Sofie märkte med viss förvåning att hon började tycka riktigt bra om Anna. De kom från helt olika världar, inte bara därför att Sofie och Jens hade drivit ett litet lantbruk medan Anna satt i kassan på ICA, utan även för att deras intressen var så olika. Sofie hade sett på film och läst böcker, Anna hade klickat likes på sociala media och laddat ned tv-serier. Om världen hade sett ut som vanligt, tänkte Sofie, var hon inte riktigt säker på vad hon skulle ha tyckt om sin nya bekantskap. Hon var tvungen att erkänna för sig själv att hon kanske inte ens hade brytt sig om att prata med Anna då: en snygg ung tjej utan hjärna, insåg hon lite generat att hon kunde ha tänkt.
Men världen såg inte ut så längre. Alla sociala konventioner och strukturer hade rasat när vem som helst kunde visa sig vara biotika. Som Niklas, med sin fantastiska kropp och sympatiska framtoning, ända tills han visade vad han egentligen var. I den nya världen var Anna den enda som Sofie vågade försöka lita på – försöka, betonade hon för sig själv, hon tänkte aldrig bli slarvig igen – och ju mer hon pratade med den blonda kassörskan, desto mer likheter fann hon, desto mer tonade skillnaderna bort.
Kanske skulle det ha blivit så i den gamla världen också. Om de hade gett varandra chansen.
Innan de tog på sig skyddsdräkterna undersökte de varandras kroppar. Ingen fann några underliga sår eller knölar eller fläckar, bortsett från blåmärkena på Annas överarmar. De märkena var lika gröna nu som dagen innan.
Anna verkade illa till mods när Sofie studerade fläckarna.
”Dom har inte bleknat”, sa Sofie. Kanske lät hon en aning misstänksam.
”Jo lite. Har dom inte det?”
Sofie blev osäker. Såg efter igen. ”Jag tyckte inte det. Är du öm?”
”En aning. Det är bara blåmärken.”
Sofie tittade på märkena igen. Hon tyckte inte om dem. Hade de verkligen bleknat?
När de körde vidare talade hon med Jens om saken.
Vad tror du? Kan jag lita på henne?
Inte för mycket. Just nu borde du inte lita på någon alls.
Jag borde inte lita på någon alls? Inte på dig heller?
Han var tyst i någon sekund. Sedan hörde hon: Jag skulle kunna tjata på dig om att lita på mig. Men det vore inte logiskt – varför skulle du lita på just mig?
Det undrar jag också.
Men jag är på din sida. Det kommer du att se. Under tiden är vad du ska göra att visa henne att du litar på henne. Och samtidigt hålla ögonen öppna hela tiden.
Det låter ohederligt.
Det är det säkraste du kan göra. Men om hon hade varit biotika – tror du inte att hon hade gjort något i går natt?
Du lät mig sova. Litade du på henne?
Nej. Du sov. Men jag var vaken. Jag lyssnade med dina öron.
Å.
Hon hoppades att han talade sanning.
Den tanken kom från ingenstans och flög förbi helt ofrivilligt, liksom oberoende av henne själv. Hon försökte trycka undan både tanken och sin oro för att Jens skulle uppfatta den. Hon flydde till Annas blåmärken i stället, såg dem tydligt framför sig och lät oron formulera sig i tydliga meningar.
Annas blåmärken. Dom gör mig orolig.
Håll ögonen på dom då. Men jag tror inte att det är någon fara.
Tack, tänkte hon. Ordet var riktat till Jens men hade en annan dimension också. Han reagerade inte.
Sofie stoppade undan den vetskapen djupt i sig själv. Tills hon kanske skulle behöva den.
De övergivna bilarna stod tätare och tätare medan de närmade sig Stockholm. Sofie hade studerat kartan och siktat på vägen Sala – Enköping. När hon måste kryssa mellan mängder av fordon blev hon tveksam. De såg aldrig någon total stockning men strax före Heby, i en liten ort med det originella namnet Skuggan, körde de mellan två bilar som stod mittemot varandra som om förarna hade mötts och stannat för att prata en stund. Avståndet mellan bilarna var lyckligtvis mer än två meter och de kunde lätt ta sig förbi.
