Hon är inte som de andra.
JAG UPPREPAR DET tyst för mig själv.
Hon är jävlar i mig definitivt inte som alla de andra.
Och hon är den enda som sett på mig med den blicken. Bråddjup och hemlighetsfull. Bränner som en svetslåga. Jag gör vad som helst för den blicken.
Kläderna hon bär är också av ett annat slag. Det är svårt att säga om det är som hon är försiktig eller om det är en stil som hon lagt ner arbete på. Jag är inte så bra på sånt. Ser lite ut som mamma på bilder från förr. Långa kjolar och små koftor och håret hängande och lent. Inget knallrosa eller glitter som Filippa tycker om. Absolut inget smink. Hon är hon, och det mest naturliga som finns.
Efter sommarlovet kom hon tillbaka i en vit blus som var så tunn att man kunde se bröstvårtorna. Men det hade hon inte tänkt sig. Så fort första kommentaren dunsade ner drog hon på sig en kort sammetsjacka. De vita kinderna blev rosa. Annars märktes det inte att hon tog illa vid sig.
Hon är som ett väsen. Tyst, rak, tunn och med det långa håret ner över ryggen. Som en älva. Eller som Guldlock, med änglahåret på ryggen. Jag kan inte sluta tänka på henne.
I klassen hör jag ibland kommentarer från killarna om att hon är tam och mesig och aldrig bjuder på sig själv. Och ful. Osminkad. Tyst, närmast osynlig, men fullt synlig för mig.
Just detta att hon inte bjuder på sig gör mig rusig. Hon är blyg. Det blir som om jag får ha henne för mig själv. Och att de andra killarna faktiskt kommenterar henne gör mig stolt. Men samtidigt förbannad. De har ingen rätt att tafsa på min tjej. Inte ens med ord. Och hon är ingen nolla. Den smartaste bruden i hela klassen.
Jag tror att hon mycket väl visste vad hon gjorde när hon la sitt lilla huvud på sned och såg på mig under lugg. Det gick inte att missa den stöten. Hon hade valt mig, ingen annan, och hon fick mig fast vid första försöket. Annars är hon försiktig, ingen som flirtar och håller på. Snarare drar hon sig undan. Utom från mig. Mot mig öppnar hon sig. Som en knopp som slår ut i blom. Vi kan prata om allt, nästan. Men hon gör så bara tillsammans med mig, det är jag bergsäker på.
Hon går också alltid ensam, och hon har valt det, som jag. De and ra tjejerna tittar surt på henne. Hon är smartare än de är och ingen bystdrottning, så de är väl avundsjuka och känner sig enkla och dumma i huvudet. Mindervärdiga, helt enkelt. Hon släpper inte in dem i sitt liv, och det retar dem förstås. Hon ska ändå lämna stan så fort hon kan, har hon sagt. Till ett större ställe där hon kan utvecklas. Hon och jag tänker likadant om framtiden. Vi vill lite mer än andra. Inte fastna. Henne har jag vågat anförtro min plan. Att jag tänker bli läkare. Det visade sig att det tänkte hon också! Vi är så lika, vi två.
Vi byggde upp ett system, att cykla ner till småbåtshamnen vid Corallen och sedan gå på berghällarna längst ute vid vattnet. Jag har aldrig gått nära någon på det viset tidigare, och inte heller tillåtit någon att hålla mig i handen.
Men med henne var det skönt. Inte löjligt.
Vi bestämde oss för att aldrig ses tillsammans på skolan, en överenskommelse vi har hållit hårt på. Ingen annan ska få veta något. Vi är ju speciella, mer brinnande än andra. Ingen ska in och peta i det.
Själv är jag rätt glad över att hon inte propsat på att komma hem till mig. Kanske det kan bli av någon gång, men då måste jag och Filippa först lägga på en rem och mocka rent. Jag har eget rum, men hela huset är rätt rörigt sedan mamma stack. Ingen orkar hålla ordning. Farsan är inte ofta hemma i veckorna. Knappt ens under helgerna. Har stora uppdrag, påstår han. För min del kan det kvitta vad han har för sig. Det är skönt att vara av med honom. Filippa kvittar det också, verkar det som. Hon sköter sitt.
