Klappret av hovar hördes åter på den öde landsvägen som gick genom de väldiga igensnöade vidderna. Melins kejsare, Seamni och deras lilla följe skyndade mot huvudstaden utan att skona sina springare. Sevado låg redan långt bakom dem. Den smala vägen låg inklämd mellan snövallarna och skogens täta mur och var så gott som orörd. Nästan ingen passerade längre här och slädspåren tillbaka mot Sevado syntes knappt i snön. Uppenbarligen fanns det ingen som kunde skotta och hålla vägen öppen efter de rikliga snöfallen: traktens byar stod övergivna. Vinterdagarna var korta, men ljusa nog för att kejsaren skulle hinna se otaliga stugor stå insnöade ända upp till taken, många av dem med knäckta, insjunkna tak, omkullvälta staket och krossade fönsterrutor. Bara sällan sågs ljusglimtar skymta till i husen. Detta trots lagen som ålade byarna längs Mellanvägen att »nattetid lysa upp trakten kring sig medelst facklor, oljelampor eller andra medel vilka byäldsten eller godsherren finner lämpliga och för socknen överkomliga«.
Kejsaren betraktade sorgset ödeläggelsen som mötte dem. Inget krig hade rasat i dessa trakter och inga lystna horder av sjörövare härjat – ändå hade en välmående bygd på bara några månader förvandlats till en vålnad av sitt forna jag.
De oupphörliga, kusliga ylandena följde ryttarna på vägen. Kejsaren vände sig till följets ledare, en ung man vid namn Sulperij.
»Min kejsare!« hälsade Sulperij ivrigt.
»Har ulvarna varit här länge?«
»Nej, min kejsare!« Ynglingen försökte verka lika barsk och tydlig som riktiga centurioner och legater inför en överordnad. »De dök upp när det blev vinter, de vidriga bestarna. Rakt in i själva staden tog de sig. Rev hundar på gatorna och attackerade människor… Byäldsten beordrade att portarna skulle hållas stängda både dag och natt. Men då kom de in genom vattenledningarna och skit-… ehum… kloakerna i stället.«
»Varför satte man inte upp galler?« frågade kejsaren tvärt. Vargar som attackerade folk på hans gator, i hans kejsardöme… Fast varför blev han förvånad? Han hade själv klivit ner i Rämnan utan en tanke på vad som kunde drabba riket under hans frånvaro.
»Vi är fattiga, min kejsare«, suckade den unge mannen. »Vi får knappt in någon skatt, och det vi får…«
»Jag vet, det skickas till huvudstaden«, nickade kejsaren avmätt.
»Om man lättade lite på skattebördan, kanske«, sade ynglingen försiktigt. »Folket lever i nöd…«
En modig ung man, tänkte kejsaren. Måste lägga honom på minnet. Sådana gossar kommer jag att behöva – och det snart.
»Tids nog«, mumlade kejsaren när han kände Seamnis blick på sig. »När vi pressat pirater och upprorsmakare tillbaka till andra sidan Selinvallen. Men är ni inte rädda som rider med mig? Vi är få, och om ulvarna anfaller…«
»Hur kan man känna fruktan när man eskorterar sin kejsare?« svarade Sulperij som en utantilläxa.
Kejsaren log.
»Finns ingen anledning att spela hjälte. Att färdas i en liten trupp är långt ifrån det förnuftigaste man kan göra just nu, men måste man så måste man och då kan inga ulvar hindra dig. Vad gäller skatterna så ska det bli lättnad. Så snart vi bara kan. Så snart vi har hejdat fienden.«
Den unge mannen blev märkbart nedslagen. Resten av följet som hört deras samtal såg också molokna ut.
Jag har ingenting mer att säga dem, tänkte kejsaren. Armén kostar pengar, så enkelt är det. Ingen smider vapen gratis, och legionärerna måste ha sin sold.
Men ännu står kejsardömet. Ostadigt och vacklande, men det står. Och nu är det dags att räta på ryggen, tänkte kejsaren. Till vilket pris som helst.
När den korta vinterdagen led mot kväll hade det lilla följet, förutom en mängd raserade byar, även passerat två övergivna baronborgar. Detta var någonting utöver det vanliga och högst oroväckande.
… När de först skymtade borgens krenelerade torn uppe på höjden fick kejsaren och Seamni nytt mod. Här kunde de äntligen få ordentlig hjälp – såvida borgens herre förblivit kejsartronen trogen. Arméer växer som snöbollar, det viktiga är att börja. Att få en första trupp att följa dig.
Men de behövde bara komma ett stycke närmare för att alla förhoppningar skulle grusas. Borgen mötte dem med porten ömkligt vidöppen och vindbryggan fälld, kedjorna var rostiga och det vinda portgallret hade fastnat två sazjen från marken.
