Varför svarar han inte? tänkte hon nästa morgon. Hon låg i sin säng medan Anna var ute på muggen. Att duscha på morgonen var tyvärr inte tillåtet, duscharna var avstängda eftersom vatten var en bristvara. Allt vatten måste kokas och strålas innan det användes. Att duscha i vatten skulle vara slöseri. Särskilt som alla måste ut på uppdrag åtminstone varannan dag, och efter sina uppdrag fick de ju duscha i steriliserande vätskor tills huden var röd och kändes tunn.
Varför svarade han inte?
Svartsjuka? Eller höll han på med att planera något?
Han väntade i henne. Kanske visste han att han skulle synas som ett foster om och när de blev undersökta. För att behålla sin hemlighet hade han – eller det, vad det nu var – berättat för henne att han var Jens. Han väntade på att bli tillräckligt stark. När han var det skulle han tränga ut ur henne, som en blomma som slår ut, som fjärilen ur sin puppa. Det avlagda skalet skulle ligga på marken medan den nya varelsen jublande steg mot himlen och sina tusentals kamrater.
Den detaljen hade hon aldrig tänkt på förr. Kanske hon inte var ensam. Kanske Anna också var gravid, kanske Eva och Riita och alla de andra också. Gravida på biotikans blinda ohyggliga sätt. Och varför nöja sig med kvinnorna? Kanske männen också. Biotikan hade visat tillräckligt många gånger att den kunde bli vad som helst. Förvandlas till vad som helst.
Kände hon något röra sig i magen?
Sedan mindes hon. Röntgenbilden hade visat att hon var gravid. Det borde betyda att ingen annan kvinna var i samma situation. Borde det inte det?
Anna kom in. ”Sovit gott?”
”Som en stock.”
Sofie fick fram ett leende.
Hon kunde inte vara säker, tänkte hon när hon själv var ute på toan. Jens kanske försökte finna sig själv. När nyfödda barn kastas ut i världen och skriker i ljuset från lysrören – måste det inte vara ännu värre att vakna inne i en mörk plats där man ingenting ser och ingenting förstår?
Jens kanske var mer rädd än hon. Rädd för att hon skulle berätta att han fanns och be någon att skära ut honom.
Hon borde ta hand om Jens. Hjälpa honom.
Hon såg sig uppmärksamt i spegeln. Det hårda ljuset visade ett trött ansikte. Hade hon fått rynkor under ögonen?
Det var ett mindre problem. Hennes stora problem var vad som tittade ut ur de där forskande ögonen. Vad som fanns där inne, mer än hon själv.
Hon kunde inte ens veta vem hon var. Kanske Jens redan hade tagit över mycket mer än hon förstod. Om han hade förändrat hennes sätt att tänka skulle hon aldrig kunna märka det. Hon trodde ju bara att det var hon. Som hon alltid hade varit.
Så länge hon inte visste, tänkte hon, måste hon ta hand om Jens. Skydda honom.
Hon vände sig bort.
När hon var halvvägs tillbaka till rummet kom hon ihåg något som hon hade läst för länge sedan, medan de försökte få barn: att graviditetshormoner bland annat fungerar så att mamman känner ömhet för fostret.
Jag kan inte ens, tänkte hon, lita på mig själv.
”Anna?”
”Mhm.”
Anna låg på sin säng. Sofie satte sig bredvid. ”Du?”
”Mhm?”
”Jag vill be dig om en sak.”
”Gärna. Vad?”
”Kan du hålla ögonen på mig?” Hon ändrade sig genast. ”Nej, jag menar, kan vi hålla ögonen på varann? Om vi börjar förändras?”
”Om du blir giraffen Niklas? Jo tack, jag säger till.”
”Jag menar inte riktigt så. Tveka inte i så fall. Skjut mig på en gång. Och bränn mig. Fast jag tänkte mer på om jag börjar säga konstiga saker. Om du inte riktigt känner igen mig och tycker att jag är underlig. Prata med mig då.”
”Okej.”
”Säkert.”
”Okej, sa jag. Och du med mig?”
”Absolut.”