Det är slut på stryk. Farsan ger sig inte på mig längre. Men han släpper inte iväg vare sig mig eller Filippa.
Morsan ringer ibland från Göteborg. Hon vill höra hur vi har det. Vi får inte träffa henne för pappa. Han ringer varje dag och kollar. Hon är som död i och med att hon gav sig iväg, säger farsan, och vi förstår att det får vara på det viset så länge. Jag tänker lösa det på mitt sätt så fort jag gått ut gymnasiet. Åka och hälsa på henne.
Det är rätt frustrerande att ha det så här. Men vi är vana, syrran och jag. Fast ibland pyser det ut på fel sätt. Jag försöker verkligen att inte ge mig på Filippa. Skärper mig allt vad jag kan, men ibland faktiskt tigger hon om det. Och det har varit mycket på sistone.
En dag kom hon inte till småbåtshamnen. Visserligen var det ovanligt kallt och blåsigt, men det var ändå konstigt. Jag hade ställt cykeln där vi brukar och gick säkert tusen varv runt stigarna och på stenarna vid vattnet, trampade runt i ljungen och plockade upp kottar och kastade ilsket mot tallstammarna. En enda sak malde i huvudet:
Varför kommer hon inte?
Kunde till slut inte hindra mig själv från att bryta löftet att aldrig åka hem till henne. Cyklade alltså upp till Gröndal och bankade på, men ingen var hemma. Fönstren var svarta och bilen borta. På ett sätt var jag glad över att hela familjen verkade vara bortrest och inte bara hon. Om hennes morsa stått där i dörren och sagt att hon var hos någon hon kände, så hade jag nog dött på fläcken.
Föräldrarna är väldigt religiösa, har hon sagt. Så det var förmodligen bra att de inte fick syn på mig. De har förbjudit henne att vara ihop med någon köttsligen innan hon gifter sig, berättade hon en gång. Vilket gammaldags ord. Köttsligen. Som två fläskkotletter.
Men så långt är jag inte beredd att gå som till att gifta mig. Inte på länge än.
Nästa dag var hon inte i skolan. Hon kom tillbaka efter en vecka, och då var hon som en omvänd hand. Såg överhuvudtaget inte på mig.
Det var först när vi hade matte som jag upptäckte att Bodén blåstirrade på henne. Med gubbögonen! Fy fan, vad äckligt! Han liksom höll henne fast med sina allvarliga, simmiga ögon och brynen hopdragna så att man inte visste om han var arg eller vad det var fråga om. Jag begrep att hon inte vågade titta bort. I alla fall inte titta på mig. Hon var helt enkelt rädd. Och att den jävla Bodén hade gjort något med henne var uppenbart. Påverkat henne så att hon blivit skrämd och vänt sig från mig. Det hela måste vara ett enda stort misstag, och jag hade bara ett val. Att rädda henne, se till att hon kom ur Bodéns grepp och blev sig själv.
På rasten gick jag rakt fram till henne och tog henne i armen och frågade vad det var frågan om. Släpp mig! sa hon bara argt och ryckte till sig armen.
Samtidigt skämdes hon. Jag såg det. Hon såg att jag såg det, och blev generad. Därför måste hon smälla till mig på något sätt.
Jag har träffat en som är lite mer mogen, sa hon och ögonen smalnade.
Det var som att få en brinnande fackla rätt i ansiktet. Jag såg rött och det brusade i huvudet som om något höll på att koka över.
Hon vände på klacken och försvann småspringande ner i korridoren.
Jag stod kvar och såg hennes änglahår svaja över ryggen.
Såg henne försvinna från mig.
Det var då jag bestämde mig. Henne ska jag ha tillbaka.