Sofie spände sig inför knallen. Hon hade lärt sig skjuta samtidigt med Jens, faktiskt redan innan biotikan började härja. De jagade lite då och då, mest för nöjes skull. Inget stort förstås, bara hare och något rådjur ibland – att skjuta älgar med hagel vore dumt. Nej, inte bara dumt, det vore djurplågeri också. Man kunde knappast gå fram till en älg och skjuta den på någon meters håll.
Som Jens skulle göra med korna.
Hon spände sig och väntade och när knallen väl kom var den nästan en besvikelse, dämpad och matt bakom dörren.
Sofie visste vilken effekt den hade haft där inne. Hon kunde se kon, antagligen Bella som stod närmast dörren, rycka till, kastas åt sidan och falla ihop. För ett ögonblick undrade hon om Jens sköt dem i huvudet eller i hjärtat. Huvudet, gissade hon. Hjärnan förvandlad till små slamsor och den tunga kroppen dråsande rakt ned på betongen.
Det andra skottet small.
Sofie hade trott att hon skulle rycka till för varje skott. Tänka på Bella och Julia och alla de andra. Kor hade personligheter, det visste alla som hade jobbat med dem, och Sofie skulle sakna dem.
Ändå hoppade hon inte till. Bilden av den bruna strålen i den vita hinken flög förbi. Den följdes snabbt av fantasier om vad som hade varit på väg att hända med kon, eller korna – biotikan skulle ha funnit vägar mellan dem inom ett par timmar. Högst. Vidriga monster där huvud och juver hade bytt plats, eller där halva kroppen var täckt av lugna koögon ... det var inte bara fantasier, sådana saker och mycket, mycket mer hade rapporterats.
En intervjuad biolog hade sagt att det verkade som om biotikan undersökte vad som gick att göra. Ja, hade hon förklarat, allting är ju i princip möjligt, men att ha bara ett ben är ju till exempel opraktiskt.
”Menar ni att biotikan är intelligent?”
Den rödhåriga forskaren hade en märklig framtoning – mycket feminin, mild och försynt, snarare klädd för festmiddag än för labbet. ”Nej”, sa hon nu, ”det vet vi ju inte.” Urskuldande leende. ”Det kan vara instinkt. Ibland är det ju inte så lätt att skilja på sådana saker. Kanske kan man se det så här.”
Hon passade på att klippa lite med ögonfransarna medan hon tänkte. ”Evolutionen har prövat olika vägar i flera miljarder år. Nu gör biotikan en liknande resa. Men biotikan behöver inte många generationer för att pröva hur nödvändigt det är med hundra ögon. Allt går tusentals gånger snabbare. På gott och ont.”
På gott och ont.
Det tredje skottet small och Sofie insåg vad hon kände.
Hon kände lättnad.
Hon hade mjölkat här, i stort sett varje dag, i sju år. Hennes ögon och undermedvetna visste vad som skulle komma ur spenarna. När den bruna vätskan sprutade ut – och även om den såg ut som vattnig skit kunde den ha varit vad som helst, så mycket förstod hon, kanske någon onaturlig sädesvätska, kanske rena smittämnen – hade hon reagerat på reptilnivå.
Bort. Nu.
Därför fyllde knallarna henne med ett slags välbehag. Korna var döda men de hade i alla fall inte hunnit förvandlas till något ohyggligt.
Hon började vänta på varje skott. Se fram emot dem.
Något dök upp i hennes huvud. Jens morbror Eskil, en bybo av den gamla stammen, gammelungkarl i ett hus två mil inåt landet. Om ingenting hade hänt nyss borde Eskil leva fortfarande.
När Jens och Sofie gifte sig hade han motvilligt kommit på bröllopet. Han talade med tydlig dialekt, hans kostym avslöjade glatt att den var inköpt i början av 1960-talet, han var tvär och vresig. Kanske var det därför Sofies kulturella fastrar, bibliotekarien och musikläraren, hade blivit så fascinerade av honom. De hade anfallit honom med sina champagneglas höjda som vapen, och trots att den gamles irrande ögon tydligt visade att han var panikslagen och ville vara i fred hade de fortsatte anfallet.
