Söndagen den 29 september
KLOCKAN VAR KVART i tre på eftermiddagen. Barnmorskor och undersköterskor satt i smågrupper runt det avlånga bordet och rapporterade. Rigmor hade ingen att rapportera över till, Ester hade ännu inte kommit. En kvart försenad, och hon hade inte ringt.
När ytterligare tre kvart gått började man fundera över vart Ester tagit vägen. Hon svarade inte på mobilen.
– Hon sa inget när jag träffade henne igår.
Det var en av de yngre barnmorskorna. De ringde mobilen ytterligare ett par gånger, men lika tyst. De övervägde att ringa in en annan barnmorska men valde till slut att vänta. För närvarande var det bara tre födande på förlossningen, inte fler än de klarade ändå.
– Konstigt, sa en av barnmorskorna.
– Hon bor hemma hos sina föräldrar, sa en annan.
– Jaså?
– Håller visst på att separera, upplyste Lotten.
– Det visste jag inte. Varför det?
– Strul, sa Lotten.
Timmarna gick. Inte förrän klockan tio skulle de gå hem. Dagens jourhavande läkare Annika Holt avlöstes däremot redan klockan sex av Giorgios Kapsis, klinikens stolte och inte precis tystlåtne grek. Han skulle arbeta hela natten. Med honom gick Gustav Stjärne, vilket Kapsis knappast såg som en avlastning.
– Jag trodde att du gick jourerna med Christina Löfgren? sa Kapsis.
– Nä, sa Stjärne och slog ner blicken.
Han såg ovanligt sliten ut. Askgrå, påsar under röda ögon och rivmärken på ena kinden.
– Har en katt klöst dig? retades Lotten.
– Nä, jag cyklade omkull, sa Stjärne.
– Aha! sa Kapsis. Tufft!
Greken drog på munnen. Han trodde vad han ville.
Någon timme efter det att läkarna gått på sitt pass körde det ihop sig. En ung kvinna kom in med ambulans. Blodtrycket var knappt mätbart, hon låg orörlig, buken smärtade så att hon knappt gick att under söka. Giorgios Kapsis tog hand om henne med Stjärne i hasorna. Man tappade henne på några droppar urin, graviditetstestet var positivt så det kunde i princip bara röra sig om en enda sak: ett utomkvedshavandeskap. De kallade på narkos och körde henne direkt till operationsavdelningen. Just när de rullade båren mot hissen pep det i sökaren igen. Förlossningen ville ha hjälp.
– Gå du, sa Kapsis. Hör av dig om det är något.
Stjärne lommade lätt besviken in på förlossningsavdelningen. Han hade hellre velat assistera Kapsis. Lotten väntade på honom och föste in honom i ett av förlossningsrummen.
– Du måste avsluta det här, sa barnmorskan barskt och nickade mot den alarmerande kurvan.
Det var en order. Magen blev till is. Barnmorskan var en av de mest rutinerade, och han kunde inte gärna protestera.
– Vill du ha klocka eller tång?
Hon tittade uppfordrande på honom med svetten glänsande i ansiktet. Hon var fylld av oro. Det gjorde inte saken lättare.
Tång. Borde han använda tång? Menade hon det?
– Nå, vad tar du?
– Jag undersöker först, sa han och fick en kort frist.
Någon tång hade han aldrig lagt. Bara sett på. Det borde inte vara så svårt. Föra in tångskedarna, en i taget, stänga och sedan dra, tänkte han. Skulle vara något att täppa till truten på den där barnmorskan med.
Lotten slängde till honom förklädet.
– Vilken handstorlek, frågade hon.
– Sju.
Han knöt förklädet. Kapsis, tänkte han. Borde söka honom.
– Klocka, hörde han sig själv ändå säga.
Hade sett det flest gånger, så det kändes minst skrämmande. Blev torr i munnen. Men vad fan då, att pröva är ändå inte fel. Någon gång måste bli den första!
Lotten rev upp förpackningen. Han höll den platta, runda tingesten i handen och fick in den mot barnets huvud medan mamman ylade i högan sky.
– Nu måste det gå undan, väste barnmorskan i örat på honom. Ljuden är …
Hon himlade, och det räckte för att han skulle förstå.
Värken kom och han drog, men huvudet förflyttade sig inte en millimeter.
– Dra nedåt, väste barnmorskan till honom och bad Lotten, genant nog, att hämta förstärkning. Som om det inte dög med honom. Nu började han känna sig irriterad på de här beskäftiga kvinnorna!
Ytterligare en barnmorska kom in och ställde sig och tryckte på magen.
– Nedåt, inte rakt fram, fräste barnmorskan ilsket.