De befann sig mitt emellan de två bilarna när Sofie tyckte att hon såg något.
Hade något rört sig i en av dem?
Samtidigt skrek Anna till. Greppet kring Sofies midja hårdnade, Sofie gasade automatiskt och Harleyn tog ett språng framåt.
Jens viskade till henne. Lugn ... lugn ... Sofie försökte lyda men någonting steg envist upp från hennes mage. Hjärtat rusade och hon försökte svälja den beska smaken av galla.
De körde förbi tre tomma bilar till, längs en sträcka på kanske en halv kilometer, innan Sofie stannade på en tom del av vägen. Hon fällde ned stödet och klev av. Anna följde efter.
”Vad var det där?” sa Sofie.
De stod mitt emot varandra i solgasset. Längre bort blänkte fler övergivna bilar och söder om vägen glittrade ytterligare en liten badsjö.
”Nånting rörde sig.” Anna rynkade pannan bakom plastfönstret i den vita hjälmen.
”Jag såg det också. Men vad var det?”
”Jag vet inte riktigt ...”
Sofie såg uppmärksamt på henne. ”Säker?”
Anna skruvade på sig. ”Jaa ...”
Sofie sa: ”Anta att jag säger att det var en människa.”
”Okej ...” Anna ville inte möta hennes blick.
”Tyckte du att det var en människa?”
”Kanske en ...” Annas röst blev mumlande och fortsättningen gick inte att uppfatta. Sofie såg på sin kamrat men Anna stirrade ned i marken och vägrade att titta upp.
Sofie drog ett djupt andetag. ”Var det en baby?”
Anna såg ned i marken. ”Kanske ...”
”Jag tyckte att det var en baby.”
”Jaha.”
”Fattar du vad jag säger? Det kan ha legat en baby i bilen!”
”Jaha ...”
”Vill du vända?”
Anna såg henne till slut i ögonen. Men hennes röst var osäker. ”Nej ...”
”Om det är en baby som ligger där och dör? Det blir sextio eller sjuttio grader varmt i den där Toyotan i dag.”
Anna såg ned i marken igen. Sedan upp i himlen. Tillbaka mot bilarna.
Efter några sekunder sa hon: ”Mina blåmärken. Jag ljög för dig.”
”Okej?”
Sofie väntade men Anna sa inget mer. Till slut manade Sofie på henne. ”Berätta nu.”
”Jag försöker!” Anna hade tårar i ögonen.
”Lugn”, sa Sofie efter ett ögonblick. ”Det är bara jag. Inget kan vara värre än Niklas.”
”Vad vet du om det?” Det sista ordet var en snyftning.
Sofie suckade igen. ”Berätta nu. Snälla.”
Annas röst var nästan ohörbar.
”Det var inte Matti. Min kompis du vet? Han finns. Men det var inte han. Ingen försökte hångla med mig.” Hon andades in och ut, sedan in igen. ”Matti var pappan. Han och Ayda hade en unge, Linus hette han, en baby på nio månader. Linus kunde krypa men inte gå. Men jag tittade in i rummet och då såg jag att han stod upp. Jag tänkte Wow! och sa Linus, Linus, kom hit.”
Hon svalde.
”Och han kom. Han sprang fram mot mig som en friidrottare på dom där korta små benen. Jag böjde mig ned och sträckte ut armarna och han kom fram och grep tag i dom och då skrek jag, för han var så stark. Så jävla stark! Jag kunde inte fatta det, som – som ett skruvstäd. Den där lilla babyn. Ett grepp som en arg karl. Det gjorde så ont. Det var som en reflex, panik du vet, jag rätade på mig och viftade till, men ungen hängde kvar så jag viftade ännu mer. Han flög in i väggen bredvid på sidan och skrek som en gris och Matti kom rusande. Men då hade jag redan fattat. Jag sprang därifrån, bara rätt ut, och sen hörde jag att dom skrek därinne ...”
