Nu var Jens begravd och hon hade satt eld på graven för andra gången. Hela hennes värld brann runt omkring henne. Lagården var störst och hetast, ett enormt inferno som hon inte kunde komma närmare än tjugo meter. Huset var en nästan lika stor brasa och runtom flammade trädgårdslanden och blomrabatterna.
Vad hade hänt med Jens?
Och minst lika viktigt – varför hade det inte hänt henne själv?
Jens hade gått in till korna med skyddsdräkt på sig. När han kom ut ett par minuter senare var han fortfarande den vanlige Jens, den mänsklige, mannen som hon hade levt med. Hon hade duschat länge, kanske bortåt en halvtimme –
Hade han gått in till korna igen?
Var det då han hade förvandlats?
Det kunde helt enkelt vara något så vardagligt som att han hade glömt något där inne. Vad hade hon ingen aning om. Han hade väl haft allting i skyddsdräkten?
Utom det laddade hagelgeväret.
Kanske han hade gått till lagården. Hört samma slags dunsar som hon själv hade hört. Bestämt sig för att gå in ...
Men det var idiotiskt. Hennes Jens hade inte varit så idiotisk.
Kanske han redan var drabbad då.
Hon tyckte minst om det alternativet. Om det var sant kunde hon själv redan bära smittan i sig.
Hennes tunga kunde krypa ned i strupen när som helst.
Det behövde inte börja så heller. Vad som helst kunde få för sig att förvandlas till antenner eller tentakler. Hennes tarmar kunde välla ut ur henne bakifrån och försöka slå rot i marken.
Sofie skakade ilsket av sig fantasierna. Hon borde ha märkt något nu, bestämde hon. Även om hon inte var säker på exakt när Jens hade förvandlats så hade begravningen och pyromanin tagit längre tid än duschandet. Hon kunde inte hänga kvar här och oroa sig för att vara smittad tills hon kanske verkligen blev det.
Den här gården var sjuk.
Hon måste bort.
Hon hade sparat den lilla bodan till sist. Det fanns saker där som hon kanske kunde ha användning för, hade hon tänkt, och ytterst lite i skjulet var biologiskt: där fanns mest maskiner. Motorsågar och borrflugor.
Bredvid bodan stod den tunga motorcykeln redan packad.
Bodan fungerade också som förråd för en del skräp. Det fanns tre flaskor billig rysk vodka där, sparad sedan Jens bror hade varit i Ryssland för två år sedan, och en del matvaror, mest konserver.
Och ett par paket salt.
Sofie gick ut till kranen på ytterväggen. Den fungerade fortfarande. Hon sköljde ur ett smutsigt dricksglas tills det var så rent att hon kunde diska det med fingrarna. När det var genomskinligt hämtade hon vodka och fyllde glaset till en tredjedel.
Vodkan brann med en klar blå låga. Den fick brinna i ett par minuter och sedan satte hon glaset upp och ned på ett spadskaft, hällde vodka på glasets utsida och brände av den sidan också.
Hon sköljde och kylde av glaset med mer vodka. Inom sig kunde hon höra Jens mumla sitt vanliga skämt om alkoholmissbruk. Men han var död, åtminstone var hans själ död, det som hade varit Jens. Han var död och hade ingen talan längre.
Hon fyllde glaset med vodka. När hon redan var på väg att hälla saltet i det tvekade hon. Kanske var det bäst att vänta.
Hon öppnade plastfönstret i skyddshjälmen och svepte halva glaset, kanske tio eller tolv centiliter. Hon hade svept sprit förr och hostade inte ens. Det var bara en fråga om att sköta de listiga – men motbjudande, hon ville inte tänka på dem – ventilerna och prången i svalget.
I vodkan som var kvar i glaset hällde hon salt. Hon var inte blyg – hon lät tre eller fyra matskedar rinna ned i vätskan. Den blev simmig, full av dimstråk, när hon skakade om den.