”Jaga?” hade en av dem sagt när Eskil hade lytt uppmaningen att berätta om sina intressen. ”Döda?”
”Jo. Hä ingår.”
”Men är det inte hemskt? Stackars små oskyldiga djur?”
”Nä.”
”Men vad får ni ut av det då? Jag menar, kött finns ju i affären?”
Sofie hade stått bara ett par meter från den diskussionen. Den hyrda festsalen, de finklädda människorna, Eskil i sin illasittande kostym och de två medelålders och paranta damerna med leenden som inte var långt från ironiska. Sofie såg tydligt när Eskil bestämde sig. Det var som om hon hade läst hans tankar: Nåja, kärringar. Är hä de ni vill ha så ska ni fanimej få hä.
Han sa: ”Vill ni att ja ska säj hur hä är? Vill ni hä?”
”Javisst!”
”Absolut!”
Han såg dem i ögonen, den ena efter den andra. ”Hä är så här. När ja ha fått en tolvtaggare i sikte, å se han skumpa fram, å krama av skotte i precis rätt ögonblick å se han rasa ihop – då ska ja säj att hä gå för mej tre gånger i kallingarna innan ja är framme vid kroppen.”
Diskussionen hade slutat där.
Sofie hade tänkt på Eskils ord ibland. Hon hade aldrig skjutit något större än en hare. Ändå kunde hon inte förneka att det fanns en viss maktkänsla.
Nu, när det femte eller sjätte skottet small, visste hon plötsligt exakt vad Eskil hade menat. Hon kom ihåg någon novell som Jens hade nämnt när hon berättade historien om Eskil för honom, något sydamerikanskt om en ung pojke som dödade en man och låg med sin första kvinna under samma natt. Kunde det vara samma upphetsning? Samma brutala däggdjursinstinkt. Ta och döda, döda och ta?
Sofie märkte att hon var upphetsad.
Varje skott fick henne att rycka till. Kraften i vapnet som Jens bar, hans starka hand när han tryckte ned den där bygeln för att få in en ny patron i loppet. Kraften när en sats hagel sprutade ut och nådde sitt mål.
Hon tänkte, mycket exakt: Jag är inte klok.
Men tanken var avlägsen. Den var inte här, mitt i henne, i hennes centrum. Där fanns bara bilder som virvlade.
Det sista skottet small. Hon hade alltså räknat.
Hon väntade. Hon var tvungen att ställa sig mer bredbent, hennes balanssinne tycktes inte fungera som det skulle.
Den tunga dörren öppnades och Jens stod där. Bakom honom skymtade hon kornas döda kroppar. Lukten av blod var berusande. Från hagelgeväret i Jens hand steg en smal rökstrimma.
Hon försökte säga något. Ordet var ohörbart. Hon visste inte själv vad hon hade menat.
Jens sa: ”Jag också.”
Han stängde dörren bakom sig, lutade hagelgeväret mot väggen och kom fram till henne.
Nu? tänkte Sofie. Varför just nu?
Berodde det på dödandet?
Jens hade alltid varit en försiktig och öm älskare. Förr i tiden hade det hänt att hon hade bett om annat, ta mig hårt, ta hårt i mig, men när han lydde var det just lydde han gjorde. Han tog aldrig själva sådana initiativ. Hon uppskattade hans ömhet och försiktighet men ibland hade hon velat ha honom lite mer ... djurisk.
Just nu, när deras värld föll i spillror, fick hon allt hon hade önskat sig.
Han gick rakt fram till henne och började slita av henne skyddsdräkten. ”Inte här –” började hon, och i nästa försök: ”Inte här – biotikan –”
Han brydde sig inte.
Inte hon heller, insåg hon när hon trampade bort plagget från fötterna. Hon hade stövlar och sockar under men brydde sig inte om dem. Jens slet ned hennes trosor, vände henne hårdhänt om och knuffade henne till låren med kraftfoder. Sofie skulle ha ramlat över låren om hon inte hade tagit emot sig. Hon fann fäste för händerna och letade fortfarande efter balans när Jens grep henne om höfterna och vräkte sig in i henne utan minsta antydan till sina långa förspel.
