Torsdagen den 26 september
VERONIKA HADE ETT inte alltför betungande operationsprogram. En fettknuta, ett fult åderbråck, några fläckar och andra förändringar i huden. Lunch och därefter eftermiddagsmottagning.
Det var kroppkakor. Grå skulle de vara. Gjorda på rå potatis med mycket fyllning. Stekt fläsk, lök och kryddpeppar.
Hon tyckte mycket om denna regionala rätt som omvandlats till en delikatess, men hon orkade bara tre. Knappt. Kände ett ihållande, diffust illamående. Magkatarr, tänkte hon återigen. Hade tagit lite Novalucid på avdelningen. Det hjälpte för stunden.
Hon levde under konstant stress. Som tur var kom Ronny Alexandersson och satte sig mitt emot henne. Förutom Else-Britt Ek var han den kollega hon kände sig mest bekväm med.
Ronny var en hygglig prick, som hennes pappa brukade säga. Och en mycket duktig doktor. Gemensamt för dem var att de båda hade gjort en så kallad klassresa, vilket i deras fall innebar att ingen av dem vågade vara nonchalant. Väldigt lite hade varit självklart under utbildningens gång. Inte senare heller. De hade inte haft kända släktingar att luta sig mot, läkare som gjort sig ett namn i den svenska medicinhistorien. Inte heller hade de haft kontakter som kunnat ordna arbete när det varit som kärvast. Den sociala lätthet och självklarhet många av deras kurskamrater, de så kallade läkarbarnen, hade i umgänget med överordnade hade de aldrig erövrat. Framgången var deras egen bedrift, i den mån man nu kunde tala om framgång och inte bara vanligt harv. Både Ronny Alexandersson och Veronika hade varit mycket strävsamma. Närmast präktiga, och mycket lojala. Kanske även en smula träiga i sina ansträngningar att vara till lags. De brukade skoja om det. Konstaterade att de inte hade haft råd med annat.
Skam till sägandes hade hon blivit glatt överraskad när hon kom tillbaka till jobbet i måndags. Arbetskamraterna hade varit bussiga och lovat att hjälpa till så gott det gick. Ingen låtsades som ingenting. Alla ville höra hur det var med Cecilia.
Så lite man vet egentligen, tänkte hon. Märkligt att hon inte hade trott dem om det.
Till helgen skulle hon till Lund, tillsammans med Claes och Klara den här gången. De hade tänkt fylla bilen med möbler och prylar till Cecilias lägenhet. Sängen hon beställt skulle komma på måndag förmiddag, då både hon och Claes tagit ledigt. På eftermiddagen skulle de köra de tre milen till Orup för ett möte för anhöriga. Cecilia var redan där.
Det var mycket att styra med. Allt ordnande höll henne igång, hindrade henne från att sjunka ner i vanmakt.
Ett ögonblick i sänder.
– Hur är det att jobba, tycker du?
Ronny var inne på sin femte kroppkaka. Han var mager som en vinthund och hon undrade var han gjorde av dem. Livet var orättvist.
– Faktiskt rätt skönt att skingra tankarna. Men riktigt på alerten är jag väl inte.
Av hans blick att döma tyckte han nog inte det heller.
– Kan jag slå mig ner här?
En bricka svävade över hennes huvud strax bakom henne.
– Visst!
Hon drog ut den tomma stolen intill. Såg främlingen slå sig ner. Han nickade till Ronny.
– Så du är här igen, sa Ronny.
– Ska ta jouren i natt och stannar över helgen och en bit in i nästa vecka.
Veronika kände igen mannen som ursprungligen måste komma från trakten. Småländskan sjöng, på gränsen till det komiska. Hon sträckte fram handen och presenterade sig.
– Pierre Elgh, sa han.
Hon kände hur färgen steg på kinderna. Inte av genans utan av upphetsning.
– Var jobbar du annars?
– Lund.
– Men du brukar stafetta hit?
– Tja, så där när andan faller på. Har rätt mycket ledig tid innestående i Lund. Och ni har ju ont om narkosfolk.
Hon hade sett honom tidigare i korridoren på operationsavdelningen där hemma, men han hade aldrig sövt på hennes operationssal. Hon hade också skymtat honom i matsalen i Lund.
Samtalet kom plötsligt av sig. Hon orkade inte förställa sig och kvittra på. Ronny hade tydligen hoppats på henne för han teg.
Samtidigt var hon nyfiken. Undrade om han brukade söva på neurokirurgen. Hon ville inte kasta sig över honom, men drogs så starkt till allt som låg nära Cecilias öde att hon till slut inte kunde låta bli.
– Nej, jag är sällan placerad där, svarade han.
Hon hade sett till att korta ner eftermiddagsmottagningen så att hon hann hämta Klara strax efter tre. Gled fram på cykeln. Hade tre växlar. Tidigare hade hon haft sju men använde inte alla.
Andra människor tröttade ut henne. Hon blev som upplöst av allt prat och alla ställningstaganden. Och av att lyssna. Fick anstränga sig för att inte se förströdd ut. Ändå hade just det stilla samtalet med patienterna kommit att intressera henne alltmer. Men nu gick det knappt. Hon var inte mer än människa.
Hon måste handla, det hade hon lovat Claes. Ville gottgöra att hon varit borta så mycket. Detta ständiga återgäldande. Det var inte han som förväntade sig det, eller kanske lite. För nog hade han tyckt synd om sig själv. Hon begrep bara inte hur hon skulle orka, hon kände sig trött och spyfärdig. Kunde för övrigt inte komma på något hon var sugen på till kvällsmat. Det skulle möjligen vara lite glass. Mjuk, halvsmält vaniljglass.
Det åt hon förra gången.
Insikten flöt upp som en kork. Hon började räkna efter. När hade hon senaste mensen?
Blödningarna hade på senare år tenderat att komma något tätare, men det var inget hon hade störts av eller funderat så värst mycket över. Mer som ett kallt konstaterande att det hörde åldern till.
För övrigt hade det varit fullständigt orimligt att hålla reda på så banala ting som blödningar under den senaste tiden. Hon var fyrtiosex, gick mot fyrtiosju. Hon kände inte någon som varit så gammal och blivit med barn. I så fall hade de varit iväg utomlands och fått ägg på någon klinik.
Det var en stor ynnest att de fått Klara. De hade ställt in sig på att leva ett gott liv utan gemensamma barn.
Så kom dottern.
Hon klev av cykeln vid dagis. Barnen lekte utomhus och hon ställde sig utanför det låga trästaketet. Klara fick syn på henne och kom springande med uppsträckta armar. Hon fångade upp sin flicka, satte näsan i dotterns sanddoftande hår, kände den varma och klibbiga kinden mot halsen. Var på vippen att idiotiskt nog börja gråta.
Tillvaron var så omtumlande. Så osannolik! Hon stod mitt uppe i livet, tänkte hon.
Hon hämtade Klaras väska. Dottern följde henne hack i häl, snabb som kvicksilver. Veronika fångade in henne innan hon vek in mot lekrummet.
– Nej du, nu ska vi hem.
