Hon gick till sitt rum. Allt var tyst. Anna var kvar i mötesrummet och lyssnade antagligen fortfarande medan vuxna människor lät sig förvandlas till barnungar. Biotikan förändrade folks kroppar, tänkte Sofie, men känslor och hormoner hade gjort underliga saker med människor i tusentals år.
Sofie stod där ensam och såg ut över betongen. Solen stekte ned. När hade det varit molnigt senast? Grå himmel? Hon var säker på att hon inte hade upplevt ett uppfriskande sommarregn, eller ens ett vårregn, det här året. Bara den envisa outhärdliga solen som hade fått rötmånaden att komma redan i mitten av maj.
Området utanför institutet kunde se idylliskt ut, om än hett. Men Sofie visste hur luften luktade. Även i skyddsdräkt med dubbla filter som gjorde det tungt att andas – även då kändes det sötaktiga, tunga, gaserna från ruttnande kroppar och sprickande inre organ.
Jag tar livet av mig, tänkte hon i skärvor och fragment. Vad som helst hellre än att.
Men hon ändrade sig genast. Aldrig ta livet av sig. Aldrig. Behålla sin mänsklighet. Det som var hon.
Kanske hjälpa någon.
Inte låta sig luras av okända. Millie med sin dragningskraft.
Bara lita på Anna.
Hon önskade i en kort suddig glimt att hon hade litat på Jens.
Jens? tänkte hon. Var är du?
Han svarade inte.
Jens? Svara nu. Vi skulle ju aldrig skiljas.
Jens?
I den gamla världen hade de haft ett namn på det.
En av Sofies kompisar hade jobbat som au pair i Pasadena något år innan restriktionerna på flygresor blev hårdare. Paret som hon arbetade hos var snälla och trevliga, men liksom alla andra grälade de ibland. Maken hette Milford, mindes Sofie än i dag av någon anledning, och hade någon mindre romantisk uppgift inom filmbranschen – han letade inspelningsplatser eller bokade hotell, något i den stilen. När Vanessa, hans fru, skrek åt honom skrek han sällan tillbaka.
I stället blev han tyst.
Sofies kompis hade kommit ned i köket en gång efter att ha hört Vanessa skrika ilsket. Vanessa var ensam i köket och hade lugnt sagt ”Don’t worry, I just lost it, I screamed at him. So now I’m getting the silent treatment for a while”.
”Oh.”
”Yeah, never mind, he’ll forget it in a day or so.”
När Sofie fick höra talas om uttrycket fastnade det genast.
Jens hade haft samma egenhet. Första våren på gården hade Sofie velat lära sig baklastaren. De hade fått en hög säckar och annat från Granngården, av någon anledning bara dumpade nästan nere vid vägen, och Sofie hade sagt att om Jens bara visade henne några handgrepp och sådant så kunde hon köra upp allting till rätt platser. ”Mm”, hade han grymtat. Och när hon kom ut från lagården, där hon hade undrat varför han dröjde så länge och till slut gått ut för att se efter, var han redan där nere och slängde på säckar.
Sofie gick dit. ”Jag skulle ju köra?”
”Inte nu. Vi måste få bort det här. Kan bli regn i natt.”
”Ja? Regnar det mindre om jag kör än om du gör det?”
Han lyfte en säck till och slängde den i skopan.
”Jens. Varför blir det bättre om du kör?”
”Du klarar det inte.”
”Vad fan säger du!”
Och där hade alltsammans brakat loss. Det var inget särskilt märkvärdigt med det, de hade grälat om småsaker förr, men det här retade Sofie. Varför skulle Jens inbilla sig att hon inte klarade baklastaren? Så hon hade resolut klivit upp i hytten, hört honom säga något men struntat i det, och lyft upp skopan.
Och genast vält ut åtta femtiokilossäckar som skulle ha krossat Jens om han inte hade hoppat undan. Fyra av säckarna sprack och regnet kom innan de hade hunnit skyffla upp alltsammans i skopan.
Jens blev tyst och gick in.
Sofie hade stannat ute i regnet och lärt sig baklastaren själv. Hon hade dunkat skopan i marken ett par gånger och skrapat bort lite av ett hörn på lagården, men sedan visste hon hur man gjorde. Hon gick in till Jens och talade om det.
Han förblev tyst i två dagar.
