Rummet var dunkelt. Nästan inget ljus alls trängde in från stjärnorna utanför. Något hade väckt henne, kanske ett dallrande skrik långt borta. Anna sov lugnt i sin säng.
Kan det vara möjligt, tänkte Sofie, att nätterna redan blir mörkare? Hemma är det nästan dagsljus. Nästan.
Ett minne av gården rasade ned över henne. Att stå vid huset, svettig och smutsig i overall och gummistövlar efter att ha mjölkat och mockat ut. Jens bredvid henne och solen behagligt varm, inte plågsamt het, medan små lata molntottar slappt gled omkring. Lukten av nyslaget gräs. Svalorna som jagade högt uppe i himlen. Somrarna som de hade varit.
Som de borde vara.
Minnen fyllde hennes medvetande och Jens viskade: Det kan bli så igen.
Efter det här? Hur då?
Det här är en kris. Vi tar oss genom den och sen blir allting bättre. Det som inte dödar dig –
– gör dig starkare. Som Nietzsche sa. Jag vet.
Hon tänkte. Försökte komma på något att säga.
Varför tror du att Reuben har något mot mig?
Han misstänker något. Han kanske ser din mage.
Vad menar du? Syns det nu?
Hon lade sig platt på rygg och lät handen glida över magen.
Ja. Där var det. Hon var inte säker på att det syntes genom kläderna, hon gick sällan i tajta kläder, men när hennes hand gled fram och tillbaka över magen kände hon tydligt den lilla bulan.
Biologin slog till igen, på två olika sätt. Dels smekte hon bulan fram och tillbaka – det är Jens, tänkte hon förundrat, det är min man, min livskamrat, som växer där inne – och dels fortsatte hon att smeka längre än hon hade menat. Hon kände att det började kittla där nere, lite längre ned, och önskade genast att det hade varit någon annans hand ... Någon som hade varma och mjuka och skickliga händer, inte någon som kunde henne väl, utan någon som kom med nyfikna fingrar och snabbt lärde sig hur just han – eller hon – och hon skulle röra vid varandra tillsammans –
Sofie.
Hennes hand hejdade sig omedelbart, som om någon hade grabbat tag i den.
Vad?
Känner du att det är jag?
Hon tvekade för ett kort ögonblick innan hon erkände.
Ja. Jag känner att det är du. Det hetsar mig.
Jag kommer tillbaka.
Hans viskningar lät en aning andfådda, pressade, som om han också hade blivit påverkad av smekningarna.
Hon tänkte, liksom högljutt, tydligt formulerat längst fram i pannloben: Det är bra.
Under den tanken hade hon andra, fragment, bilder, lösa idéer och känslor som var långt ifrån ord. De tankarna dolde hon för Jens.
Hon började lära sig att tänka på det här sönderklippta sättet – som att ha alla sina tankar i skärvorna efter en krossad spegel, utspridda på golvet. Hon lät Jens skymta förbi i en av dem, Reuben i en annan, Anna i en tredje. Till och med generalen och Tomas.
Hela situationen, såg hon i skärvorna som hon aldrig lät bli ord, hade gjort biologin viktigare än någonsin. Det som civilisationen hade gömt undan vällde upp överallt nu, som den döda biomassan i kloakerna. Biomassan fanns överallt, skymtade hon i andra skärvor. Till och med inne i henne.
Den saken hade hon vetat i flera dagar. Men den ohyggliga kopian av henne själv – bilden dök upp och hon kastade våldsamt bort den, inte bara för att den var så vidrig – hade lärt henne något nytt.
Biotikan kunde inte ha sett henne under skyddsdräkten.
Så varifrån hade den fått hennes ansikte och hår?
Tanken ville välla upp och sniffa i luften. Den ville få henne att viska: Lita inte på honom. Tanken var helt hennes egen, den gamla Sofies, och just därför tryckte hon bort både den skärvan och nästa, som bara glimtade i en tjugondels sekund:
Gör dig av med Jens.
