När Megana och Aneto återvände till lägret upptäckte de att inte alls lång tid hade förflutit. Ingen hade ens hunnit märka att de var borta. Inkvisitorer jäktade omkring, snäsiga arbetare lastade av nyanlända slädar och två unga Ordosmagiker hjälpte dem genom att få de nedfrusna tjurkropparna att sväva i luften och landa på de väntande kälkarna. Trollkarlarna var så unga att de hade korta lärlingskäppar i stället för riktiga stavar. Aneto rynkade bekymrat pannan – även sådana pojkspolingar måste sättas in i striden. De borde sitta på Akademien och plöja igenom gamla luntor. Också på långt håll kunde rektorn känna hur hans unga studenter vred sig och gnydde inombords av den magiska rekylsmärtan.
Det gick inte särskilt bra med besvärjelserna heller. De enorma slaktkropparna såg ut att när som helst kunna dunsa ner på marken eller stjälpa omkull allt som staplats på kälken.
Från strandkanten, där den eviga isen mötte den frusna jorden, hördes klingandet av hundratals arbetares hackor som slog i den hårda marken. En grop skulle grävas och ett bröstvärn anläggas som skydd för trebucheter och ballister. Där fanns det också gott om arbete för magiker eftersom den genomfrusna marken måste tinas upp innan arbetarna kunde göra sitt. Ett par dussin eldmagiker var fullt upptagna med detta, ångmoln steg mot himlen och titt som tätt lystes området upp av ett dystert rött sken.
Mitt i det stora lägret hade belägrarna uppfört en regelrätt bastion. Därifrån skulle en grupp trollkarlar i det avgörande ögonblicket inleda den magiska attacken på Västermörkrets torn. Aneto tvivlade inte på att alla i självmordstruppen skulle stryka med. Megana verkade numera dela hans uppfattning då hon bara muttrade något irriterat och vände sig bort.
Förutom denna fästning uppfördes ytterligare ett antal andra med stor möda på den eviga permafrosten. När lagren av jord som forslats till Norra beten var på plats, var det magikernas uppgift att med olika besvärjelser förvandla marken till monolitsten. Annars skulle jorden smälta och sluka resultatet av all möda.
Bastionerna var förbundna med varandra genom ett komplicerat system av längsgående och tvärgående skyttegravar. Tanken var att skydda de anfallande styrkorna från de eldpilar som den förbannade Förintaren eventuellt kunde få för sig att avfyra. Aneto och Megana hade något högre tankar om Förintarens förmågor i strid, men höll sina åsikter för sig själva – en soldat bör alltid hållas sysselsatt, hur meningslös sysslan än är, så att han inte börjar grubbla i onödan.
Befästningslinjens långa halvcirkel omslöt Svarta tornet som en hästsko. Här varvades bastionerna med kryptor där trollkarlarna i strängaste ordning ritat alla möjliga magiska figurer i hopp om att avleda det onda och minska Förintarens krafter. De heliga bröderna insisterade dessutom på att man måste uppföra en riktig kyrka. Så arbetskarlarna från Norra Egest spottade i nävarna, grep tag i yxorna och reste på bara en månad ett fint litet träkapell, krönt av den himlasträvande, överkorsade pilen. Inkvisitorerna hävdade att man försett kyrkan med en särskilt undergörande Frälsarbild, men än så länge hade den mirakulösa ikonen inte gett skäl för namnet.
I mitten av lägret fanns ett timmerhus för särskilt utvalda personer, omgärdat av imponerande palissader och med ett bevakningstorn på innergården. Det var dit som magikerna nu styrde stegen efter besöket i Svärdens tempel.
Den månghövdade skaran av tjänstefolk krökte ryggarna i djupa bugningar. Aneto tvivlade inte på att hälften av dessa beredvilliga och flinka tjänare helt enkelt var inkvisitionens spioner, men man fick ta dem som stod till buds. Rektorn kunde inte annat än försjunka i dystra funderingar kring de heliga brödernas tilltagande makt som så när hade börjat inkräkta på det fria Ordos. Megana hade det bra – hennes Magigård var så avlägsen att inte ens flyttfåglarna hittade dit.
