Berg lydigt.
– I de där husen som är rätt nya och ligger högt?
– Jepp.
– Kul!
Hon glittrade mot Berg. Ibland passade det tydligen att vara glad, tänkte Claesson.
De satt runt ett lågt bord i personalrummet. Peter Berg och Claesson i soffan, Lundin och Louise i var sin stol. Lundin hade som vanligt en rutig skjorta och gungade på stolen, men ännu låtsades Louise inte se det. Peter Berg hade snofsat upp sig och hade välstrukna svarta jeans och buteljgrön tenniströja av ett bättre märke. Louise såg ut som vanligt, förutom att hon magrat en del och hade bytt frisyr.
Det var det gamla gänget som ännu inte växt ifrån varandra, konstaterade Claesson. Han kände tydligt att så här ville han ha det ytter ligare en tid. Den enda som saknades var Erika Ljung, men hon var på semester. Hade följt med sin pappa till den exotiska Söder havsö där han var född. Det var möjligt att hon sagt vilken, men ingen av dem kunde riktigt hålla reda på det. Eller snarare så var de inte tillräckligt duktiga i geografi. Den enda som reste utomlands med en viss regelbundenhet var Lundin. Men han och hustrun Mona åkte alltid till samma ställe, en liten by någonstans vid den por tu gisiska kusten.
De hörde polischefen Gottes djupa skånska utanför dörren. Lät som om han pratade med Benny Grahn, teknikern som alltid hade för mycket att göra.
– Så här sitter ni?
Gotte stod i dörren. Han var andfådd. Kavajen hade han tagit av sig, och Claesson såg att han hade vit undertröja under skjortan. Inte undra på att han var högblank av svett. Slipsen satt dessutom så hårt åtdragen att kinderna hängde över kragen som på en hamster.
– Roligt att se er! nickade deras chef och stod kvar.
Ingen av dem flög upp för att se ut som om de var på språng. Det behövdes inte. Olle Gottfridsson hade alldeles för mycket av demokrati i sig. Skaran ögontjänare var försvinnande liten, vilket inte betydde att de inte hade respekt för honom. Snarare tvärtom. En människa man inte behövde ängslas inför var storslagen. Och Gotte var smart. Det visste de också.
Ett år hade Gotte kvar som polismästare. Sedan visste de inte vem som skulle komma, men det spekulerades vilt i huset. Helst borde det vara någon utifrån, menade de flesta. Nytt blod, nya idéer. Fast de gamla beprövade koncepten återuppstod alltid ändå. Hur man än betedde sig, tänkte Claesson.
– Du Claesson, har du tid?
Gotte var alltså ute efter honom. Han reste sig och följde med ut i korridoren.
– Det har ringt en ung man som heter Martin Bodén och klagat över ditt beteende hemma hos hans mor. Vad har du att säga?
En obehaglig hetta sköljde över honom från hjässan till fotabjället. Gotte såg hans belägenhet och vippade huvudet på sned. Kinderna följde med.
– Ska vi gå in till mig?
– Nä, det behövs inte. Jag blev bara överrumplad.
Gotte stod kvar i bara skjortärmarna. Han borde putsa glasögonen, tänkte Claesson och såg stadigt in i Gottes av ålder något vattniga blå irisar.
– Jag har varken sagt eller gjort något anmärkningsvärt. Bara ställt de sedvanliga frågorna med anledning av hennes mans död. Det är ju en mordutredning, trots allt.
– Kanske därför.
– Möjligen. Har till och med varit så hänsynsfull att jag inte berättat att maken hade ihop det med grannkvinnan. Inte ännu.
– På det viset.
– Hur lät sonen i telefonen?
– Kaxig. Är det inte det man säger?
Ordet var ovant i Gottes mun.
– Jo.
– Läser på Handelshögskolan i Stockholm. Menar att modern behöver stöd, inte oroas. Han tycker förstås att det tar alldeles för lång tid att utreda faderns död … och så vidare. Ja, du vet.
