DET KOKAR I MIG. Bär ständigt runt på en skållhet sveda. Den kommer att förstöra mig. Bränna upp min hjärna och hela mitt inre. Jag vet att det blir så, om inget händer som kyler ner mig, om så bara för en stund. Som en vulkan redo att spruta lava lever jag dygnet runt. Kallsvetten väcker mig om nätterna. Vaknar med lakanen dyblöta. Får aldrig någon ro.
Drömmer om att bli en alldeles vanlig människa. En svensson som går på fotboll och äter hamburgare framför tv:n med familjen.
Men det går inte. Jag är inte en vanlig människa. Jag vet inte vad ett vanligt liv innebär. Jag har inte lärt mig det.
Men jag vill ha det.
För nu är jag helt ensam. Hon ser mig inte längre. Jag håller mig undan. Vill hon inte ha mig så vill hon inte! Men det är omöjligt att låta bli att följa henne på långt avstånd.
Det svajande mjuka håret, ibland i en lång, rågblond fläta på ryggen, som ett rep att ta tag i.
Hon kommer att ändra sig. Jag vet det. Hon kommer att ångra sig. Hon kommer att inse vad hon förlorat.
Jag har mina tankar. Jag ska tänka ut något smart. Måste därför skärpa mig, hålla mig lugn och fin, och se till att inte stöta mig med henne eller med någon annan, medan jag tänker. Och det gör jag hela tiden, för tankarna går inte heller att stänga av. De plågar mig, precis som hettan och vulkanen.
Allt är en enda soppa. En trimmad motor som inte går att få stopp på.
Fortsätter därför att hålla mig undan. Går mest för mig själv, för då kan ingen ta reda på vad som hänt, i alla fall inte störa mig med synpunkter. Och ingen kan skada mig, och jag kan inte skada någon annan heller, och allt blir liksom lite lättare med en smula luft runtom.
Släpper jag däremot koncentrationen vet jag inte var jag ska göra av mig. Ilskan knäcker mig. Liksom gnager inifrån. Jag är rädd för den. Rädd för mig själv. Vad mitt humör kan ställa till med.
Väntar därför på att vulkanen ska slockna så att jag får lite kontroll. Vill kunna vara behärskad. Cool.
Jag som tidigare trodde att jag visste allt om att vara förbannad och förnedrad. Att jag hade passerat alla gränser för många år sedan, tränad som jag är från begynnelsen. Tänkte mig att jag vid det här laget tålde vad som helst. Var stenhård och omöjlig att bryta ner, även om jag bara är måttligt stark, rent fysiskt. Inte en muskelidiot som de som håller till på gymmet. Blanksvettiga nollor. Äckliga.
De kan krossa världen, om de vill. Men de kan också låta bli. De kan välja. Jag ska se till att jag också kan välja. Jag ska visa honom! Fast på mitt sätt.
Jag ska få henne tillbaka.
Min styrka är att jag tål skit bättre än de flesta. Bättre än han. Det gäller bara att tämja tankarna åt rätt håll. Fokusera på det som är viktigt. Lämna resten därhän.
Att jag inte är en rädd liten hare är min trygghet, säger jag till mig själv när jag står framför spegeln. Min brist på rädsla gör mig till en annan sort. Överlägsen, tänker jag och ser rakt in i mina egna ögon. Upprepar mantrat en gång till.
Jag är överlägsen.
Spänner överläppen över tänderna. Drar ihop ögonbrynen. Ser hård ut.
Det gäller att aldrig hamna underst. Skaffa sig respekt, annars blir man utnyttjad. Livets spelregler kräver att man aldrig låter någon trycka ner en. De som träffar mig ska känna min hårdhet direkt. Bli imponerade av mig. Släppa fram mig, eftersom de vet att jag är överlägsen.
Jag har till och med lärt mig att manövrera undan de samvetskval som trots allt kan dyka upp. Fast det händer bara när Filippa fått stryk. Syrran. Fan, vad jag gillar henne! Det är min enda svaghet, att jag inte kan låta henne vara ifred. Fegt, fegt, fegt!
Ändå kan jag inte hålla emot. Filippa borde tänka på att hålla sig undan när hon ser att jag är ur balans. Långa perioder är det lugnt. Men jag kan inte hjälpa att jag blir frustrerad ibland. Som idag. Det var inte mitt fel. Näven bara for iväg. Men hon liksom tigger om det. Som om hon vill få mig svajig, tvinga mig att känna mig dum, så att hon på så sätt blir lite förmer. Glor med de där sårade rådjursögonen. Och jag blir galen och ännu argare för att hon försöker få mig att skämmas. Hon tigger ju om det!
Tigger stryk gör även gubbjäveln.
Jag är överlägsen honom. Yngre. Har framtiden för mig. Gubben kommer snart att bli gammal och färdig för hemmet. Gamla människor är förlorare.
Jag vet att en spricka har uppstått. En spricka inuti mig. I den sitter Melinda. Hon älskar mig. Hennes varma hand i min. Hon ska aldrig glömma att älska mig. Jag är den människa hon ska hålla i handen.
Det kommer att ordna sig. Det måste ordna sig. Och vi ska bli lyckliga. Vi två.
Jag ska ändra mig och sluta ge mig på syrran.
Jag kommer aldrig att kröka ett hår på Melindas huvud. Bara hon håller sig till mig.
Inte till gubbjäveln. Men han ska få vad han tål en vacker dag. Och jag ska se till att ingen någonsin ratar mig igen.