Hon tystnade. Sofie sa: ”Varför har du inte berättat det?”
”Jag visste inte vad du skulle tro! Jag visste knappt själv, det var ju bara en baby, jag kanske skadade honom. Du vet.”
”Men ingen av dom andra sökte upp dig? Efteråt?”
”Nej.”
”Och du vet vad det betyder.”
Anna sa inget. En kråka skränade någonstans långt borta och Sofie undrade hur många fåglar som fanns kvar i världen. Hon sa: ”Okej. Vi ska inte vända och försöka hjälpa den där babyn.” Hon räknade upp argumenten som Jens hade viskat till henne. ”Om det är en riktig baby så har föräldrarna lämnat den. Då är dom redan biotika och babyn är smittad. Annars är den också biotika och väntar på byte. Vi låter den ligga.”
Anna mumlade: ”Så du hatar mig inte då? För att jag slängde en baby i väggen?”
”En nio månaders unge som kom rusande som en brottare och hoppade upp och gav dig blåmärken på armarna? När alla redan visste om biotikan? Nej. Du gjorde rätt.”
Hon såg Anna i ögonen. ”Och jag tror inte att Matti hann vara arg på dig särskilt länge. Vem tror du krafsade på din dörr den natten?”
Kanske var Anna lite lättad. Rösten inom Sofie viskade: Men håll ögonen på blåmärkena. Sofie struntade i den. Just nu.
Hon sa: ”Det är en ny värld. En baby behöver inte vara en baby. En trast kan vara livsfarlig. Ingenting behöver vara vad det ser ut som. Om jag blir konstig så skjut mig. Min karl hade en favoritfilm som hette nånting i stil med ’Var och en för sig och Gud mot alla’. Förstår du?”
”Var och en ...”
”Var och en för sig. Och Gud mot alla. Så är det nu.”
De körde småvägar förbi en mängd byar och samhällen med namn som Nickbo, Hällby, Domta, Hjälstaby, Kivinge, Väppeby. De stannade och åt en torftig lunch på flaskvatten och bröd utan pålägg.
”Vatten och bröd”, sa Anna. ”Det är inte nyttigt i längden.”
”Knappast.”
Sofie gick bakom en husknut för att byta binda. Hon höjde på ögonbrynen när hon såg det vita och fläckfria materialet. Kort mens, tänkte hon. Hennes kropp bar sig konstigt åt.
Oron var en sur uppstötning i hennes hals. Ännu en sak som hon inte kunde berätta för Anna.
Men Jens viskade lugnande. Var inte orolig, viskade han. Det är ingen fara.
Sofie försökte låta bli att tänka.
De fortsatte i den outhärdliga värmen. En halvtimme senare var de inne i Jakobsberg. Villor och höghus. Övergivna bilar och asfalt som var så het att luften dallrade ovanför.
Sofie tog hagelgeväret ur sitt plaströr och gav det till Anna. ”Var beredd. Det finns gott om gömställen här.”
Sofie använde solen som riktmärke. Det var tidig eftermiddag och så länge de hade solen till höger körde de åt sydost. Så småningom skulle hon känna igen någon gata eller någon byggnad. Hoppades hon.
Staden var öde och död. Sofie hade aldrig sett en storstad så stilla. Bilar stod nästan överallt, här och där så hopträngda att det var nästan omöjligt att ta sig fram. Hon försökte låta bli att titta in i dem men det var svårt. Lyckligtvis såg hon inga fler vidrigheter.
Någon gång måste de vända och ta en annan gata. Bilarna, ofta lämnade med öppna dörrar, var det enda tecken på mänsklig aktivitet som syntes till.
Sofie spanade framför dem. Anna tittade upp mot fönstren i de höga husen, ut på sidogator, ibland bakom dem – Sofie kastade också blickar i backspeglarna, men det synfältet var för litet för att hon egentligen skulle ha någon nytta av dem. Då och då skymtade hon Annas koncentrerade ansikte.