Hon somnade till slut, med erotiska fantasier mumlande just under ytan. Hon hade redan sjunkit ned i halvsömn och brydde sig inte om varifrån de kom eller om de betydde något.
Det började med lösryckta bilder, mer skärvor på golvet. Hennes första hångel, utanför slöjdsalen under något klassdisco. Sedan gymnasiet. Festen hos Mia, danstjejen, där Sofie och Jehad hade hamnat i alkoven. Upphetsningen i att vara helt ensamma i mörkret.
Och veckorna efteråt, flera gånger. Hånglande med Jehad på Saras golv medan Sara och Uffe viskade och fnittrade uppe i sängen. Hon hade tyckt om makten som hon kände sig ha. Att Jehad kunde gå mycket långt för att få det han ville.
Hon hade fortsatt så. Heta dagar på badstranden, i bara bikini. Mamma som sa ”Du visar ju allt du har”. Blickarna från Jehad och från andra killar. Motsättningen i att njuta av Jehads iver men inte vilja ta det sista steget. Jehad när han sorgset gjorde slut och hon visste att hon aldrig skulle kunna förklara. Saknaden som fylldes av Robban, kanske därför att han från början verkade vara mer intresserad av festande än av sex. Närmandena som ändå kom. Hennes insikt om att hon måste – att hon ville! – ställa upp för att inte förlora Robban också. Det första komiskt misslyckade men fullbordade samlaget, i alla fall nästan fullbordat, när Robban började kräkas efter en minut och hon fick kasta sig undan, redan hjälplös av ett skratt som var både lättat och desperat. Och försöket en timme senare, efter promenaden och kaffet med massor av socker, när hon till sist hade förstått att hon kunde glömma, någon gång kunde hon glömma att tänka på slemhinnor och bartholinska körtlar och klitoris. Ge sig hän och bara njuta.
För det mesta hade hon varit blyg, nästan sipp, i sängen. Men det fanns några minnesvärda undantag. Jens hade blivit en aning generad första gången när hon sa till honom att ställa sig på alla fyra, men för det mesta var det hon själv som försökte dölja sin förlägenhet.
För det mesta men inte alltid.
Den där sista gången. Till och med halvdrömmande kände hon en stöt av upphetsning. Tio kor låg döda, fortfarande varma och blödande, inne i sin avdelning när Jens och Sofie kastade sig över varandra utanför. Passionerat var bara förordet. Hon måste ha klöst långa revor på honom. De hade bitit i varandra som katter och Jens hade tagit tag i hennes armar och hållit fast henne hårt, tvingat ned henne på knä med ansiktet mot marken, och vräkt sig in i henne som ... som en stångjärnshammare. Hette det så? Som något stort och obeskrivligt kraftfullt, i alla fall. Som att bli påsatt av en grizzlybjörn.
I drömmen förvandlades Jens till en grizzlybjörn och det var precis som det skulle vara. Till och med när han tvingade upp hennes armar ännu högre bakom henne var det precis vad hon ville. Till och med när hon kände honom bita i hennes händer var smärtan utsökt, ljuvlig som en orgasm.
Men sedan släppte han henne och hon dråsade ned på mage. Hon kände en fläkt av iskall luft och rullade över. Jens var Jens igen, inte en grizzlybjörn, och när hon såg hans ögon, blänkande svarta och tomma, försökte hon skrika men kunde inte. Hon hade inga ord, hon hade ingen röst längre, för om grizzlybjörnen hade varit hennes älskade Jens så var Jens nu något annat. Hon såg ingen skillnad, till och med i drömmen dök den gamla Sofie upp och visste att den här Jens var det värsta hon kunde tänka sig. Värre än cancer och mardrömmar, värre än att ligga blind och döv och förlamad efter en stroke, hans tomma ögon var vidrigare än allt sådant och hon försökte fly men givetvis befann hon sig i vatten och kunde inte springa.
Jens armar var onaturligt långa. De grep henne långt bakifrån. Höll fast henne och skakade om henne.
”Sofie!”
Hon slog vilt omkring sig. Jens grep hennes handleder och höll fast henne.
”Sofie! Det är jag. Anna!”