Nu återstod bara att vänta. Templet hade inte begärt förskott och borde följaktligen sätta i gång utan dröjsmål. Eller rätt och slätt låta bli. Vad hade man egentligen för garantier? Det fanns inte en domstol i hela Evial som skulle ta sig an ett klagomål från vördnadsvärde Aneto, herr rektorn för Akademien för högre magi, och vördnadsvärda Megana, Magigårdens härskarinna, i egenskap av kärande mot Svärdens tempel som svarande i ett mål om icke utförda uppdrag omtalade i kontraktet X.
Aneto och Megana väntade i tystnad. Det var klart att lönnmördarna inte kunde komma hit lika snabbt som…
»Önskar herrskapet en kopp varm glögg?« hördes en inställsam röst alldeles bakom dem.
Aneto vände sig om. Tjänaren stod med böjd rygg och en svartlackerad bricka i de framsträckta händerna. På brickan ångade två lermuggar med den heta drycken.
Trollkarlen blev genast spänd. Han hade anat oråd, förstått att man lurade honom, men att svara med en besvärjelse var redan för sent. Om tempelkrigaren velat döda honom, hade rektorn inte haft en chans.
Krigaren rätade på ryggen och fällde tillbaka kapuschongen på sin slängkappa. Han var av medellängd och gulhyad, ansiktet bar spår av att han överlevt böldpesten. Blicken i de smala svarta ögonen var hård och uppmärksam, men samtidigt fullständigt likgiltig. Han bar inga synliga vapen.
»Det är en ära att få råka er, vördade magiker.« Gästen bugade sig på nytt. »Såsom Templet utlovat har vi kommit för att uppfylla vår del av överenskommelsen.« Lönnmördaren talade ebinska, men långsamt och med uppenbara besvär. »Jag ber om ursäkt för den lilla föreställningen. Mina följeslagare väntar utanför, redo att genast sätta i gång.«
»Så förträffligt«, svarade Aneto så kyligt han kunde. »Och ni ordnar själva allting vad beträffar…«
»Självfallet, ärade uppdragsgivare.« Lönnmördaren bugade sig ytterligare en gång, vilket emellertid inte slätade över hans fräckhet: rektor Aneto hade blivit avbruten. »Vi börjar som sagt med detsamma.«
»Hur många är ni?« frågade Megana, uppenbarligen bara för att ha något att säga.
»Fem, högt ärade uppdragsgiverska. Fem är det bästa antalet för vårt uppdrag.«
»Och ni tror alltså att fem…«
»Megana, de kan sin sak«, hejdades hon av Aneto. »Templet har åtagit sig uppdraget, så låt dem arbeta efter eget gottfinnande. Förresten, tappra krigare, ni har väl vidtagit åtgärder gällande avlyssning? Ni talar mycket oförsiktigt.«
»Självfallet, högt ärade uppdragsgivare. Den tjänare som ansvarar för avlyssningen har för närvarande magbesvär och kan inte lämna avträdet. Han är fullt medveten om vilket straff hans frånvaro betingar och vad hans vördighet Etlau kommer tycka om att han varit borta, och kommer därför inte att yppa ett ord om det lilla missödet.«
»Ni är välinformerad, tappre krigare«, sade Megana ödmjukt. »Var får ni alla upplysningar ifrån?«
»Ni skulle också ha varit välinformerade«, meddelade den gulhyade krigaren oberört, »om ni hade vänt er till oss tidigare.«
»Väl talat«, log Aneto. Lönnmördaren bugade sig aktningsfullt och lade handen på hjärtat.
»Ursäkta mig, vördnadsvärde, nu måste jag gå. Vi vill inleda operationen så fort som möjligt. Och ni måste förstås förbereda överlämnandet av hans vördighet Etlau. Om ni önskar följa våra förehavanden genom magi har vi ingenting att invända. Vi är rent av beredda att ta med någon kristall, eller vad ni nu använder, för att överföra det som vår spejare ser. Det kunde vara riktigt intressant, fast jag är osäker på huruvida er magi kan tränga igenom Svarta tornets väggar.«
Aneto såg frågande på Megana. Fjärrsyn var en gammal dröm för alla Ordos och Magigårdens magiker, men man hade aldrig kommit längre än till laboratorieexperiment.