Klara spändes fast i barnsadeln. Veronika tryckte på henne hjälmen. Blänkande röd med igelkottar på.
Hon sköt det ifrån sig. Som en tyst hemlighet fick det vila så länge. Hon ville veta säkert först. Inte virvla upp oroshärdar i onödan. Det räckte som det var.
Funderade istället över om hon skulle våga köpa graviditetstestet på ICA. Inte för att kvaliteten skulle vara sämre, men hon ville inte se kassörskans förstulna min.
Gamla människan. Vad tror hon!
Småstadslivets begränsningar. Man brydde sig alldeles för mycket om varandra.
*
Ester Wilhelmsson satt i soffan i personalrummet på kvinnokliniken i Lund tillsammans med en annan barnmorska. Rösterna var sänkta, huvudena tätt ihop.
Christina Löfgren stod med ryggen mot dem och väntade på att cappuccinon skulle bli klar. Icke desto mindre hörde hon att Ester knappt kunde hålla tårarna borta. Kärlekens glöd och smärta, förstod hon, utan att uppfatta några detaljer. Men man behövde inte veta allt.
Gustav Stjärne satt en bit bort vid matbordet och bläddrade förstrött i Sydsvenskan. Kan inte vara lätt att härda ut i denna kvinnovärld, tänkte hon just som flytta ifrån urskildes från samtalet i soffan. Likaså ska träffa mamma.
Jo, mammor var bra att ha. Hur mycket mamma hon själv än var – fyra hemmavarande barn, och ibland undrade hon om inte även maken fick räknas in där – så var det hur som helst en ren och skär ynnest att ha kvar sin egen mamma i livet. Och dessutom spänstig. Inte för att modern längre sprang några maratonlopp, men cyklade gjorde hon fortfarande. Långa sträckor på skånska landsbygden för att hålla sig i trim.
På förlossningsavdelningen var det lugnt för närvarande och Christina Löfgren passade på att gå ner i varv. Tog överhuvudtaget tillfället i akt att vila upp sig när hon var på jobbet. Till skillnad från hemma kunde hon ibland både få dricka kaffe och tänka en och annan rak och sammanhängande tanke när hon var där. Men det kunde å andra sidan slå om vilken sekund som helst. Arbetets oförutsägbarhet var en del av charmen. Men pauserna behövdes för att orka med topparna.
Lotten stod i dörren.
– Det är en man som söker dig.
Hon vände sig till Gustav Stjärne.
– Vem då?
Han satt kvar, som en bildstod, med tidningen framför sig.
– Vet inte. Har aldrig sett honom förr. Har satt honom i dagrummet.
Just då skar en gäll röst genom korridoren.
– Dåliga ljud på trean.
Christina Löfgren for iväg.
– Säg till den där mannen att vänta, ropade hon till Gustav som sprang efter.
Dörren hade gått igen om henne när Gustav i sin tur vände sig mot Lotten.
– Säg att jag är upptagen. Be om telefonnummer, så ringer jag upp.
Sedan skyndade han efter Christina ut i korridoren.
*
Gillis Jensen gick till Blocket för att ta en kopp kaffe i entréhallen, som var lik en väldig, modern katedral. Han satte sig vid ett runt bord vid fönsterväggen och stirrade ut. Asfalten vilade mörk i skuggan från den höga huskroppen. Rätt dystert här nere. Säkert bättre högre upp, tänkte han. Var plötsligt tacksam över att han hade en friare arbetsplats. Eller i varje fall friskare.
Taxibilar kom och gick. De roterande glasdörrarna var som en käft som slukade människor. Somliga spottades ut. Andra blev kvar.
Han hade en bestämd känsla av att den unge Stjärne inte tänkte höra av sig. Mobilen skulle förbli tyst. Medan han förstrött iakttog aktiviteten runt omkring sig konstaterade han att han hade råd att vänta på honom. I alla fall en stund. Var annars rätt less på att jaga unga män till förhör. Flera hade i och för sig hört av sig självmant. Idel välutbildade ynglingar och en del kvinnor med välsmort munläder. Ingen hade nekat att lämna prov för DNA. De erbjöd sig i stort sett frivilligt innan förhören ens börjat.
Höga, kantiga pelare i sjögräsgrön sten reste sig mellan kafédelen och passagen bort mot hissarna. Personal, patienter och besökande köade i Pressbyrån mitt emot. Han lyfte på ögonbrynen när han fick syn på kvällstidningarnas gula löpsedlar:
Emmys mördare fast
Det var mer än jag visste, tänkte han torrt.
Upprörd blev han däremot inte. Det stadiet hade han passerat för länge sedan. Det numera flitigt cirkulerande och kraftigt förstorade fotot på Emmy Höglund, med rakt mörkt hår och pigga ögon under luggen, fick honom dock att må en aning illa. Stackars föräldrar, tänkte han. Emmy log blitt. Kvinnor log alltid blitt på foton. Det var bara män som hade tillåtelse att vara allvarliga.
Jensen såg att den mörke läkare som hette Leo, efternamnet mindes han inte, slog sig ner med två andra doktorer vid ett bord i närheten. Leo såg honom inte. Ansiktet var ännu vitare och skuggorna under ögonen hade djupnat, konstaterade Jensen. Det var väl ett hårt jobb att vara läkare.
Nu lutade sig denne Leo över bordet mot de andra två, en ung manlig läkare som Gillis inte sett tidigare och en kvinna, även hon i vit rock. Hon satt med ryggen till. Ett blont och häpnadsväckande tjockt hår föll tungt ner över ryggen. Änglahår. Han visste inte varför han tyckte att det såg nästan oanständigt ut att gå med utslaget hår bland sjuka. En läkare fick inte vara fåfäng. Om inte annat var det ohygieniskt. Han föreställde sig hur bakterier for runt och fastnade och sedan spreds. Eller om det nu var virus.
Jensen tittade på löpsedlarna igen. De skulle ta mördaren den här gången. Inte minst övertygad var spaningsledaren själv. Kriminalinspektör Lars-Åke Mårtensson hade på intet sätt mattats. Snarare skruvat upp optimismen och intensiteten till maxläge. Han var en man med blicken uppåt. Det kunde få somliga att göra vad som helst.
Sådan var jag också när jag var yngre, tänkte Gillis Jensen. Han visste inte om det var bra eller dåligt att han dämpats. Livet blev i varje fall behagligare.
Emmy Höglunds arma föräldrar ville ha ett svar. De stod förstås helt oförstående. Det fanns inget i dotterns liv som inte var i det närmaste perfekt. I alla fall inte i deras ögon. Hon var dessutom enda barnet. Inte för att han någonsin hade trott att ett annat barn kunde ersätta ett som dött, men det blev bra mycket ensammare utan några barn alls.
Hittills hade utredningen inte heller visat något som fick Emmy att på ett avgörande sätt skilja sig från mängden av andra nitiskt pluggande studenter.
Men på en punkt hade hon haft dåligt omdöme. Hon hade släppt in fel person.
Kaffet var urdrucket och mazarinen uppäten. Han tittade på klockan. Bedömde att det ännu var för tidigt att gå tillbaka.