Ett par andra gånger hade hon själv kört tystnadsbehandlingen på honom. Den var inte exklusiv för karlar. Men kanske hade Jens använt den mer ofta på henne än tvärtom.
Var det det han höll på med nu?
Kunde han vara svartsjuk?
Hon höll fram den tanken tydligt, formulerade den i ord så tydligt att hon nästan viskade orden. Är. Du. Svartsjuk?
Jens svarade inte.
För hundrade gången försökte hon förstå vad som hade hänt med dem. Sexet i lagården. Den korta mensen. Drömmarna och viskningarna.
Hon hade ett enda faktum att hålla fast vid: teknikern hade sagt att hon var gravid. Det måste ha varit rätt så uppenbart att hon hade ett mänskligt foster i sig, eller något som var mycket likt ett sådant. Hade det sett något annat skulle de ha bränt upp henne direkt.
Alltså växte något fysiskt i henne. Men vad?
Och något annat, eller kanske just det som växte, viskade och påstod sig vara Jens. Hon hade redan gått igenom möjligheterna tiotals gånger – biotikan läste hennes tankar och hade skapat en Jens; det som var i henne var Jens, fast vansinnig, eller redan förvandlad till biotika.
Eller död.
Han kunde ha dött i henne. Klumpen i hennes mage kunde vara död och ruttnande. Och i så fall, om det inte fanns något medvetande som styrde den, skulle biotikan snart välla ut och fylla hennes livmoder, ta sig ut genom navelsträngen, sprida sig i hennes kropp. Hon skulle bli en –
Hon ville inte vara kvar här.
Hon stod blickstilla framför det bländande fönstret. Hur länge hade de varit här? Tre dygn? Fem?
Dagarna flöt ihop, just därför att de var så påfrestande lika varandra. Det enda hon kunde hänga upp dem på var död och biotika, som med Nellie i går.
Det här stället skulle driva henne till vanvett.
Tomas hade rätt, kände hon plötsligt. Att stanna här var döden, om två dygn eller om tre månader – fast innan tre månader hade gått skulle hon själv och antagligen alla andra också vara lallande galningar. Ylande mot månen.
Biotikan skulle komma som en befrielse.
Jens? Jens? Var är du?
Ingenting.
Sofie tänkte: Jag måste härifrån.
Hon var precis på väg ut genom dörren när Anna kom till rummet. Sofie var inte på väg till något särskilt ställe, måste bara röra på sig, och när Anna mötte henne i dörröppningen backade hon automatiskt in i rummet igen.
Anna såg på henne.
”Vad är det?”
”Ingenting.”
En annan form av tysthetsbehandlingen: det automatiska förnekandet. Allt är bra. Vad då? Ser jag konstig ut? Du inbillar dig.
Även just nu, när hon tydligt kände biotikan krylla runt i sina ådror.
”Sofie. Det är jag. Du kan berätta för mig.”
”Om jag hade nånting att berätta.”
”Är du med barn?”
Hon lyckades få till ett skratt. ”Är du inte klok?”
”Din mage har vuxit.”
”Sluta nu.”
”Sofie.”
”Jag sa – SLUTA!”
Anna stängde munnen. De stod där, någon meter från varandra, mellan sjukhussängarnas rörställningar och mekanismer. Anna höll upp händerna. ”Förlåt.”
Sofie började gråta.
En stund senare låg hon på mage i sin säng. Anna hade hissat upp den och stod bredvid. Hennes händer var omväxlande mjuka och bestämda. Sofie kände knuta efter knuta lösas upp, spänning efter spänning tona bort, medan Anna masserade hela hennes kropp från fötterna och upp till nacken.
”Vänd på dig. Så där ... Jag tar framsidan också.”
Sofie sa: ”Mmm ...”
Hon var nära att somna men tyckte mitt i alltsammans att hon hörde Jens viska något. Hon visste inte riktigt var hon befann sig.
”Vad?” sa hon.
”Vad då?” Annas fingrar knådade just hennes panna.
”Inget.” Sofie svalde. ”Höll du inte på med fötterna nyss?”
”Tio minuter sen. Du sov nog lite tror jag.”
”Det är så skönt. Var har du lärt dig det här?”
”Ingenstans. Bara gjort det. Det är skönt att ta i folk.”
”Jo.”