Du är inte klok, tänkte hon efter den tredje gången. Du har aldrig dragits till tjejer. Du är inte ens särskilt förtjust i sex. Just nu är det vanvett att ens tänka på det. Niklas, minns du Niklas? Bara ett par timmar sen.
Ändå drogs hennes blick till backspeglarna igen. Annas ögon var så fina. Och munnen så lockande.
Hon trodde att det var hon själv som gav ordern. Sluta!
Hon kunde inte.
Här och där fanns små planteringar, parker eller alléer. I den tredje parken de körde förbi var träd och buskar brända. Bara deras svarta skelett låg nedtryckta mot marken. Ett eller två av skeletten stod fortfarande upp, men de allra flesta verkade ha trampats eller slagits ned.
De såg liknande scener flera gånger till. Folk hade alltså kämpat mot träden som hade blivit tagna av biotikan, anfallit dem och bränt dem. Men inga människor fanns kvar.
Biotikan har vunnit här också, tänkte Sofie. Den kommer att vinna överallt. Varför håller vi på så här? Men innan Jens ens hann viska något visste hon själv svaret: Därför.
Därför att vi är människor och inte ger upp. Vägrar att ge upp.
På Tulegatan i Sundbyberg stod bilarna tätt. Sofie tog av på en mindre gata till höger. Efter att ha svängt åt vänster i nästa korsning såg hon en kyrka framför dem. Bredvid kyrkan fanns en kyrkogård med lummiga träd, av allt att döma levande och helt normala. De skuggade ett par parkbänkar.
”Kan vi inte stanna!” ropade Anna bakom henne. ”Jag är hungrig!”
Sofie stannade på gatan. Hon kände sig själv rätt hungrig. Det var sant att vatten och bröd inte fungerade så bra. Hon var på vippen att slå av motorn när hon såg något.
Gatan som ledde åt vänster förbi kyrkan hette lämpligt nog Kyrkogatan. Några meter in på den fanns ett avloppsgaller.
Någonting hade trängt upp ur avloppet. Färgen var grisskär men tingesten hade ingen form – den var som deg som hade pressats upp genom gallret. Gallret var kanske tre decimeter i fyrkant, men massan som hade kommit upp genom det var över en meter bred och flera decimeter hög. Små svarta saker kröp och ringlade på den.
Massan hade varit levande. Men den var död nu. Sofie visste båda de sakerna redan innan hon kände den kväljande doften av ruttet kött. Hon såg de blåröda fläckarna och den onaturliga stillheten. Bara de små parasiterna rörde sig.
Allting äter allting.
Ruttnande i den här hettan, tänkte hon. Mitt i sommaren.
Sedan såg hon något som hon aldrig nämnde för Anna eller någon annan. Den grisskära massan var inte bara en likformig massa av dött kött. Det fanns detaljer i den.
Hon såg några av de detaljerna innan hon hann vända bort blicken.
Åk härifrån.
Och i samma ögonblick sa Anna: ”Fy fan vad det stinker.”
Sofie lade i växeln.
Skyltar visade vägen till Sundbybergs centrum och de följde dem. De fann ett litet betongtorg, rätt nybyggt, och mådde lite bättre efter att ha ödslat några hagelpatroner på att skjuta sönder en parkbänk så pass att de kunde hoppa av bräderna i kortare bitar. Hungern var så stark att den rensade bort likstanken ur näsborrarna. Bräderna fick bli en brasa mitt på betongen där Sofie grillade sin sista köttbit. Hon luktade uppmärksamt på den.
Varken hon eller Anna kände något underligt. Inte Jens heller.
Sofies mage knorrade ikapp med Annas. Anna skrattade men Sofies leende var en aning ansträngt. Hennes tankar hade varit upptagna av annat under de senaste dygnen men nu kom det tillbaka igen: hennes inälvor, mörka röda och blålila klumpar eller slingor, lindade kring varandra, pulserande och levande. Biologins underverk. En del av dem fyllda av mat som höll på att förvandlas. Inte alls olika klumparna som hade tryckt sig upp ur underjorden vid kyrkan. Hon visste redan att delar av hennes motbjudande inre organ inte fungerade som de skulle.