Vodkans hetta värmde magen och hon kände hur alkoholen redan nådde huvudet. Hon var inte riktigt beredd på att svepa saltvodkan och ägnade sig åt att hoppa upp och ned, böja sig framåt och bakåt och åt sidorna, till och med försöka stå på händerna i ett par sekunder.
Sedan svepte hon.
Blandningen av salt och vodka brände ännu värre. Hon hann svälja två klunkar innan magen reagerade. Hennes fingrar försökte ställa ned glaset på arbetsbänken men missade. Hon såg att det skulle falla och hörde kraschen bakom sig när hon for ut genom dörren.
Men då var spyorna redan på väg.
Hon höll undan hjälmen med bägge händerna. Spyorna sprutade som ur en brandslang. Hennes mage vred sig i ilskna protester och hon kunde se framför sig hur magmunnen obscent öppnades och slöts, som en korumpa efter att tarmen var tömd, medan sammandragningarna i magsäcken skickade upp vodkan och saltet. Och rester av frukosten.
Efter mindre än en halv minut var det över.
För den gången. Hon måste skölja ett varv till. Nu hade hon inget glas att blanda i och hon hällde resolut stora delar av saltpaketet rakt ned i vodkaflaskan. Hon svor över alla hon avskydde, Jens otrevliga släktingar och alla andra, innan hon svepte i sig en stor klunk. Den här gången kämpade hon emot spyorna och hoppade runt igen – ju mer av magsäcken som saltet och alkoholen kom åt, desto större chans att det som kunde finnas därinne i hennes stinkande grotta skulle dö.
Hon hade mycket mindre i magen den här gången men reflexerna brydde sig inte om det. Hon stod framåtböjd och torrhackade i vad som kändes som flera minuter. Bara lite gröngul galla var kvar när hon slutade.
Till sist rätade hon på sig, spottade och svor en ännu längre och mer hatfylld ramsa. Hon hade velat torka sig om munnen. Efter några ögonblick använde hon skyddsdräktens ärm.
Hon fick väl kolla om det började växa svampar eller sniglar på den.
Allt var egentligen färdigpackat men när hon såg hagelgeväret inne i traktorn ändrade hon sig. Hon hittade en lagom lång bit plaströr i bodan och till och med en rulle paketeringstejp. Det var inte helt lätt att linda fast plaströret längs framgaffelns högra sida men hon hade bestämt sig. När plaströret satt ordentligt fast hämtade hon hagelgeväret och gick in i bodan med det.
Batteriet i deras största Black & Decker var långt ifrån fulladdat, men motorn gick åtminstone. Hon satte på en sågklinga, klämde fast hagelgeväret i städet och sågade först av kolven. Det gick på mindre än en minut.
Pipan var av stål och betydligt mer besvärlig. Hon böjde sig över den för att hjälpa till med sin kroppstyngd, men motorn började redan tappa fart.
När motorn inte orkade dra runt sågklingan längre hade klingan arbetat sig förbi hela loppet i pipan. Det var ungefär två eller tre millimeter stål kvar. Sofie lossade pipan ur städet, flyttade den så att hon fick bättre tag och spände fast igen.
När hon hade böjt metallen fram och tillbaka fyra gånger gick den av.
Hon inspekterade sitt verk. Det var inte vackert. Vit yta med ojämna märken efter sågklingan och så en otäckt vass flisa som stack ut. Hon funderade på att fila bort det värsta men ändrade sig.
En bajonett. Det kunde alltid vara bra att ha en bajonett.
Hon laddade det avsågade hagelgeväret fullt och stack ned det i plaströret. Hon skulle kunna nå det och skjuta medan hon körde.
Sedan kollade hon resten. Bensindunkar och flaskor med både vodka och vatten, kött ur frysen, förband, jaktkniv, extra tändstift, en skyddsdräkt till, kvar i sin förpackning. Vägkartan. Två askar patroner, den ena nu halvtom.
Hon gick bort till motorcykeln. Jens stolthet: en Harley, en Electra Glide från 1997. Det var naturligtvis oftast Jens som hade kört, med Sofie på bönpallen, men hon hade sett till att pröva så pass ofta och mycket att hon inte var handfallen. Harleyn var en maskin, liksom traktorerna och baklastaren – vad var det för mening med maskiner om man inte kunde använda dem?