Några i gruppen var redan ute i olika ärenden och andra bemannade duscharna och saneringen. Ungefär tio personer åt frukost och Tomas var den som tog ordet. Han gick rakt på sak.
”Vi kan inte stanna här”, sa han, lika intensivt som i går. ”Riita menar säkert väl men det här kan bara sluta på ett sätt. Vi har en chans att överleva och det är att ta oss till Renstiernas gata. Dom som finns där har kvar någon form av makt och kontroll. Dom kunde bestämma att den här delen av stan skulle bombas med VX och dessutom kunde dom få det gjort. Här har vi ingenting, inga kommunikationer, bara lite konserver och bensin och desinfektionsmedel som vi nappar åt oss där vi kan. Vi blir färre och färre –”
”Fel”, sa Eva. ”Anna och Sofie kom hit i förrgår. Vi skulle ha varit två till om du inte hade skjutit den där karlen och hans son i går.”
Tomas gjorde en uppgiven gest. ”Okej. Försök lägga skulden på mig om du vill. Dom som kan se lite större perspektiv vet att vi var trettifem stycken i början av maj. Nu är vi vad, tjugotre? Alla som fortsätter att ge sig ut för att plundra kommer att dö till slut. Om ingen går ut dör vi här inne. Vi kan inte vinna mot biotikan.”
Ingen sa något när han tystnade.
”Död hjälte och levande lus”, sa han. ”Minns ni det? Är det bättre att vara en död hjälte eller en levande lus? Om vi hade det valet kunde vi fundera. Men nu måste vi välja död hjälte eller död lus. Och om några av oss kunde ta sig till skyddsrummet så skulle dom kunna berätta lite om den här trakten. Vi måste få Riita att begripa det. Okej? Men hon vill inte ens skicka dit några frivilliga. Hon tycker att vi ska vänta här tills biotikan äter oss. Är det vad ni vill?”
Det var fortfarande tyst.
”Är ni så jävla fega?” Tomas höjde rösten. ”Vill ni sitta instängda här tills nån slarvar och biotikan kommer in och tar er?” Han rycktes med av sig själv. ”Vi kan ju inte veta att biotikan inte redan finns här. Nån kan ha den i sig. Nån variant som väntar tills alla är smittade!”
Han har rätt, tänkte Sofie medan Tomas fortsatte, mer och mer upphetsad av sina egna argument. Han vet inte hur rätt han har. Jag har det i mig, kanske någon annan också.
Hon märkte att hon hade krupit ihop. Gjort sig så liten som möjligt inför stormen av ord. Hon rätade genast på sig.
Alla andra satt hopkrupna på samma sätt.
Tomas exploderade till slut.
”Ni törs inte ens se på mig! Som ni vill då, snacka bakom ryggen på mig, hoppas på att Riita ska rädda er! Ni är fan småkryp, ni är inte bättre än biotika!”
Han reste sig upp, sparkade omkull sin stol och stormade ut.
Den ena efter den andra såg osäkert upp. Sofie var inte ensam om att ha lite svårt för att möta blickar.
Någon kom in genom dörren och alla vände sig ditåt, tacksamma över att slippa se på varandra.
Riita sa: ”Jag hörde. Om nån av er vill lämna det här stället, så var så goda. Ni får en bil. Ni kan få två om ni skulle bli så många. Hellre det än att Tomas sätter igång något slags inbördeskrig. Säg bara till. ... Och annars”, sa hon efter ett ögonblick, ”får ni gärna hjälpa mig att hålla ögonen på honom.”
Riita skickade ut Sofie och Anna tillsammans med Reuben. Eva hade någon annan uppgift och vad Tomas skulle göra uppfattade Sofie aldrig. Sofie och de andra skulle ta sig till ett apotek inte långt från Lidl.
”Jag trodde att man alltid var minst två bilar”, sa Sofie.
”Vi har ont om folk. Och den trakten är rätt lugn.” Reuben log uppmuntrande.
”De där insekterna då?”
”Ingen annan har sett några. Vi hoppas att det var en tillfällighet.” Medan han körde västerut berättade han om Dellsings teorier. Dellsing var en smittskyddsexpert som tydligen var med i gruppen, men som Sofie och Anna inte hade träffat än.