Megana blev plötsligt förlägen.
»Ehum… tappre krigare. Ta denna sak.« Hon knöt upp en liten påse som hon burit i ett snöre om halsen och tog faktiskt fram en dunkelt glimmande rosaaktig kristall som påminde om en mycket ljus ametist.
»Den är inte särskilt kraftfull. Jag tror knappast att den hjälper, men ta den ändå. Kanske ser vi något.«
»Aj aj, Megana.« Rektorn skakade anklagande på huvudet. »Det där var fult gjort. Visst förstår jag att du i första hand måste se till ditt, men ändå. Du kunde väl ha delat med dig av en sådan sak…«
»Jag… Vi tar det senare«, sade trollkvinnan ännu mer generat.
»Jag tackar er.« Tempelkrigaren sträckte fram handen, tog emot kristallen och gömde den varsamt någonstans i klädvecken. »Det ska bli ett sant nöje att vara era ögon, högt ärade uppdragsgivare.«
Lönnmördaren bugade sig en sista gång innan han gick sin väg.
»Och nu, Megana…« Anetos röst och ansiktsuttryck sade allt.
»Schhh…« Trollkvinnan ställde sig alldeles intill, tryckte sig tätt emot honom och slog armarna om hans hals. Meganas läppar nuddade vid Anetos kind – avmagrad och insjunken men som alltid oklanderligt slätrakad.
»Aneto, jag hoppas att de inte kan höra oss så här.« Tankeöverföring krävde alltid stora ansträngningar och var något man bara tillgrep i undantagsfall. Det ansågs omöjligt att störa eller uppfånga med några besvärjelser. »Begriper du inte vad jag gav honom? Det är ingen fjärrsynskristall. Ingen har någon sådan. Men om någonting går snett…«
»Är du alldeles från vettet, Megana?« En tydlig lättnad kunde dock anas i rektorns röst. »Är det någon av dina dödsstenar? Eller någonting nyare?«
»Nyare«, erkände trollkvinnan. »Förlåt att jag inte har sagt något. Men du har väl också dina små hemligheter?«
»Självfallet, kära Megana«, sade herr rektorn ömsint. De såg verkligen ut som ett förälskat par på vippen att hoppa i säng med varandra. »Du är klok du, Megana.«
»Har du någonsin betvivlat det, Aneto?« följde svaret.
* * *
Fjärrsynskristaller var förvisso en ouppnåelig dröm för magikerna i Ordos, men metoder för magisk övervakning av bestämda personer i trollkarlens omedelbara närhet fanns det desto fler av. Utan att bekymra sig om sedlighet och de rykten som ofrånkomligen skulle uppstå, låste Megana och Aneto in sig i trollkvinnans gemak. Rummet var fullt av tunga draperier, mattor och rökelsekar av brons – Megana hade en svaghet för lyx och vackra saker. Aneto genomsökte själv alla skrymslen och vrår för att försäkra sig om att rummet var fritt från åtminstone Etlaus spioner.
»Kusten är klar.«
Megana behövde ingenting annat än sina sinnen. Hon slöt ögonen och koncentrerade sig… Och mitt i rummet, rakt ovanför den extravaganta chalistanmattan, bredde en kall isöken ut sig. En kall vindpust drog igenom rummet.
»Försiktigt, Megana.«
»Förlåt, det är lätt att ryckas med.« Trollkvinnan blundade fortfarande. En liten knyck med hakan – och den kyliga vinden upphörde.
Genom Meganas magi fick de omedelbart syn på fem personer som i skenet från bivackeldarna långsamt rörde sig framåt under den svarta himlen. Insvepta i tunga kåpor och med ansiktena i skydd för den genomträngande, isande vinden passerade lönnmördarna utan någon som helst svårighet alla skyttegravar och värn, medan de utposterade vakterna mötte dem med honnörer. Tempelkrigarna försökte inte hålla sig gömda. Tvärtom vandrade de mot Svarta tornet helt öppet och nästan demonstrativt. På isen under deras fötter låg snön orörd och inte det minsta nedsotad – den hårda vinden från havet tillät aldrig askan från de oräkneliga lägereldarna att lägga sig.