Och mitt bland de dallrande klumparna fanns Jens. Någonstans där inne. Kanske utspridd i hela henne, i blodet eller i lymfan; kanske var han lika osynlig som hennes medvetande.
Hon försökte fråga hur han såg ut. Hon formulerade tankarna tydligt och långsamt. Upprepade dem flera gånger. Men han svarade aldrig.
De hade nästan ätit färdigt när människorna överraskade dem.
”Sitt stilla! Rör er inte!”
Både Sofie och Anna vred automatiskt på huvudet.
”Sitt still sa jag!”
Rösten var en mans. Men figuren bar en vit skyddsdräkt, kanske precis en sådan som Sofie och Anna också hade. Det som Sofies blick stannade på var kulsprutepistolen i sin rem.
Mannen hade fingret på avtryckaren.
Andra kom fram. Tre stycken. Och bakom sig hörde Sofie fler mjuka steg.
”Ta av hjälmarna.”
”Måste vi –”
Den förste mannen avbröt henne. ”Det finns ingen biotika här just nu. Inte utanför era dräkter i alla fall. Ta av er hjälmarna!”
De lydde.
”Okej. Res er upp och ta av resten av kläderna.”
Att protestera var uppenbarligen meningslöst. De tog av sig dräkterna och stod där i bara underkläder medan gestalterna i vitt glodde på dem.
”Okej. Ni kan ta på dräkterna igen.”
De lydde igen. När hjälmen var på plats sa Sofie: ”Hur vet ni att det inte finns någon biotika här? Och om det inte gör det, varför har ni skyddsdräkter?”
”Ni får veta sen.”
De blev förda till en ambulans som såg ut att ha krockat hundratals gånger. Sofie tänkte att bilen måste ha föst undan övergivna bilvrak medan den körde runt. Hon och Anna satt på båren med en vit gestalt framför sig och en bakom, båda två med vapen skjutklara. Den enda utsikten var bakåt. I ambulansens bakfönster gled tomma hus och övergivna bilar och högar av orörligt blånande kött förbi. Efter ett par minuter körde ambulansen in i ett underjordiskt garage.
Den stannade där. De fick kliva ut.
En skylt längre bort sa KAROLINSKA INSTITUTET och något som Sofie inte hann läsa. De åkte hiss och stannade på en våning som hette någonting med mikrobiologi. Under skylten satt en handskriven lapp med texten Hem ljuva hem. En annan handstil hade lagt till Slem snuva slem.
De två figurerna i skyddsdräkter förde dem genom en korridor och in i ett litet rum. Dörren låstes bakom dem. En röst i en högtalare sa till dem att klä av sig nakna. De lydde. Dörren mittemot den första öppnades och de kom in i ett duschrum där strålar piskade dem från alla håll. I nästa rum fick de order att hålla andan tills de ångande duscharna hade upphört.
I det tredje rummet skildes de åt. Sofie hamnade hos en tystlåten kvinna i vit rock, men utan skyddsdräkt, som undersökte henne i mer än en halvtimme: Sofie lämnade både salivprov och urinprov och såg att hon verkligen inte blödde längre. När kvinnan sa att hon skulle röntgas protesterade Sofie vagt men mannen som bevakade henne petade hårt på henne med sin kpist och hon lydde motvilligt.
Hon ville inte att de skulle se Jens. Men hon kunde inte hindra dem. Bättre att leva några sekunder till än att slitas sönder nu genast.
Kvinnan gav henne två muggar med vätskor som hon måste dricka. Sofie väntade i några minuter medan kvinnan lojt studerade en väggklocka. När kvinnan var nöjd röntgades Sofie från topp till tå.