Men han fattade inte varför han skulle slita nedåt, ungen skulle ju ut, inte ner i golvet, så han fortsatte som han börjat. Hon skulle ta mig fan inte säga till honom vad han skulle göra.
Minuterna gick. Han drog och drog. Barnets huvud rörde sig inte ur fläcken. Oron i rummet steg, övergick i rädsla, närmade sig panik. Barnmorskorna började signalera sinsemellan.
Jag ska fan ta mig visa dem, tänkte Gustav Stjärne. Bara en dragning till, sedan ploppar huvudet ut.
Han kom inte så långt. Plötsligt var hela rummet fullt av folk.
– Flytta på dig.
Kapsis röst var hård. Han stod i de gröna operationskläderna intill honom.
Stjärne drog sig mot väggen. Kapsis såg allvarligt på kurvan. Den hade han själv nästan glömt av bara farten. Sedan klämde Kap sis på mamman, kände på huvudet nerifrån, gav diverse order till barnmorskorna som han knappt uppfattade, men de gjorde vad Kapsis sa. Själv var han som bedövad av sin egen ofullkomlighet.
En dryg minut senare var barnet ute. Var det så lätt? tänkte han.
– Vi ska ta och prata om det här senare, sa Kapsis skarpt i korridoren och vände tillbaka mot operationsavdelningen.
*
Hon vaknade till. Huvudet bultade. Sprängde så att hon knappt vågade röra det. Försökte svälja men det gjorde för ont. Munnen också. Käken kändes lös. Och några tänder.
Hon öppnade sina igenmurade ögon. Låg på golvet i tvättstugan med ryggen mot tvättmaskinen. Hon hade ingen aning om hur mycket klockan var, men hon såg att dagsljuset skymtade genom murgrönans bladverk som klättrade över fönstret.
Trångt som i en kappsäck. Hon kunde inte ens sträcka ut benen. Hasade sig försiktigt upp och tog tag i dörrhandtaget. Dörren var låst. Sökte med fingrarna efter nyckeln, men nyckelhålet gapade tomt. En pulsvåg drog genom kroppen. Hon var inlåst. Kände utanpå jeansen efter mobilen. I höger ficka låg den. Hon lirkade fram den och försökte se siffrorna. Som en tunn hinna över ögonen. Blinkade några gånger. Konstaterade att mobilen laddat ur.
– Jäklar!
Hon reste sig men sjönk genast ner igen. Hela världen gungade. Kände med handen i bakhuvudet. Blött och stel i håret. Såg på fingrarna. Blod. Stapplade fram till fönstret men segnade ner.
Ska bara ligga här ett tag och vila lite, tänkte hon.
Sedan sänkte sig mörkret igen.
*
Ester ryckte till. Kroppen låg tung mot kakelgolvet. Värk och smärta. Huvudet, armarna, benen. Ihållande hunger.
Hasade sig upp och satt på golvet i sitt fängelse. Såg mot fönstret. Det var mörkare mellan bladen nu. Kväll. Hon måste ha varit borta i flera timmar.
Huvudet kändes svullet och tungt, men det gick lättare att tänka nu. Fönstret, hon måste öppna fönstret och ta sig ut. Vredet satt hårt, fingrarna gled. Hon tvingade sig att ta i hårdare och fick till slut upp det. En matta av löv och slingriga stammar täckte fönsteröppningen. Hon vände sig om och letade efter något att skära bort murgrönan med. Hittade bara oanvändbara föremål, tvättmedelsförpackningar, fläckborttagningsmedel, klädnypor.
Började dra och slita med händerna och fick till slut upp ett tillräckligt stort hål för att hon skulle kunna sticka ut huvudet. Skrek allt vad hon förmådde rakt genom bladen. Stämbanden var torra, hon drack lite vatten från tvätthon. Skrek ännu högre.
Hennes skrik strömmade ut, mötte gräsmatta, rosenbuskar och syrener. Men inte en levande människa. Hon väntade i evigheter. Ingen kom.
Slet och drog i den förbannade murgrönan igen. Så hittade hon en plastspann som hon vände upp och ner. Hon ställde sig på spannen, kom högre upp och kunde hasa sig upp och pressa huvudet längre ut genom fönstret. Men gled tillbaka. Hålet i murgrönan var i alla fall större nu. Hela kroppen värkte, men hon var långt bortom det stadium där kroppen betydde något.
Prövade igen och fick den här gången ut ena axeln. Nästa gång även den andra. Nu kunde hon sträcka ut en arm och ta stöd mot ytter väggen och sakta kasa ner i rabatten.
Låg sedan stilla och darrade. Var han kvar? Hon kröp utmed husgrunden på värkande knän. Runt altanen. Altandörren var stängd. Kröp vidare runt knuten. En liten bit till. Nu anade hon fönstren som gapade svarta över henne.