»Just snyggt«, muttrade Aneto. »Några armborstskyttar i skottgluggarna – och…«
»Det behövs mer än så för att besegra tempelkrigare, det vet du«, invände Megana utan att öppna ögonen.
»Jag vet. Men jag skulle gärna vilja se hur de klarar det här.«
De fem mörka gestalterna förflyttade sig nu försiktigare och långsammare. Mjukt gled de fram över isen utan några häftiga rörelser. Fortfarande hade Aneto inte sett en tillstymmelse till vapen.
När de kommit fram till den lilla ön där Svarta tornet reste sig, blev de fem lönnmördarna stående på iskanten. De stod orörliga utan att ta steget upp på öns mörka jord. Molnen hade inte strött sitt vita pulver över detta landstycke som stack upp ur havets djup. Det var som om ingenting jordiskt hade makt över ön.
»Modigt«, sade Megana. »Att bara stå på det där viset. Vet de något som vi inte vet, Aneto? Hur törs de annars närma sig ön så obekymrat? Och varför blev de inte skjutna på vägen?«
»Det finns nog ingen där«, sade Aneto. »Bara Förintaren. Och han ställer sig knappast i skottgluggen och skjuter pilar.«
»Det kanske han borde«, kommenterade Megana. »Ju enklare vapen, desto pålitligare. Man får aldrig låta ett…«
»Vänta! Vad håller de på med? Såg du?«
Plötsligt stack de fem svarta figurerna i väg åt olika håll som små fiskyngel undan hägerns långa näbb. De rörde sig smidigt i luften som om jordens dragningskraft mist sin makt över dem. Utan att beträda den fördömda ön spred lönnmördarna ut sig runt tornet. Tack vare Meganas besvärjelse kunde de båda magikerna följa allt de gjorde.
De verkade inta sina platser. Sedan stelnade de åter till svarta statyer, som om de snärjde tornet i ett osynligt nät. Aneto fick skamset acceptera att han inte hade en aning om vad de sysslade med. Lönnmördarna tycktes vara helt säkra på att tornet inte utgjorde någon fara för dem. Men de höll sig hela tiden kvar på isen.
»Vad väntar de på?« väste trollkvinnan.
»Jag skulle nog inte heller ha särskilt bråttom i deras ställe«, anmärkte Aneto. »Vem vet, jorden kanske är förgiftad. Vi har ju aldrig sänt någon spaningspatrull så långt. Eller rättare sagt har vi det, men hur det har slutat minns du väl själv.«
»Om jag gör. Skulle vi försöka sända dit nya skulle det väl bli uppror i armén.«
»Helige fadern vet nog hur man kväser upprorsandan. Hur tror du annars han tänker skicka armén till stormning?«
»Apropå hans vördighet…«
Under tiden kastade en av lönnmördarna försiktigt en liten isklump på marken framför sig. Genast sprutade en fontän av bleka, nästan osynliga ljusblå flammor upp ur jorden och slukade isbiten.
»Där ser man.« Rektorn bleknade. »Det visste vi inte.«
»Då har vi åtminstone någon nytta av utflykten till Templet«, instämde Megana.
Lönnmördarna verkade inte särskilt bekymrade över elden. De stod lika synligt som förut och Aneto antog att de funderade över nästa drag.
Det som sedan skedde var det följande: Med behärskade och långsamma steg återvände tempelkrigarna till tornets port, fortfarande längs isen. En kort stund var de sysselsatta med något som Aneto inte kunde uppfatta, sedan höjde en av lönnmördarna något som liknade ett stort armborst, laddat med en pil som hade ovanligt tung och tjock järnspets.
»De tänker skjuta upp en lina«, konstaterade Aneto.
»Jag hade högre tankar om tempelkrigarna«, sade Megana litet besviket.
»Sade du inte just att de enklaste vapnen är de mest pålitliga?« retades rektorn men hann inte avsluta meningen förrän pilen flög uppför den svartglänsande väggen med en smal ormlik lina efter sig. På något sätt fick pilen fäste i det fjälliknande pansaret och tempelkrigarna spände linan. Flinka som små apor klättrade de fem figurerna i tur och ordning över den förrädiska, flammande marken utan att beröra den och försvann genom en öppen skottglugg. Armborstet satt kvar, ordentligt fastskruvat i isen.