Hon öppnade ögonen, såg bara mörker, kände det hårda greppet kring handlederna.
”Sofie! Du hade en mardröm...”
”Å.”
”Är det lugnt?”
”Det är lugnt.”
”Vad drömde du?”
”Rena tokerier.” Å, jag är så fånig-metoden. Generat leende. ”Omöjligt att beskriva. En sjuk hjärna.”
”Låter spännande.”
”Du vill inte veta.”
”Klart jag vill.” En aning skratt i rösten: allt hade gått bra.
”Du vill inte veta. ... Sa jag nånting förresten?”
”Inget begripligt. Dröm fina drömmar nu. För min skull.”
”Fuck off.”
Hon drömde inget mer. På morgonen tog hon på sig en T-tröja som var flera nummer för stor. Studerade kritiskt sig själv i badrumsspegeln och släppte ut livremmen ett hål. Hon måste tänka på hur hon rörde sig, hur hon stod, hur hon satt. Allting.
Stämningen vid frukost var dyster. Mazyna, kvinnan i hijab, talade för första gången sedan Sofie och Anna hade kommit dit. Mazyna hade en knappt märkbar mellanösternbrytning. Hon talade lågmält men uttryckte sig väl.
De som fanns i rummet var Mazyna, Sofie, Anna, Reuben, Eva och en man som Sofie trodde hette Lindberg. Hon hade aldrig hört något förnamn på honom.
Dessutom hade en ny deltagare anlänt under natten. Hon sa att hon hette Nellie och berättade de vanliga skräckhistorierna om människor och djur som hade förvandlats inför hennes ögon.
”Det är värre nu”, sa hon halvhögt. Hon verkade blyg. ”Jag har gått hit från Örebro. Det tog nästan två veckor, mest för att jag gömde mig långa stunder. Jag hade tänkt gå om nätterna. Det var omöjligt. Jag kunde inte se biotikan när det var mörkt. Jag sov i övergivna bilar och på övervåningen eller i badkaret i tomma hus. Gick och gick på dagarna.”
”Blev du aldrig upptäckt?” frågade Eva.
”Flera gånger.”
Paus.
”Men berätta då! Vad var det? Hur klarade du dig?”
Nellie var rätt lång, kanske upp emot en och åttio. Hon var slarvigt kortklippt, som en punkare på nittiotalet. Eller kanske som om hon snabbt, uppjagat, hade klippt av sig långt hår i ett främmande badrum för att inte ge något ett praktiskt grepp.
Hon log frånvarande. ”Sprang ...”
”Vad var det för biotika?”
Nellie blev allvarlig igen. ”Första gången vet jag inte. Det var sent på kvällen och jag bara hörde något bakom mig. Det hade hemskt många ben och något slags hårda fötter som liksom klapprade mot asfalten. Jag kunde se en hop bilar framför mig, en kö eller en seriekrock, en seriekrock tror jag, och jag hoppade och sprang mellan dom och sen slet till mig en cykel och for iväg på den. Andra gången var det nånting som såg ut som en människa men jag kände på lukten att det var fel –”
”Kände på lukten!” Eva var fascinerad. ”Kan du göra det?”
”Då kunde jag i alla fall. När jag kom in hit i stan kände jag genast hur tätt dom fanns. Dom flesta dog väl av den där nervgasen sen – Riita berättade i går kväll – men nu kommer det nya. Dom dras hitåt.”
Ingen sa något. Det var i den tystnaden Mazyna yttrade sig.
”Tomas har rätt”, sa hon nästan ohörbart och utan att se på någon. ”Vi måste härifrån. Till Renstiernas. Erkänn att ni vet. Ni vet det i era hjärtan.”
”Skyddsrummet?” sa Nellie. ”Riita berättade i natt. Ja, jag håller med. Vi borde ta oss dit innan det är för sent.”
Jens viskade, så oväntat att Sofie ryckte till. Hon dolde rörelsen genom att sätta armbågen på bordet.
Lita inte på henne, viskade han.
Hon ljuger.