Kunde han se henne?
Hon reste sig, men det gjorde så ont att hon vacklade fram, böjd som en gumma. Smög han där bakom henne? Hon förmådde inte ens vända sig om för att titta efter.
Hon klev ut på gatan. Stod stilla och svajade.
– Mamma! Titta! En häxa full med blod.
Det var ett litet barns röst som ringde i öronen på henne när hon föll ihop på gatan.
*
– En syrra jag känner ringde och sa att Ester är på akuten, sa Rigmor.
En förfärande tystnad spred sig runt bordet. Gustav Stjärne bleknade märkbart, och då var han redan tyst och vit efter sitt misslyckande.
– Misshandel, sa Rigmor, och de visste alla att detta var en läcka i sekretessen.
– Det är inte klokt, sa en av barnmorskorna som lyft blicken från dagens sudoku.
– Men hur mår hon? envisades Lotten.
– Rätt illa.
Förstämningen spred sig runt bordet.
Telefonen ringde. Gustav Stjärne reste sig ostadigt och svarade.
*
Smärtan började släppa och hon blev dåsig. Hon sov nästan när kirurgen sydde henne i bakhuvudet. Hade varit runt på röntgen och en massa andra ställen.
Men nu flyttades hon över till en vanlig säng. Mjukare. Rena lakan. Låg och väntade på att rullas iväg till en avdelning.
Nu var allt bra. Hon saknade ändå mamma. Hon borde varit där.
Slöt så ögonen. Sov länge.
Öppnade ögonen igen, de var som springor. Tjockt och svullet runtom. Hon hade tappat känslan för både tid och rum. Ett vitt tak. Vita väggar.
Nu hörde hon steg. En sköterska som skulle rulla iväg henne någonstans förmodligen. Men sköterskan verkade stanna. Ester försökte lyfta huvudet.
– Hej, sa han. Hur mår du?
Gustav!
Gustav Stjärne.
*
– Det är en man här som vill tala med Stjärne. Vet du var han är? undrade Lotten.
Giorgios Kapsis hade sjunkit ner framför tv:n i personalrummet på förlossningen.
– Nä. Kanske på avdelningen, men jag kan ta det, sa han och tänkte att det är lika bra, för det skulle ändå bli han som fick reda upp vad det än var. Efter klockförsöket förstod han vad alla pratat om. Stjärne var inte att lita på. Antingen smet han, eller tog han sig vatten över huvudet.
Han gick genom den breda ljusa korridoren. En äldre man väntade innanför dörren, och i släptåg hade han ytterligare två män. De stod på ett sådant sätt att Kapsis begrep att det knappast rörde sig om pappor på besök hos sina nyförlösta kvinnor.
– Kan du hjälpa oss att hitta Gustav Stjärne? frågade mannen och visade upp sin legitimation.
Kapsis stirrade på den. Polis. Herregud! Vad hade Stjärne nu ställt till med!
Han öppnade munnen men stängde den igen.
De befann sig vid den ena av de två ingångarna till förlossningen, den närmast utgången från kvinnokliniken.
– Jag kan söka honom på personsökaren, sa Kapsis.
– Tack, sa mannen som presenterat sig som Gillis Jensen.
Kapsis vände ner i korridoren mot expeditionen samtidigt som han knappade in Stjärnes sökarnummer. Sedan la han på luren. Nu var det bara att vänta på att bli uppringd.
Inget hände. Han knappade in numret igen. La på. Väntade. Såg poliserna som otåligt stod och trampade innanför dörren.
Inte heller nu hörde Stjärne av sig.
Kapsis gick tillbaka mot poliserna.
– Han svarar inte, sa han och kände hur stämningen blev spänd.
En liten grupp av vitklädda kvinnor hade nu samlats runt dem.
– Var tror du att han kan vara? undrade Jensen.
– Vet inte. Han får inte lämna huset, sa Kapsis. Kanske har han glömt sökaren när han bytte om. Kanske på operation?
Men Gustav hade inte varit på operationsavdelningen, och det var för övrigt inte svårt att få tag på honom när han skulle lägga den misslyckade klockan.
– Jag såg honom i kulverten när jag kom från patienthotellet, sa Lotten.
– Åt vilket håll gick han?
– Bortåt Blocket.
De tre poliserna stramade upp sig. Jensen nickade.
– Du visar vägen, sa han och pekade på Lotten.
De rusade i riktning mot trapporna till kulvertplanet. Jensen följde efter men kände rätt snabbt att han sackade. Pumpen var sliten, han var inte längre tjugo. Tog upp mobilen. Ingen täckning i den långa halvmörka kulverten med sjukhusets hela rörsystem synligt mot taket.