»Jaha…« Megana försökte inte ens dölja sin besvikelse. »Jag hade väntat mig dunder och brak, eld och giftiga ångor, monster och hagelstormar. Eller åtminstone några blixtar. Var det verkligen värt ett så högt pris att se några galenpannor ta sig in i tornet som vore det en hönsgård? Det kunde vi själva ha gjort!«
»Har du glömt hur fasan fick folk att bryta ihop? Hur benen vek sig under dem? Hur vi fick dra fram dem med krokar och rep?« viskade Aneto ilsket.
»Som sagt, hans vördighet Etlau kunde ha tvingat någon.«
»Jag har inget minne av att han gått i täten för några spaningspatruller«, fräste rektorn.
»Nej. Han spelar väl sitt eget spel.«
»Äntligen!« Trollkarlen gjorde en parodisk bugning. »Gratulerar. Äntligen börjar du begripa…«
»Äh, sluta nu, Aneto.« Megana viftade avfärdande med handen. »Hur länge till måste jag upprätthålla besvärjelsen?«
»Bra fråga«, svarade trollkarlen. »Låt mig hjälpa dig en stund med den.«
… Tre gånger hann den smaragdgröna sanden i det stora timglaset rinna ner utan att någon av lönnmördarna visade sig. Svarta tornet stod där som om inget hade hänt – likt ett väldigt monster som slukat inkräktarna och slumrade belåtet efter måltiden.
Så förflöt hela natten. När klockan visade att det var morgon (någon sol steg förstås inte upp för att skingra polarnatten), gav Aneto och Megana upp av utmattning. Ingen av de fem lönnmördarna hade kommit tillbaka eller gett sig till känna.
»Kristallen då? Din kristall? Känner du den?« rektorn lät oroad.
Megana skakade på huvudet.
Anetos ansiktsuttryck förvreds i en grimas.
I samma ögonblick knackade det på dörren.
»God morgon«, mumlade trollkvinnan medan hon skyndsamt stökade till bädden så att den såg ut som efter en kärleksnatt. »Aneto. Stå inte bara där. Låt dem tro att vi verkligen har sovit tillsammans.«
Efter att »för anständighetens skull« ha låtit sändebudet vänta en stund utanför dörren, släppte magikerna in honom. Meddelandet var av väntat slag: Hans vördighet Etlau hade tillbringat hela natten i from bön och önskade nu så fort som möjligt rådgöra med sina ärade bundsförvanter.
I Anetos och Meganas ansikten stod inget annat att läsa än välvillig och högtidlig uppmärksamhet.
»Vi ger oss av till Rådssalen med detsamma«, lovade trollkvinnan, varpå Aneto slog igen dörren med en besvärjelse.
Akademiens rektor och Magigårdens härskarinna såg på varandra. Båda tänkte de samma sak: Hade Etlau, den gamle stofilen, kommit på dem? Och hur i sådana fall? Fanns det något de kunde göra?
»Om han har lyckats spåra lönnmördarna ska jag personligen sticka en dolk i ryggen på honom!«
»Lugna dig, Aneto. Vår vördade fader har säkert haft någon syn efter sin sömnlösa natt och nu brinner han av iver att dela den med oss«, svarade den mer sansade Megana.
Aneto gav henne ett snett ögonkast.
Salongen där man sammanträdde kallades något överdådigt för Stora rådssalen. Här fanns två rejält tilltagna kakelugnar och en öppen härd i mitten, så att magikerna inte behövde slösa sin dyrbara kraft på att värma upp rummet och sig själva. Man hade låtit snickra ett stort runt bord för att ingen skulle ta illa upp eller bråka om bordsplaceringen.
Hans vördighet Etlau satt redan ner och fingrade otåligt på ett radband av körsbärsträ. På varsin sida om inkvisitorn stod en medhjälpare och trampade, de var befälhavare över ett par av prästerskapets trupper. De var ensamma i Rådssalen.