Sofie var mer avslappnad än på veckor. Problemen fanns kvar men de var mindre påträngande, mindre tydliga och definierade, som om de hade fotograferats med vaselin på linsen. Minnesbilder och fantasier blandades och flöt omkring.
Jens var där.
Hon behövde inte ens kalla på honom. Hon kände honom i sig.
Och de måste bort härifrån. Innan det var för sent.
De hann inte. Uppgörelsen kom vid lunchtid, någon gång före klockan ett.
Sofie hade sovit en stund till och sedan tvättat sig och bytt kläder. Hon och Anna hade kommit till mötesrummet vid halv ett och ätit den pasta som var dagens rätt. Riita, Reuben och Eva satt där redan när de kom. De var inne i någon intensiv diskussion som tycktes ebba ut så snart de fick sällskap.
”Ja”, sa Riita vagt.
”Mm”, sa Eva lika obestämt.
Reuben flyttade omkring pastarester på sin tallrik.
Sofie kände sig fortfarande dåsig och orkade inte konversera. Hon och Anna hämtade mat i det provisoriska köket bredvid, egentligen ett labb, och satte sig ned för att äta.
Ingen sa något.
Sedan kom Mazyna och Tomas in från korridoren, ivrigt pratande. När de såg Riita tystnade de tvärt.
”Hej”, sa Riita lugnt.
”Hej.”
Tomas och Mazyna såg på varandra. Något hände mellan dem.
Tomas ställde sig mittemot Riita, en aning framåtlutad, med händerna på ett ryggstöd. ”Vi ger oss av i eftermiddag.”
”Nej.”
”Vi ger oss av i eftermiddag.”
”Det gör ni inte.”
”Hur ska du stoppa oss? Skjuta oss?”
”I värsta fall ja. Vi behöver alla bilar och vapen vi har.”
Tomas skakade på huvudet, uppgivet, som om han inte trodde sina öron. Han rätade på sin kortvuxna kropp, som för att göra sig större. Ställde sig bredbent och körde händerna genom det blonda håret.
”Vi är fler som vill härifrån.”
”Spelar ingen roll”, sa Riita. Hon satt kvar och höll sin röst lågmäld och lugn. ”Jag bestämmer och jag säger att vi stannar.”
”Riita. Du har ingen formell makt här. Vi –”
”Ni valde mig till ledare. Sex veckor sen.”
”Och nu gör vi ett nytt val.”
För första gången tvekade Riita märkbart.
”... Okej. Välj ni. Men fram till att ni har avsatt mig gör ni som jag säger. Tomas”, sa hon, med ens vädjande, ”Tomas, Mazyna, rusa inte iväg nu. Vi måste kunna prata om det här.”
”Prata?” Mazyna yttrade sig för första gången. ”Vi har pratat i veckor. Du håller bara tillbaka. Du är feg. Vi måste göra något. Nu.”
Riita lade defensivt armarna i kors över bröstet. ”Avsätt mig då. Samla ihop folk och rösta.”
Mazyna och Tomas såg på varandra. De nickade, i nästan samma ögonblick, och lämnade rummet.
”Hur många är ute i bilarna nu?” sa Reuben.
”Vet inte.” Riita ryckte på axlarna. Skakade på huvudet. ”Jag har ingen koll längre.”
Snabba steg hördes i korridoren.
Tomas och Mazyna kom in igen. De hade vapen i händerna. Sofie kände sig underligt nog mest upprörd över att Tomas bar hennes gamla hagelgevär.
Bakom dem kom en tystlåten man som hette Stefan eller möjligen Staffan. Han var också beväpnad.
”Vi har röstat nu”, sa Tomas till Riita. ”Du förlorade. Vi ska åka nu.”
Riita såg upp på honom. Hennes käkar arbetade. Till slut sa hon: ”Du kan inte tvinga mig.”
”Vi är inte som du. Vi tvingar ingen. Vi lämnar vapen och bilar så att det blir rättvist. Du vill alltså stanna?”
”Jag med”, sa Reuben.
”Eva?”
Eva vände sig till Riita. ”Förlåt. Men jag tror han har rätt.” Hon reste sig upp. ”Jag följer med.” Hon gick ut i korridoren och försvann ur sikte.
”Anna?”
Anna vände sig mot Sofie. Tomas reagerade omedelbart. Han var antagligen fullproppad upp till halsmandlarna med testosteron. ”Du ska bestämma själv, inte bry dig om nån annan!”