Fick ingivelsen att återigen vandra i Jan Bodéns tänkta fotspår och för en stund släppa den mördade studentskan.
Bodéns sista vandring. Jensen hade förstås gjort denna golgatavandring ett antal gånger, men nu hade det gått några veckor sedan sist. Kanske skulle distansen få honom att se med nya ögon.
Han passerade de båda hisshallarna. I den första rådde en livlig cirkulation. Hissarna i den andra hallen var däremot i första hand tänkta för sängtransporter. Där var för tillfället tyst som i graven. Mellan de bägge hisshallarna gick trappan. Den var av ordinär storlek, inte som på hotell där man mot bakgården kunde hitta skumma, trånga trappor för personalen att osynligt smita ut genom. Eller för evakuering.
Trappan ledde de tolv våningarna upp och två plan ner till kulvertsystemen. Personalen använde dem flitigt, i alla fall de som inte arbetade högre upp i huset. Men inte en enda av alla dem som hört av sig angående Bodéns död, och de var många, hade haft något användbart att komma med. Trots att man vädjat i pressen.
Jensen iakttog golv, väggar, skyltar och försökte tänka sig in i Jan Bodéns situation. En man, några år yngre än han själv, med en liten och harmlös tumör djupt bakom ena örat. Enligt vad han fått veta av Claes Claesson tog Bodén det dock väldigt hårt och klev rakt in i en livskris. Han valde att falla ihop.
Och det var väl i och för sig inte så konstigt. Framför allt som Bodén tydligen varit friskt tidigare. Vad hans föreställning om den egna odödligheten och eventuella storheten bestod i, visste Jensen inte så mycket om. Och ingen annan heller. Men helt sympatisk fick han för sig att Bodén inte varit. Claes Claesson hade fått fram en tudelad bild. Kanske var han präglad av sitt arbete. Banka kunskap och vett i motsträviga ungar krävde förmodligen vissa tjuvknep och en barsk stämma.
Men gick han verkligen här ensam?
Var stötte han på sin baneman?
Bodén hade inte sällskap när han lämnade öronkliniken, det var personalen säker på. Någon hade sedan iakttagit honom på väg mot Blocket. Då stod han vid trapporna på väg ner till asfaltplattan framför entrén. Men sedan var det slut på säkra vittnen.
Delvis förstod Jensen varför. De människor han sett här var fullt sysselsatta med att överhuvudtaget ta sig fram. Linka på kryckor, rulla en rullstol eller skjuta en bår. Det fanns inga soffor att sitta och studera sin omgivning på i den bortre delen av entréhallen eller i hisshallarna. Området låg dessutom i skymundan för kafeterian. Och de vitklädda som arbetade tycktes alla ha bråttom, medan de som besökte sjukhuset tvingades lägga all möda på att läsa anvisningsskyltar för att komma rätt.
Långsamt fortsatte Jensen in till den folktomma hallen bakom entrén. Han kisade mot atriumgården bakom fönsterväggen. Ljuset speglade sig frikostigt i den sandfärgade golvmattan. Stod som han stått flera gånger tidigare med de två toaletterna och det nu berömda, eller snarare ökända, städförrådet bakom sig.
Atriumgården var ett ljusinsläpp men användes inte som rekreationsyta. Stensatt, men varken stolar eller bord stod uppställda där. Bakom fönstren på andra sidan skymtade datorskärmar och skrivbordslampor. Klinisk kemi höll till där. Givetvis hade varenda kotte utfrågats. Ingen hade sett något. Ljuset föll så att korridoren kring föreläsningssalarna, och då även städförrådet, kom att ligga i mörker dagtid. Och när det var kväll och lokalerna var upplysta och lätttare att se in i, var ingen på kontoret. Mordet hade skett i början av september då kvällsmörkret fortfarande dröjde.
Även här höll pelare elegant taket uppe. Bakom de välvda tegelfärgade väggarna dolde sig föreläsningssalar. Jensen tyckte att det var en trevlig miljö. Ljust och samtidigt inte så fyrkantigt och korridoraktigt.
Plötsligt for en dörr upp och ett sorl vällde ut. Gillis Jensen stod kvar. Strax därefter tömdes salen och studenter försvann åt olika håll. Någon gick in på toaletten, somliga passerade honom och fortsatte genom en smal korridor som ledde till en utgång på Blockets baksida, som man måste känna till för att ta. De flesta försvann genom en dörr till en intilliggande korridor, som i sin tur ledde till stora entréhallen åt motsatt håll i förhållande till hissarna.
Bara ett par tre stycken gick mot hisshallarna. Inte en enda läkarstudent hade heller hört av sig till polisen.
Inom loppet av en minut var samtliga studenter väck. De hade förmodligen ilat hem till böckerna. Han såg på den stora klockan som satt högt uppe på en av pelarna. Några minuter över tre.
Han vände. Följde skyltarna men denna gång i motsatt riktning, mot akuten. Att det var en bakväg framkom inte minst av att bokstäverna på skyltarna var små. Patienter utifrån förväntades komma genom de stora portarna på Blockets baksida där den nya akutmottagningen numera låg.
Försökte Bodén ta sig dit? Träffade han gärningsmannen här eller ute i själva entréhallen eller kanske till och med utanför sjuk huset? Eller var det någon som kommit från akuten, eller upp från kulvertsystemen? Var det ett planerat möte som gick snett? Hade de av någon outgrundlig anledning kommit överens om att träffas här? En student?
*
Christina Löfgren stod böjd över såret. Hon slöt den tjocka och blödande öppningen i livmodern. Sydde snabbt och med fortlöpande stygn. Blödningen upphörde. Gustav Stjärne klippte tråden. Hon torkade rent. Kände efter att livmodern var väl sammandragen. Arbetade koncentrerat och utan att säga ett ord. Kvinnan var sövd. Allt lyckligt och väl överståndet. Pappan var ute hos barnet som till en början var slött när det hämtades ut. Men enligt rapporterna från rummet utanför operationssalen höll flickebarnet på att återhämta sig. Barnläkaren var där.
Christina bet ihop bakom munskyddet och försökte låta bli att reta upp sig på Stjärne. Lyfte inte ens blicken. Han stod på andra sidan operationsbordet. Hon bad operationssköterskan om hakar till Stjärne, och hon gav honom dem. Christina fick pincett och nålförare med ny sutur utan att be om det. Stjärne höll undan kanterna med hakarna medan hon sydde muskelfascian. Trots allt hade han blivit lite bättre på att assistera, noterade hon. Höll undan både vävnader och fingrar. Stod inte längre som ett fån med hängande armar och bara glodde.
Men det mesta hade otvivelaktigt gått både lättare och snabbare att utföra om hon sluppit ha honom i hasorna.
– Dukar, instrument och nålar stämmer, sa operationssköterskan.
– Tack, sa hon och knöt tråden. Sträckte därefter trådänden. Stjärne var återigen raskt framme med saxen och klippte.
Sedan kunde han gå.
– Du behövs på förlossningen, sa hon och såg honom i ögonen för första gången.