”Han arbetar dygnet runt. I alla fall så tror han att biotikan liksom prövar sig fram. Som evolutionen. Ni vet hur evolutionen fungerar, eller kanske jag borde säga fungerade? Gener som är bra för att överleva sprids vidare? Men det var på den gamla tiden. Biotikan är ju liksom hälften biologi och hälften nanoteknik. Den är tusentals gånger snabbare. Dellsing säger att den håller på och prövar sig fram. En människa som förvandlas till en hund, och nästa gång blir hon ett moln av insekter –”
”Menar han att biotikan är medveten?”
Reuben ryckte på axlarna. ”Det där är en filosofisk fråga. Vad är medvetande? Är djur medvetna? Dom har i alla fall personligheter.”
Sofie kände ett ögonblicks nostalgi när hon tänkte på sina kor. Reuben hade rätt: kor var mycket personliga, ofta med en stark vilja.
”Jag vet inte alls”, sa Reuben. ”Men även om det är blind evolution som prövar sig fram så testar biotikan en massa saker och dom som inte fungerar tillräckligt bra blir utrotade. Gång på gång, kanske. Precis som evolutionen uppfann ögon och vingar gång på gång.”
”Så hur slutar det?” sa Anna.
”Antingen hittar någon ett medel som utrotar biotikan. En ny och äkta antibiotika. Eller så vinner biotikan och tar över.”
Sofie mindes sin vision av världen som biotika. Den var inte vacker.
Hon ville säga något uppmuntrande. Ett skämt kanske, bara något som skingrade tankarna. Men hon fann ingenting.
Apoteket var snabbt avverkat. De slog in glasdörren med en slägga. Sofie väntade vid dörren medan Anna och Reuben gick in för att hämta det de behövde. Sofie hade fått ta på sig eldkastaren och kände sig obekväm, inte bara med den obehagliga tyngden över axlarna utan också med lågan som Reuben ville att hon skulle ha tänd hela tiden.
Hon sökte av området gång på gång. Vänster, rakt fram, höger, upp, himlen, ned åt vänster ...
Ingenting syntes till. Mittemot fanns ett Hemmakväll och ett Hemköp, bedrägligt alldagliga symboler från tiden när folk hade haft hem att bo i. Inga bilar på åtminstone trettio meters håll, vilket var bra – inget kunde gömma sig för henne. Utom möjligen bakom deras egen bil, som stod parkerad mitt på gatan med nosen mot henne.
Dagen var lika solstrålande och glödhet som alla dagar sedan april. Hon undrade om vattnet hade stigit mycket i Östersjön. Ingen på Karolinska hade pratat om översvämningar. Vad kunde ligga under vatten? Djurgården? Gröna Lund? Delar av Gamla stan?
Hon kände en lukt i hettan. Söt och vidrig, som ett sockrat gammalt utedass.
Ruttnande kött.
Fastän hon hade skyddsdräkten på sig höll hon automatiskt andan. Nej, det var bara löjligt, tänkte hon och släppte långsamt ut luften. Hon kunde omöjligt hålla andan i flera minuter.
Hon fortsatte att svepa. Vänster. Deras svarta Volvo såg ut att koka inbördes.
Det gjorde gatan också. Den svarta och grå asfalten tycktes bubbla i hettan. Sofie kunde föreställa sig hur det skulle vara att gå barfota på den: smärtan som gjorde det omöjligt att stå stilla, stanken av smältande tjära, känslan av att fasta för varje springande steg.
Hon var glad för att hon hade skor på sig.
Sedan märkte hon något. Hon blinkade och tittade igen.
Det var som om det hon nyss hade föreställt sig blev verkligt: asfalten bubblade verkligen. Nej, inte bubblade, men den böljade på något sätt.
Den rörde sig.
Hon tog automatiskt ett steg bakåt och gick rakt in i någon. Virvlade runt.
”Går det bra?” sa Reuben bakom henne.
Hon drog sig undan från honom också. Svalde, plötsligt torr i munnen. ”Ser ni?” viskade hon. ”Gatan.”
