Rakot snurrade eftertänksamt en liten pjäs som föreställde Midgårdsormen mellan sina starka fingrar. Vårt brädparti gick vidare och bredvid stod en öppnad amfora sällsynt rödvin, »Galeas stolthet«, en förstklassig sort av en förstklassig årgång som endast levererades till de lokala härskarnas hov. Eller faraoner var kanske en mer korrekt benämning, eftersom de i brist på andra gudar hade utropat sig själva till sin världs gudomar.
»Hagen har lämnat Dalen, visste du det, broder?« Jag sköt försiktigt fram min Trefaldiga golem som ur en fördelaktig position skulle ta emot flankangreppet från Midgårdsormen, Kraken och tre Tvåryggar som hängde över min flygel. Bakom dem väntade Leviatan, det verkliga hotet, på betryggande avstånd.
Således måste min Golem möta fienden framifrån. Bakom fronten hade magikerna skapat ett osynlighetshölje och i skydd av den förberedde sig reservtruppen som skulle anfalla Rakots stormstyrkor från sidan: två Spindeldrakar och tre Flygande gap som slåss lika framgångsrikt på land som till sjöss. Jag hade låtit mitten och högerflanken försvagas, men där hade min broder bara åtta infanterister med svärd mot mina fyra Alvskyttar och två Stenogrer. En ordentlig attack skulle de inte stå emot, men hålla ställningarna en stund borde inte överstiga deras krafter.
»Har han?« frågade Rakot förvånat medan han gjorde sitt drag. Liksom allt annat han företog sig var rörelsen snabb och ryckig.
»Ja, tillsammans med ärkemagiker Ignatius. Hagen säger att de ska leta efter Klara Kummel och Kerr Laeda. Man får anta att han tänker hämta upp Besvärjelseläsaren på vägen, som jag beordrade honom.« Rakots ansiktsuttryck skvallrade om att han redan hunnit glömma vilka Klara Kummel och Kerr Laeda var för några. Eller kanske inte glömt (gudar glömmer ju aldrig), utan skjutit undan dem till ett avlägset hörn av minnet varför det nu krävdes en viss ansträngning att dra fram dem i ljuset igen.
»Förlåt.« Han vände sig om och hällde upp mer vin åt sig. »Men du vet, det har hänt saker.«
»Jaja, jag vet. Några fanatiker offrar livet för att prisa sin avgud, deras livskraft ger liv åt avguden som vaknar upp och börjar kräva mer. Och legosoldaten Rakot den mörke, som inte alls är någon gud och saknar övermänskliga krafter, beger sig dit med sitt simpla svärd och skipar rättvisa.«
»Vad skulle jag göra?« morrade Rakot. »Jag kan väl inte hjälpa att den förbannade Lagen om jämvikt inte ger mig någon annat val, broder? Som gud får man ju bara sitta här och smutta på rödvin, må det vara trefalt förbannat. Eller så griper man svärdet, kastar sin gudaskepnad och visar att man duger till annat än att bara styra Ordningen!« De sista orden spottade han ur sig.
»Och hur mycket kan en ensam krigare som Rakot åstadkomma?« frågade jag lugnt. »Hur många världar hinner du städa upp och låta den i dina ögon rätta rättvisan segra? När du kastar din gudaskepnad råkar även du i den Allsmäktiga tidens nät, det minns du väl?«
Rakot rynkade pannan.
»Det spelar ingen roll, broder. Stora floden hinner ändå inte föra bort mig. Under tiden sitter du och gömmer dig här på ditt slott, broder. Så kan jag inte leva. Nej, jag måste…«
»Det kan du visst«, invände jag bestämt. »Minns du vår besvärjelse som sprängde Brandej i småbitar? Och vad blev följden av detta? Jag trodde att vi bara behövde rädda fyra världar, men hur många blev det nu igen?«
»Hundratjugoåtta«, svarade Rakot nedslaget. »Och jag svär vid mitt svärd att jag minns varenda en av dem.«
»Och varför blev det så? Varför blev det hundratjugoåtta världar och inte bara fyra?« envisades jag.
»Sluta nu!« röt Rakot och kastade den oskyldiga Klippslukaren till golvet. »Jag förstår alldeles utmärkt vad du vill säga. ’Du var slarvig, Rakot, du tog i för hårt och slösade på kraft.’ Det där har jag hört tusen gånger. Måste du tjata så förbannat?! O store Orlangur, det måste vara De unga gudarnas hämnd att jag har fått en sådan broder! Jag ville ju bara drämma till för att rädda våra krigare!«
»Än en gång: hur många världar blev det?« upprepade jag långsamt. »Och hur många av dessa världar hann vi inte rädda? Bara för att våra messias inte hann fram i tid eller för att människorna och icke-människorna inte hittade portalerna?«
Rakot fnös. Samtalsämnet tillhörde inte hans favoriter.