Förtruppen försvann med Lotten i spetsen uppför trapporna längre bort. Han kom en bit efter. I trappan upp mot entréplanet fick han täckning och ringde polishuset. Väl uppe i hisshallen kunde han inte se till de andra.
Lotten var vägvisare. Hon hittade.
Men han hittade också.
Precis som Stjärne.
*
Gillis Jensen tog trapporna från kulvertplan i stora kliv. Fortsatte genom hisshallen, rusade vidare. Akutmottagningens bakdörr var låst. Han ringde på och slet samtidigt i dörren. Sekunderna gick men ingen kom. Han bankade, men uppenbarligen för döva öron. Genom glasdörren såg han stora ytor av blänkande, mörka golv men inte en enda människa.
Plötsligt öppnades en vit dörr en bit bort. Ett manshuvud kikade försiktigt ut. En skröplig gubbe, tänkte Jensen, lite krum med bakåtslickat hår och nedsänkt huvud i säckiga grå byxor och blå jacka. Han försökte påkalla gubbens uppmärksamhet. Slog hårt mot glasdörren. Mannen vände sig sakta om.
Gustav Stjärne.
I samma ögonblick som Gillis Jensen bankade på dörren med nävarna vände Stjärne helt om och satte fart i rakt motsatt riktning. Maktlös såg Jensen honom försvinna genom den breda korridoren, ut mot akutmottagningens reception och väntrum.
Han hade inget att krossa glasdörren med, så han slet upp mobilen och ringde efter förstärkning när äntligen en undersköterska kom och öppnade.
– Du får inte komma den här vägen, sa hon tillrättavisande.
Men han var redan långt inne i lokalen. Rusade förbi gula skynken mellan sängplatser, rullbord av stål, sopsäckar, dörrar och åter dörrar. In i det allra heligaste. Såg vita ryggar vid en säng i ett av rummen. Sprang förbi och hörde undersköterskan ropa bakom sig.
– Du får inte lov att vara här!
Fortsatte mot receptionen, förvånade ansikten följde hans framfart, han kom till väntrummet, men där tog det stopp. Han fastnade bakom ett låst hinder som nådde honom till höften.
– Öppna, för helvete, skrek han till sekreteraren i glasburen intill som rimligtvis borde vara den som kunde låsa upp hindret.
Men hon glodde bara som förstenad på honom.
Han hade inget val, tog sats och hoppade över. Förmodligen mitt livs sista hinderhopp, hann han tänka, för han kände att knäna knakade i landningen.
Hela väntrummet, stort som en flygplansterminal, var vänt mot honom. Fullsatt en söndagskväll. Han tvärnitade vid ambulansinfarten.
Det var mörkt ute och han såg bara en taxibil komma emot honom. Annars inte en käft.
Andningen var häftig. Han ställde sig handfallen, gav upp och funderade på att gå in igen, då den första polisbilen rullade fram och ett gäng uniformspoliser hoppade ut. Jensen stod där med sin möra kropp och försökte beskriva läget. Fortfarande visste han inte vart de andra två kollegorna tagit vägen.
Så kom nästa bil. I den satt Mårtensson. Han tog över kommandot och gav omedelbart order om fullt pådrag.
– Hela sjukhusområdet ska genomsökas. Hundar och hela batteriet.
Jensen såg sig omkring, nu lugnare och mer eftertänksamt. Var sjutton kunde Stjärne hålla hus? Här fanns i och för sig en del byggnader att försvinna i. Men kunde det vara lönt? De skulle ändå få fatt i honom till slut.
Han ringde kvinnoklinikens förlossningsavdelning och fick tag i den store greken.
– Behöver ni en läkare över natten får ni skaffa fram någon annan än Stjärne, avslutade han samtalet.
– Vi klarar oss med mig. Mer än väl, svarade Giorgios Kapsis tvärsäkert.
Mer frågade han inte, vilket Jensen var tacksam för.
En läkare kom plötsligt utfarande med rocken fladdrande efter sig.
– Vad i helvete pågår här?
Han såg uppenbart stressad och smått arrogant ut.
– Vi har precis fått hyfsad kontroll över en kvinna som någon höll på att kväva med en kudde. Vad i helvete handlar det här om?
Det skulle jag också gärna vilja veta, tänkte Jensen och tittade på Mårtensson, som drog på svaret. Han visste inte mycket mer än vad kommunikationscentralen fått fram efter larmet om att man påträffat en misshandlad ung kvinna på Norra Fäladen, och vad Jensen rapporterade när han ringde efter förstärkning. Span fann inte Stjärne i hans bostad, man kontaktade Jensen eftersom han hört mannen tidigare. Jensen visste var han arbetade, så de åkte dit. Men när de kom fram var han försvunnen.