Reuben såg. Anna stod bredvid, liksom Reuben med kassar i händerna. Hennes ögon vidgades. ”Vad är det som händer?”
”Jag vet inte!” Alla tre viskade. ”Jag såg på vanlig asfalt och sedan rörde den på sig.”
”Vad ska vi göra?”
Sofie sa: ”Jag vet inte!”
De diskuterade viskande. Bilen de hade kommit i stod orörlig åtta eller tio meter bort. Den kunde lika gärna ha befunnit sig på månen.
Det svarta som föreställde asfalt böljade vidare. Sofie försökte stå orörlig men klarade det inte. Med ens var det totalt livsnödvändigt för henne att klia sig i sidan.
Hon gjorde det och asfalten reagerade omedelbart.
Fanns det ögon dolda någonstans i massan? Kändes lufttrycket från hennes rörelse? Hon hade ingen aning. Det enda hon visste var att något hade förändrats.
Biotikan – naturligtvis var asfalten biotika – hade blivit medveten om henne.
Fem eller sex meter från henne, nästan mitt i gatan, rann den svarta biotikan ihop. Små rännilar bildade en pöl. Pölen blev obegripligt till en flytande liten kulle, som en tuva i träsket av levande asfalt.
På bara några sekunder, säkert mindre än en minut, hade kullen rest sig till en pelare som var mer än en och en halv meter hög. Sofie såg vad den var på väg att bli och höjde eldkastaren.
Hon ville inte se det hända.
Reuben lade handen på hennes arm. ”Nej.”
”Men den –”
”Jag vet. Men du kan inte bränna den nu. Halva gatan är fortfarande asfalt. Du bränner bilen och vad ska vi göra utan den?”
Hon insåg att han hade rätt.
Något som liknade en människa växte långsamt mittemot henne.
Det svarta kletiga materialet ljusnade, mörkgrått till ljusgrått, ljusare och ljusare. Detaljer växte fram. Sofie såg tomt vart biotikan var på väg.
Antingen hade den något slags känselorgan, eller också tidigare erfarenhet: hur som helst byggde biotikan inte en kopia av en människa i vit skyddsdräkt med en eldkastare i händerna.
Den byggde en kopia av Sofie.
Hon såg sin egen kropp växa fram några meter bort, naken som dagen när hon föddes, med grisskär hud och svart hår. En nästan exakt kopia med skillnaden att alla hennes intima delar var groteskt överdrivna: brösten såg ut som feta kojuver, bröstvårtorna var spenar, blygdläpparna hängde ned flera centimeter och gapade vedervärdigt, en grårosa kittlare vajande som någon sällsam orkidé.
Fortplantning, tänkte Sofie igen, hela tiden handlar det om fortplantning. Den vet inte vem jag är, bara att jag är en organism som kan fortplanta sig. Den riktar in sig på det enda som intresserar den.
När hon till slut lyckades lyfta blicken och se tingesten i ansiktet blev hon ännu säkrare på att hon hade rätt.
Munnen var en gapande vagina. Näsan var två missformade bröstvårtor som pressades mot och in i varandra. Ögonen var blanka och svarta, utan tankar, stirrande med en enda vilja.
Varelsen lyfte ena hälen från marken. Nej, rättade Sofie sig, inte från marken, den lyfte hälen ur den mark som hela tiden strömmade till för att ge varelsen mer byggnadsmaterial.
Reuben sa något. Hon kunde inte höra honom. Hon var fixerad vid och uppslukad av den idé av henne som enbart sexuell varelse, utan andra egenskaper än könsorgan och könsdrift, som växte fram inför hennes egna ögon.
”Sofie!” Ordet var en fräsning och den här gången, kanske den tredje eller fjärde, reagerade hon äntligen.
”Ja –”
”Är inte marken torrare vid bilen nu?”
”Kanske.” Hon lyckades titta dit men visste inte säkert.
”Gå åt sidan.”
”Vad?”
”Sofie. Gå åt sidan. Gå åt vänster. Den följer med dig.”
”Det är det jag är rädd för –”
”Få bort den från bilen. Bränn den sen. Jag säger till.”