I den lutande spiran på huvudtornets insjunkna tak fladdrade en smutsgrå trasa.
Ett tecken på att en farsot drabbat slottet. Pesten.
Kejsaren stannade tvärt.
Vid porten låg ett lik i urblekt kappa, nästan helt täckt av snö. Men bara nästan, eftersom djuren uppenbarligen inte lämnade den döde i fred under den kalla liksvepningen, utan gång på gång grävde upp kroppen och slet loss slamsor av fruset kött.
Ansiktet på den döde var uppätet ner till skallbenet. Bredvid kroppen låg en enkel rund hjälm och under kappan skymtade en genomrostig ringbrynja. Mannen hade varit soldat, förmodligen en hirdman som tjänstgjort i borgen. Den färggranna soldatkappan härrörde från ett förflutet när enfärgade mantlar endast fick bäras av Regnbågens magiker, tvåfärgade av kejsarens närmaste män samt prinsar och ju längre ner i hierarkin man stod desto brokigare slängkappa. Bönderna fick spöka ut sig i något som snarast liknade lapptäcken. När kejsaren besteg tronen och underkuvade Regnbågen var en av hans första åtgärder att avskaffa det idiotiska systemet, trots högljudda och seglivade protester från aristokratin.
Kappans vapen hade bleknat och suddats ut. Det som syntes var ett svartgrönt fält, mot vilket en gyllene heraldisk örnliknande fågel bredde ut sina vingar. Under den fanns en blå linje som skulle föreställa en flod och svanar som simmade på den.
Kejsardömets gamle härskare, den nuvarande kejsarens far, hade kunnat noblessens alla vapen utantill. Hans son däremot föraktade allt vad heraldik hette och lärarnas alla mödor hade varit förgäves. Därför hade kejsaren ingen aning om vem den stackars mannen hade tjänat. Pojkarna från Sevado hade aldrig varit så långt hemifrån, bara Sulperij kunde med pannan i djupa veck vagt erinra sig ett namn.
»Det sades att folk dog en plågsam död i det här slottet. Ungefär som pesten, men någonting annat, min kejsare«, svarade pojken svävande på kejsarens fråga. »Min far är läkare. Folk sökte upp honom och berättade.«
»Vad berättade de? Sade de inte namnet på borgen?«
»Nej, min kejsare. Alla var vettskrämda, berättade far. Jag var inte hemma vid den tiden.«
De andra mannarna i eskorten backade skräckslaget från kroppen. Ljudlöst som en skugga dök Seamni upp vid kejsarens sida och höjde långsamt händerna i luften, som om hon drog undan ett osynligt draperi. Hennes ögon blev svarta och ogenomträngliga.
»Magi«, viskade hon ögonblicket därpå, så lågt att ingen utom kejsaren kunde höra. »Svart magi. Nekromanti. Men jag är inte säker. Dankerfolket har aldrig använt något liknande.«
Det var sant. Inte ens efter dankernas tyngsta förluster, när kejsarlegionerna satte eld på deras sista förskansningar, hade detta folk tagit hjälp av dödens magi. Visserligen påstod Regnbågen alltid att dankerna i princip var kapabla att använda sig av nekromanti.
»Vad ser du mer?« Kejsaren vände sig mot Seamni, men Thaide skakade bara på huvudet och gjorde en svepande rörelse med handen som om hon drog igen ett osynligt draperi efter sig.
»Magi«, var det enda hon sade.
»Regnbågen?« Kejsaren rynkade ögonbrynen. Från de besegrade trollkarlarnas sida kunde man vänta sig exakt vad som helst. Till exempel det här. De skyr inga medel längre, tänkte kejsaren. Precis som jag.
Thaide skakade på huvudet.
»Jag vet inte. Det är någonting okänt. Helt okänt. Främmande och kallt. Gå inte in där, min kejsare. Där finns ingen du kan hjälpa. Än så länge håller vinterkylan smittan i schack.«
»Hitta äldsten«, beordrade kejsaren kort, varpå pojkarna sporrade sina hästar och ilade bort från den pestsmittade borgen.
… Det var emellertid inte gjort i en handvändning. Traktens byar var övergivna, alla som kunde hade lämnat den olycksdrabbade bygden. Men en sak förbryllade kejsaren: Visst, köpmännen hade slutat sända sina karavaner längs Mellanvägen, handeln och hantverket förde en tynande tillvaro, men jorden hade väl inte slutat bära frukt? I södern, vid de varma havskusterna, pågick just nu ett regelrätt krig. Ingen skulle väl fly dit frivilligt?
Men denna fråga kunde den uppskrämde gamlingen inte besvara. Folk hade spritts för vinden, det var allt. Många hade begett sig västerut.
»Över Rämnan?« frågade kejsaren häpet.