Hon startade motorn. Vände motorcykeln på gräset och körde ut från gården. Fordonet svarade perfekt, trots bensindunkarna och resten av den tunga packningen. Hettan lättade som ett molntäcke när hon kom bort från bränderna. När hon lämnade sitt hem för sista gången.
Det var då hon började gråta.
Det var äckligt. Små kratrar i ögonvrårna som pressade ut saltvatten ur hennes kropp. Ändå kunde hon inte låta bli.
Hon körde in mot Dockstas lilla centrum.
Planen var att ta E4 söderut, Härnösand och Sundsvall, möjligen hela vägen till Stockholm. Men hon tänkte inte köra längre än nödvändigt. Så snart hon fann pålitliga människor, folk som hade något slags skydd mot biotikan, skulle hon stanna hos dem. Beroende på vilka de var, hur de hade det och hur svårt det var att ta sig fram.
De senaste – och antagligen sista – nyheterna hon hade hört talade om långa köer av övergivna bilar som inte alltid stod i prydliga filer. Det var därför hon och Jens hade bestämt sig för att ta motorcykeln. Med den var det lättare att ta sig förbi köer.
Motorn spann fint under henne. Hon hade bortåt trettio liter bensin i dunkarna och en full tank. Det skulle knappast räcka till Stockholm men när hon kom till någon mack kunde hon antingen köpa – om det fanns kvar någon bemannad mack någonstans – eller hitta något sätt att få igång pumparna eller slanga. Det fick lösa sig.
Hon körde mot E4 genom Herresta, förbi kyrkan, och sedan var hon nere i Docksta. Det var lustigt att se långtradarfiket. E4 utanför och avtagsvägarna var mycket riktigt rätt så fulla av övergivna bilar, men själva fikets parkering var helt tom och övergiven.
Först fick hon kryssa mellan bilarna. Efter några hundra meter stod de glesare och sedan såg hon bara en eller två på varje kilometer. Hon undrade kort varför folk hade lämnat sina bilar långt från närmaste samhälle men sköt bort tanken när hon förstod svaret.
De som hade lämnat bilarna på det sättet var inte ”folk” längre.
Ungefär tre och en halv mil till bron. Så länge hon var ute på vägen, och vägen var någorlunda tom så att hon kunde hålla åttio eller nittio kilometer i timmen, kunde hon känna sig någorlunda trygg. Men efter bron kom Härnösand och där hade hon ingen aning om hur det såg ut.
Nåja. Hon fick lösa det problemet när hon kom dit.
Hon lät sina tankar minnas Jens, den gamle Jens, den riktige, medan Harleyn lugnt spann vidare.
Resan gick bra i trettiofem kilometer. Hon snirklade mellan bilar här och där, en gång var hon tvungen att kliva av motorcykeln och dra den i diket, men annars löpte det på som det skulle.
Fram till Höga Kusten-bron.
Vattnet stod skrämmande högt under bron. Flera meter högre än vanligt, trodde hon, och undrade varför. Vintern hade inte varit snörik.
Sedan insåg hon. Det höjda vattenståndet i världshaven hade hunnit hit nu. Östersjön och Bottenhavet hade blivit mycket saltare och flora och fauna skulle enligt experterna kunna förändras en hel del.
Inte en chans, tänkte hon. Biotikan tar dem först.
Hon körde upp på bron, fick snirkla hela tiden, men stannade när hon såg de höga pylonerna och mängden av bilar under dem. Det hade varit möjligt att ta sig fram, fullt möjligt trodde hon. Men det var en annan sak också.
Hon såg det först i bilen alldeles bredvid sig. En gammal liten Toyota, trodde hon, tvådörrars, kanske från nittiotalet.
Passagerarna var kvar i den. Eller det som hade varit passagerarna.