Megana såg på de två uppenbart nervösa medhjälparna och gav Aneto en menande blick. Någonting var i görningen. Kunde hans vördighet faktiskt ha bestämt sig för att införa envälde i lägret på det enklaste och mest naturliga sättet?
Aneto visade med ögonen att han hade fattat vinken och hälsade på inkvisitorn som om inget hade hänt. Etlau svarade med en vårdslös och inte särskilt vänlig nick medan hans underhuggare inte rörde en min.
»Jag har kallat på er trots den tidiga timmen«, tog inkvisitorn knarrande till orda innan magikerna ens hann öppna munnen, »för att förkunna Frälsarens vilja. I natt har jag skådat genom anden och min blick har svept över hela den bebodda delen av världen. Och jag såg att Förintaren har fått förstärkning i Svarta tornet!«
Megana och Aneto spärrade upp ögonen.
»Och tornet tog emot dessa medhjälpare! Så nu finns det inte bara ett vedervärdigt monster där inne, utan hela sex stycken. Men Frälsaren, vår herre, öppnade andens ögon för mig, hans ringa tjänare, och sade mig att anfallets stund har kommit. Att dröja är detsamma som döden, ty om några redan har sällat sig till avfödan i tornet, kommer deras antal bara att öka. Frälsaren sade till mig att vi måste handla. Alltså måste vi anfalla, och det nu med detsamma. Vi kan inte vänta längre.«
»Vördade fader«, sade Aneto behärskat och såg mjukt och tillmötesgående inkvisitorn rakt i de blodsprängda ögonen. »Alla är överens om att tornet måste intas. Jag är bara lite fundersam rörande de föreslagna metoderna. Våra förluster kan bli enorma och det är vår plikt att…«
»Den som offrar sitt liv i kampen mot Mörkrets vidriga avkomma ska stå på Frälsarens högra sida den dagen då Han återkommer för sista gången!« skrek Etlau. »De ska ärva makten att döma och bestraffa, och de ska…«
»Vördade fader«, avbröt Aneto med darr på stämman. »Förr i tiden var ni inte lika vårdslös i de taktiska och strategiska frågorna. Om vi kastar oss huvudstupa över tornet utplånar vi hela den armé som vi så mödosamt lyckats mobilisera.«
»Förr räknade jag människoliv«, svarade Etlau och ruskade på huvudet. »Numera ser jag längre än så. Hur stora förluster vi än kommer att lida är det ingenting i jämförelse med vår värld. Ännu är vår stund inte kommen, ännu har Frälsaren inte befallt oss att ända vår tillvaro. Därför måste vi anfalla. Men jag vill naturligtvis inte att våra tappra krigare ska dö i onödan. Först måste vi skicka i väg en spaningspatrull.«
»Kommer ni inte ihåg, vördade fader, vad som hände våra soldater när de försökte närma sig tornet?« frågade Megana trevande.
»De flydde i skam, som ynkliga byrackor vid åsynen av piskan!« utbrast inkvisitorn vredgat. »Men den här gången blir det annorlunda. Vi ska också följa med. Vi måste själva leda jakten. Jag hoppas att ni, ärade magiker, ansluter er till mig i denna heliga sak. Och jag tror knappast att ni har några invändningar, i synnerhet inte du, Megana, mitt barn, vår heliga moder Frälsarkyrkans goda dotter.«
Här gällde det att nicka – och det på momangen.
»Hur stora styrkor har ni tänkt er, vördade fader?« förhörde sig Aneto och ansträngde sig att låta så praktisk och vardaglig som möjligt. Han fick inte låta minspelet förråda någonting för den förbannade fanatikern. Och så de där lovprisade lönnmördarna – just ena goda krigare! Som bortblåsta. Det är förstås lätt att vara stor i orden.
»Samla en trupp av pålitliga män«, kommenderade inkvisitorn. »Jag ska också leda mina utvalda barn. Dessutom tar vi med oss saladorska pilskyttar och hillebardiärer från Skogskantonerna. Så får vi se vad som händer när vi kommer närmare. Den här gången kan säkert våra krigare betvinga sin skamliga rädsla med Frälsarens hjälp. Tror ni inte det?«
Inför den helige faderns galna, uppfordrande blick kunde Megana och Aneto inte annat än instämma.