Kvinnan såg på väggklockan igen. Efter några sekunder sa hon: ”Så där.” Hon studerade bilderna medan Sofie försökte mäta sina möjligheter att slå omkull vakten eller komma åt kpisten. Skulle hon hinna slå honom med den lediga stolen bredvid honom?
Vid röntgenapparaten sa kvinnan: ”Jag får gratulera.”
”Till vad?”
Kvinnan log för första gången, om än affärsmässigt. ”Du är ren.”
”Ren?”
”Ingen biotika. Du har klarat dig. Så här långt.”
”Å.”
”Och att du är gravid vet du ju.”
”Gravid?”
Kvinnan höjde på ögonbrynen. ”I tredje månaden. Det vet du väl? Det kommer att synas när som helst.”
”Ja. Jo. Absolut. Jag är bara lite förvirrad.”
”Det är du inte ensam om. Välkommen till Karolinska.”
”Tack ...”
Gravid?
Gravid? Jag hade ju nyss mens?
Fast bara i en och en halv dag eller något. Det händer att kvinnor blöder lite. I början av graviditeten.
Men det spelar ingen roll, tänkte Sofie. Det är bara bländverk.
Jag kan inte vara med barn.
När läkarvetenskapen hade sagt sitt hade hon och Jens funderat på att adoptera. Till och med surrogatmammor hade nämnts, men temperaturerna och haven steg. Oron i världen ökade.
Kanske bäst att vänta ett tag.
Så de hade väntat. Och väntat.
De visste att det var hennes kropp det var fel på. Dåliga ledningar, hade Jens sagt några gånger, tills han anade att Sofie inte uppskattade skämtet.
De hade inte haft sex på månader. Utom den där enda gången i lagården. Han hade inte kommit i henne då, inte på det sättet. Om inte någon droppe – Eller hade något kommit in genom hennes mun –
Där blev hon avbruten. ”Kom med här”, sa en liten tunn kvinna.
Anna hade varit med om samma behandling och efteråt fick de träffa en kvinna som presenterade sig som Riita Valtonen. Hon bröt inte alls på finska utan talade utpräglad stockholmska. Valtonen var lång, kanske en och åttiofem, och uppenbart mycket vältränad. Hennes hår var svart och kortklippt, hon såg ut att vara strax under femtio, och hon förde sig och talade på ett sätt som verkade militäriskt.
Valtonen gav dem en snabb genomgång:
De befann sig i ett högsäkerhetslabb som nu användes bakvänt – inne i labbet var allt säkert och allt som kom in måste noggrant undersökas och desinficeras.
Såvitt Valtonen och hennes grupp visste fanns det inga fler friska människor norr om Norrtull. Ändå letade de varje dag.
Det övergivna Sundbyberg hade drabbats av en biotika som tycktes färdas genom avloppsrör och dyka upp var som helst. Myndigheterna hade därför låtit bomba området med en nervgas som hette VX och som borde ha dödat inte bara människor utan även all biotika.
”Myndigheterna?” sa Anna.
Myndigheterna, förklarade Valtonen, var resterna av Sveriges regering, eller någon grupp som hade ersatt dem. De fanns i ett hemligt skyddsrum under ett äldre skyddsrum under Renstiernas gata på Söder. Valtonen ville ha kontakt med dem men visste än så länge inte hur. Inga fungerande kommunikationer fanns. Så länge de var ensamma här skulle de hålla sig vid liv, bekämpa biotika och ta hand om överlevande som Sofie och Anna.
Sofie lyssnade så gott hon kunde och försökte se intresserad ut. Det var inte det att hon var ointresserad, naturligtvis ville hon veta allt som Valtonen berättade, men en annan sak snurrade runt i henne.
Gravid? Tredje månaden?
Hon och Jens hade inte haft sex sedan världen började falla sönder. Sofies ledningar fungerade inte som de skulle. Och vem ville sätta barn till undergången?
Fostret måste vara Jens. Hur det än hade gått till. Det måste vara hennes man. Och som all annan biotika växte han obegripligt snabbt.
Tredje månaden ... gud, hon skulle kunna föda om sex dygn.