Hon sa något, utan att själv veta vad. Hon trodde att det var en protest men ändå fann hon sig långsamt flytta fötterna åt vänster. Några centimeter i taget, utan att någonsin ta blicken från monstret som var hon själv.
Tre meter. Fyra.
Monstret följde med. Men inte parallellt.
Det rörde sig närmare henne. Som en dansande trana, tänkte hon, djur eller fåglar inför parningen. Blinda instinktiva mönster med ett enda syfte.
Hon höjde eldkastaren. Om det nu var hon som stod där framme, tänkte hon, bara ett par meter bort nu, så skulle hon befrukta sig själv med den kraftigaste stråle som någonsin hade träffat någon. Men inte med en stråle av liv.
En stråle av död.
Hennes fingrar längtade.
”Nu!”
Eldkastaren vrålade när den heta lågan svepte ut. Sofie sökte monstret med strålen, fann det och lät det brinna och spricka. Monstret vacklade baklänges. Kanske fanns det någon procent asfalt kvar i det. Hur som helst brann det som en fackla medan Sofie lät strålen svepa upp och ned längs de håriga gråaktiga benen. Monstret raglade. Stegrade sig. Det sökte sig blint mot henne –
Reuben ryckte undan henne i sista ögonblicket.
”In i bilen! Genast!”
Monstret brann bara några meter från Volvon.
De kastade sig in och körde därifrån. En dov smäll följdes av en ohygglig stank. Det visade sig att både Reuben och Anna instinktivt hade försökt hålla andan. Ingen av dem hade lyckats.
På vägen hem såg de en helikopter till. Eller kanske samma. Den var långt bort, lika långt borta som den förra, och ingen tänkte ens på att försöka vinka. Sofie var lamslagen. Bedövad.
”Planering, alltså”, sa Riita när de berättade för henne. ”Ett lockbete som tog uppmärksamheten innan själva anfallet. Det innebär något slags planering.”
”Ja”, sa Reuben, ”men inte nödvändigtvis medveten. Spindlar bygger fällor. Den där datorn som vann Jeopardy för några år sen hade inget medvetande.”
”Ändå.” Riita reste sig upp. ”Jag berättar för Dellsing. Tack för ett bra jobb.” Hon var redan på väg ut när hon vände sig mot Sofie.
”Klarar du dig?”
”Visst.”
Sofie mådde illa. Hon kunde inte få bort bilden av de överdrivna organen. Men hon började vänja sig vid att ljuga.
Det var enklare så.
Reuben ville också ta hand om henne. Han hade visat det redan när de kom ut efter desinfektionen, och nu när de gick till köket för att hitta något till lunch var han mycket uppmärksam. Han gjorde smörgåsar åt henne, såg på henne med sina vänliga ögon, och när det slog henne att han behandlade henne som folk brukade behandla gravida kvinnor började hon nästan gråta.
Kanske såg han det. I alla fall ville han ge henne en kram.
Hon lät sig kramas, bara för att få känna värmen från en annan människa, och började ofelbart snyfta våldsamt. ”Såja.” I den situationen var han lika valhänt som Jens. ”Såja, såja ...” Hon kramade honom nästan desperat, han kramade tillbaka. Hon begravde ansiktet i gropen mellan hans hals och axel, han gned sin kind mot hennes. Hon kunde inte hjälpa att hon lät sin egen kind glida uppåt. Hans läppar vara bara någon centimeter från hennes ...
Något, hon visste inte vad, fick henne att öppna ögonen.
Hon mötte Annas blick bakom Reubens rygg.
Det fanns absolut inget anklagande i den blicken. Snarare ett slags glädje: Sofie fick en kram, kanske en kyss. Det kanske fanns hopp.
Ändå var det den blicken som fick Sofie att dra sig undan. Hon förstod själv aldrig riktigt varför. Allting snurrade i henne: det hon hade sett vid apoteket, tingesten som växte i hennes kropp, Annas vänliga ögon.
Reubens varma händer.
Hon behövde space. Spejs, som de hade sagt när hon växte upp.
”Förlåt. Jag –”
”Ingen fara.”
”Jag vet inte vad det är med mig.”
”Det är lugnt.”
”Tack för att du är så snäll.”