»Inte alls omöjligt«, mumlade gamlingen. »De gick runt den längre upp i norr, har jag hört. Vid Kungsberget. Dödsregnet finns ju inte längre och folket räds inte mer.«
»Och sedan?« försökte kejsaren mana på mannen.
»Det glunkas om ditt och datt, härskare. Garvare Fisim lär ha stuckit till de friborna och det är han inte ensam om. Ett rättvist folk, säger man, som inte plågar någon. Där finns inga baroner eller adelsfolk, alla sliter i sitt anletes svett, betalar hederlig skatt och får vad de förtjänar.«
Kejsaren kastade en snabb blick på sitt följe – pojkarna lyssnade till gubben med gapande munnar och uppspärrade ögon. Tänk om de också bestämde sig för att pröva lyckan hos icke-människorna? Sevado var långt ifrån himmelriket på jorden.
»Det räcker«, avbröt kejsaren kallt. »Den här borgen är pestsmittad. Jag beordrar er att bomma för porten ordentligt och placera ut vakter. Ingen får släppas in. Det räcker med de marodörer som redan varit där och nu drar omkring i kejsardömet.«
Kejsaren försökte få ur gubben hur farsoten hade börjat, men denne skakade bara på huvudet och hade inte mycket att berätta. Det enda han visste var att alla i slottet hade insjuknat samtidigt, under natten. När morgonen kom hissade de som ännu var vid liv den grå pestflaggan över borgen och sedan började svärden klinga – några av hirdmännen måste ha försökt bryta sig ut. Porten förblev öppen. Ingen lyckades heller rymma särskilt långt – de som kom längst dog på andra sidan muren, på vindbryggan och vid vallgraven, likt mannen som kejsaren först hade sett. Ingen av de uppskrämda byborna vågade gå in i borgen eller röra vid de döda. Några av kropparna försvann kort därpå på ett mystiskt sätt, men resten fick ligga kvar. Ingen hade sett till något liv runt borgen. Baronen och hans familj var borta allihop och låg säkert och ruttnade långsamt i något av de inre gemaken.
En olycka kommer sällan ensam, tänkte kejsaren bedrövat. Pojkarna i följet såg vettskrämda ut. Det var förstås inget trevligt tidsfördriv att slå dank utanför en pestsmittad borg och bara undra om man själv stod på tur att insjukna eller om man skulle klara sig.
»Vi har ont om tid«, sade kejsaren till pojkarnas uppenbara lättnad. »Vi måste skynda oss till huvudstaden. Uppfattat, byäldste? Spärra ingången. Inte en själ får gå in och de som verkställer ordern ska kasta sina kläder i elden. Annars får du svara med ditt huvud«, avslutade kejsaren av gammal vana och lade först nu märke till något som han inte tidigare sett djupt inne i de färglösa gubbögonen – ett väl dolt förakt.
Prata på bara, tycktes byäldsten säga med blicken. Hota så mycket du vill. Vi är inte längre rädda för dig. I dag är du här, i morgon någon annanstans och ingen kontrollerar att porten verkligen är tillbommad, eftersom ditt kejsardöme är på vippen att falla sönder och det krävs ett under för att du ska orka hålla ihop det.
Eller kanske var det sina egna tankar han hörde. Den obildade gamlingen, som nätt och jämnt kunde krafsa ner sitt namn på skatteindrivarens pergament, hade knappast någon uppfattning om det politiska läget i riket.
»Jag kommer att kontrollera er, tro inget annat«, sade kejsaren med blicken fastnaglad vid den gamle mannen. Inte utan tillfredsställelse märkte han att det redan djupt dolda hånet i de gamla ögonen med ens var borta.
Byäldsten visste ingenting om var legionerna kunde befinna sig eller var de hade sitt närmaste läger. Det var länge sedan man sett legionernas örnar i den här bygden. Detsamma gällde värvarna till den kejserliga armén. Kriget rasade någonstans långt borta i söder och öst, men trots att inga strider hade ägt rum i dessa trakter var kejsardömet likväl dödligt sårat just här. Och det var ett sår ur vilket det snarare kom var än blod.
Dock var den största olyckan varken pesten, kölden eller matbristen. Gamlingen darrade av skräck när han till slut lyckades pressa fram ordet: »Ulvar…«
Enorma bestar, mycket större än vanliga vargar, spred sig i väldiga flockar över hela det stora området öster om Rämnan. Ryktet sade att de kommit när Tarvus drog tillbaka de vakthavande legionerna. Ulvarna hade blivit ett riktigt gissel – starka, blodtörstiga och orädda attackerade de allt som rörde sig. I den mån man alls vågade sig ut på vintervägarna var det bara i stora karavaner med över hundra slädar. Det skedde emellertid inte speciellt ofta – trakten var hårt prövad av först inbördeskriget mot Regnbågen och sedan Rämnan, såväl handel som hantverk hade avstannat och det fanns i princip ingenting att frakta på landsvägarna.
