SÖDERMALM, MÅNDAG 5 NOVEMBER
Österrike, slutligen, beslutade efter amerikanska påtryckningar om ett import- och exportkontrollsystem i december 1984. Motivet var att säkra industrins tillgång på civil högteknologi från väst, och stoppa tekniksmugglare. Ensamt kvar står Sverige – utan någon exportlag för civil teknik. Och det här kan ställa till svåra problem för svensk exportindustri och därmed för Sveriges ekonomi.
(Tekniken som vapen. USA:s exportkontroll, Mikael Holmström och Tom von Sivers, Ny Teknik 1985)
Anton Modin vrider om startnyckeln och känner vibrationerna genom bilplåten när V8:an mullrar igång nere i garaget. Han lägger i drive-läget och låter sin illröda Camaro Z28 från 1973 med svarta stripes sakta rulla förbi raderna av parkerade bilar mot garageporten som vetter ut mot Kocksgatan på Södermalm.
Camaron är nästan helt i originalskick, inklusive fälgarna med svarta ekrar. Motorn är dock trimmad, och bilen har numera en fyrports Holleyförgasare, en vassare kamaxel, bättre insug och headers. Han köpte den dyrt i somras av en hästhandlare på en bilfirma i Vasastan som inte tyckte att den passade en nittonåring. Men Modin visste vad han ville ha, och bilen är hans ögonsten.
Han svänger höger på den enkelriktade gatan utanför garaget och sedan ut på den tätt trafikerade Götgatan. Det är hans första arbetsdag på Sektionen för särskild inhämtning, SSI, efter semestern. Sedan i början av sommaren arbetar han på försvarets hemligaste enhet, eller Byrån som den brukar kallas internt.
Modin visslar och speglar sig i backspegeln. Han känner sig utvilad och fräsch, och det gör honom på gott humör. Veckorna ute i Grisslehamn tillsammans med modern och hans gamla barndomsvänner har gjort honom gott. Många långa kvällar vid den lilla viken där han lekte som barn. Den är mer igenvuxen nu och det ligger fler båtar där, men annars är allt sig likt. Förutom att deras gamla båtplats är tom. Modins far Wilhelm dog i en hjärtattack för sju år sedan när Modin var tolv, och ingen har brytt sig om att lägga i båten sedan dess.
Modin tänker på sin far medan han kör genom Slussen och ut på Skeppsbron. Han hade behövt honom nu; någon att rådfråga. Framförallt om sitt nya jobb för försvaret. Även om Wilhelm var en krävande far och de hade sina motsättningar skulle han ha kunnat lita på honom. Han hade själv varit i försvaret, som reservofficer på Tolkskolan.
Sin mor Astri vill han inte anförtro sig åt. Hon skulle bara bli orolig, och risken för att hon pratar bredvid mun är för stor. Han vågar inte riskera det.
Trafiken flyter trögt och Modin passerar långsamt Strömbron och återvänder i tankarna till Grisslehamn. Om man går högst upp på klipporna på vikens östra sida kan man se hans fars favoritställe. De brukar kalla det Näsan, för att klippan ser ut som en stor trollnäsa. Utanför Näsan är det flera meter djupt. Det brukar gå stora abborrar där nere i det stålgrå vattnet och det var där de brukade sitta tillsammans tills solen gick ned. Han minns det som igår, och han brukar känna sin fars närvaro när han sätter sig ned på klippan som sticker ut i det oändliga Ålands hav.
Sommaren var hektisk, och han hade fått visa att han dög till operativt arbete. Modin var huvudanledningen till att de kunde avslöja två viktiga spioner för GRU, den militära underrättelseorganisationen i Sovjetunionen, och även stora delar av deras nätverk. Spionerna har nu lämnat landet och kommer förmodligen aldrig tillbaka till Sverige. Vad som hänt med Storholmens slott utanför Lidingö där allt utspelade sig vet han inte, men han gissar att det ska säljas nu när ingen bor där längre.