Men så snart hennes mage svällde synbart skulle hon bli summariskt skjuten och lika summariskt uppbränd.
Jens? tänkte hon. Hör du mig? Vad säger du?
Jens?
Han svarade inte.
Det var midsommarafton, något som både Sofie och Anna hade lyckats glömma bort. De fick en välkomstmiddag som dagen till ära var ovanligt påkostad, enligt vad deras nya vänner berättade: sill och ägg och potatis, sedan grillad biff med stekta grönsaker och pommes frites.
Och snaps.
Middagen var god, Sofie visste inte när hon senast hade ätit så mycket i en enda sittning, och snapsarna ökade på känslan av välbehag. Om hon inte hade vetat att Jens växte i henne, grodde som en snabbspolad film av en lök i jorden, skulle hon ha slappnat av helt. Som det var bevakade hon sig själv och slutade dricka efter två snapsar.
Mannen som hade tilltalat dem i Sundbyberg hamnade bredvid Sofie. Han hette Reuben och tycktes ta hela situationen med en kanske lite ansträngd klackspark. Hans bruna ögon glittrade när han berättade vilken tur han själv hade haft – han hade varit här på institutionen när en grupp biotikamonster angrep ytterdörrarna, som zombier i någon skräckfilm, och generalen hade beordrat alla att ta skydd här innan hon och Tomas – ”den korta blonda killen där borta” – gick ut och sköt sönder biotikan i så små slamsor de kunde. De hade bränt upp slamsorna medan Reuben och andra såg på, utan att riktigt veta om de skulle vara skräckslagna eller imponerade.
”Det är därför det finns brännskador vid ytterdörren där nere. Nej, ursäkta, ni kom ju via garaget.”
”Generalen?” sa Sofie.
Reuben rynkade pannan för ett ögonblick. Sedan log han. ”Förlåt, det kan ni ju inte veta. Riita. Vi kallar henne generalen. Hon är egentligen bara major men hon är ju vår general. Om du förstår vad jag menar.”
Reuben var artig och uppmärksam, utom ett par gånger när han verkade sjunka in i sig själv. Sofie förstod mycket väl varför. Reuben berättade lite om flera av de närvarande – ungefär femton stycken, och sedan fanns tydligen några till som just nu var ute i olika ärenden – och nästan alla tycktes ha varit med om samma sorts vidrigheter som Sofie och Anna. Ofta värre. Sofie lyssnade på berättelser om vandrande lik och otänkbara vidrigheter tills hon kände att hon inte orkade längre.
”Vad då för ärenden?” sa hon för att avleda Reuben när han var på väg in i en ny redogörelse.
”Förlåt?”
”Du sa att folk är ute på ärenden.”
”Ja. Ursäkta. Vi fick ju bygga om det här rätt snabbt. Det finns en generator i källaren men den går på diesel, så vi måste skaffa fram diesel hela tiden. Inga frysar i den här delen av stan har ström och allt har ruttnat. Vi själva har några fulla frysar här inne men vi är många, så vi jagar alltid konserver. Och biotika. Och överlevare. Som ni. Vi är jägare och samlare. Skål!”
Hon drack en klunk vatten medan Reuben svepte något som såg ut som en åtta vodka.
”Vi har i alla fall gott om sprit”, sa han sedan. ”Brännvin till tröst.” Han log vänligt mot henne. Hon log tillbaka. De där bruna ögonen kunde ha fängslat henne, tänkte hon, om bara hans leende hade nått dit.
Han är desperat.
Reuben var inte ensam om att dricka. Framåt tiotiden verkade bara tre människor vara nyktra: generalen Riita, Sofie själv och en tystlåten kvinna i hijab som tydligen hette Mazyna och aldrig drack. Det sjöngs eller skrålades, allt från ”Vem kan segla” till oanständiga dängor om vad drängen gjorde med hammare och tång i kammaren.