Ulvarna attackerade hela byar. Med kraftiga klor och ännu kraftigare tänder klöste och bet de sig igenom tak och lätta vindsdörrar. Bestarnas favoritmetod var att hoppa upp på ett halmtak, riva hål i det och ta sig ner i huset. Bastanta dörrar och reglar erbjöd inget skydd och om fönsterluckorna var gamla och gistna tog sig ulvarna in den vägen. Antalet ihjälbitna steg ständigt och uppgick redan till över hundra. Och trots att många av dessa monster också fått plikta med livet för välriktade pilar eller jaktspjut, så tycktes de inte bli färre. Värst av allt var när de kom i stora flockar, eftersom rovdjurens ursinne föreföll växa proportionerligt med deras antal.
Läget var ännu värre här än i Sevado.
Kejsaren pressade ihop läpparna och lovade den darrande gamlingen att skicka hit en trupp legionärer »så snart det bara är möjligt«.
… Den lilla truppen lämnade den spöklika borgen bakom sig och fortsatte färden. Pojkarna var modstulna och tysta, till och med Sulperij hängde med huvudet. De var redan längre hemifrån än förväntat. Kejsaren hade lovat att släppa dem fria så fort de mötte en centuria, men hästhovarna avverkade mil efter mil på den ödsliga landsvägen utan att truppen råkade på en enda legionär. Tarvus och Claudius hade kallat alla vapenföra män bort från trakten. De inte vapenföra också.
Ändå blev det gradvis livligare i omgivningen. En gång i tiden hade Stentronens gnomarmé gått hårt åt trakten på sin väg söderut mot Sjaver och det var knappt man hade hunnit återhämta sig förrän nästa olycka stod för dörren. Rämnan bidrog knappast till att nya hus byggdes. Efter sex dagsmarscher kom kejsaren och hans följe äntligen till en trakt som med gamla tiders mått kanske varit utfattig, men som åtminstone inte såg ut som en stor kyrkogård. Under färden hade de unga männen nästan börjat glömma den olycksbådande tomma borgen med den grå trasan över taket, men det hade inte kejsaren. Trots allt hade de den stränga vintern att tacka för mycket – fåglar hade hackat i liken och hungriga smådjur tassat i väg med små köttstycken, men än så länge verkade smittan inte ha spridit sig. Inga fler kusliga grå flaggor mötte ryttarna på vägen.
Till slut kom de till en borg som inte var övergiven. Den smala vägen som ledde upp mot den var skottad och rökslingor steg från skorstenarna. Ett kraftfullt brohuvud, en vindbrygga flankerad av tre rader med pålverk, vallgravar med samvetsgrant vattnade och tillfrusna slänter, eftersatta men alltjämt bastanta och höga torn som skulle stå emot en rejäl murbräcka. Över porten, som var så smal att knappt ens en liten vagn kunde slinka igenom (så byggde man under Den stora oredan, den epok i Melins historia då alla slogs mot alla), fladdrade en fana i den kalla, hårda vinden – en vit haj med stora tänder mot en blå bakgrund, inramad av blodröda och svarta barbadier.
»Hajen. Baron Strug«, mumlade kejsaren. »Jag visste inte att han ägde land här.«
Luckorna av mörk ek var stängda och reglade, men vindbryggan var nedfälld.
»Förbereder de sig för belägring?« tänkte kejsaren högt. På hans tecken red en av pojkarna fram, satte ena handen i sidan och höjde krumhornet mot läpparna. Vilken dröm – att stå vid porten till en borg och med en enkel, manande signal i hornet få kungöra: »Kejsaren är kommen!«
På den andra flaggstången, bredvid den stora, vajade en smal vimpel med samma haj, men mot en klarblå fond.
Detta standar tillhörde Wissemer Strug, baronätten Strugs överhuvud.
Det dröjde förolämpande länge innan någon svarade. Till sist öppnades en gnisslande lucka.
»Vem där?« fräste nyllet som skymtade i gluggen.
Sulperij harklade sig och sporrade hästen.
»Är du blind, eller?« Den unge pojken var i en ålder då hans röst ideligen hotade att brista. »Hans höghet kejsaren av Melin! Härskaren över Syd och Nord, herre över Väst och Öst, regent av…«
Melins officiella kejsartitel var vederbörligen lång och oändligt omständlig.