Det osar hett så det förslår, tänkte Jensen.
– Den där kvinnan ni fått in, hur mår hon?
– Hon var fullständigt mörbultad, och så smiter en galning in och försöker kväva henne, började läkaren igen.
– Men hur mår hon nu? avbröt Jensen.
Hoppas vid Gud att allt är bra, tänkte han i samma andetag. Det får vara någon ände på vad Stjärne ställer till med.
– Det ordnar sig nog med henne. Men rätt illa tilltygad är hon. Det är så att man kan bli arg för mindre. Hon tjatar om en Gustav …
Jensen släppte läkaren med blicken. Såg en mörk bil sakta krypa förbi. Alltid dessa nyfikna, tänkte han trött och skulle just gå in när han tyckte sig skymta ett vitt ansikte bakom den nervevade sidorutan. Och ett gäckande flin.
Folk är inte kloka, tänkte han.
I samma ögonblick insåg han vem det var som satt i bilen.
– Mårtensson! bröt Jensen in med hög röst.
– Vänta ett tag, sa Mårtensson och viftade avfärdande med sina enorma händer i luften, för han ville prata färdigt med läkaren.
– Han körde just förbi, röt Jensen.
Mårtensson stirrade ner på honom.
– Vem?
– Stjärne!
Sedan blev allt en salig röra eller ett totalt kaos, vilket man nu före drog. Alla rusade omkring. De två förlorade kollegorna anslöt sig emellertid till gruppen utanför akutintaget. De hade inte hittat Stjärne men väl en hög vita kläder på en toalett.
Jensen kunde dessvärre inte klämma ur sig exakt vilket bilmärke Stjärne glidit förbi i. En mellanstor modell, varken Saab eller Volvo, troligen en japanare. Kanske Mazda. Men den var i alla fall mörklackad. Möjligen svart.
Mårtensson beordrade att alla vägar runt Lund skulle avspärras. Han kommer att hinna smita igenom, tänkte Jensen där han stod. Mitt i alltihop tyckte han med ens att det var tomt. Som om något fattades. Claes Claesson, tänkte han. Han borde ta och informera honom. Slog därför hans mobilnummer och blev stående en stund med luren mot örat medan de pratades vid. Det var en del intressanta synpunkter Claesson hade. Eller om det var hans fru någonstans i bakgrunden.
– Gör du som du vill, sa Jensen till sist.
Detta snappade Mårtensson upp.
– Vem är det?
– Claes Claesson.
Spaningsledare Mårtensson stirrade på honom.
– Det räcker med dem vi är, sa han. Mer än väl! Vi behöver inte röra till det med en smålänning också.
Nej, tänkte Gillis Jensen. Men smålänningar gör ändå alltid som de vill. De lär vara envisa som synden.
Claes Claesson hade just hunnit skruva ihop ännu en bokhylla vid namn Billy och till och med staplat upp en del böcker i den. Han såg fram emot att inte behöva sova ytterligare en natt på en trång madrass. De hade köpt en extrasäng när de ändå var på Ikea. Vid tio tiden nästa dag hade möbelaffären i Lund lovat leverera den mer exklusiva säng som Veronika, med rätta som det såg ut just nu, för ärat sin dotter. En riktig komfortvariant. Hon hade precis lyckats få Klara att somna. Dottern bredde ut sin lilla kropp på tvären över madrassen.
När mobilen ringde hörde han att det inte var någon idé att tacka för gårdagen. Gillis Jensen var inte mottaglig för den sortens artigheter.
– Ester Wilhelmsson? upprepade Claesson. Jag vet nog inte riktigt vem det är.
Veronika stelnade till bakom hans rygg och greppade honom i armen medan Jensen förklarade.
– Vad är det? viskade hon och ställde sig nära honom, som om hon trodde att rösten i mobilen skulle nå även henne. Ester är en vän till Cecilia.
– Illa tilltygad, säger du? Men hon lever, upprepade han vänd mot Veronika som tycktes blekna.
– Cecilia, väste hon.
Han tittade på henne, kände en lätt irritation över att hon la sig i men insåg, precis innan han skulle trycka av, att detta var den trängre kretsens psykologi. Cecilia, Emmy Höglund och nu Ester Wilhelmsson. En grupp unga kvinnor med mer eller mindre lösa förbindelser med varandra. Han försökte påminna sig vad den tredje kvinnan Cecilia bott tillsammans med hette, hon som fann Emmy Höglund död, och tittade hjälpsökande på Veronika.
– Trissan, viskade Cecilia.