De fyllde hela bilen nu. Upp till taket. Det mesta hon kunde se genom sidorutan och vindrutan var odefinierbar röd sörja, men här och där anade hon detaljer: en svart kalufs, en damsko, märkligt nog mycket högklackad – vem flyr från sitt hem i högklackat? – ett par stirrande ögon utan ögonlock, inbäddade i den röda massan på alldeles för långt avstånd från varandra. Och en käke, utan kinder men med rader av välskötta vita tänder.
För många rader. Som rörde sig.
Det var käken som fick henne att lägga i växeln och svänga runt så brant att motorcykeln höll på att välta. Paniken slet tag i henne när hon såg att de nakna käkarna tuggade sig fram genom den röda sörjan.
Satt käkarna ihop med någon strupe? Var det bara något slags reflex eller tuggade de verkligen i sig delar av människan de hade tillhört?
Sofie ville inte veta. Hon såg framför sig hur den röda massan skulle välla ut ur bilen, klämma sig ut genom fönsterspringor och dörrspringor och ventilsystem. Röd jäsande deg som ville bädda in henne i sig. Hon flydde.
En kilometer norr om bron stannade hon. Hon satt kvar grensle på Harleyn och tog vägkartan ur ett av packningsfacken.
Mindre vägar betydde färre bilar.
Hon såg på kartan i några sekunder. Memorerade.
Hon fortsatte norrut till Skullersta och lämnade E4 där, tog småvägarna förbi Klocke och Nyland och till Klockestrand. Sandöbron var nästan lika fullpackad som den nya men hon tog sig över älven där.
Naturen var smärtsamt vacker. Som om det vore vår, tänkte hon, allting liksom står på tå och väntar på att få blomma ut, knopparna ska brista, den nya generationen väntar.
Hon antog att växter också skulle drabbas. Och hettan skulle få det gröna gräset och de lummiga träden att bli brunaktiga och krullas ihop. Älven skulle fyllas av biotika –
Nej.
Det var bättre att minns Jens. Även om hon grät.
Hon passerade Kramfors, som någon hade beskrivit som ”stan som ligger mittemot Domus”. Skämtet hade haft några korn av sanning redan då, men om Kramfors hade varit ödsligt förr var orten nu helt död. En spökstad.
Under någon minut övervägde hon att åka tillbaka till E4. Till slut valde hon bort det. Det fanns säkert fler ställen där det var omöjligt att ta sig fram, och antagligen mer människor och djur.
Mer biotika.
Bättre att ta Inlandsvägen.
Hon körde mot Sollefteå via väg 90. Inget levande syntes till på många mil. Hon var ändå uppmärksam, intensivt medveten om avståndet från styret ned till det avsågade hagelgeväret, medan hon körde genomfartsleden i stadens södra utkant.
Alla andra gömmer sig också, tänkte hon.
Mellan Sollefteå och Långsele stannade hon och kissade på en parkeringsplats. Hon tänkte inte gå in i skogen och huka i undervegetationen med rumpan bar. Hon hade inte sett ett fordon i rörelse under hela dagen, men om någon skulle råka komma förbi så var så god. Enjoy.
Hon hade värre problem än så. Bilderna från lagården kom tillbaka. Stanken från mjölkhinken. Saken som hade kommit ut ur Jens mun. Biotikan som inte ville bli begravd.
Och vad skulle hon göra nu? Hur skulle hon kunna klara sig?
Hur länge skulle hon kunna klara sig?
Väg 87 mot Östersund. Inte mycket hände, förutom att hon hade solen rakt i ansiktet. Och solglasögon hade hon inte tänkt på att ta med.
Sedan såg hon vägspärren.
Den låg i något som hette Näset, några mil öster om Stugun, mycket riktigt en halvö i Kroksjöns norra del. Det fanns en liten by, några hus på höger sida, några på vänster, och troligen var det byborna själva som hade byggt upp vägspärren alldeles framför en grupp träd på vägens vänstra sida: några brunnsringar, en baklastare, vraken efter två gamla bilar.
Hon kunde enkelt ta sig förbi på sidan.
Men var spärren bevakad?