»Vad?!« morrade vakten och spottade föraktfullt en loska brun tuggtobak på marken. »Vilken kejsare?! Han har ju stuckit sin kos. Vi har ingen kejsare längre.«
»Öppna korpgluggarna, din drummel!« utropade Sulperij i falsett. »Han står ju här, hans kejserliga hög-…«
»Skitsnack«, gläfste hirdmannen likgiltigt. »Rida fram och blåsa i ett horn kan vem som helst göra. Kejsaren är försvunnen, för den där gudlösa, frälsarfrånvända alvinnans skull. Han hoppade ner i helvetesdjupet och gick upp i rök. Det vet varenda valp i Melin. Så pys härifrån bara! Annars skickar jag en armborstpil i röven på dig så du lär dig att inte föra oväsen om nätterna vid hans höghets port.«
Den lilla luckan för gluggen slogs igen med en smäll. Sulperij kom av sig.
Tigande sporrade kejsaren sin häst. Nu fick han inte visa någon svaghet. Pojkarna som stod runtomkring honom var fröet till den nya kejserliga armén, hur obetydligt det än var. Hans agerande nu var avgörande för huruvida de skulle följa honom genom eld och vatten. Och om andra skulle göra likadant. På vänsterhanden hade han den oförglömliga vita handsken.
Det var länge sedan den senast kom till användning.
Små heta ormar löpte upp från fingertopparna. Värmen forsade genom handen upp mot armbågen och överarmen. En gång i tiden, vid stormningen av Kutuls torn, hade handsken öppnat alla vener i kejsarens arm nästan ända upp till nyckelbenet. Nu kände han samma snabba, smärtsamma stickningar alldeles under armbågen, varpå brinnande blod sprutade ut genom harnesket och en näve av eld smällde in i baronens port.
De unga männen i följet hann inte ens öppna munnarna av förvåning. Thaide gav upp ett dämpat skrik. Slaget fick gallret att rasa, porthalvorna slets från sina fästen och gick i bitar. Elden spred sig över högen av spillror och det gamla hårdnade ekvirket flammade upp på några ögonblick. Den ohyfsade vakten slungades bakåt ett tjugotal steg och låg kvar på rygg med benen i vädret som en krabba i sitt pansar. Hans tre kamrater lät de taggiga vapnen falla och stirrade som lamslagna mot öppningen där porten nyss hade varit.
»Så där ja«, sade kejsaren lågt. Han hade ingen känsel i vänsterhanden, men så var det alltid. Handsken såg emellertid till att inte ta sin herre av daga genom att suga ut all kraft ur honom.
För tillfället grubblade kejsaren inte ens över varför handsken så lydigt fortsatte att utföra hans befallningar. Om den verkligen ingick i en listig plan kunde den som låg bakom planen inte ha nått sitt mål ännu, såvida den inte hade något annat i kikaren.
Långsamt red kejsaren, Seamni och ynglingarna som fortfarande var något vimmelkantiga av uppvisningen in genom borgens sönderslagna port.
Från vaktkuren, kasernen och porttornen kom hirdmän springande över gården och armborstskyttar lyfte sina vapen uppe på murkrönet. Kejsaren låtsades inte märka något. De unga pojkarnas rädsla och förvirring hade övergått i barnslig förtjusning. Nu var de redo att följa sin kejsare till vägens ände och ännu längre om så skulle behövas.
Borggården som öppnade sig innanför porten var relativt stor. Längs insidan av den yttre muren hopade sig skjul, stall, svinstior, förrådshus och andra liknande byggnader där borgens enkla invånare stod uppradade, stumma av häpnad. Det var gårdspigor, sjåare, fågelhandlerskor, gårdskarlar och annat tjänstefolk och till skillnad från Strugs hirdmän var de inte anställda för att visa hjältemod.
Sekunden därpå förbyttes tystnaden i ett flerstämmigt, öronbedövande tjut. Kvinnorna slängde sina stävor och spånkorgar och flydde åt alla håll. Det gjorde däremot inte fotfolket och pikenerarna och sköldbärarna. Wissemer Strug hade lärt upp dem väl. Hirden formerade sig snabbt, tog skydd bakom sköldarna, stack fram pikarna och stegade fram på en kort och argsint order från äldsten, som spottade bryskt på borggårdens sten och drog ett stort, respektingivande tvåhandssvärd.
Här var det inte tal om förhandlingar.
Seamni rörde med sina smala fingrar vid kejsarens blodiga basiliskprydda axelskydd.
»Gwin, låt mig.« Hon fällde tillbaka kapuschongen och manade på hästen, men den frustade och ryggade tillbaka. Den tyckte uppenbarligen inte om åsynen av det dystra ledet med utstickande lansar.
»En danka!« skrek en soldat. »En av de vedervärdiga dankerna! Frälsaren bevare oss!«
»Du där!« dundrade befälet. »Släpp vapnen! Annars blir du spetsad på en lans innan du hinner blinka! Och fullpepprad med pilar!«
»Räckte det inte med porten, era drumlar?« morrade kejsaren sammanbitet med vänsterarmen höjd i luften. »Eller vill ni smaka på elden ni också? Kalla hit baronen. Om ingen annan i den här borgen minns det kejserliga vapnet, så kalla hit honom bara«. Kejsaren log vredgat. »Han åtminstone borde känna igen mig.«
»Gwin!« skrek Thaide i samma ögonblick som en pil från ett av armborsten slog i marken alldeles intill hovarna på kejsarens häst.