»Och vad tycker du att jag ska göra åt det nu?« slängde han ur sig. »Det är ju därför jag lämnar gudarustningen hos dig och går ner till världen som en vanlig dödlig. Som kan dödas.«
»Och hur många gånger har jag dragit upp dig, o oövervinnelige? Ur fängelsehålor, galärbänkar, schavotter?«
»Inte särskilt många faktiskt.« Rakots ögon lyste av ilska. »Sex gånger. På hur många tusen fälttåg?«
»Sju«, rättade jag. »Men det skulle räcka att jag misslyckades en enda gång. Eller kom för sent. Vad händer då med Ordningen? Hur ska jag hålla tillbaka Den onämnbare helt ensam?«
Rakot svarade ingenting utan trummade bara irriterat med fingrarna mot bordet. Jag suckade inombords. Min broder kommer aldrig att förändras. Och jag kan inte vänja mig vid hans sätt. Han gillar att ta risker, att kasta sig huvudstupa i strid och tåga mot fienden med uppfällt visir. Men så förlorade han också sitt krig och gick från att vara Mörkrets härskare till att bli en kroppslös, marterad ande på Världarnas fruktansvärda botten.
»Men åter till Hagen och Ignatius. Messir ärkemagikern har något i kikaren. Hagen har alltid sagt att Ignatius hatar och fruktar De unga gudarna av hela sin själ eftersom hans hemvärld en gång utplånades av Förgöraren. Därför har jag inte varit orolig, utan trott att det räcker att hålla ett öga på magikernas Dal. Men nu har allt förändrats. Den senaste utvecklingen i Evial som du, käre broder, missade medan du var ute och viftade med ditt svärd är högst oroväckande. Nu kämpar tre krafter samtidigt om Kristallernas värld. Vår vän Den onämnbare, genom sitt kreatur Västermörkret, som är något helt nytt och inte bara ett koncentrat av förintelseenergi, utan äger både själ och medvetande; Kaoset, som återhämtat sig efter förlusten av Brandej och troligen lyckats skapa en ny häckningsplats för sina tjänare. Och slutligen vår gamle ovän.«
»Frälsaren…«, sade Rakot bistert. »Har du någonsin sett honom, broder? Med egna ögon? I all sin prakt, så att säga?«
»Jag har för mig att vi båda har sett honom«, svarade jag förvånat. »I Melin, när vi begravde Merlin.«
»Jag menar inte så.« Rakot blev irriterad. »Inte den ödmjuke främlingen som kom för att hylla den som offrade sitt liv för att rädda världen. Nej, broder, har du någon gång sett honom i arbete, från början till slut? Och då menar jag inte i en syn, utan med egna ögon, om så genom en falk?«
»Nej.« Jag skakade på huvudet. »Aldrig. En gång i tiden trodde jag att vi hade skrämt bort honom. Den gången i Melin antog jag att han skulle tvinga oss att slåss. Men han dyker ju alltid upp först i tragedins final. Minns du Zantra? Jag tyckte mycket om den världen. Men tyvärr var invånarna där både kärlekskranka och ivrigt troende. Först syndade de så mycket som möjligt, sedan biktade de sig uppriktigt. Och syndade, och biktade sig… Samtidigt föddes oräkneliga profeter som stod på sina bergstoppar och oförtröttligt uttalade de mest fruktansvärda profetior. Och de slog in. Frälsaren nedsteg till världen medan du och jag var upptagna med att hugga av en av Den onämnbares tentakler. Mina utsända kom för sent. De möttes av en tom värld som fått all livskraft utsugen. Ett dött stenklot. Kallt var det också, eftersom Frälsaren inte ens lämnade hettan kvar i vulkanerna.«
»Varför då?« undrade Rakot. »Han är väl bara ute efter själar?«
»Det trodde jag också. Men Frälsaren har ett följe. Minns du alla dessa historier om De fyra ryttarna? Det är för deras skull. Och så förgör de givetvis alla ogudaktiga andar, vålnader och andra kroppslösa varelser som själva Naturen har skapat. En riktig fest för Hans följeslagare. Själv behöver Han bara själar. Store Orlangur har antytt att hans broder, Demogorgon, är på väg att förlora tålamodet.«
»Oj, det vill jag inte bli vittne till«, hummade Rakot.