Han nickade och dröp av. Hon slet så småningom av sig handskar och munskydd och gick iväg för att diktera. Såg hans gröna ryggtavla försvinna ner genom korridoren.
Självsäker gång, tänkte hon innan han försvunnit om kröken. Konstigt nog, för han hade inte mycket att komma med. Mer än möjligen att han var man, men det ville hon inte tänka på för då steg blodtrycket. Och tydligen rätt bakgrund för att kunna nästla sig in. En berömd pappa. Docent Eskil Nordin hade redan lagt vantarna på honom. Stjärne påstods ha forskartalang, sa Nordin.
Enligt hennes förmenande var det nog det enda han i så fall hade. Hon hade fått lära upp honom från absolut noll. De flesta brukade ha åtminstone några klara minnen från kursen i gynekologi. Stjärne hade definitivt glömt allt. Men han tittade likafullt på henne, eller snarare förbi henne, med en blank och prövande blick som en herreman i en film med handlingen förlagd till förra sekelskiftet.
Hur kunde han vara så jäkla styv i korken? Det övergick hennes förstånd. Men inte bara hon hade börjat grumsa. Sköterskor, barnmorskor och kollegor, de var många som undrade. Men som alltid gick åsikterna isär, och det ledde i vanlig ordning ingen vart. Mer än till att hon blev utvald till Stjärnes handledare, mer eller mindre mot sin vilja. Det fanns å andra sidan ingen som ville åta sig uppgiften frivilligt, så det fick bli med tvång. En order uppifrån. Och med lite smicker – hon hade ju ett enastående tålamod och så vidare, och så vidare, log chefen – så trillade hon dit.
Och hon hade trots allt lyckats få Stjärne halvvägs mot ett kejsarsnitt. Han kunde lägga ett snyggt bikinisnitt i huden, han kunde med fingrarnas hjälp vävnadsvänligt ta sig ner mot livmodern, även om händerna darrade. Och han klarade av att därefter klippa upp hinnan ovanför urinblåsan och skjuta ner den. Men själva snittet i livmodern och utskaffningen av barnet hade han däremot hittills inte känt sig mogen att utföra. Och självklart var det ingen annan än Gustav Stjärne själv som fick bestämma takten. Det sa hon inget om. Hon var så till vida en inkännande pedagog.
Hugg och slag fungerade aldrig på sikt.
Men lite piska skulle han allt må bra av, tänkte hon och satte irriterat bandet i diktafonen. De flesta utbildningsläkare gick knappt att stoppa. Ivern att komma framåt fick dem snarare att bli gränslösa. Gjorde mer på egen hand än de borde och frågade inte tillräckligt ofta. Men det var å andra sidan ofta rätt svårt att få tag på någon att fråga. Med andra ord var hon satt att fortsättningsvis släpa på Stjärne som en boja om foten! Hon satt i smatten, inte större än en garderob, på operationsavdelningen. Insåg att hon hade fritt några minuter. Klinikens bästa arbetsplats. En dörr att stänga och ett fönster varifrån hon kunde se solen och följa människor som kom och gick på gatan nedanför, mellan Blockets ena flygel och onko logiska kliniken. Hon tyckte om att sitta här, i lugn och ro utan att någon avbröt eller slet i henne.
Hon rabblade in datum, sitt namn, patientens data, operatörernas namn – det var hon och Stjärne – samt diagnos- och operationskod. Fortsatte med själva ingreppet. Hade sammanfattat detta så många gånger att orden kom av sig själva. Ögonen vandrade samtidigt ut mot Lasarettsgatan och fastnade på Ester som sneddade över gatan och sedan fortsatte mot onkologen. En mörkhårig yngre läkare kom henne till mötes. Pojkvännen, tänkte hon. Eller före detta? De utdelade varken någon kyss eller någon kram. Ställde sig på någon meters avstånd från varandra. Han höll huvudet lätt bakåt. Esters axlar var uppkörda. Det syntes på långt håll att samtalet inte var behagligt. Händerna behöll hon nerkörda i rockfickorna när hon efter ett par minuter gick vidare mot Blockets huvudentré.
Christina Löfgren stängde av, tog ur bandet och traskade iväg till sekreteraren, sa hej till henne, lämnade diktatet, bytte om, slängde de gröna kläderna i tvättkorgen och tog ett djupt andetag. Hon skulle ner till förlossningen och Stjärne igen. Lika bra att inte tänka.
Men varför inte vara lite ärlig? tänkte hon och drog på de vita byxorna och skjortan. Försöka att på ett elegant sätt, om det nu fanns ett sådant, få Gustav Stjärne att förstå att han var ämnad för en helt annan medicinsk disciplin. Ett område där det inte gjorde så mycket om man led av beslutsångest. Ge honom en ärlig chans. Gjorde han sig inte bättre bland provrör och pipetter? Eller varför inte inom psykiatrin?
Hon hade hört både en och två kollegor bre på om Stjärnes otroligt goda psykologiska handlag med patienter, tänkte hon medan hon grävde i rockfickan efter en kam. Operationsmössor saboterade det mesta i frisyrväg.
Stjärne som psykolog!
Det var väl den gången han lugnade ner en ensam blivande mamma på förlossningen, tänkte hon framför spegeln. Eller då han orkade lyssna på en patient som var mer krävande och omständlig än hon ansågs ha anledning att vara. Han satt i nästan en timme på en stol på ena akutrummet och lät sig översköljas av kvinnans svårmod. Det var förmodligen vad den patienten behövde. Och det enda Stjärne kunde hjälpa till med. På så sätt var han bra, det fick hon medge. De flesta hade krupit ur skinnet långt tidigare.
Hon tog trapporna ner och upptäckte att hon glömt personsökaren på op. Hade då redan hunnit till entréhallen. Sprang tillbaka upp och höll på att krocka med en man i trappan som var på väg ner. Hon bad en av operationssköterskorna att hämta sökaren i operationssalen, fick den och sprang ner igen.
Samme man som hon mött i trappan stod nu utanför den låsta dörren till förlossningen. Något för ålderstigen för att vara en blivande pappa, bedömde hon. Men man visste aldrig. Eller kanske det var en morfar eller farfar?
– Förlåt mig, sa han vänligt och såg på henne med ett ansikte snällt och fårat som en blodhunds.
– Jag söker en läkare som heter Gustav Stjärne. Han ska visst arbeta på förlossningen. Tror du att du skulle vilja hämta honom åt mig?
Innan hon hann fråga vad det rörde sig om öppnade han munnen.
– Jag är kriminalinspektör Gillis Jensen. Det rör sig bara om ett par enkla frågor.
*
Cecilia stod i fönstret. Hon hade tvättat sig och borstat tänderna och var halvklädd. Hade fått på sig långbyxorna, nästan helt själv, vilket arbetsterapeuten berömt henne för. Och en bh, mirakulöst nog. Det var inte lätt, så hon hade fått hjälp. Axelband och hyskor. Hon hade blivit tillsagd att fortsätta stå upp, inte lägga sig ner även om sängen lockade. Och stolen.
– Jag vet att du är trött, sa arbetsterapeuten. Men håll ut!