Sofie förstod Jens varning och försökte hålla ögonen öppna. Ändå kunde hon inte hjälpa att hon drogs till Nellie. Inte sexuellt, åtminstone trodde hon inte det – hon tyckte bara om flickans vänligt oskyldiga ansikte. Det var ungefär som med Anna: Nellie var också på riktigt. Hon var sig själv.
Sofie och Anna var gamla erfarna gruppdeltagare nu, efter tre eller fyra dygn på institutet. De fick ta Nellie med sig som lärling. Bara två skjutvapen fanns tillgängliga – ett par pistoler låg visserligen i Riitas hylla, men det fanns ingen ammunition som passade till dem. Nellie försågs med en yxa. ”Bara för att ha nånting att hålla i”, sa Riita urskuldande. ”Men ert jobb i dag är att hitta vapenaffärer och få med er patroner.”
”Vilken sort?” sa Sofie.
Riita gav henne ett papper. ”Nio gånger nitton Parabellum för pistolerna och, om ni hittar, nio gånger nitton M slash trettinio för kpistarna. Du vet väl själv vad du ska ha till ditt hagelgevär?”
”Det är lugnt.”
De fick en adress.
”Tegnérgatan?” sa Sofie. ”Norrmalm? Är det inte farligt där?”
”Det kan det vara. Men ni behöver bara köra Odengatan och Sveavägen. Den sträckan ska vara hyfsat öppen. Ta er dit, hämta patronerna och kör hem. Har ni tur går det på en halvtimme.”
”Om vi inte har tur då?”
”Nellie”, sa Riita. ”Ta den här också. Ni kan ladda den när ni har patroner. Sofie kan lära dig att skjuta.”
”Om vi har tur”, sa Sofie.
Nellie satt i baksätet och pratade nästan barnsligt avspänt om Stockholm som hon knappt hade sett förr och någon restaurang där hon ändå hade ätit.
”Bli inte turist”, sa Sofie. ”Håll ögonen öppna.”
”Förlåt. Visst.”
Sofie såg på henne i backspegeln. Nellie spanade koncentrerat åt höger och vänster och höll yxan beredd i bägge händerna. På något sätt kände hon Sofies blick och mötte den i spegeln. Hon log genast och Sofie log automatiskt tillbaka.
”Har ni varit här länge?”
”Vi kom dagen innan midsommarafton.”
”Från Norrland.”
”Jodå, vet du. Nog är hä så.”
Nellie skrattade faktiskt.
De körde till butiken utan att se något. ”Kanske de har gasat här också”, sa Anna, och Sofie instämde.
Affärens fönster var redan inslagna, men det mesta som hade plundrats var vapen. I ett rum bakom disken fanns fortfarande en hel del ammunition. Medan de plockade ihop snuddade Nellies händer vid Sofie och något som liknade en elektrisk stöt gick genom Sofie. Nellie höll kvar sin hand i någon sekund.
Gud, tänkte Sofie när kontakten bröts, var inte en fjortonåring.
Men hon måste erkänna att något hade hänt med henne.
De rörde mer vid varandra när Sofie lärde Nellie skjuta, snabbt och effektivt: ”Det där är säkringen. Den måste stå så här, annars kan du inte skjuta. Du måste göra en mantelrörelse, så här, innan du skjuter första skottet. Magasinet sitter här i kolven, du lossar det med den här knappen, trycker in det så här. Här. Sikta och skjut, skjut på ... stoppskylten där.”
Hon lämnade över vapnet. Beröringen brände igen.
Nellie blundade hårt med, ena ögat, höll upp vapnet, siktade och tryckte av. Ingenting hände.
”Säkringen. Och mantelrörelse.”
Skottet small och Nellie tog två steg bakåt. På skylten syntes ingenting.
”En gång till. Var beredd på rekylen. Och krama mjukt så att pistolen inte hoppar.”
Ett runt hål dök upp i skyltens gula yta.
”Bra”, sa Sofie. ”Träna mer sen. Nu drar vi innan monstren kommer.”