Först nu kom Sulperij och de andra pojkarna på tanken att dra de korta legionärsvärden som byäldsten i Sevado hade försett dem med för att öka deras myndighet.
»Stilla!« röt kejsaren och vände sig tvärt om i sadeln. På en avsats ovanför porten stod tre skyttar bakom tinnarna och hade honom på kornet.
Vänsterhanden höjdes liksom av sig själv.
Den här gången var vågen av smärta kraftigare och blödningen ymnigare. Ett brinnande eldklot exploderade på platsen där skyttarna stod, smulade sönder tinnarna och murverket och pressade in soldatkropparna i muren. Där blev de också kvar, ingjutna i stenen som den magiska elden hade smält.
Handskens kraft fick kejsaren att vingla till i sadeln. »Är det ett uppror jag skådar?!« dundrade han. »Se upp bara, jag ska hänga alla upprorsmän från tinnarna i deras egna borgar så att de inte besudlar mina skogar!«
Leden av hirdmän var villrådiga. Några ynkryggar var de visserligen inte, men i deras situation fanns bara en förnuftig sak att göra – att alla samtidigt ge sig på den förbannade magikern. Men tillfället hade gått dem förbi och kejsaren höll nu på att ta herraväldet över situationen.
»Kalla hit baronen!« röt han så att några duvor skrämt flaxade upp från murkrönet. Den unge härolden i hans följe blåste i hornet på nytt.
Märkligt nog fungerade det. Vinscherna började gnissla och vindbryggan sänktes ryckigt. Borgens inre mur var minst lika väl befäst som den yttre. Ett dussintal ryttare visade sig i den mörka portöppningen, beväpnade till tänderna och med långsmala baner vajande ovanför snövita, praktfulla plymascher. Rustningarnas blånade stål blänkte matt i den bleka vintersolen.
Baronen och hans följe.
Hans högvälborenhet baron Wissemer Strug tillhörde varken de förnämsta, rikaste eller tappraste baronerna i kejsardömet. En medelmåtta och inget annat. Tillräckligt förmögen för att omnämnas i skatterullan, men någon villa i Melin, i Vita staden invid Slottsklippan, det hade han inte råd med. På slagfältet var han skicklig nog för att klara livhanken, men hade aldrig utmärkt sig genom någon större seger och aldrig fört befäl över mer än sin egen trupp. Han var klok nog att inte låta sig involveras i konspirationer, men inte tillräckligt klok att avslöja dem och på så vis vinna tronens gunst. Med andra ord en högst genomsnittlig baron av en sort som det fanns gott om i kejsardömet. Hade inte en av hans döttrar hamnat i Regnbågen? Möjligen också en son…
Baronföljet red snabbt över gården. Wissemer Strug höll in sin häst och lyfte hjälmvisiret i en tvär rörelse – den förnäme baronen var liksom de övriga i hans följe iklädda full rustning.
Kejsaren såg kallt på baronen och teg. Strug borde falla på knä och böna om förlåtelse, gärna ihop med ett osammanhängande pladder om svåra tider, plundrare, rånare, rövarmagiker och så vidare.
»Min herre«, hälsade baronen avmätt, som om han talade med en jämlike. Inget »Ers majestät«.
»Vad ska det här betyda, Strug?« frågade kejsaren bistert. »Angrepp på person av kejsarblod…«
»Jag ser ingen person av kejsarblod«, invände baronen. »Kejsaren gick under i Rämnan.«
Kejsaren sade ingenting. Han spände blicken i baronen och strök högerhanden över svärdsfästet.
»Kejsardömets rättmätige härskare dog i Rämnans djup!« Wissemer höjde rösten. »Vem ni är, herr magiker, vet jag inte. Jag vet inte varför ni begagnar hornsignalen som endast får brukas av majestätet, varför ni utger er för att vara Melins härskare, varför ni har brutit er in i mitt slott, vållat materiella skador och dödat mina trogna tjänare?«
Baronens röst göt nytt mot i hirdmännen, som nu kom närmare med höjda lansar. Den mustaschprydde befälhavaren svingade tvåhandssvärdet ett varv.
Kejsaren pressade fram ett kyligt leende, men det var inte utan ansträngning. Baronerna hade blivit djärva. Så snart de såg eller anade att härskaren satt ostadigt på sin tron, var all respekt och fruktan med ens som bortblåsta. Visserligen fanns det ett uns av aktning i Wissemers uppträdande – och av detta drog kejsaren slutsatsen att en aning vederbörlig fruktan trots allt satt i.