Hon var på Orup. Det var visst ett gammalt sanatorium. För hennes del kunde det vara vad som helst. Hon var där. Och hon skulle tydligen stanna ett tag. Rehabilitering. Ordet var så långt att hon knappt ens orkade tänka det. Allt det där med förflyttningen hit hade försiggått över hennes huvud. Det gjorde henne för den delen inte något. Hon var glad över att slippa bestämma.
– Hör du! Vad ska du mer ha på dig?
Arbetsterapeuten hette Elke. Hon var snäll. Och envis. Det var säkert bra.
Cecilia släppte trädtopparna utanför fönstret med blicken. Gröna blad och enstaka gula som vinden slet i. Himlen var kallblå. Hon bodde högt upp, hela sjukhuset vilade på ett berg. Ringsjön låg långt där nere. Rummet hade ljusgröna väggar. Nervlugnande, sa någon. Undersköterskan var det nog. Skit samma.
Hon skulle visst göra något. Vad var det hon hade sagt, arbetsterapeuten? Mindes plötsligt inte. Blev vanmäktigt trött. Ville bara lägga sig ner. Hon orkade inte ens svara.
Hon fastnade med ögonen på kvinnan som hon egentligen inte kände. Hade i och för sig vant sig vid att det kom en massa okända människor och for runt henne och plockade både med hennes saker och med henne själv. Lyfte, puffade och flyttade.
Hon hade gett upp. Lät dem hållas.
Gladlynt, kring femtio, i långbyxor och en blåmönstrad skjorta var den här. Hon fortsatte studera henne.
Hon tyckte bestämt om den här arbetsterapeuten. Det var inte det. Men hon orkade bara inte svara. Inte ens le tillbaka. Vad var det nu hon hette? Visste det nyss. Stirrade på skylten på skjortbröstet.
– E-l-k-e, stavade hon högt.
– Ja, det är jag, log kvinnan uppmuntrande och tålmodigt. Vad var det nu du skulle göra? Kommer du ihåg det?
Cecilia tittade tomt på henne.
– Minns du det? upprepade kvinnan i den blåmönstrade skjortan som hette Elke.
Skjortan var fin.
Men vad var det hon skulle göra? Herregud! Letade runt i huvudet. Alldeles tomt.
Vad?
– Titta på dig själv, sa Elke med samma entusiasm.
Hon böjde sakta ner huvudet. Såg gula gympaskor som stack ut nedanför jeansen.
– Titta lite högre upp!
Jeansben såg hon. Två stycken. Och sedan magen.
– Är det något som fattas?
Magen var bar. Och armarna var också bara. Hon hade en naken överkropp. Men en svart bh. Spets i kuporna. Den måste hon ha fått på till slut. Jösses!
Hon tog ett steg mot skåpet. Fick till och med upp dörren. Ställde sig och glodde in. Svepte långsamt med blicken. Uppifrån och ner. Kläder. Några plagg på galgar och några i hurtsar.
– Du får välja något.
Elkes röst var bakom Cecilia. Hon väntade på henne.
Hon skulle alltså ta fram det hon ville ha på sig. Men fastnade. Stod bara och stirrade. Det gick inte. Orkade inte välja. Orkade än mindre lyfta handen och ta ut något. Var dödstrött.
Sköt igen dörren och vände sig mot stolen och sjönk ner.
Elke öppnade med en dåres envishet garderobsdörren igen. Tog fram en vit tröja med blå ränder på tvären. Snygg. Hon hade aldrig sett den förut. Jo, kanske.
– Vad säger du om den här? Elke höll den framför henne och puffade på henne där hon satt i stolen.
Hon glodde stint på tröjan.
– Den verkar mjuk och skön och passar till jeansen, menade Elke.
Hon fortsatte att stirra på den.
– Och vad tror du att du ska göra nu?
Hon stirrade lite till. Hade fastnat i stirrandet. Var så himla seg.
– Vad ska du göra nu? envisades Elke.
Rösten var tydlig och samtidigt uppfordrande men hela tiden vänlig.
– Ta på den, hörde hon sig själv säga långsamt och med en röst som var henne totalt främmande.
Och så lyfte hon snällt bägge armarna och lät Elke trä tröjan över hennes huvud.
Nu var hon i en gymnastiksal. Ingen rast, ingen ro. Schemat var späckat. Hon hade fått åka rullstol till gymnastiksalen. Det var så krångligt att ta sig dit, trappor ner, sedan korridorer hit och dit och gud vet vad. Ingen människa kunde hitta! Nu fick hon åka hiss. I rullstolen. Men inte i all evighet. Hon hade ju ben att gå på, skojade Sara. Hon var sjukgymnast och det var hon som fixat fram rullstolen. Hon ville tacka Sara för det men orkade inte. Hon var så trött att hon inte fick fram ett enda ord. Inte ens ett kort tack. Hon måste spara energin till träningen.
Sjukgymnasten hade långt hår i en svans. Cecilia såg på hennes spänstiga kropp och på motionscykeln och på alla träningsmaskinerna. Vad skulle hon själv göra där? Hon som knappt förmådde stå upp?
Nej, hon skulle inte cykla. Inte ännu. Men det var bra att hon kunde stå och gå kortare sträckor, även om hon var långsam, sa Sara.
– Det kommer att bli bättre, sa hon och bad Cecilia krama hennes händer. Ta i med all kraft, uppmanade hon. Och släpp sedan.
Hon ansträngde sig att göra som hon blev tillsagd. Fast ibland orkade hon inte ens höra vad de sa. Hon ville verkligen röra sig. Hon ville verkligen göra allt rätt. Men det gick inte.
– Det är bra att du har viljan, sa Sara. Det märks. Det tar sin tid. Du kommer igång, ska du se!
Hon mindes inte hur länge hon varit där nere i träningshallen. Tiden bara flöt iväg. Visste bara att hon skulle dit varje dag. Att hon hade ett fast schema. Att det var viktigt att hon försökte ta eget ansvar.
Men ännu kunde hon inte hålla reda på något, och då var de snälla och hjälpte henne.
När hon kom upp på sitt rum somnade hon direkt. Men det var inte länge hon fick ligga. Undersköterskan hämtade henne till middagen.
Sedan hämtade hon henne igen.
– Du har besök, sa hon.
*
– Jag har några enkla frågor angående Emmy Höglund.
Gillis Jensen såg att det ryckte i mungipan på den unge läkaren.
– Ja, vad är det med henne? sa Gustav Stjärne snarstucket.
Det högst anmärkningsvärda att hon blivit mördad, tänkte Jensen tyst. Vet han inte om det?
Stjärne satt rakt i fåtöljen med bägge fötterna i golvet och händerna vilande på armstöden. Axlarna var nersjunkna, vilket gjorde att halsen blev längre. Han såg kyligt på Jensen. Läkarrocken var uppknäppt, vit skjorta och vita byxor under och ett par gymnastikskor. De hade varit vita.