Sofie reste sig upp. ”Jag är med.”
”Jag också.” Anna reste sig i nästan samma ögonblick.
De gick ut mot slussarna. Fyra eller fem andra väntade redan där. Sofie insåg att hon inte ens visste vad alla hette.
Eva sa: ”Vet vi vilka som är ute? Borde vi inte vänta på dom? En större grupp, fler bilar och mer vapen?”
Tomas såg på sitt armbandsur, rätt stort och klumpigt, någon gammaldags modell som måste dras upp varje dygn. ”Dom vet att vi åker klockan ett. Jag har sagt till dom att vänta här nere.”
Han studerade den lilla gruppen. ”Okej. Om ni har nånting som ni vill ta med er så hämta det. Dom som har allt med sig nu kan börja ta på sig dräkterna och gå ut genom slussen, en efter en. Vi ska inte ta några risker och sabba för Riita och hennes kompisar i onödan. Vänta där ute.”
Sofie och Anna gick tillbaka till sitt rum. Deras tillhörigheter var inte mycket för världen: tandborstar, hårborstar, lite kläder. Alltsammans rymdes i en enda plastkasse. Anna knöt ihop kassen hårt och stoppade den i ytterligare en.
”Man kan aldrig vara nog säker.” Hon log blekt.
De gick tillbaka till slussarna. Eva och Mazyna höll redan på att kliva i vita skyddsdräkter. Tomas och Stefan eller Staffan hade fortfarande vapen i händerna och höll uppsikt bortåt korridoren.
Sofie ville säga något. Hon ville tala om för dem att Riita och Reuben inte skulle komma rusande som filmhjältar och spraya korridoren med eld från automatvapen.
Hon sa ingenting. Det hade varit meningslöst.
Eva var först färdig. Hon hade en liten plastpåse med saker som hon stoppade innanför dräkten. Hon såg på de andra genom plastfönstret i hjälmen, nickade kort och vände sig om.
Utslussen bestod av tre små rum. Det fanns fortfarande duschar och annan utrustning i rummen, men ingenting som användes numera. De tre första dörrarna var av skyddsglas, för att personalen skulle kunna ha uppsikt över vad som hände, medan den fjärde och yttersta var av metall. I alla tre rummen fanns desinficerande duschar som användes varje gång metalldörren hade varit öppen: om det fanns biotika utanför avdelningen måste den förintas innan den kunde sprida sig längre in.
Eva gick in i det första lilla rummet – alltsammans var som en smal korridor med tjocka och tätade dörrar – och stängde dörren efter sig. Sofie såg henne lyfta handen för att öppna nästa dörr.
Hon kom aldrig till dörrhandtaget.
Hennes hand fortsatte uppåt, längre och längre uppåt. Vänster hand följde efter.
”Vad gör hon?” sa Mazyna, och i samma ögonblick Tomas: ”Öppna inte dörren!”
Sofie trodde först att Tomas försökte ropa till Eva, för att hon inte skulle öppna nästa dörr, men sedan såg hon att Mazynas hand var nära handtaget.
”Mazyna.” Tomas talade så snabbt att han sluddrade. ”Av med dräkten –”
Mazyna hade inte tagit på sig hjälmen än. Hon lyfte händerna mot halsen för att vika undan plasten och öppna blixtlåset.
Inne i slussen klöste Eva för att få av sig hjälmen. Hon tog små steg åt sidan, fram och tillbaka, som om hon var desperat kissnödig.
Eller inte kunde andas.
Mazyna stelnade till på samma sätt.
Sofie tog några steg bort – inte bort från Mazyna utan från hennes dräkt. Och, insåg hon, de andra dräkterna som låg staplade bredvid.
Tomas sa: ”Vem sanerade i går?”
Ingen svarade.
Eva hade fått av sig hjälmen nu. Hon klöste fortfarande, nu mot sin hals.
Hennes ansikte var mörkrött.
Mazyna slet av sig sin hijab. Hennes hår var långt och kolsvart och föll i slingor över rygg och bröst. Hon föste undan slingorna från sitt mörknande ansikte och klöste mot halsen igen.
”Gör nånting!” Det var Stefan. ”Dom kvävs ju!”
”Öppna inte dörren!” skrek Tomas. ”Rör inte Mazyna! Håll er undan!”
Inne i slussen tonade Evas ansikte över mot blått. Hon hade fått upp blixtlåset och klöste nu mot halsen.