– Vore det inte idé att skicka hem någon till henne som kallas Trissan, ifall …
Jensen började prata om alarm.
– Men räcker det? undrade Claesson.
Det tyckte i och för sig inte Jensen heller. Han skulle se om de kunde avdela någon att åka hem till Trissan. Claesson förstod att Jensen hade den där köttklumpen Mårtensson över sig.
– Kan ni skicka någon till Orup också?
Jensen drog på det. Kanske, men det låg ju så långt bort. Dit åker han väl knappast?
Claes Claesson fann sig plötsligt sittande i bilen. Veronika hade i stort sett schasat iväg honom.
Han hittade anmärkningsvärt lätt ut ur Lund och tog motor vägen norrut. Missade nästan att svänga av på Växjövägen. Det var svart ute. Vägen var slingrig och rätt smal. Han visste att det var mycket vackert utanför bilfönstret. Han såg nu bara vägen framför sig i strålkastarljuset, och upplysta gårdsplaner och fönster i hus och byar. Flera korta partier hade hastighetsbegränsning på femtio, vilket fick dem att verka evighetslånga. Trafiken var i det närmaste obefintlig, han kunde dra på en del. Men förmodligen fanns det ingen anledning att skynda på. Han satte inte på radion, ville höra mobilen om den ringde. Försökte förbereda sitt möte med personalen, hur han på ett trovärdigt sätt skulle få dem att inte bli upprivna i onödan men ändå ta situationen på allvar.
På nervägen hade de kört förbi avfarten till Orups sjukhus, så han visste på ett ungefär var den låg. Saktade in när den långa uppförsbacken närmade sig, såg skylten och svängde in. Passerade mörka tomter med stora villor och därefter ett svart skogsparti. Sjukhuset låg där plötsligt, vitkalkat och upplyst, med ett torn i centrum. Som en kombination av en fortifikation och ett slott.
Han parkerade på den stora och i stort sett tomma parkeringen. Det fanns många ingångar och verkade stängt och låst. Men han hittade skyltar till en sorts akutentré ungefär mitt i byggnaden.
Syster Tuula stod i läkemedelsförrådet, bikten kallad, som var försett med ett rejält lås och placerad utanför avdelningen ute i trapphuset. Hon hade ställt dörren på glänt men tänkte låsa noga efter sig när hon gick. Hennes arbetskamrat från avdelningen en trappa ner hade just gått iväg med en korg kvällsmediciner. Det var här avdelningarna möttes. Arrangemanget var praktiskt, och framför allt var det en stor fördel att inte varje avdelning behövde upplåta egna utrymmen för de potenta och i vissa kretsar begärliga drogerna. Och så fick de på köpet ett ställe att helt informellt och ostört byta några ord med varandra.
Plötsligt hörde hon ett ljud nere i trapphuset. Som från någon som andades kraftigt. Hon väntade och lyssnade efter steg men uppfattade inga. Funderade på om hon borde gå ner och titta efter. Det var kanske en patient som fått ett astmaanfall? Men först måste hon rusa in med korgen med alla medicinerna. Hon låste läkemedelsförrådet, låste sedan upp in till avdelningen, gick in med läkemedlen och satte korgen på expeditionen, gick tillbaka, öppnade dörren ut mot trapphuset men hörde nu inte längre den sträva andningen. Förmodligen bara en av de ryggmärgsskadade killarna som varit ute en sväng i rullstolen och rökt, tänkte hon och gled återigen in genom dörren och tuffade snabbt ner mot expeditionen.
Hon vände sig aldrig om innan dörren helt gled igen.
Hon hörde dörren gnissla och vände sig i sängen. En smal ljusspringa från korridoren syntes, och en gestalt som drog igen dörren försiktigt efter sig gled in. Det var väl nattsköterskan, tänkte Cecilia trött. Vad ville hon?
Hon somnade om. När hon senare skulle vända sig om i sängen kände hon att någon satt på sängkanten. Hon famlade med handen i mörkret. En kropp.
– Vad är det? sa hon sömndrucket.
– Inget, hörde hon en mansröst säga.
Hon kvicknade till.
– Vem är du?
– Det är bara jag, sa rösten.
– Jag?
Hon blev osäker, även om hon tyckte att det var något bekant med rösten.
– Tänd lampan, bad hon.
– Det behövs inte. Jag bara sitter här hos dig i mörkret och håller din hand.
– Min hand?
Hon lät det ske, även om det var konstigt.
– Ja, sa han och kramade den.
Hon försökte få ihop det, få det till något som stämde. En man som kom in och satte sig på sängen och höll hennes hand mitt i natten fast hon inte bett om det. Nej, det kunde väl inte stämma? Det var väl för att hon hade blivit så konstig i huvudet. Människor gjorde vad de ville med henne. Till och med struntade i henne ibland. Men han struntade i alla fall inte i henne.