Gustav Stjärne hade cendréfärgat hår, något yvigt och oklippt. Ögonen var ljust blå med markerade likaledes ljusa ögonbryn, förmodligen solblekta. Munnen var kort, amorbågen obefintlig, underläppen däremot kraftigare. Han höll läpparna slutna, vilket fick honom att se butter ut. Näsan var kort och möjligen en aning platt. Men ansiktet hade en viss regelbundenhet som gjorde att han sammanfattningsvis såg bra ut, utan att utseendet var vare sig karakteristiskt eller karismatiskt i sin utstrålning. Strålade inte alls. Mer än möjligen av mörk oro.
Den mannen kan lätt försvinna i mängden, tänkte Jensen. Och han är lätt att förväxla. Gillis Jensen höll hela tiden vittnesmålet från Emmy Höglunds granne i minnet. Mannen med solstolen. Tappert hade han försökt beskriva den man som ropat efter Emmy i mörkret strax efter midnatt, men inte kommit fram till mer än att han inte såg speciell ut.
De satt avskilt i ett fönsterlöst rum på förlossningen. Undersköterskan hade visat dem dit. Samtalsrum stod det på skylten utanför. Kändes ljudisolerat som en bunker. Rummet var nymålat, hela förlossningsavdelningen hade för övrigt precis genomgått en genomgripande renovering, det hade till och med stått om det i Sydsvenskan. Korridorerna var ljusa och öppna och rummen tydligen med högsta tänkbara standard.
Stjärne hade sett sammanbiten ut när den kvinnliga läkaren hämtade honom och han först fick syn på kriminalinspektören i korridoren på förlossningen. Han visste förstås inte vem Jensen var. Jensen hade för vana att alltid gå civilklädd, men kanske hade Stjärne sina aningar. Rykten spreds snabb.
Givetvis följde han omedelbart med. Något annat hade onekligen väckt uppmärksamhet.
Det hade han i och för sig redan gjort genom att se till att vara svår att få tag på. Och genom att inte höra av sig.
– Ja, du vet att jag har jagat dig, sa Jensen.
– Har inte haft tid …
Jensen gick inte vidare in på det.
– Du känner Emmy Höglund, konstaterade han istället.
– Inte speciellt väl, värjde sig Stjärne.
Jensen nickade så att de tomma kindpåsarna darrade lätt.
– Vill du berätta om henne?
Stjärne såg hålögt på honom.
– Eller tycker du att det är svårt? fortsatte Jensen med en stämma mild som honung.
– Det finns väl inget att berätta, menade Stjärne.
Gillis Jensen teg. Han hade världsrekord i tigande.
– Vi har setts några gånger, sa Stjärne till slut lågt och buttert. Hon är egentligen kompis med en jag känner.
– Ja?
– Han heter Karl.
– Och vad heter han mer?
Tystnad.
– Heter han Karl Wallin?
Stjärne blev röd om kinderna och borrade in blicken i gardinens milda toner som mjukade upp väggen mitt emot. Ett runt bord i ett ljust träslag stod mellan dem.
Han nickade till slut.
– Vill du berätta när du senast träffade Emmy?
– Minns inte riktigt, för någon vecka sedan kanske.
– Du var alltså inte med och tog en öl på Carlssons Trädgård på måndagen.
– Nej, varför skulle jag vara det?
– Några i ditt umgänge var där då.
– Men inte jag.
Jensen tänkte att det var väl bara att hala och dra, han skulle inte säga ett enda ord frivilligt.
– Du var alltså inte ute med Emmy, Karl och de andra på måndag kväll på Carlssons för en dryg vecka sedan?
– Nej.
– Och var var du då?
– Jag var här.
– Här?
– Ja, jag var jour natten mellan måndag och tisdag.
Kunde han för helvete inte kläckt ur sig det med en gång, tänkte Jensen. En tålamodsprövande typ. Men alibit var onekligen hållbart.
– Men om vi då tar tisdag kväll. Vad gjorde du då?
– Jag träffade i alla fall inte Emmy.
– Kan du bevisa det?
Det var som om syret tagit slut. Steg och röster hördes utanför. Så pep sökaren i Stjärnes rockficka.
Det var tur för dig, tänkte Jensen.
*
Nina Bodén hade tvingats ta ledigt några dagar när det var som mest. Hon såg sig själv som en stark kvinna men med vissa svagheter, hon som alla andra. Det gick inte, hur som helst, att köra på alla cylindrar för jämnan. Runt, runt där hemma. Men hon satt nu i sjukvårdens lilla bil och kramade ratten. Såg rakt fram på vägen, hon ville inte köra över vare sig grävling eller rådjur. Än mindre kollidera med en älg.
Tårarna rann ohejdat och hon skakades av gråtattacker. Planen var att stå upprätt fram till begravningen, sedan fick hon se. Inte vart vinden vände. Utan vad hon ville.
Hon var som en rotvälta. Ett myller kröp upp underifrån. En värld full av småkryp. Det var bara att låta det pågå. Sorgen var inte strukturerad. Den var svart, häftig och ömsint om vartannat. Det enda trofasta var minnena. Mycket i det förflutna hade inte varit det. Hon var lättlurad. Även bra på att lura sig själv.
Men minnena var lömska. Somligt satt fast, annat gled iväg. Det var sannerligen inte bara de ljuva stunderna som kom upp.
Hon snöt sig, torkade kinderna och travade plikttroget in i stugan. Klockans tickande nådde henne redan i tamburen. Dessa väggur som gått ur tiden sedan allt blev elektriskt eller batteridrivet. Hon visste vad hon skulle göra, det här var hennes domäner. Ingen la sig i, och sällan klagade någon. Gubben blev glad över att få se henne. Nästan så att hon började lipa igen. Han vinkade med en bred och krokig hand från soffan. Händer och näsor växte på de äldre.
– Det är tungt att få opp han, sa hustrun, som vaggade fram på förslitna höfter stödd på två kryckkäppar.
– Jag skräpar här i soffan som en vedklabbe, skojade gubben.
Låg väl där och spejade mot himlen mellan tyllgardinerna, tänkte hon.
– Du har det bra där, sa hon.
Pratade med den glada rösten. La om såren på gubbens ben och kontrollerade att båda tagit medicinerna.
Kunde detta ha varit Jan och hon i en okänd framtid? Hon skrattade plötsligt till oanständigt högt, men då satt hon ensam i bilen på väg tillbaka till vårdcentralen. Hon kom norrifrån på Björnfällevägen. Hästar betade i stora hagar utfällda i skogen. Fler och fler blev de för vart år. På så sätt var det en levande bygd, annat kunde man inte säga. Förstås en massa småungar som tjatat sig till en stackars ponny som de sedan tröttnade på och lät stå invid husknuten. De var bortskämda.
Klockan var fyra. Skogen hade mörknat, men det var ett sammetslent mörker som hon tyckte om. I år blev det ingen svamp plockad. Inga bär heller. Inget alls.
Hon hade hållit sig fast vid Jan likt en drunknad vid livbojen. Det hade kostat på. Sådant kostar alltid på. Hon var feg. Önskade att hon varit djärvare, mer självständig. Inte så obeskrivligt rädd om pengarna och inte så ängslig för att inte bli bjuden på kalas. Unge fär så simpel hade hon varit. Frågan var vilka kalas hon skulle komma att bli bjuden på när väl begravningen stökats över och det kommit ut i ljuset vad hon själv haft för sig bakom stackars Jans rygg.