»Lyssna på mig, Wissemer Strug«, sade kejsaren och såg baronen rakt i ögonen. »Längtar du efter en smärtsam död? Jag blir så illa tvungen. Begriper du? Du känner igen min handske, eller hur?«
»Till attack mot magikerjäveln!« tjöt baronen i stället för att svara medan han tvingade hästen att stegra sig och vända. »Hugg ihjäl monstret! Det är Rämnans avföda!«
»Gwin!« Seamni gav upp ett skrik i förtvivlan, men det var för sent.
Kejsaren hoppades att slaget inte skulle bli för hårt. I själva verket räknade han med att kunna stoppa anfallet genom att rikta elden mot marken mellan sig och baronföljet. Men handsken ville annorlunda.
En rökpelare steg mot skyn. Kokande blod vällde ut från kejsarens axelskydd och armbågsskydd. Stackars Sulperij ropade till och tog sig för den svedda kinden. På platsen där baronföljet alldeles nyss hade stått och svassat och där lansbärarna och pikbärarna slutit leden, rasade nu en ursinnig eld.
Kejsaren höll sig med nöd och näppe kvar i sadeln. Sulperij och hornblåsaren skyndade fram för att stötta honom.
»Det är bra med mig.« Kejsaren tvingade sig att räta på ryggen. Elden framför dem höll redan på att slockna och det enda som återstod på gårdens mitt var en bred, kolsvart fläck. Av baronen och hans hirdmän var knappt ens askan kvar.
De överlevande stod som förstenade av fasa. Ett moln av rök och ånga skingrades sakta i den grå himlen ovanför borgen, som om de stupades själar förenades med världen som frambringat dem. Det var i alla fall vad skogsdruiderna och eremiterna lärde långt innan Frälsarkyrkan grundades och växte sig stark.
»Så där ja«, sade kejsaren igen och vandrade med blicken längs raden av människor som stod tryckta mot murväggen. »Detta är döden som väntar alla upprorsmän. Finns det fortfarande någon som tvivlar på att det är Melins härskare som står framför er?«
Som väntat var det ingen som svarade.
»Utmärkt.« Kejsarens ord klingade som stål. »Ner på knä för er kejsare!«
Kejsardömets etikett krävde egentligen inga speciella vördnadsuttryck som knäfall, djupa bugningar eller andra åthävor, men nu kastade sig alla utan undantag till marken, som om man hade kapat benen på dem. Bara en högrest ung krigare med hårda anletsdrag, vassa kindknotor och eldrött hår tycktes tvivla en kort sekund innan han med riddarens värdighet böjde sitt ena knä. De kisande ögonen såg förebrående på kejsaren.
»Du där!« Kejsaren lade genast märke till honom. »Du har min tillåtelse att komma närmare.«
Krigaren lydde.
»Namn. Rang.«
»Semmers, Skavens son. Pikenerarnas hundramannahövding.«
»Samla dina mannar, Semmers Skavens son. Från och med nu tjänar ni kejsaren.«
»Vi är fria män«, yttrade hundramannahövdingen lågt men bestämt. »Vi har svurit en ed till baron Strug.«
»Baron Strug var en upprorsman«, avbröt kejsaren med en hård blick på krigaren. »Han kände mig personligen, men föredrog att spela teater.«
»Jag har också sett Melins rättmätige härskare, men monster från Rämnan kan anta vilken skepnad de vill.« Semmers var blek men uppträdde modigt. Och han titulerade inte kejsaren.
»Hur skiljer man då ett Rämnans monster från en riktig människa?« frågade kejsaren med ett snett leende.
»Elden biter inte på dem«, svarade hundramannahövdingen.
»Det stämmer.« Kejsaren kisade mot mannen. »Så du menar att jag, din kejsare, inför vilken du har böjt dina knän…«
»Ett knä«, invände Semmers halvhögt, men med samma fasta röst. »Ett knä, som en soldat. Jag är ingen slav och har aldrig stått på knä för någon. Och kommer aldrig att göra.«
»Ett stolt hjärta«, anmärkte kejsaren. »Du talade alltså om ett prov?«
»Ja, det gjorde jag«, nickade Semmers. »Med glödgat järn.«
Seamni drog häftigt efter andan. Sulperij likaså.
»Låt glödga ett spett«, beordrade kejsaren lugnt. »Och låt alla komma närmare. Om Strugs familj finns här…«
Kejsaren sade inte »baronens familj« – Wissemer Strug hade förklarats upprorsman och därigenom fråntagits sin adelstitel.