Vi har haft vårt förspel, tänkte hon. Med hagelgeväret –
Han var som ett svärd i henne. Något som klöv henne och slet sönder henne. Det var den ljuvligaste känsla hon någonsin hade varit med om. Han stötte och stötte, två, tre, fyra, fem gånger. Hon slog huvudet i väggen för varje stöt men hade inte tid för sådana bagateller.
Hennes tankar var totalt förvirrade, bara lösa fragment, hon visste inte vad hon ville, knappt vem hon var. Mitt i kaoset fick hon för sig att han skulle stöta tio gånger, som de tio skotten, och sedan skulle det vara över.
Nej. Inte än.
Hon fick slita sig loss från händerna som höll fast hennes höfter. Blåmärken, tänkte hon, jag kommer att få blåmärken.
Hon vände sig om. Jens ansikte var förvridet, som om det redan gick för honom. Han stod naken ned till knäna med skyddsdräkten hopknölad under.
Det var hennes tur att slita i honom. Hon lade faktiskt krokben, tog tag i hans överarmar och välte honom över sitt ena nakna lår. Han hade skyddsdräkten kring knäna och föll lätt. Hon höll kvar hans armar, lindrade fallet och var över honom i samma ögonblick som han träffade golvet.
Han gled in lika lätt den här gången. Han kändes större än hon kunde minnas. Den första orgasmen var som en elektrisk stöt.
De kunde se varandra i ögonen nu. Ingen var hemma i hans ögon, säkert inte i hennes heller, men ändå stirrade de varandra i ögonen. Galna av upphetsning. Försvunna i varandra. Uppslukade.
Resten var borta. De få fragment som fanns kvar var som en suddig kväll där några ansikten tycks dyka upp i mörkret men det är omöjligt att komma ihåg vilka de var eller vad de gjorde. Sofie var rätt säker på att de hade fortsatt en stund, kanske hade Jens också kommit gång på gång, men hon visste inte.
Efteråt nyktrade de till. Reste sig förvirrat. Kunde inte riktigt se på varandra.
”Vi måste duscha”, sa hon hest. ”Genast.”
”Jo.”
De samlade ihop skyddsdräkter och skor och gick nakna in i huset. Ingen bodde i närheten och numera kom ingen för att hälsa på. De hade en dusch i källaren också och Sofie gick dit. Varmvattnet räckte bara i några minuter men hon fortsatte med iskallt – hon skrubbade och skrubbade, använde schampo och tvål, sedan grönsåpa. Hon borstade tänderna och harklade sig, spottade och fräste, kammade håret med en luskam som låg på ovanpå skåpet. Hon fann en gammal skurborste och tvättade sig med den igen.
Med jämna mellanrum tänkte hon ilsket, inklusive svordomen:
Och vad i helvete var det där?
Vad tog det åt oss? Utanför en gisten dörr till ett rum med biotika rinnande i blod och skit över halva golvet?
Vad i helvete?
Hon bevakade sig själv men kände inget ovanligt eller skrämmande. När hon var iskall och vit och skrumpen och huttrade ut ur duschen hoppades hon att det bara hade varit något tillfälligt. Att Eskil hade talat sanning.
Det var kanske inte smickrande för mänskligheten. Men det var bättre än att förvandlas till biotika.
Nu måste de bort härifrån. De hade talat om saken men nu var det allvar: de hade prövat att bo ensamma och avskilt men den saken hade inte fungerat. De måste ta sig till Stockholm eller något annat ställe. Någonstans där det fanns skyddsrum eller läger som på något sätt hölls fria från biotika.
För ett ögonblick undrade hon hur det skulle kunna fungera. Kunde inte biotikan sväva genom luften, som sporer? Det var ju så den hade kommit till. För att bilda skyddande moln.
Att så de sporerna i atmosfären, tänkte hon, måste ha varit en av de sämsta idéerna i världshistorien. Yay Friendly Frank.
Yay.
Hon skrubbade skyddsdräkten också, inte lika länge men ännu hårdare, med den vassa skurborsten och grönsåpan. Hon skakade av den ut och in. Fukten kylde hennes nakna hud när hon klev i dräkten igen. Hon tog på sig stövlarna och den cylinderformade hjälmen med sitt plastfönster och filter.
Sedan öppnade hon dörren till tvättrummet och gick uppför trappan.