Hon flinade åt det.
Igår kväll hade hon inte kunnat somna. Gick upp och ställde sig i vardagsrumsfönstret. Såg på Eva-Lenas rabatter. Raka och trista. Mest rosor, som förvisso ännu blommade, men inte ett enda ogräs.
Jag måste bort härifrån, tänkte hon. Så får det bli!
Därefter somnade hon.
Inte skulle hon sitta där i det stora huset och vänta. Hon tänkte sälja det men behålla sommarstugan. Sedan hade hon vissa planer på att säga upp sig och flytta. Men inte ett ljud hade hon sagt till ungarna. Ett ramaskri skulle det bli, framför allt från Martin. Värst vad han plötsligt börjat gå på. Som om han tagit över efter Jan. Men det tänkte hon sannerligen sätta stopp för!
När hon kommit till norra infarten var gråtattackerna över. Hon befann sig i ett tillstånd som närmast kunde beskrivas som en högst tillfällig harmoni. Kunde därför tåla sin egen ofullkomlighet. Jan måste ha begripit, tänkte hon. Fattat vad som var på gång. Det var nästan så att hon hoppades att han gjort det. Skadeglädjen, som den enda sanna glädjen. Hoppades att han blev varse att hon ingalunda trodde att han hade lagt av med sina eskapader efter eleven. Eva-Lena i sitt oanständigt rödflammiga hår satt i hennes kök och trodde att hon inget begrep.
På Gotland var himlen klar den dagen i somras då Jan och hon gav sig av mot Visby. Han protesterade inte när hon satte sig bakom ratten. Hon hade börjat förstå hur det var fatt, och hade blivit inte så lite stressad av att han blev sjuk just då. Om det var allvarligt, och en lång konvalescens väntade, kunde hon knappast förmå sig att lämna honom. Att sitta fast med honom till döddagar gjorde henne rädd. Så hade det inte varit tidigare. Då hade hon varit intill panikens gräns rädd för att han skulle överge henne.
De, eller snarare hon, hade ordnat tid på vårdcentralen hemma. Jan skulle få komma till doktor Björk samma vecka som de kom hem från Gotland. Hon hade ordnat att det blev just Björk, som varit doktor länge och skulle kunna ta Jan. Det var mest oro och galopperande ångest, ville hon tro. Förstås åldersdövhet, och yrseln var ofarlig, men oaktat det hängde kropp och själ ovillkorligen ihop. Ont i kroppen ger värk i själen. Om inte annat blir man betryckt av att hålla det onda stången. Eller tvärtom. Själslig nöd kan piska upp de mest häpnadsväckande kroppsliga symtom. Susningar, yrsel, tunnelseende, hjärtklappning.
Jan hade åldersnoja. Så såg hon det. Var hiskeligt rädd för att bli gammal. Och för vart år som gick blev denna rädsla allt värre. Slöt honom. Fick honom att knappt våga röra sig. Hon för sin del njöt av att få mer kontroll över tillvaron. Inte bara planera efter alla andra, efter barnen och efter Jan. Men Jan hade alltid byggt bilden av sig själv på styrka. Inte råstyrka, han var definitivt ingen kroppsbyggare. Det var mer som en inre bild av att kunna rå på vad som helst. Inte minst eleverna.
Han knep om det egna och sa inte mycket. Hon trodde nu inte på att det nödvändigtvis alltid var bättre att yla högt, men på något sätt var det tvunget att komma ut. Och det fanns onekligen sådant han skulle behövt titta på en andra gång. Rädslan, ängslan och paniken hade många källor. Hur ynklig och feg hade han inte varit! Och nog skulle även hon, vid närmare eftertanke, ha skyggat inför så stora försyndelser och i stället valt att lita till människors glömska. Eller förlåtelse och vilja till försoning.
Hon hade tagit över bilkörningen under sommarens gång. Och även mycket annat. Men tunnbytena till utedasset fick han hjälpa henne med. Annars hade han mest hållit sig stilla. Gått sakta till stranden sent på eftermiddagen när luften svalnat. Suttit i sanden på sin gamla badrock och sett kvällsbrisens krusningar i vattenbrynet. Och hon hade inte sagt något om det.
Han ville låna böcker och läsa tidningar just den dagen de åkte in. Så hon körde ner till biblioteket i Almedalen och släppte av honom där. Hon mindes inte vilka ärenden hon sa att hon själv skulle göra, men hon parkerade utanför muren vid Söderport. Pierre satt på en av bänkarna på Södertorg och väntade. Han hade tagit sig in från Sysne.
Tänk, att de kände precis lika mycket för varandra nu som när de var unga. Det var som att kliva rakt in i härligheten när hon stötte på honom på stan förra året. Han var hemma från Lund för att jobba extra på sjukhuset. Hon lämnade med ens dödsskuggans dal för himmelriket. Livet hettade till, även om samvetet ömmade förskräckligt i början. Men hon vande sig. Det var det värt. Pierre ordnade med fler veckor i Oskarshamn. Och däremellan ringde de. Hon smusslade undan telefonräkningarna, lät dem aldrig ligga framme. Som tur var skötte hon räkenskaperna. Hon såg till att betala med en gång.
Hon slog sig ner intill honom på bänken och förundrades återigen över att det fanns sådana gränslösa känslor, ett bubblande och sjudande inom henne, fast hon inte längre var ung. De hade hela havet framför sig där de satt, bortom de parkerade bilarna och hustaken. Och de kunde ha suttit i evigheter och nöjt sig med detta enkla, om det inte varit för att det drog ihop sig. Grått och vrångt över Östersjön och moln svarta som sot, så som det plötsligt kunde bli på den upphettade ön. Hällregnet kom, och de såg sig ingen annan råd än att fly in på restaurang Brinken. Där rådde fortfarande sextiotal, inte tillgjort på Stockholmsmanér utan som det var då. Inredningen var mörk och atmosfären tät och varm eftersom det var nästan fullsatt. Han tog kalops och hon rödspätta. Gästerna bestod inte huvudsakligen av turister utan även av kommunens folk från kontoren i närheten och så förstås en del hantverkare. Ett enda bord var ledigt.
Nog möttes deras händer över bordsskivan. Att händer kunde vara så varma, så sinnliga och bestämt veta var de skulle göra av sig. Stryka lent med fingertopparna i handflatan över livets linjer ner mot den känsliga huden på underarmens insida. Ändå kände hon sig skyldig, mitt uppe i denna svällande tillfredsställelse. Önskade att livet vore enklare, renare, gick i tydligare banor.
Det var då Pierre berättade om Laxen. Varför han gjorde det förstod hon inte förrän efteråt. Och det blev på något sätt fel, även om hon insett att Jan inte varit Guds bästa barn, att den ibland distanserade och cyniska ytan, ofta kryddad med humor, förstås hade en smutsig baksida. Men hur illa det var visste hon inte. Hans föräldrar hade varit hederligheten själva. Nästan så att det gick till överdrift.