– Varför det? frågade hon ändå till slut.
– För att du är snäll, sa han.
– Snäll? upprepade hon tyst.
– Snäll mot mig, sa han.
– Mot dig?
Så underligt, tänkte hon. Vem var hon snäll mot?
En dryg halvtimme senare ringde det på dörren. Tuula hade alls inte hunnit få ut nattmedicinerna. Var Brita höll hus hade hon ingen aning om. Förmodligen stökade hon inne på något av rummen för att hjälpa en patient inför natten.
Det var sällan någon kom vid denna tidpunkt, tänkte hon och tittade på klockan. Orup låg avsides, och patienterna, alla mer eller mindre traumatiserade av sina hjärnskador, var inga nattugglor.
En man stod utanför glasdörren. Hon såg honom på långt håll och antog en bister min. Komma vid den här tiden på dygnet!
Mannen frågade artigt om han fick komma in.
– Nu? utbrast hon och tittade demonstrativt på armbandsuret.
Hon inspekterade honom kritiskt. Visserligen såg han både vänlig och ordentlig ut, men en karl som kom oanmäld på det här viset kunde de helt enkelt inte släppa in. De måste skydda patienterna.
– Kan jag få träffa Cecilia Westman, sa han. Går det för sig?
Det gjorde det sannerligen inte.
– Får man veta vad det rör sig om? kunde hon i alla fall inte låta bli att fråga, för hon började bli nyfiken.
Han såg fundersam ut.
– Jag är polis, sa han till slut.
Hon tappade inte hakan, men ögonen fixerade honom misstänksamt.
– Förhören brukar hållas under ordentliga former, och dagtid, meddelade hon ampert.
Mannen hade precis fått upp en polislegitimation, men den hann hon inte studera mer ingående. En dörr långt nere i korridoren gnisslade till. De vände båda huvudena ditåt. Förmodligen Brita, tänkte Tuula.
– Du får gärna följa med mig. Jag har bara goda avsikter, vädjade han artigt.
Men hon hörde tydligt att nästa steg skulle bli att han tog till myndighetsstämman.
– Låt gå för denna gång då, sa hon därför till slut och pekade nedåt i korridoren mot dörren till Cecilias rum. Men jag tror att hon sover.
Hon såg det som bäst att kontrollera vad han gjorde, men var samtidigt generad över sin överdrivna försiktighet och tassade därför efter ett par meter bakom.
Cecilia hörde en mansröst i korridoren. Någon som pratade, en röst hon kände igen.
– Det är någon där, viskade hon.
Hon visste inte varför hon viskade. Kanske för att han gjorde det. Det var som om de hade hemligheter ihop. Han var rar, hade inte sagt så mycket. Mest suttit tyst och lite försiktigt klappat på henne ibland. På huvudet, armen, axeln, och hållit henne i handen, men inget mer.
Men nu blev han som en spänd sträng.
– Kan du sätta dig upp, väste han och började dra i henne för att det skulle gå fortare.
Hon var rätt klumpig, men till slut satt hon på sängkanten och skulle just leta med de nakna fötterna efter tofflorna på golvet.
– Vad gör du? sa han, och hon tyckte att han verkade rädd.
– Tofflorna, kved hon.
– Skit i dem.
Hon kände hans sträva byxtyg mot låren, hon lutade sig mot honom. Han luktade rent och gott. Hon vilade huvudet mot hans axel. Hade fullständigt gett upp att ta reda på vem han var. Han var snäll, och hon var snäll, allt var frid och fröjd.
Stegen utanför närmade sig. Det blev plötsligt knäpptyst på and ra sidan dörren. Cecilia och hennes vän på sängkanten vågade knappt andas.
Så for dörren upp och ljuset från korridoren föll in i rummet. Någon tände i taket samtidigt som mannen flög upp från sängen och drog henne med sig, ställde henne vinglande och vimsig framför sig på golvet.
Hon kände hans armar hålla henne i ett fast grepp bakifrån så att hon inte rasade ihop, samtidigt som hon såg att det stod en man hon kände igen och glodde på henne.
Hon blinkade till.
Mammas nye snubbe.
Vad gjorde han här?
– Du rör henne inte, hörde hon rösten bakom henne pressa fram.
Mammas nye stod still och bara glodde. Han var ovanligt arg. Eller allvarlig. Hon begrep ingenting.
– Ta ner kniven, sa mammas nye lugnt.
Vilken kniv? Hon kunde inte se någon kniv. Han höll den ena armen skönt om hennes midja, hans kropp var varm mot hennes rygg.