Jens viskade hela vägen tillbaka. Du kan inte lita på henne. Hon är inte ärlig. Hon försöker lura dig till något.
Jag hör dig.
Var försiktig.
Sluta nu. Jag hör dig.
Men han gav sig inte. Hon slutade svara och lät hans uppmaningar bli en lång monolog. Du vet att du inte borde lita på någon alls men ändå tar du tokrisker. Den där Niklas. Anna. Reuben. Du bär dig åt som en nyskild trettifemåring på krogen, alla antenner viftande åt alla håll. Sluta med det. Förstår du? För din egen skull.
Monologen pågick ända in i parkeringsgaraget. Ända medan Sofie parkerade.
Snälla, sluta, tänkte hon. Jag vet att du hör mig. Sluta.
”Stopp!” skrek Anna. Sofie tvärbromsade och bilen stannade en decimeter från väggen. Den gungade på fjädrarna. Motorn hickade till och stannade.
Hon hade varit nära att köra rakt in i väggen.
Du måste vara uppmärksam, du får inte tappa koncentrationen så där, du måste ha koll –
Sofie hade tänkt ryta till inåt men stressen var för stark.
– se upp för henne –
”Sluta!” sa Sofie högt. ”Ge dig nu!”
Anna såg blankt på henne, som om utbrottet hade varit ett svar på hennes ”Stopp!” nyss.
Sofie hörde en skarp inandning bakifrån. Nellie tryckte våldsamt ned dörrhandtaget i baksätet och famlade med dörren.
Sofie hörde alltsammans med onaturligt skärpta sinnen. Något var fel. Men vad? Här inne?
Nellie nästan full ut bilen. Sofie vände sig om precis i tid för att se henne backa ett par meter bort från fordonet. Nellie skrek:
”Biot! Biot!”
Till höger om sig hörde Sofie Anna öppna dörren och krångla sig ut ur bilen. Hon gjorde samma sak själv och såg sedan mot Nellie igen.
Flickan pekade på henne själv.
Nellie upprepade det enda ordet, gång på gång och nästan hysteriskt: ”– biot biot biot BIOT – SER ni inte!”
Sofie gick fram mot henne. Antagligen, tänkte hon sedan, för att lugna flickan. Prata med henne. Just då hade hon själv ingen aning. Men efteråt trodde hon att hon hade velat lugna Nellie.
Nellie slutade abrupt med det upprepade ordet. Hon famlade i skyddsdräktens ficka.
Hon fick upp pistolen. Gjorde en mantelrörelse och höjde den mot Sofie.
”Lugn nu ... Tänk först – inget överilat –”
Sofie tystnade när hon såg ett finger, vitt i plasthandsken, krökas kring avtryckaren.
Säkringen är av –
Och sedan kom något virvlande genom luften, träffade Nellie i huvudet med ett kväljande ljud och slog omkull henne. Pistolen gick av och ekade öronbedövande. I efterklangen rasade betong ned från taket.
Nellie låg orörlig.
Anna kom fram. ”Jag såg yxan i baksätet – enda chansen –”
Sofie fick fram: ”Titta –”
Yxan hade träffat Nellie i tinningen med eggen först.
Inget blod rann ut. Ingen grå substans. Bara en seg brun sörja, som ett stinkande knäckkok, trängde ut, nådde golvet och tycktes försöka krypa bort från den fortfarande ryckande kroppen.
Anna sa: ”Jag hämtar bensinen.”
”Okej.” Riita såg dem bägge i ögonen över sitt skrivbord. ”Så hon blev först som förbytt och började skrika. Sen försökte hon skjuta er.”
”Ja”, sa Anna genast. Sofie nöjde sig med att nicka. Anna fortsatte: ”Och jag hann få tag på yxan och kasta den.”
”Ni hade tur.”
”Jag vet det”, sa Sofie matt. ”Jag är fortfarande svag i knäna.”
”Ni har bränt och desinficerat?”
”Allting.”
Riita såg eftertänksam ut. ”Undrar om vi skulle ...”
”Skulle vad då?” sa Sofie.