”Tack själv. Du räddade livet på oss där borta, vet du det?”
Hon snyftade till igen men lyckades få till ett leende. ”Asch det lilla.”
Hon tog sig igenom måltiden utan att gråta. Anna blev först färdig och försvann någonstans. När Sofie skulle gå ut sa Reuben lågmält:
”Du.”
”Ja?” Hon stannade.
”Om vi klarar oss. Om vi skulle råka klara oss.”
Han verkade inte riktigt veta vad han skulle säga. ”Ja?” sa hon igen.
”I så fall finns det tid. Jag vill bara säga det. Jag är här. Om vi klarar oss och om du vill då.”
”Tack.”
Hon vände sig om och gick innan hon började snyfta igen. Reuben ville säkert väl. Åtminstone trodde han det. Men hur skulle Sofie kunna vara säker på vad som växte inuti Reuben?
Hon var inte ens säker på sig själv längre.
Senare på eftermiddagen pratade Sofie med Anna. De satt i mötesrummet, ensamma medan solen gled över ena väggen, och alltsammans började med att Anna sa att hon förstod varför Riita skickade ut dem på uppdrag. ”Det är sjukt att ingenting göra. Jag vill redan klättra på väggarna.”
Sofie tänkte och bestämde sig. ”Samma här. Det är bra att göra något. Jag drömmer så konstiga drömmar.”
”Ja”, sa Anna; ”jag har märkt det.”
”Hur då?” Hon blev genast orolig. ”Pratar jag i sömnen?”
”Typ.” Anna viftade med handen. ”Du mumlar och snurrar runt.”
”Jaså? Vad säger jag då?”
”Ingen aning. Mummel mummel STÖN mummel. Men du är orolig. I natt höll jag på att väcka dig.”
”Det får du gärna göra.” Hellre det, tänkte hon, än att du hör vad jag kan råka säga. ”Så kanske jag sover bättre sen.”
”Okej.”
Och där kom hennes chans.
”Du då? Drömmer du nånting?”
”Inte mer än vanligt.” Anna log vagt. ”Lite sexdrömmar då och då.”
”Brukar du göra det? Förr i tiden menar jag, innan det här?”
”Visst. Gör inte alla det?”
”Inte jag. Se inte så beklagande ut, jag hade ett vakenliv också.”
”Men nu gör du det?”
”Ja”, sa Sofie. ”Jag har både sexdrömmar och ... liksom konstiga drömmar.”
”Konstiga?”
Hon sa, inte helt lögnaktigt: ”Jag kan faktiskt inte en beskriva dom. Det är som ... som nån film av David Lynch, om du minns honom?”
”Popsångare?”
”Nej.”
Det blev tyst för ett ögonblick. Sofie andades in.
”När vi badade. I Orsa. Och sen vid den där lilla sjön med det där som sa att det hette Niklas.”
”Ja.”
”Tror du att nånting kan ha kommit in i oss då?”
”Från vattnet? Borde inte det märkas nu?”
”Jag vet inte”, sa Sofie, och med ens var hon nära gråten igen. ”Jag förstår ingenting av det här. Du måste lova.” Hon svalde och spände hela kroppen. Lyckades trots allt hålla rösten någorlunda stadig.
”Du måste lova mig att om nånting händer med mig, vad som helst –”
”Jag har redan lovat”, sa Anna. ”Du har bett mig förr.”
Sofie hörde henne men orden gick inte in. ”Du måste lova. Om du tror att jag kan göra illa dig eller Reuben eller vem som helst – så skjut mig. Spräng bort skallen på mig med hagelgeväret och bränn upp allting med eldkastarna. Du måste se till att jag inte gör nånting med er ...”
Hon bröt ihop där, men Anna var redan framme vid henne. Anna föll på knä framför hennes stol och kramade om henne, valhänt i den obekväma ställningen. ”Ingenting ska hända med dig”, sa Anna. ”Jag håller ögonen på dig. Du håller ögonen på mig – som du har gjort hela tiden. Nej, försök inte, det är klart att jag vet det. Blir nån av oss biotika så har den andra ihjäl henne. Men det ska vi inte bli. Reuben är lite betuttad i dig och jag ska hålla liv i er. Annars får jag ju aldrig gå på bröllopet ...”