»Om familjen är här ska de bevittna provet. Jag vill att de förvissar sig om att deras överhuvud dog för att han höjt sin hand mot kejsardömets rättmätige härskare. Ingen kommer att förfölja eller straffa dem.«
»Familjen är inte här«, svarade Semmers dystert. »De är kvar i Strugs huvudslott. Hör upp ni där borta! Ta hit ett järnspett och ett fyrfat med kol.«
»Sänd bud till familjen«, sade kejsaren kallt. »Låt dem veta att jag väntar mig ett omedelbart tecken på underkastelse av den äldste sonen och en trohetsed enligt konstens alla regler, om han inte tröttnat på sin barontitel, vill säga. Och du, Semmers, samla ditt folk. De som vill bära kejsardömets färger.«
»Och de som inte vill?«
»De får gå dit vindarna bär. Hör upp, gott folk! Följ med mig den som önskar! Baron Strug finns inte mer!« utropade kejsaren och reste sig mödosamt i stigbyglarna.
»Ta hit spettet, Lipke, skynda på!« röt Semmers åt pojken som kom framspringande. Två andra ynglingar släpade fram ett lågt och brett fyrfat med glödande kol. Semmers stack ner järnspettet mitt i glöden.
»Gwin, vad tänker du göra?«
»Kejsardömet är värt ett brännmärke, Thaide«, viskade kejsaren. »Oroa dig inte.«
»Jag… jag kan inte…«
»Jo, det kan du. Du är Thaide, Oraklet. En allseende som vet att man ibland måste utstå en liten smärta för att undvika en mycket större som är outhärdlig.«
Seamni vände sig bort och begravde ansiktet i sina smala händer. Kejsaren nickade åt Sulperij.
»Hjälp mig av med rustningen, krigare.«
Efter att ha blivit kallad krigare syntes det att den unge mannen inte ville något hellre än att lyda kejsarens minsta vink och dö med dennes namn på läpparna. Sulperij vinkade till sig två av de yngre pojkarna, som också skyndade fram för att hjälpa till.
Det tog en stund för kejsaren att frigöra sig från sitt hölje av järn och avtäcka vänsterarmen ovan armbågen.
»Nåväl, Semmers Skavens son, ta spettet nu.«
»Gwin…« Seamni stönade knappt hörbart.
»Såja, Thaide. Det måste ske.«
Tystnaden sänkte sig. En stor mängd människor hade kommit ut från de inre gemaken, tornen, stugorna och kasernerna, och borggården var full av folk. Där fanns krigare, stallknektar, pikenerare, hundskötare, smeder, grävarbetare, snickare, vapensmeder, köksor, kockar, städerskor och många andra. Däremot förvånansvärt få hirdmän. Semmers var utan tvivel den som var högst i rang. Eller kanske hade alla som stått högre än honom i borgens hierarki helt enkelt förvandlats till stoft av kejsarens vita handske.
Hundramannahövdingen lindade långsamt in högerhanden i en smutsig trasa, tog lika dröjande ett grepp om spettet och drog upp det ur fyrfatet. Den glödande spetsen lyste röd. Med en teatralisk gest lyfte Semmers spettet högt i luften så att alla kunde se.
»Skynda på innan det kallnar!« snäste kejsaren. »Annars skyller du väl på att spettet inte var tillräckligt hett.«
Semmers ryste. Långsamt, liksom tvekande närmade han sig kejsaren som suttit av hästen och stack med en häftig rörelse den röda änden rakt i Melinhärskarens redan blodiga arm, varpå han omedelbart rullade spettet ett varv så att det lämnade ett fingerlångt brännmärke efter sig.
… Kejsaren fick uppbåda all sin självbehärskning för att inte skrika rakt ut av smärta. Och han kunde vara nöjd med sig själv – allt som undslapp hans hårt sammanpressade läppar var ett lågt, ursinnigt morrande.
Hårstråna knastrade, huden fräste som en fläsksvål i en stekpanna. Kejsaren höjde sitt huvud. En rysning genomfor kroppen och det svartnade för ögonen av smärta. Nu kunde den vita handsken inte skydda sin herre, eller rättare sagt sin bärare.
Semmers var den förste att ge vika. Han kastade ifrån sig spettet som kylts av mänskligt kött, föll till marken på båda knäna med den vilt stirrande blicken fäst på det långa märket som det glödgade järnet lämnat efter sig.
»Min kejsare! Förlåt mig!«
»Kejsaren! Det är kejsaren!« spred sig ropen som en löpeld över gården. Det bugande folket betraktade sin härskare med lika delar skräck och hänförelse.
»Kejsaren… kejsaren är tillbaka!«
»Det är han sannerligen.« Melins härskare tvingade fram ett plågat leende. »Finns det någon kökspersonal här? Ta hit olja och en trasa. Helst en ren.«
Minst ett dussin tjänare skyndade omedelbart i väg för att utföra befallningen. Och Seamni rusade fram mot sin sårade Gwin.