Modin behövde den framgången. Att han fick kicken från attackdykarna på Kustjägarskolan på Kustartilleriregementet på Rindö utanför Vaxholm under försommaren var nedbrytande. Särskilt som han inte fick något vettigt skäl till det av sina befäl. Nu misstänker han att värvningen till SSI kan ha varit anledningen. De kanske ville bryta ned mig innan de byggde upp mig på nytt, tänker han. Precis som Kustjägarskolan gör med sina rekryter. De vill ha lydiga soldater som ställer upp på allt utan att ställa frågor. De vill ha soldater som aldrig mer vill misslyckas och därför lyder minsta order, hur krävande den än må vara.
Modin hade lytt order på sitt nya jobb. Han till och med dödade åt dem; tog livet av personer som påstods vara landsförrädare. De behövde ett verktyg och det var vad han var: ett verktyg i rikets tjänst.
Modin sträcker på sig och tar ett djupt andetag innan han kommer fram till Östermalm där han parkerar i garaget vid Armémuseum. Han saknar sina nya kollegor på SSI: B-G och chefen Chris Loklinth.
Han går upp till SSI:s huvudkontor som ligger i den östra flygeln av museibyggnaden. På dagordningen står ett möte om det politiska läget i landet. Chris Loklinth brukar hålla sådana möten regelbundet för att uppdatera sin personal, och Modin har ingenting emot det. Han är fortfarande en nybörjare på Byrån och all säkerhetspolitisk utbildning är välkommen.
Ingenting av det han hittills har fått lära sig på SSI har han någonsin hört talas om under sin skolgång. Snarare går informationen han fått där och genom arbetet som operatör på tvärs mot skolböckerna och det som är allmänt känt. Han har tvingats inse att Sverige egentligen inte är någon riktig demokrati och att svenskar inte är mer goda och toleranta än andra folkslag. Demokratin både här och i andra länder är i själva verket en chimär och fungerar inte i verkligheten. Just detta är dock vad han och SSI:s inrikesdel har som uppgift att skydda: myten om det goda samhället, om det fungerande rättssystemet, det oklanderliga ledarskapet, och folkets tro på Sveriges institutioner och ledare. Loklinth menar att om Byrån inte tar ansvar för detta faller samhället ihop, och Modin är numera säker på att han har rätt.
Det är första gången han träffar sina kollegor sedan affären med GRU-agenterna avslutades i augusti. De skrattar gott åt uppdraget ute i Stockholms skärgård då de mötte GRU öga mot öga på mötet, trots att det var en blodig historia. Men det känns bra att skoja om det, tycker Modin. Det är lättare att leva med det då.
Han har fått mycket beröm för sitt agerande. Han märker att B-G tittar ned i golvet när Loklinth pratar om det lyckade uppdraget, och undrar om han kanske känner sig hotad av Modins snabba framgångar.
”Modin, jag tänkte att du skulle få planera morgonmötena några gånger i månaden”, säger Loklinth och ler. ”Du är en av oss nu. En Svea rikets musketör.”
De skrattar alla åt Loklinths liknelse, förutom B-G som sjunker ihop alltmer i sin stol. Loklinth berättar sedan att han blivit befordrad till högste chef på SSI och kommer ta över från den tidigare chefen, Wallroth.
”Wallroth är äntligen borta, gudskelov”, säger han och torkar sig överdrivet i pannan.
Sedan berättar han om hur han kallades upp till försvarsminister Anders Thunborg och Kungen för en vecka sedan. Han hade fått ett fotografi av Kungen med texten: Till Chris, som jag har det största förtroende för. Kungen hade skrivit under med Carl Gustaf.
Loklinth drar sedan det allmänna läget i landet och fortsätter med att berätta om statsministerns statsbesök i Berlin i juli.
”Vad tror ni att Palme gjorde där?” frågar Loklinth retoriskt och stirrar på dem. ”Varför hyllades han som en hjälte av det östtyska etablissemanget?”
Olof Palme och Erich Honecker i DDR 1984.
”Palme börjar bli ett problem”, fortsätter han. ”Östtyskarna och ryssarna smugglar teknik och militärmateriel via Sverige, det vet numera alla som kan läsa en tidning. Amerikanska ambassaden är naturligtvis vansinnig på oss. Bofors vapenaffärer går inte att spåra och Asea i Västerås verkar vara inblandade igen. De väntar tydligen på tillstånd från regeringen att få exportera en högtryckspress till DDR. Vansinne! Åt vem jobbar Aseas vd Percy Barnevik? Det är frågor vi har att jobba med.”