”Jens?”
Han svarade inte. Dörren till badrummet stod öppen och halva golvet var fullt av vatten. Han måste ha duschat lika länge och intensivt som hon.
”Jens?” Hon ropade ute på bron. Han svarade inte nu heller.
På vänster sida om lagården stod baklastaren bakom tio högar av jord och sand. Han var inte där heller.
”Jens!”
När han inte svarade den tredje gången heller kom oron krypande. Hon såg sig omkring. Hade han burit in hagelgeväret? Hon kunde inte minnas.
Hon tog en brödkniv från köket, bara för att ha något i handen. Jens var utom hörhåll. Enkelt. Inget värre än så.
”Jens!” Hon prövade några gånger medan hon gick mot lagården.
Han var inte vid baklastaren. Inte på andra sidan, vid svämtunnan. Stanken hade lättat nu när sommaren var här men låg fortfarande som en brun skugga i den heta luften.
Han måste vara bakom lagården.
Hon gick in i utrymmet mellan korna och höskullen. ”Jens! Är du här?”
Allt var dödstyst.
Död var rätta ordet. Stanken av blod kändes här ute nu. Hon undrade om biotikan hade förändrat korna efter att Jens sköt dem.
Hagelgeväret låg på golvet, bara någon meter ifrån henne.
En våldsam duns fick henne att rycka till. Hon hann faktiskt se dörren in till korna bågna.
”Nej –”
Sofie backade undan. Det dunsade igen.
Hon försökte svälja men kunde inte. Munnen och svalget var täckta av sandpapper.
”Jens –”
Hennes röst ville inte heller fungera, bara ett litet kraxande kom ut.
Det dunsade igen.
Herregud i helvete, tänkte hon, korna har blivit levande, vad fan tänkte vi med? Vi skulle ha begravt dem med en gång –
Duns!;
Och sedan ryckte hon till igen när hon hörde ett litet ljud bakom sig, bara ett litet ljud, en knarrande planka i golvet eller något, men det fick henne att virvla runt.
”Jens!”
”Sofie.”
Han stod fyra meter bakom henne, som om han just hade kommit in genom bakdörren. Utanför brann bedövande solsken och Jens var bara en svart silhuett.
”Var var du – var har du varit?”
Hon tog två steg mot henne. Hon ryggade genast tillbaka men stannade när hennes fot rörde vid något.
”Var inte rädd. Det är bara jag.”
Han var sig precis lik. Den gamle Jens, den gamle snälle och omtänksamme Jens. Precis sig lik.
Men han hade ingen skyddsdräkt.
”Var”, sa hon, men hennes röst svek henne. Hon harklade sig våldsamt men det fungerade inte, något satt fortfarande kvar i halsen på henne.
Nej nej nej. Säg inte det.
”Var har du skyddsdräkten?” fick hon fram.
Han pekade nonchalant. Ut mot gödselstacken. ”Den gick sönder. Jag slängde den där.”
”Sönder? Hur då?”
Han tog ett steg mot henne igen och hon tänkte Nej nej nej igen.
”Den behövs inte”, sa han.
Hans blick iakttog henne. Den var alldeles för lugn. Lika lugn som blicken på en idisslande ko.
”Varför ... varför inte?” Slemmet satt kvar i halsen.
Hon hoppades att det var slem.
”Dom behövsch inte längrle.” Hans röst hade blivit grötig, som om han också hade något i halsen. ”Det ärl ingen rischk.”
”Kom inte närmare”, sa hon matt. Svimfärdigt.
”En a ill yscha ei”, sa han.
Hon sa ”Va?”
Sedan sa hon ”Va?” en gång till. Inte för att han hade sagt eller gjort något, utan för att hon hade förstått hans ord.
Men jag vill kyssa dig.
Nu?
Varför talade han så sluddrigt? Och varför var han utan skyddsdräkt ...
”Nej nej”, sa hon igen, och sedan: ”Nej nej nej –”
Hon avbröt sig därför att han hade tagit ett steg till. Han var bara en meter ifrån henne. Han sträckte ut armarna, precis som han hade alltid gjort. Alltid redo för en kram.
Det var så Jens det kunde bli. Men något var alldeles fel med hans ansikte, kinderna tycktes svälla upp. Och sedan räckte han ut tungan mot henne.