Hennes naglar måste vara långa och vassa. Sofie såg tydligt hur de slet upp revor i huden på halsen.
Inget blod kom.
Bara samma mörkbruna sirapsaktiga smet som hade kommit ut ur Nellie.
”Biotika!” skrek Tomas, och från Stefan kom ”Hon är smittad!” i samma ögonblick.
Mazyna klöste.
”Flytta på er!”
Det var Riita. Hon stod i dörren till stora korridoren. Hon höll en eldkastare i händerna och hade tuberna framför sig på golvet. ”Flytta på er!”
Sofie lydde. Alla lydde.
Riita riktade eldkastaren mot Mazyna. Strålen passerade kanske en meter från Sofie, som tyckte sig känna sin hud rodna och spricka.
Mazyna lindades in i eld och dansade hjälplöst runt på stället, hela tiden på väg att tappa balansen men utan att falla. Riita slutade inte. Hon höll strålen riktad mot den hoppande figuren tills den föll omkull.
Mazynas hud sprack upp på riktigt. Underliga krälande varelser, som tarmslingor men med maskars rörelsemönster, vällde ut. Varelserna sprack i sin tur, sprack och spillde ut svart brinnande tjära medan Riita envist brände vidare.
Väggen bakom Mazyna och dörren in till slussen brann redan. Golvet omkring kvinnans kropp flammade också upp.
Någon rörde vid Sofies hand. Hon ryckte till.
Reuben gav henne en brandsläckare.
”Du tar väggen. Jag tar golvet.”
”Hur gör man –”
”Allt är klart! Sikta och tryck ihop handtaget bara.” Han pekade på väggen bakom Mazynas kropp.
Sofie lydde. Brandsläckaren hoppade och vred sig i hennes hand, som något av föremålen som hade kommit ut ur Mazyna. Sofie tog tag med andra handen också och kunde snart styra strålen.
Bredvid henne stod Anna förstenad.
Inne i slussen sjönk Eva ned och föll ihop på golvet. Obeskrivliga föremål eller varelser trängde sig ut ur hennes hals, ut från näsan och munnen, till och med ur ögonen. Svarta och blå och lila, liksom hoppressade när de kom ut men snart svällande.
Några av dem hade egna ögon.
Varelserna omgavs av en mörk vätska med klumpar i, kanske samma sak som hade trängt ut genom Evas hals nu. Klumparna rörde också på sig och svällde.
Riita vräkte envist eld över mardrömmarna på golvet. Reuben sprutade ringar av skum runt Mazyna, varv efter varv, tills branden var begränsad till ett område några decimeter runt henne.
Lågorna på väggen slocknade.
De sista vidrigheterna på golvet sprack och dog.
Allt blev tyst.
Sedan kom frågorna. Alla i munnen på varandra, fråga efter fråga, ett sammelsurium utan några svar.
Hur gick det till?
Var det Nellie?
Var det dräkterna? Vem hade sanerat dräkterna senast?
Var de smittade nu?
Vad kunde de göra? Kunde de ge sig av mot Renstiernas?
Vem rådde för det här?
Kunde man sanera sig nu?
Men vems fel var det?
Vems fel?
Rösterna steg och sjönk. Förvridna ansikten, glimmande ögon, blottade tänder. Hormoner och instinkter.
Och mitt i kaoset var Jens plötsligt tillbaka. Som om ingenting hade hänt.
Så det har börjat nu.
Sofie svarade inte. Hon försökte tänka klart. Hon följde de upprörda rösterna och de förtvivlade blickarna, själv panikslagen och upprörd och förtvivlad, och anade ett nytt skäl till att biotikan kunde ta över människor så lätt. Därför att alltsammans låg på lur och väntade. Därför att människans inre var ett vilddjur. Kampen om vem som var starkast kanske hade förts med tankar och ord i några tusen år. Under civilisationens bräckliga yta fanns naglar och tänder ändå alltid beredda för att riva och slita. Det var det skiktet, rovdjuret under polityren, som hjälpte biotikan att ta över så snabbt och effektivt. Tanken på de människor som vårdslöst hade släppt loss helvetet på jorden fick raseriet att växa i Sofie. Hon ville slå, bita, klösa, strypa. Slita sönder och döda.
Hon tänkte: Jag slår sönder ett fönster. Jag hoppar.