Hon kisade mot solen. Ingenting rörde sig.
Ändå hade hon en känsla av att någon iakttog henne. Känslan växte och till slut gasade hon, körde rakt mot spärren, bromsade in bara några meter ifrån den, körde ned i det torra diket, hamnade i en sladdande sväng, rätade upp motorcykeln och fortsatte mot Östersund.
Ingen sköt på henne. Men när hon hade fått tillbaka balansen såg hon något i ett av träden till vänster. Synen var oväntad och vidrig och hon bromsade automatiskt.
En man hängde i trädet.
Hans armar var bakbundna och byxorna hade hasat ned ända till fötterna. Ansiktet var svart. Tungan hängde ut och det tunna repet hade skurit långt in i halsen.
Hon gasade igen.
Mannens ögon öppnades. Två feta vita maskar kröp ut ur dem, tjocka som kabanosser. De fortsatte ned över bröstet, onaturligt snabbt, och följdes av fler och fler. De första föll ned på marken.
De kröp mot henne.
Sofie gasade hårdare och lämnade synen bakom sig.
Hon hade inga planer på att köra in i Östersund. I stället svängde hon åt söder och fortsatte på Inlandsvägen. Där fanns först ingenting och sedan mer ingenting, sedan Sveg och ännu mer ingenting, till sist Mora.
Hon hade inte solen i ögonen längre och det skulle snart börja skymma. Klockan måste vara kring tio. Hon hade sin mobiltelefon med sig, men batteriet var urladdat och telefonen död. Kanske fanns det ström någonstans så att hon kunde ladda den.
Den kunde i alla fall fungera som klocka.
Hon stannade i något som hette Ängsmon. En övergiven tankbil stod vid macken och hon lyckades få upp tanklocket och slanga sin egen tank full. Hon fick bensin i munnen och höll på att spy igen. Men när hon hade spottat i några minuter, medan bensinen makligt rann genom den tunna slangen, slog det henne att hon hade rengjort munnen igen.
Det var bra.
Hon rullade in Harleyn i mackens lilla verkstad. Hittade ett vilrum, slet bort lakanet från madrassen och bar madrassen till verkstaden. Hon åt lite köttgryta, fortfarande nästan djupfryst, slevade i sig med fingrarna direkt ur plastboxen och drack vatten ur en PET-flaska.
Faktiskt inte den sämsta middag hon kunde minnas. Och förhoppningsvis smittfri.
Hon sov på madrassen med geväret bredvid sig. Men hon somnade inte förrän det korta mörkret bleknade bort och hon kunde ana gryningen.
Under natten drömde hon om Jens.
Allting hade bytt plats i drömmen: Jens var den gamle Jens, men extremt attraktiv, med det slags muskulösa kropp som sexdrömmarna i filmer och tv-serier brukade ha. Bara att se på varelsen gjorde henne svimfärdig och det blev hon som förförde honom. Sexet var lika svimfärdigt skönt som det hade varit i morse.
Ända fram till slutet.
Hon mindes inte hur det verkliga samlaget med Jens hade slutat men i drömmen, i slutet av drömmen när hon kände de heta vågorna växa upp från underlivet, när hon redan vred sig under monstrets ljuvligt starka händer, kysste han henne. Hon svarade girigt ända tills hon kände hans tunga svälla, som när någon äcklig bit mat, brosket i köttbiten, börjar svälla i munnen.
Hon kände hans feta spene nöta bort sin hud mot hennes gom och tänder.
Sofie visste att älgar skaver bort huden på sina hår och trodde att något sådant skulle hända. Att huden skulle falla av, kanske skavas av mot golvet eller väggen, kanske mot hennes egen blödande kropp, och blotta ny fräsch hud under.
Det blev inte så.