Folk bytte plats med varandra. Lysrören i taket släcktes och bara några skrivbordslampor lyste upp det stora sammanträdesrummet. Människor började diskret försvinna, två och två, någon gång tre och tre. En rödhårig kvinna bar in en bergsprängare och började spela musik från 10-talet. Gaga, Britney, Aguilera – halva Sofies gymnasietid flöt förbi.
Några dansade. Ett par av männen tog av sig på överkroppen, fler följde efter, och svetten blänkte snart på ryggar och bröstkorgar.
Reuben gav sig in i dansen. Sofie började fundera på om hon skulle gå till sitt och Annas rum. Innan hon hade bestämt sig sjönk en klart onykter Anna ned bredvid henne.
”Sofie! Vet du om att du räddade mitt liv!”
”Och du har räddat mitt.”
”Nej inte som du.” Annas platinablonda hår flög när hon bestämt skakade på huvudet. ”Jag hade dött redan i skogen om inte du hade varit. Det är så skönt att vi är här.” Annas tankar tycktes virvla ännu snabbare än håret. ”Att slippa den där dräkten.”
En hand gled längs Sofies arm. ”Du är så jävla snygg. Vet du det? En pangbrud är vad du är.”
”Du med.” Sofie kände sig lite generad.
”Har du.” Anna avbröt sig. Sedan började hon om igen.
”Har du nånsin varit med en tjej?”
”Nej.”
”Vill du ...”
Annas ögon var en aning blanka. De var också stora och tillitsfulla. Det nytvättade håret glänste ikapp med ögonen och munnen var sinnligt halvöppen. Känslan från dagen, åkande på motorcykeln i den heta luften, kom tillbaka. Varför inte? tänkte Sofie för ett ögonblick.
Eller var det hon som tänkte den tanken?
Tanken på att det kunde vara Jens gjorde henne svartsjuk åt två håll samtidigt. Nej, bestämde hon genast, det var nog inte svartsjuka. Bara klok försiktighet.
Det var klart att det inte var svartsjuka. Varför skulle hon vara svartsjuk?
”Tack”, sa hon till Anna. ”Du är attraktiv och jag gillar dig hemskt mycket. Men inte i kväll ... det är ... det har hänt lite för mycket. Jag ska gå och sova.”
Hon reste sig upp. Anna satt kvar, redan lyckligt sjungande på Britneys ”If you seek Amy” men tydligt inställd på att texten egentligen skulle vara ”F-U-C-K Me”.
Någon mötte Sofies blick. Det var Riita, generalen, som satt kvar på sin plats även om bordet hade plockats bort. Riita var nykter och allvarlig. Sofie lyfte handen i en osäker hälsning men generalen reagerade inte.
Hennes blick svepte fram och tillbaka över lokalen som en radarantenn medan hon bevakade sina trupper.
Sofie gick till sängs.
Hon höll precis på att somna när Anna kom in i rummet och klumpigt drog av sig den vita klänningen. Sofie såg upp. Det var nästan ljust i rummet. Till och med här nere var nätterna ljusare.
Rummet var möblerat med två sjukhussängar, nedhissade så långt det gick men ändå höga.
Anna tog ett osäkert steg fram till Sofies säng och teaterviskade: ”Får jag sova hos dig?”
Sofie vaknade genast till. ”Bara sova?”
”Heders.” Anna försökte lägga handen över hjärtat men höll på att tappa balansen. Hon fnittrade till.
”Inget fuffens då.”
”Jag lovar.”
Anna kröp ostadigt ned bredvid Sofie. Sofie lade armen runt henne.
De låg där som skedar, två barn utkastade i en ohygglig värld, medan morgonsolen steg upp och lyste in genom de tunna gardinerna. Sofie letade oroligt inom sig själv men fann ingen sexuell lust. Ingen längtan att smeka eller kyssa. Ingenting alls.
Lättnaden var obeskrivlig.
Om något viskade under natten hörde Sofie det inte. Anna var varm bredvid henne. Sofie hamnade i en lugn och lycklig dröm där världen var vacker och inga kryllande virus eller bakterier hotade. Hon sov.