Men var hade han den andra handen?
Hon försökte vrida på huvudet, men då ryckte han till och pressade henne hårdare mot sig.
– Släng kniven, sa mammas nye igen.
Han lät ganska oförarglig. Kanske han också var snäll.
– Om du låter mig gå slänger jag kniven, sa rösten bakom henne.
– Släpp henne först.
Efter en viss tvekan släppte han taget om henne, och det blev så kallt och naket, och hon visste plötsligt inte vart hon skulle ta vägen. Stod liksom bara kvar.
Då såg hon något som blänkte till invid henne. Hans hand hade sjunkit, den vassa eggen befann sig precis vid hennes lår.
Mammas nye avvaktade. Tog sedan ett försiktigt steg framåt.
Då brakade det till.
Två sekunder senare var hon alldeles ensam. Hon rasade ner på sängen. Satt hopsjunken, tänkte att hon ingenting begrep, och huttrade till.
Claesson for i väggen så att det högg till i ryggen. Stjärne satte armbågen i hans bröstkorg när han kastade sig förbi honom i dörröppningen. Claesson hann inte se om han slängde kniven men rusade efter så fort han kommit på fötter.
Han såg inte åt vilket håll Stjärne försvann, men sköterskan stod i korridoren och pekade.
– Ring polisen, skrek han medan han följde efter.
Stjärne var snabb, syntes inte till, han fick gå på ljudet av hans desperata fötter. Följde efter hack i häl, så gott det gick. Jakten försvårades inte av hans kondition, den var bra, men av byggnadens labyrintliknande nätverk av korridorer, trappor och smattar. Han fick lita till sin hörsel.
Att han inte var beväpnad var han plågsamt medveten om.
Hittills hade Stjärne använt allt annat än stål. Behövde tydligen inte förstärka sitt ego med tungt artilleri. Gillade mjuka varor bättre, tänkte Claesson medan han rusade efter honom. Titlar. Händer. Kuddar.
Han tvingade sig att inte tänka på vad som kunde ha hänt Cecilia. Det fick han ta sedan.
Han hade rusat efter Stjärne nerför en smal trappa som knappast kunde beskrivas som handikappanpassad. Fortsatte genom en lång upplyst korridor och hade kommit ut till den centralare och förmodligen äldsta delen av det väldiga och påbyggda sjukhuset. Korridoren var smalare här, dörrar och fönster var högre med en äldre prägel.
Stjärne hade försvunnit ur hans synfält och Claesson sackade. Stannade, lyssnade efter fötter och flämtande andetag. Så såg han en trappa och hörde steg som försvann uppåt.
Han rusade efter och tog två trappsteg i varje kliv. Kände nästan blodsmak i munnen. Stegen ekade. Ytterligare en våning upp. Och ännu en. Det sved i bröstkorgen.
Tog det aldrig slut?
Äntligen nådde han en större avsats, som en mindre vänthall men helt tom. Han förstod att han var högst uppe i byggnaden. Trappan slutade här. Claesson insåg plötsligt att han var uppe i tornet. Där fanns två dörrar. Han tvekade ett ögonblick om vilken han skulle börja med.
Gläntade så försiktigt på den närmaste. En toalett, tom. Han drog lättad efter andan.
Dörren mitt emot måste det alltså vara. Det fanns inget annat alter nativ.
Han samlade sig och smög sedan över ytterrummets golv. Tordes knappt andas. Hörde det dova knaket från sitt ena knä. En häftig smärta följde efter och han stannade upp, drog ihop ansiktet och väntade på att den skulle klinga av. Den gamla fortbollsskadan brukade bete sig så.
Fortsatte sedan mot dörren med alla sinnen på helspänn. Hjärtat hamrade. Annars inga mänskliga ljud. Inget brus från bilar. Han var långt ute på landet.
Han vred sakta handtaget nedåt. Dörren knirkade lite och gled sedan upp.
Han kikade försiktigt in genom springan.
En stjärnhimmel lyste genom en rad fönster som följde det fyrkantiga tornrummet. Hörde ljud som förstärktes av vinden som tryckte mot fönstren i den ekande tomma lokalen. Hörde den flämtande andhämtningen. Som från ett jagat djur.
Men det var en människa.
Han klev in och ställde sig tungt vilande på båda fötterna mitt på golvet. Balans. Natthimlen svävade runt honom. Månen glittrade i sjön långt nedanför.
Och tvärs över tornrummets nakna golv, i det dova mörkret i hörnet nedanför fönstret, såg han en hopkrupen gestalt. Som ett litet barn som gömmer sig, tänkte Claesson.
Vanmäktig, livrädd och helt övergiven.