– Man blev aldrig klar över vad som hänt, sa Pierre och hade faktablicken bakom glasögonen. De hittade Laxen död i källaren. Då var han sexton. Den enda som man med säkerhet visste hade varit där nere i källaren var hans bror. Och de var som hund och katt under uppväxten.
– Så han blev fälld?
Pierre nickade och behöll blicken rakt in i hennes ögon.
– Men han var för ung för fängelse. Fick ungdomsvårdsskola.
– Jaha. Vet du hur det gick för honom sedan?
Hon fann det alltid dystert när det gick utför redan i unga år.
– Nä. Men det vet man ju hur det brukar gå.
Han såg rätt beskäftig ut när han sa det. Som en gud som kunde döma levande och döda. Hon hade låtit historien sjunka ner men var ändå förbryllad. Varför berättade han detta?
Pierre hade förmodligen anat sig till hennes dubier, för han lutade sig fram och sänkte rösten markant.
– Jan var inblandad, viskade han.
– Det har han aldrig sagt något om, värjde hon sig.
Olusten över att få veta något om maken som hon borde känna till tryckte sig på. Hon som stod närmast.
– Jaså inte?
Han prövade henne med blicken, och av någon anledning värjde hon sig nu genom att småle, något som han tolkade som att kusten var klar.
– Någon hade sett Jan gå in i huset. Men vid närmare analys, det var långt efteråt, hade ingen sett honom komma ut igen. Laxen var hans bäste vän. Det fanns inte en tanke på att han kunde ha gjort det.
Hon kände tvivlet växa. Samtidigt hade hon fått smak på sanningen.
– Men vart tog han vägen?
– Ingen vet. Gömde sig kanske uppe i huset, ville någon polis tro. Man hade inte DNA och sånt på den tiden. Ingen letade uppe i villan till att börja med. Jan lär plötsligt ha stått i hallen och frågat efter Laxen. De trodde väl att han kommit utifrån, men de hade inte hört när han bankade på. Allt blev ju uppochner sedan de hittat Laxen död. Man trodde att han fått en sten i huvudet.
– Sten?
– Ja, man trodde det. Det var ett nybygge på gång på tomten intill. Man hittade aldrig mordredskapet.
Hon blev stum. Ville Pierre med detta få henne att inse att hon var gift med en inbiten lögnare och bedragare? En mördare till och med? Och detta långt innan Jan själv råkade illa ut!
Fanns det människor ur Jans förflutna som ville honom illa? Som så här långt efteråt gav igen?
Tanken fick henne att rysa.
Vad Pierre å sin sida hade för ärenden var uppenbart. Tydligt och smickrande och samtidigt tudelat. Han ville att hon skilde sig omedelbart. Att hon blev hans, som han sa.
Men hon ville inte bli någons. Hon ville bli sig själv.
Då hon och Pierre reste sig såg hon vad hon borde ha sett tidigare. Karlgren, stuggrannen, satt och blåstirrade på dem ett par bord längre bort i halvmörkret. Han hade förstås ögon att se med, och det mest hela tiden. Att han skulle behålla detta för sig själv var för mycket begärt.
Men det kvittar, hade hon tänkt och nickat mot honom på väg ut, som om hon äntligen vågade släppa taget.
*
– Hej Cecilia, sa han. Känner du igen mig?
Kanske. Men det var något konstigt med honom, fick hon för sig. Obekvämt. Hon försökte tänka efter. Det tog på krafterna. Människor kom och sa att de kände henne, och hon mindes inte, lyckades inte pressa fram på vilket sätt de var vänner.
Skit samma, tänkte hon. Jag får vänja mig. Det klarnar väl efter hand. Sedan, när allt inte längre är seg sirap får jag väl se.
– Jonathan, sa han och strök med handen över den lilla hårsvansen han samlat i ett gummiband.
– Hej …
Men hon strök inte själv över sitt stubbade hår, även om det emellanåt kliade i ärren.
– Du är snygg i kort hår, sa han.
Hon tittade skeptiskt på honom.
– Det växer ut, sa han sedan.
Så att jag blir som förut, tänkte hon men orkade inte öppna munnen. Inte stänga den helt heller. Halvöppen, som en idiot.
– Jag ville se hur du har det, fortsatte han.
Varför det?
Hon visste inte om hon ville ha honom sittande på karmstolen i rummet. Hon kände sig inte säker med honom.
– Jag har aldrig varit på Orup tidigare, sa han. Så det här är lite som ett studiebesök samtidigt. Väldigt vackert, med bokskogen och utsikten. Det är ju ett riktigt rekreationsområde, till och med en mini golfbana och en djurpark finns det.
Djurpark!
Hon blängde på honom.
– Stilla och lugnt, fortsatte han. Bra ställe att komma igen på.
Fortfarande blängde hon. Kunde inte släppa honom.
– Ja, som sagt, jag ville se hur du har det … Vi har ju lovat att vara vänner.
Har vi? tänkte hon och önskade att vem som helst men inte han hade besökt henne. För nu hade hon vant sig vid rösten, börjat känna igen den mjuka tonen, blid som hos en kvinna nästan. Och minnet hade sakta vaknat. Bilder trädde fram. Röriga. Mest ljud och lukt. Varm säng. Kropp. Svett. Man. Sperma.
Tröttheten kom över henne igen. Den var tung att hålla emot. Som en järndörr med automatisk stängning.
Hon ville bli av med honom.
Men han satt kvar. Lutade sig bakåt och la det ena långa benet över det andra.
Vad ville han?
– Roligt att det gått så bra, sa han.
Hon visste inte på vilket annat sätt det kunde ha gått. Men visst, det här var säkert bra.
– Vad kommer du ihåg egentligen?
Hans vackra tandrad blixtrade mot henne, och hon kände plötsligt att hon tyckte mycket om det där leendet. Bekant och varmt. Det fick hjärtat att bulta, samtidigt som det gjorde henne konfunderad. Borde hon vara försiktig?
Men håret var annorlunda, det föll inte längre i mjuka lockar. Allt var bakåtstruket.
– Kommer ihåg? sa hon.
– Ja, jag tänkte att det måste vara otäckt att ha varit med om att någon slår ner en …
Inte vet jag, tänkte hon och ryckte närmast osynligt på axlarna. Mest som ett svart hål.
– Hur mycket kommer man ihåg egentligen? envisades han.
Munnen var inte längre densamma. Girigt leende väntade han på svar.
Vad ville han?
Hon ville inte ha honom där. Det skulle komma poliser senare och förhöra henne, hade hon fått veta. Men den här var inte polis.
– Du vet vad som hänt Emmy Höglund? sa han.
Emmy?
– Hon hade inte samma flyt som du.
Vem då?
– Hon är död.
Vem då? Vem är död?
Hon trodde att hon skulle bli tokig. Blev helt slut av alla röriga tankar. Gäspade stort.
– Är du trött?
Hon nickade och stapplade till sängen. La sig raklång. Hörde dörren gå igen just som ögonlocken slöts.