Loklinth gör en konstpaus. Sedan fortsätter han, alltmer upprört:
”Ikea tillverkar produkter åt DDR, Bofors säljer krut till Iran. Svenska bolag gör affärer med djävulen själv, precis som under andra världskriget. Hur står det till med vår moral egentligen? Handlar allt bara om pengar? Är den svenska säkerheten till salu?”
B-G säger: ”Vi blir nog av med Palme till valet om ett år. Sossarna ligger under fyrtio procent enligt den senaste väljarbarometern, och det borgerliga blocket leder med åtta procent.”
”Var inte så säker på det”, säger Loklinth och tar en klunk vatten ur den vita pappmuggen han har framför sig på bordet. ”Det kan hända mycket under ett år.”
Han sväljer och fortsätter:
”Stasi vill med all säkerhet ha kvar Palme vid makten för att säkerställa sina inköp av teknik via Sverige. Som ni vet är vi det enda landet idag som inte har skrivit på Cocom-avtalet eller har en egen exportkontrollag. Det är därför som Palmes regering är så viktig för DDR. Ni ska nog se att när valet närmar sig nästa höst så kommer alla Stasiagenter i landet och alla nyttiga idioter börja lobba för Socialdemokraterna. Kultur-Sverige kommer att göra gemensam sak och ’rädda’ landet från borgerligheten som de så ofta gjort. Utan att ana att de arbetar för DDR och Sovjet.”
”Men åtta procent är mycket att ta igen”, säger B-G.
”Ni ska få se …” Loklinth grimaserar och fortsätter: ”Nu till det operativa, som faktiskt handlar om just det här. Vi har fått uppgifter om att TV2:s Rapport har börjat undersöka den olovliga tekniksmugglingen. Ryktet säger att en journalist vid namn Cats Falck har fått kontakt med en källa som vet mer än vad som hittills kommit ut. Hon verkar vara ute efter Asea och Bofors. Om Rapport avslöjar den svenska regeringens inblandning och det faktum att stora etablerade svenska företag driver på utvecklingen, då blir det problem.”
”Men jag trodde att du ville komma åt det här, Chris”, säger B-G.
”Jag gillar det inte, B-G. Men om det kommer ut i media att vi skiter i amerikanernas regler så skadar det Sverige och våra förbindelser med framförallt just USA. Bofors, Asea, Ikea och vem vet vilka fler kommer att bli bannlysta på den amerikanska marknaden och USA kan stänga av Sverige även från andra exportmarknader. Asea till exempel skulle inte klara det. Huvuddelen av deras export går till USA. De skulle gå omkull. Jag förstår inte hur Percy Barnevik kan ta sådana risker.”
”Och vad gör det om Asea går omkull? De får väl skylla sig själva”, säger B-G och tittar ned i sina papper.
”Ja, du, B-G. Wallenbergarna vill nog inte det”, säger Loklinth. ”Och det är vad vi skyddar här på Byrån. Sveriges rikes affärer.”
”Men ska vi verkligen sätta Wallenbergs intressen före nationen Sverige?” frågar Modin.
”Wallenberg är Sverige, unge man. Lär dig det med en gång.”
Loklinth kliar sig bakom ena örat, luktar på fingertopparna och vänder sig sedan mot B-G.
”Jag vill att du, B-G, söker upp Cats Falck och de eventuella andra journalister som gräver i det här och ser hur långt de har kommit. Ge dem en varning om det behövs.”
”En varning?” säger B-G släpigt. ”Vill du att jag ska be dem att sluta? Eller vill du att jag ska få dem att sluta?”
”Lös det bara. Du vet hur vi brukar göra. Det Rapport gräver i får helt enkelt inte komma ut; och absolut inte i tv. Om Rapport tar upp saken så kommer alla jävlar att följa efter. Då har de satt agendan. Ta Modin till din hjälp. Han vet hur man gör. Ta också reda på vem källan är som läcker till Rapport. Honom eller henne ska vi täppa till truten på.”