Och så vidare. Annas ord var förstås meningslösa, välment nonsens, men det var något med den goda viljan och tonfallet, och hennes värme, som till slut gjorde Sofie lugn.
Reuben? tänkte hon när de hade lagt sig och Anna började andas långsammare. Reuben och jag?
Han var inte särskilt attraktiv. Men snäll. Hans ögon ville henne väl.
Hon var nära att somna när Jens viskade till henne.
Sofie.
Hon vaknade till, samtidigt lättad och rädd.
Ja?
Var försiktig med Reuben. Han vill nog väl. Men han hatar biotika. Han döljer det genom att vara sorgsen men han är farligare än Tomas. Om han förstår vem du är bränner han dig direkt.
Låt honom göra det då.
Nej. Du har mig att tänka på också. Jag är Jens. Glöm mig inte.
Du då? Var har du varit? Varför lämnar du mig ensam på det där sättet?
Han var tyst i flera sekunder.
Jens?
Jag kan inte berätta. Det finns inga ord. Men jag är här.
Okej.
Var försiktig med Reuben. Han anar redan något. Det är därför han låtsas bry sig om dig. Han vill komma nära dig för att undersöka.
Är du svartsjuk?
...
Jens?
Han var borta igen. Sömnen var bortblåst. Medan Annas snusande övergick till snarkningar låg Sofie med öppna ögon och tänkte på biologi.
Vilken förbannelse, tänkte hon. Okej för amöbor och svampar och bläckfiskar. Men människor, och kanske högre djur, djur som har personligheter. Framför allt människor. Att leva och veta att man ska dö. Att inbilla sig att man är något slags skapelsens krona men ändå vara tvungen att äta och utsöndra. Och den satans förbannade sexdriften som styr allting.
Hon försökte undvika att tänka på Jens just då och såg honom genast framför sig.
Låt honom höra då.
Till och med biotikan. Det enda den vill är att fortplanta sig. Människor och biotika tror att dom är högst i näringskedjan men det slutar ändå med att alla och allting blir uppätna av maskar. Kungar och presidenter håller tal i sina fina mantlar och kostymer och sen går dom till någon tjänarinna, eller praktikant, och låter biologin styra. En kvinna? Stoppa in i henne. Även om det bara är en cigarr. In i hålet bara. Och kvinnorna är lika illa, dom som har makt tar för sig på samma sätt, och män och kvinnor med snygga kroppar säljer dom, även om dom inte är horor, alltsammans är ändå affärstransaktioner för att komma åt det som alla vill ha. Dom som har varan säljer och dom som har makt eller pengar köper.
Biologi.
Vilken jävla värld.
Mitt och Jens vackraste och finaste sex, innan allt det här började, var inte så särskilt annorlunda än bönsyrsan som äter upp hannen under själva parningen. Spindelhonorna som äter upp hannen efteråt. Fiskarna som klämmer ur sig ägg i vattnet och hannarna som kommer dit och sprutar sperma över dom efteråt. Niklas på den där badbryggan, han gjorde egentligen inget annat än vad en vanlig karl skulle ha gjort. På stranden med två snygga nakna tjejer. Samma sak. Bara lite tillspetsad av biotikan. Och Anna reagerade, och jag själv. Visst fan reagerade vi. Blinda som råttungar. Jävla biologi jävla. Till och med det där monstret som imiterade mig i dag, kände jag inte något? Det var vidrigt och motbjudande men kände jag inte något annat också?
Ja. Det fanns där –
Hela den satans skiten. Fåglar som kräks upp maten i näbben på sina ungar. Maten som blir skit i tarmarna. Springmaskarna och binnikemaskarna som lever i den skiten. Cancertumörer och tarmvred och missbildningar. Döden och ruttnandet.
Hon tänkte: Jag vill dö.
Det vill du inte alls.
Det kunde ha varit orden, eller sättet som de helt oväntat dök upp på. Hon visste inte vad det var. Däremot visste hon exakt vad som hände.
Men hon fick inte tänka på det.