Men det var inte tungan. Det var en penis –
Nej. En penis hade nästan varit bättre. Det som kom ut ur hans mun, som om han hade klämt ur sig en otuggad chorizo, var en spene. Rosaröd, precis som dem hon hade lagt fingrarna om och mjölkat för mindre än en timme sedan, och lika svart längst ut.
Men den här spenen rörde på sig. Av egen kraft.
Jens tog ytterligare ett steg, med spenen fortfarande krypande ut ur munnen.
Sofie gjorde något som var helt oväntat till och med för henne själv. Hon slet blicken från den vidriga mjuka saken som fyllde hans gapande mun så totalt att käkarna verkade gå ur led, och hon visste inte om det var bara den mjuka daggmaskliknande tingesten i sig, vällande längre och längre ut ur Jens mun, eller om det var den koaktiga blicken i Jens ögon, eller troligast av allt tanken på vad som hade kommit ur Bellas spene när hon mjölkade den – hur som helst slet hon bort blicken, virvlade runt på ena foten och sparkade Jens så hårt hon kunde rakt i skrevet men den andra.
Hon kände hur rätt hon träffade. Gummistöveln hade ingen stålhätta, men Jens hade bara byxor på sig, kanske inte ens underkläder under, och hon kunde känna stöten när de ömtåliga testiklarna krossades mellan stöveln och hans bäckenben. Han vacklade bakåt, hon var tvungen att titta upp igen när hon såg rödaktig chorizo fortsätta att välla ut, minst två decimeter nu, men hon hade redan böjt knäna och trevade – var var det, hon hade känt det nyss, det hade varit här – och sedan kände hon hagelgeväret och slet till sig det.
Jens rätade redan på sig. Hon riktade geväret mot honom och tryckte av.
Ingenting.
Han var bara en meter från henne.
Sofie tryckte ned bygeln när han redan grep i pipan. Hans blick var död och rosa spene gled ut ur hans mun, fuktig och slemmig, som vid någon onaturlig förlossning. Hon slet vilt i geväret och när det var riktat ungefär mot hans bröstkorg tryckte hon av.
Den här gången var smällen öronbedövande. Gevärskolven sparkade henne hårt i bröstet. Hon flämtade till och bet ihop mot smärtan.
Hagelsvärmen gjorde ett hål, stort som ett garnnystan, vid Jens högra axel. Den kastade honom också bakåt. Han vacklade ända till väggen bakom sig.
Genom den öppna dörren såg hon blod överallt. De döda korna.
De rörde på sig.
Hon ville inte veta hur de såg ut. Vad de var.
Jens kom mot henne igen.
Herregud, tänkte hon igen – tolv skott – tio kor –
Hon kunde inte ha mer än ett skott kvar. Om ens det.
Jens närmade sig snabbt. Hon lyfte geväret till axeln den här gången, tryckte ned bygeln igen. Siktade vagt mitt i hans bröstkorg och tryckte av.
Han flög bakåt igen. Han hade varit någon meter längre bort och det blev inget hål genom bröstkorgen, bara en fotbollsstor och klarröd yta som genast pumpade ut hans blod över golvet. Han vacklade bakåt och in genom dörren till korna.
Outhärdliga varelser råmade när han föll in bland dem.
Sofie hyperventilerade så att det svartnade för ögonen. Hon kastade geväret bakom sig och kisade genom sitt krympande synfält. Hon gjorde det hon ville minst av allt i världen: gick mot den öppna dörren.
Hon såg in i helvetet. Djävulen stirrade på henne från oräkneliga koögon utan känslor.
Hon såg dubbelt. Tredubbelt. Hon missade dörrhandtaget, en bygel av trä som satt fastspikad i den tjocka dörren, två gånger. Tredje gången blundade hon med ena ögat och fick tag.
Jens rörde sig på golvet.
Han rörde sig. Det var omöjligt. Hon kunde se hans hjärta innanför sönderslitna revben. Det slog inte. Vad drev hans kropp?
Ändå rörde han sig.
Hon slet till sig dörren, så hårt hon kunde, alldeles för hårt. Den studsade mot dörrkarmen och for upp igen.