»Men det kommer du att bli«, sade jag. »Kort sagt har också Frälsaren ett gott öga till Evial. Det kan man förstå, med Mörkrets ankomst och allt det där, du vet, himlen som öppnar sig, änglar flyger ner till den syndfulla jorden och efter dem kommer Han… Ja, visst har du hört den förut? En stjärna faller i havet, en vit springare dyker upp och vips finns det inget Evial! Men vi får helt enkelt inte förlora den världen eftersom den ligger i De bockfotades väg. Ingen skulle ju strida om ett tomt och kallt klot. Nej, du och jag kliver åt sidan. Vi har ju aldrig någonsin försökt skapa något nytt, bara försvarat det gamla vi ärvde.«
Rakot gjorde en avvärjande gest med handen.
»Skapa, säger du. Vi har ju visst försökt. Jag som Mörkrets härskare. Och du när du startade upproret.«
»Kanske det. Vi får prata om det senare. Hur som helst, tre krafter tävlar om Evial och konstigt nog leds världens beskyddare av en ung Dalenmagiker vid namn Kerr Laeda. Hagen har försett mig med ett helt kompendium om honom.«
»Vad för något?«
»Spela inte pajas, broder. Låtsas inte att du är en dum barbar. Du vet precis vad ett kompendium är för något. Kerr Laeda råkade vara rätt man på rätt plats. Jag har sett honom i strid.«
»Jag har aldrig förstått mig på dig.« Rakot skakade på huvudet. »Du flyger omkring i falkhamn, tittar på och gör ingenting! Du har låtit Lagen binda dig till händer och fötter. Själv lyfter jag åtminstone mitt svärd. Och jag tror att om du bara tog befälet över dem som strider på den unge magikerns sida…«
»… så leder det inte till något gott«, snäste jag av honom. »Jag säger det igen: jag har sett denne Laeda i strid. Han har någonting i bakfickan, någonting som inte ens jag kan se.«
»Verkligen?« sade Rakot förvånat. »Vad kan man dölja för dig, broder? Och hur? Det avgör saken, jag ger mig omedelbart i väg och letar upp pojkspolingen. Jag vill veta hur man gömmer sig undan ditt falköga. Då kan jag åtminstone vara säker på att du inte spionerar på mig när jag drar mig undan med en vacker kvinna!«
»Dina kvinnor kan du spionera på själv. Jag har inte tittat närmare på denne Kerr ännu. Men jag har känt något märkligt bekant.«
»Vad för något?«
»Svärden, Rakot. De unga gudarnas Svärd.«
»T-tvi!« Rakot satte vinet i halsen. »Vad yrar du om, Hedin? Hur skulle pojkvaskern ha kommit över Svärden?«
»Tror du verkligen att en sådan kraft bara försvinner spårlöst?«
»Men vi har ju smulat sönder berget! Släpat hit de där järnsakerna och hängt dem på väggen här i rummet intill! Broder, är du vid dina sinnens fulla bruk, om man nu får fråga en gud om något sådant?«
»Broder. De där Svärden är bara värdelösa leksaker. Uråldriga och vackra. På en auktionsfirma i Hjorward, till exempel Gallen med fradgan, är de säkert värda sin vikt i platina. Men Kraften, De unga gudarnas Kraft, har lämnat dem. Och det oroar mig, det måste jag medge.«
»Och du anser alltså«, fortsatte Rakot ironiskt, »att en ung magiker från Dalen på något outgrundligt sätt har kommit i besittning av…«
»Nej, han skulle aldrig kunna komma i besittning av dem, broder. Du har rätt i att själva Svärden inte har lämnat detta slott. Men tänk om De fallna har bestämt sig för att skaffa sig nya? Vad händer då?«
»H-hur skulle det gå till?« stammade Rakot. Han var på väg att förlora tålamodet.
»Det är precis vad Hagen ska ta reda på«, sade jag. »Han är säker på att Ignatius leder honom till stormens öga, så att säga. Och sedan får man laga efter läge.«
»Ehum…« Rakot harklade sig litet förvirrat. »Nåväl, ett gott bråk skadar aldrig. Jag är redo. Säg till när det är dags att ge sig av.«
»Oroa dig inte, jag säger till. Men nu är det ditt drag.«
»För all del, för all del«, sade Rakot och inledde det anfall som jag så länge hade väntat på. Tvåryggarna rusade mot min försvarslinje, Kraken spred ut sina tentakler och på avstånd rörde den mäktige Leviatan på sig, redo för ett avgörande steg.
Jag log och beordrade mina pjäser att besvara attacken.
Striden rasade vidare.