EN NY DAG GRYR. Jag vet inte om den kommer att bli bra eller dålig.
Eller snarare mindre dålig. Mer uthärdlig.
Jag har tappat fotfästet. Så enkelt är det, och jag har inga svårigheter att erkänna det. Vet att man måste vara stark för att överleva, det lärde mig farsan redan som barn. Vet numera också att det är ganska härligt att flyta ovanpå. Men det är inte så lätt att vara den store läkaren som jag trodde. Och inte heller att få brudar som är något att ha att stanna.
Det är som om jag vore förgiftad. Som om det har kommit in ett virus i hårddisken, in i min hjärna och förstört mig.
Jag visste att jag hade samlat på mig mycket vrede, men jag trodde att jag kunde styra den, kanalisera den till ren energi. Men den har tagit över, och nu ligger den längst inne i mig och bara väntar på att komma ut. Att få mig att explodera.
Jag kan inte rå för det.
Mitt gamla liv som jag försökt radera ut ramlade plötsligt över mig igen. Bodén, det jävla äcklet! Han bad mig om hjälp. Stapplade fram i sin ynkedom. Hur hittade han just mig? Kände han igen mig? Jag är läkare nu. Det kan gubben inte ha väntat sig. Han som försökte sabba allt för mig!
Kanske var det slumpen eller en sorts högre mening, att jag skulle få tillfälle att ge igen. Att jag skulle få känna den där ilskan rusa inom mig men att jag nu skulle kunna göra mig av med den. Placera den där den hörde hemma.
För jag har inte alls glömt. Kan man begära att det ska gå att glömma en människa som förstört allt?
Jag kan inte rå för att jag var tvungen att ge honom vad han borde ha fått för länge sedan. Kunde inte sluta. Men det var dumt. Det inser jag. På så sätt har jag lagt krokben för livet. För min framtid, så att jag alltid måste akta mig väldigt noga.
Jag kunde inte rå för det som hände Emmy heller. Tappade helt kontrollen! Det var inte alls meningen att det skulle bli så där. Jag hade inte kunna sova på flera nätter, det brände så fruktansvärt inne i mig att det inte går att beskriva. Jag var tvungen att få svalka. Att göra något. Ville ha någon som var snäll. Men inte vem som helst. Någon mjuk och varm, någon som kunde lugna ner mig.
Kanske ville jag bara ha sex. Ladda ur. Jag tänkte väl inte direkt så, men det fanns i bakgrunden.
Efter Bodén var dagarna som en enda lång mardröm. Men ibland kom Emmys ansikte upp. Då blev jag lite gladare. Som om jag letat efter henne länge. Hon påminner om en annan tjej, men hon är historia nu. Det kapitlet i mitt liv är över, konstigt nog. Har faktiskt stött på Melinda flera gånger men känner ingen laddning alls längre. Det är tydligen som folk säger, att tiden läker alla sår.
Jag fattade ju att Emmy gillade Karl, alla gillar honom, men jag tänkte att det gick väl att ändra på det så att hon började gilla mig istället. För Karl har inget intresse av Emmy, mer än som kompis. Det sa han en kväll när vi hade varit på puben och hon hade blivit lite klängig. Som om han ville förklara sig. Men vem skulle inte vilja vara som Karl? Han glider in och kan få vilka brudar han vill. Men han vill ingen ha just nu, säger han. Han har fullt upp med forskningen. Men det vill jag. I alla fall ibland. Ta från den rikes bord. Försöka fixa samma brudar som faller för Karl.
Det bara blev så att jag stack hem till Emmy. Hon är så liten och söt med pigga gulliga ögon. Hela vägen dit log hon mot mig inne i mitt huvud. Mitt i natten var det, det är då det rasar som värst i mig. Det var tänt i hennes fönster. Hon satt väl och pluggade, tänkte jag. Då behövde jag inte ens väcka henne. Det kunde inte bli bättre.
Och hon verkade glad och släppte in mig. Och eftersom hon hade släppt in mig, så hade hon ju redan sagt ja. Så är det bara. Annars skulle hon inte gått ner och öppnat. Om hon inte ville ha sex, menar jag. Man kan säga att hon mer eller mindre bad om det.
Och det påpekade jag när hon började backa.
Jag kan inte säga riktigt vad som hände sedan. Hon krånglade och jag blev så heligt förbannad att det blev rött inne i huvudet. Och så fick jag tag i en kudde. Det bara blev så att jag tryckte den mot hennes ansikte. Hon skulle inte ha börjat skrika! Stod helt enkelt inte ut med att höra vrålet. Sedan lät det mer som ett gny bara. Och jag var ju tvungen att ladda ur, annars hade jag exploderat.
Men hon sparkade och for runt under mig. Så jag tryckte till med kudden ännu hårdare, pressade ner henne med kroppen medan jag försökte få av henne byxorna.
Och då lugnade hon sig plötsligt. Låg helt stilla.
Jag lyfte på kudden.
Helvetes jävla skit!
Nu kan jag göra vad jag vill.
Det spelar ändå ingen roll.
Jag är en förlorare.