Varelsen som hade varit Jens var uppe på ena knät. Den vacklade men försökte ta sig upp.
Hon slet igen dörren igen, lite mindre hårt den här gången.
Hon såg sig vilt omkring. Någonting avlångt.
Inte räfsan, den skulle inte hålla.
Yxan. Hon visste inte varför men det låg en yxa vid kraftfoderlåren. Hon vacklade dit, föll omkull, rullade sista metern, kände att hon höll på att spy. Gnydde envist för att hålla tillbaka spyorna och kröp mot dörren igen.
Något dunsade mot den.
Hennes gnyende blev flämtande snyftningar medan hon tog sig upp på knä. Längre kom hon inte. Hon stod på knä, använde sina sista krafter för att lyfta yxan och pressade in skaftet i bygeln som var dörrhandtaget. Det kändes som första gången på evigheter men plötsligt var någon god makt vid hennes sida: hon fick in skaftet precis så att det kilades fast. Någon ryckte i dörren inifrån men för sent.
Upp på fötter. Du klarar det.
Hon raglade och vacklade. Något ryckte i dörren inifrån.
Det håller inte, insåg hon. Handtaget slits loss eller yxskaftet går av. Jag måste –
Hon vacklade bort till geväret.
Var fanns patronerna?
Han kommer, det är för sent –
Skärp dig för fan! Du var med när ni gick hit. Han hade asken med sig. Var i helvete ställde han den?
Hennes mage lossnade och föll ur kroppen när det slog henne att patronerna kunde finnas inne hos korna.
Nej. Nej nej nej nej. Det fick inte vara så.
Hon stod där vacklande, som en vitklädd polarforskare i sin fuktiga skyddsdräkt, och rörde hjälmens cylinder fram och tillbaka.
Hennes mage föll ur henne en gång till när hon såg asken.
På golvet. Bara någon meter från kraftfodret. Yxan hade legat på andra sidan, annars skulle hon ha sett patronerna när hon tog den.
Hon hasade fram till asken. Dörren dunsade och bågnade.
Ned på knä. Fingrarna fungerar.
Duns.
Du kan det här.
En patron. Fummel fummel. En till. Tappa på golvet.
Den rullar, ta en ny. Duns. Ingen fara ingen fara du hinner.
Fem. Sex.
Måste räcka.
Hon lyckades resa sig upp just när – Duns! – yxan klapprade ned på golvet.
Jens kom ut.
Något hade förändrats med hans huvud. Hon visste inte vad. Hon såg bara de vita och röda revbenen.
Spjäll.
Han kom. Hon sköt.
Tre gånger i bröstkorgen. Han föll andra gången. Hon gick närmare, sköt en gång till, men det blev inte hål ändå.
Hon såg till slut på det motbjudande huvudet.
Ögonen var döda. Men spenen stack fortfarande ut. Den slingrade, liksom trevande i luften. Som om den letade efter något.
Biologi, tänkte Sofie Grenholm, är det äckligaste som finns.
Hon satte tre hagelskott i det vidriga huvudet från en halv meters håll. Efter det tredje var huvudet bara sörja på golvet.
Hennes älskade livskamrat låg äntligen orörlig.
Men hur länge?
Hon kilade fast yxan i dörren igen. Laddade om hagelgeväret, sex skott igen.
Hon sprang till baklastaren, vacklande, snett och slingrande. Hon slängde in geväret, startade maskinen och körde mot lagården. Hoppade ur med motorn igång, tog kättingen ur hytten, virade den ett par varv kring Jens ben och fäste den i skopan. In i hytten igen.
Hon kände sig lite klarare i huvudet.
Backa. Jens kropp rörde sig ryckigt och lämnade blodspår på plankorna.
Upp med skopan. Länkarna i kättingen gled över varandra men stannade. Jens åkte upp i luften, hängande med de huvudlösa axlarna någon halvmeter från marken.
Han gungade fram och tillbaka, som en avbruten dinglande trädgren, medan hon körde bort och släppte ned honom i den närmaste gropen. Hon vräkte ned ett lass jord, slog av motorn och klättrade ned från baklastaren.
Ett vitt och blint och motbjudande rotskott trevade sig redan upp ur jordhögen.