Jo, Claesson visste. Inte för att Nina Bodén hade betett sig som om hon kände sig anmärkningsvärt illa behandlad när han var där. Men det är förstås alltid en tolkningsfråga. Och sonen satt och fjärrstyrde i sin vanmakt uppe i Stockholm. Han fick se till att inte gå dit ensam fler gånger.
Människor gjorde mycket konstigt när de inte mådde bra, tänkte han.
Då ringde mobilen.
*
Kerstin Malm, denna dag iförd en ljungfärgad stass, vinkade glatt till honom.
– Ledsen att jag inte var anträffbar när du var här.
– Ingen fara.
De satte sig återigen vid det lilla runda bordet på hennes kontor, men hon tände inte lyktljusen. Lågtrycket från väster hade lättat, slöjmolnen skingrats och det var nästan så att höstsolen var på väg att bryta igenom.
Skrivbordet tycktes något mindre belamrat. Och det sa han.
– Det är bara att arbeta sig ner lager för lager vid den här tiden på året. Nu är det miljöplanen som ska sättas i verket. Ett elände! Ursäkta uttrycket.
Han stirrade tomt på henne. Då började hon småskratta.
– Men det är inget att haka upp sig på! Vad är det du har på hjärtat den här gången?
Han tog fram papperet med sifferkombinationen igen. Denna gång var det kopian från Gillis Jensen han visade, en till synes avriven bit av någon typ av blankett med linjer och en fetare kant som ram.
– Jag vet att jag gett dig siffrorna tidigare.
Hon nickade.
– Jag har ingen aning om vad det kan vara.
– Vad tror du om betyg?
Tystnad.
– Varför inte! Gamla i så fall. Vi har inte sifferbetyg längre. Och det är inte ett fullständigt betyg.
– När användes sifferbetyg sista gången?
– Nittiosex.
– Det är knappast ett strålande betyg i så fall.
– Åjovars! Många får knappt ens ihop det. Till och med en femma finns där ju.
Deras referensramar var onekligen olika. Om själva papperet hade Kerstin Malm inget att säga. Jo, att det inte var någon blankett som de använde i hennes rektorsområde.
*
Veronika klev av tåget. Hon såg sliten ut. Han pussade henne på kinden och Klara gav henne en blöt puss på munnen. De for i det närmaste tysta hem, lassade ur bilen, hennes väska och alla matkassar. Veronika tog sedan Klara vid handen och gick runt i trädgården. Satte näsan i en sent blommande ros, knipsade av några vissna frökapslar, beskådade astrarna som brann utanför stugknuten. Dottern var som klistrad vid henne. Veronika lät fingrarna leka i hennes tunna hår, som ett kråkbo av trassel baktill.
Claesson öppnade en öl, stuvade in i kyl och frys, satte på maten och kände sig som en riktig huskatt.
– Skönt att vara hemma, sa hon och drog med fingertopparna över hans nacke
Han ryste av välbehag och vände sig om för att denna gång ge henne en kyss på munnen. Hoppades att Klara skulle somna som hon brukade så att de fick en stund ensamma. Han visste precis vad han ville. Nu fick det vara slut på celibatet.
Veronika började duka med Klara hängande kring benen.
– Ska vi sticka ut i morgon? sa hon.
– Vart då?
– Vart som helst, bara jag kommer ut i naturen. Plocka svamp kanske?
Han blev tyst.
Alla ärenden som behövde uträttas slog plötsligt ner i honom. Skor och jacka till Klara. Bunkra upp stapelvaror. Bland annat. Och hemmet som höll på att förfalla. Han hade inte hunnit eller snarare inte orkat hålla undan gruset dottern drog in. Men tvättat hade han gjort. Kört den ena maskinen efter den andra. Fast den rentvättade högen behövde sorteras. Och så hade han i det tysta planerat ett träningspass ensam. Springa milen. Minst.
Hon hörde hans fördröjning.
– Eller vill du inte? frågade hon.