Vad som hände var att spenen svullnade ännu mer, den blev grotesk och enorm till hon kräktes runt den, den var nere vid hennes halsmandlar men slutade ändå inte att svullna. Precis när hon höll på att kvävas av sina egna spyor lyckades hon knuffa undan Jens groteska ansikte. Hon såg hur tjocka ådror dök upp på spenen och hur hudsprickorna längst ut vidgades när den plötsligt mänskliga och hårlösa huden, röd och spänd, drog sig tillbaka. Något ännu rödare dök upp i varje springa, svällde och sprängde fram, och Sofie visste exakt vad det var hon såg när ett enormt naket ollon nosande och sniffande, slingrande som en mask, sökte sig mot henne. Hon visste att hon måste försvara sig och bankade desperat på Jens huvud och axlar med knytnävarna medan det vidriga organet blint letade efter henne. Jens huvud visade sig vara mjukt och svampigt, som ruttet kött, som den gången när frysen hade gått sönder medan de var i Stockholm. Stanken var också likadan. Den fyllde hennes näsborrar och hon insåg att biotikan redan hade tagit henne, redan trängde in i henne, förvandlade och byggde om henne.
Hon vaknade i panik. Hyperventilerande. Satt upp på golvet med huvudet i händerna och försökte driva bort de påträngande lemmarna ur sitt dimmiga medvetande.
Bara en dröm, tänkte hon, ingen fara, det var bara en dröm. Det är lugnt.
Sedan hörde hon något.
Hon satte sig tvärt upp. Solen kom in vågrätt och från fel håll. Hur kunde hon veta, undrade hon absurt, att den kom från fel håll? Men hon visste det. Solen var låg och bländande och hon vände sig mot dörren i stället.
Halva hennes sinne var kvar i drömmen och för ett ögonblick var hon absolut säker på att Jens hade tagit sig upp ur graven. Han hade förföljt henne, kanske förvandlad till något flygande väsen som hade svävat över henne som en osund fladdermus medan hon körde, och som nu var inne i den här mörka verkstaden för att göra om henne.
Hon skakade på huvudet för att klara tankarna.
Nej. Hon hörde visserligen något, men det kom utifrån. Något mitt emellan ett krafsande och ett klösande.
Och något mer.
Hon höll andan och lyssnade.
Ett mumlande. Hon kunde inte uppfatta något ljud men hon hörde någon mumla. Mumlandet tycktes följa rytmen i skrapandet, det steg och föll som havsvågor. Vid höjdpunkterna lät det aggressivt, nästan som morrningar, och sjönk sedan till något som påminde om ett lekande barns monolog, trosviss och enkel och lugn.
Sedan steg det igen. Om det var vågor var de obegripligt långsamma – det tog tio eller femton minuter mellan varje morrande och skällande topp, sedan blev det med ens tyst och barnet började kuttra och jollra igen. Andra gången anade hon vad rytmen var.
Den var sex. Stegringen. Den korta våldsamma höjdpunkten, följd av lugn och joller innan alltsammans började om. Hon hade inte haft så många sådana nätter med Jens. Men hon glömde inte de få hon hade varit med om.
Var det trots allt han, något som hade varit han, där utanför?
Sofie låg klarvaken på madrassen. Hon låg på sidan, med hagelgeväret i handen, en patron i loppet och handen på avtryckaren.
De lugna perioderna blev längre och de aggressiva kortare. Skrapandet förändrades på samma sätt. Sofie kände sig lugnare för varje gång. Så småningom nickade hon till under de tysta perioderna. När allt var tyst utanför lät hon sig somna.
Hon vaknade av värmen i rummet. Solen stod högt på himlen. Allt var tyst och lugnt. Hon åt en snabb frukost, tvekade några sekunder men använde sedan verkstadens toalett. Den verkade inte ha rengjorts under det här årtusendet – inte ens biotika kunde klara den stanken.
Sofie log inte åt sitt eget skämt.
Hon hissade upp dörren och rullade ut motorcykeln. Bedövande hetta slog emot henne.
Verkstadens dörr var full av klösmärken, långa, korta, djupa, grunda. Blod hade runnit och torkat på flera ställen. Sofie backade undan. Det fanns blod – hon trodde i alla fall att det var blod – på marken också. Hon såg till att inte trampa i det.
Hon startade Harleyn och körde vidare.