”Om vi skulle ta och röntga er. Bara för säkerhets skull.”
Anna skakade på huvudet. ”Visst kan vi göra det, men du vet väl hur stressade teknikerna är? Jonna sa att hon har sovit sju timmar på tre nätter. Millie försökte skjuta Sofie och jag kastade en yxa i huvudet på henne. Skulle jag ha gjort det om jag själv var biotika?”
Riita iakttog henne. Efter ett ögonblick nickade hon. ”... Okej. Men håll ögonen på varandra. Jag ska säga till alla andra också.”
De reste sig upp. ”Tack.”
De gick till sitt rum. Så snart dörren var stängd sa Sofie: ”Varför?”
Anna satte sig på sängen. Utanför höll de gröna löven på att bli brunaktiga och rullas upp kring kanterna längs den glödheta infarten. ”Du är min vän.”
”Hon kallade mig biot.”
Anna sa: ”Det var nånting skumt med henne redan från början. Jag trodde inte riktigt på historien om att hon klarade sig från något slags spindelmonster genom att cykla. Alltihop ... kanske var det ögonen, jag vet inte, men jag var skeptisk. Och när hon skulle skjuta såg jag – jag är hundra procent säker – att det var avsiktligt hon ’glömde’ att göra mantelrörelse. Bara för att det skulle se bra ut.”
”Hon kallade mig biot”, sa Sofie igen.
”Hon var det själv. Den som sa det hon var det.” Anna log.
”Så varför skulle hon vilja peka ut mig?”
Anna rynkade pannan. ”Förstår du inte det? Om vi hade bränt upp dig hade alla vetat att du var biotika. Alla skulle lita på Millie.”
Sofie svalde. ”Om hon hade rätt då?”
Anna reste sig upp och kom fram till henne. ”Du är min vän. Du har räddat livet på mig flera gånger. Det behövs mer än någon som skriker Biotbiotbiotbiot innan jag sviker dig.”
”Tack.” Sofie kramade om henne. Anna var varm och mjuk. Hon var skön att hålla om.
Hon gav inga fysiska stötar. Som Nellie hade gjort.
Middag. Anna berättade om bioten när Tomas kom in och avbröt henne.
”Hör på. Lyssna. Nu händer det saker.” Han var uppspelt, nästan manisk. ”Jag fick igång en komradio. Jag har pratat med Renstiernas.”
Röster i munnen på varandra. ”Är det säkert?”
”När?”
”Vad sa dom?”
”Lever dom?”
Tomas gav Eva en kort blick. ”Dom lever. Annars hade dom antagligen inte pratat med mig. Dom lever, dom är femhundrafemtio stycken ungefär, och dom har kontakt med Berlin och Paris, kanske nåt mer ställe, jag hörde inte alls. Dom kommer och möter oss om vi tar oss dit.”
”När då?”
”I övermorgon. Dom kollar oss ordentligt och sen är vi i säkerhet.”
Sofie tänkte i fragment, krossade skärvor: Undersökning. Jens. Vara utan. Åka fast. Förlora allt.
Bli av med. Ensam.
Hon kände att han hörde henne.
Nej. Du behöver mig.
Förstår du inte? tänkte hon. Är det inte bättre att jag för dig någonstans, vart du vill, där vi kan skiljas åt och bägge kan klara sig? Om vi kommer till Renstiernas hittar dom dig direkt. Dom måste ha bättre teknik. Stannar vi här är det också bara en tidsfråga. Kan jag inte lämna dig någonstans? Så kan vi bägge klara oss?
Jens var försvunnen. Hennes mage kändes tung och uppsvullen.
Runt om henne grälade Mazyna och Tomas med Reuben och Eva. Några andra försökte lägga sig i. Det visade sig att de som ville ge sig av var nästan exakt lika många som de som ville stanna. Argumenten upprepades gång på gång, rösterna höjdes, men inget avgörande kom och till slut nådde diskussionen det klassiska lågvattenmärket:
”Idiot!”
”Det är du som är en idiot!”
”Håll käft!”
Sofie stod inte ut. Hon gick därifrån.