Inget svar.
– I så fall kan jag och Klara åka ensamma.
– Jo, visst vill jag. Men det finns en del annat att göra!
Rösten var ansträngd. Blicken snabb och överraskande vass.
En dold anklagelse.
För vad?
Hon tog upp Klara i famnen utan ett ljud. Gömde ansiktet bakom dotterns huvud. Behövde betänketid.
Orkar inte, tänkte hon. Orkar helt enkelt inte ett gräl.
Han ville sannerligen inte vara en stämningssabotör, men plötsligt var det oöverstigligt mycket som behövde göras där hemma. Ett berg av livsnödvändiga måsten. Och en del av detta hade han i tysthet hoppats att hon skulle ta på sig. Nu när hon sluppit så länge. Hållit sig borta från vardagsslitet.
Hon borde åtminstone förstå hur han hade haft det.
I väntan på denna förståelse avvaktade han. Fortsatte hålla käften. Vände sig mot spisen och rörde häftigt i grytorna. Slog ilsket sleven mot grytkanten.
Det var som om han njöt av att köra fast.
– Jaha, sa Veronika till slut trött.
Inget mer. Inte ett enda ord till.
Men de var ju tvungna att vara människor också, tänkte hon uppgivet. Göra något för ros skull. Inte bara vara företaget familjen. Men hon förmådde inte häva upp sin röst just nu. Kraften behövdes till att överhuvudtaget hålla sig på fötter.
Så då får han väl vara sur, tänkte hon och knep ihop munnen. Ser ut som en försummad treårig pojke där han står och demonstrativt slamrar med grytorna. Jag orkar inte vara mamma till honom också.
Med Klara på armen gick hon ut till badrummet och tappade upp badvatten. Tog sedan trapporna upp och hämtade en ren pyjamas till flickan.
Tjugo minuter senare satt Klara i barnstolen med rosiga kinder iförd en ren pyjamas. Han hade försökt hålla maten varm. Såsen med skinkbitar och morötter till riset hade klimpat ihop. Men han anklagade henne inte.
– Ska vi äta?
Hon lät mycket neutral, närmast utslätad. Men hon såg inte på honom.
– Maten har varit färdig länge.
Han lutade sig mot köksbänken och la armarna i kors över bröstet.
– Jag har förstått det.
– Ursäkta, mumlade han och satte fram grytan på bordet.
Då såg hon på honom. Han slog ner blicken.
Det får bli slut på plågan, tänkte hon ömt.
– Visst! sa hon och mungiporna for upp av sig själva. Hon var sannerligen inte långsint.
– Jag orkar inte gräla, sa hon lågt.
Men lät ändå som en skolfröken. Klar och tydlig.
Han drog med pekfingret lätt över hennes kind. Sedan med hela handen.
– Då gör vi inte det.
Tårarna steg stilla. Hon snörvlade och torkade sig med handens baksida.
– Det är inte mycket jag tål nu för tiden.
– Det gör inget, log han och kramade henne hårt.
De slog sig ner. Tände ljusen. Han hällde upp vin. Veronika läppjade försiktigt men satte ner glaset.
– Var det inte bra?
– Vet inte. Smakar lite konstigt.
Han höjde sitt glas. Tog en klunk. Lät vinet rulla runt mot gommen innan han svalde.
– Inte så dumt.
– Det är väl jag som är trött.
Claes mobil ringde. Han sträckte sig efter den på diskbänken och tog samtalet vid bordet med blicken fäst vid bordsskivans mitt. Hon förstod att det var något viktigt.
– Det var Gillis Jensen från Lund.
– Så här sent?
Hjärtat tog ett skutt. Visste han något om Cecilia?
Claes vände upp blicken över dörren. Klockan var närmare sju, visade köksklockan.
– Men vad ville han?
Han såg henne i ögonen.
– Emmy Höglund är mördad.
Veronika la besticken ifrån sig. Sedan rusade hon ut på toaletten och kräktes.