HAMMARBYHÖJDEN, TISDAG 27 NOVEMBER
I Cats Falcks anteckningsbok fanns justitieminister Ove Rainers telefonnummer och namn. Cats Falck har, enligt hennes mor, flera gånger intervjuat f d justitieminister Ove Rainer.
(Polisutredningen om Cats Falck)
Oron syns tydligt i hennes fårade ansikte när Elna Falck öppnar dörren och släpper in Modin i lägenheten. Hon är i sextiofemårsåldern, har grått hår och är kutryggig.
”Kom in, unge man. Du undersöker min dotters försvinnande, sa du? Det är så många som ringer och jag orkar inte träffa dem alla. Varifrån sa du att du var?”
”Jag jobbar på Lidingövägen, på försvarsmaktens högkvarter”, säger Modin. ”Tack för att du tog dig tid att träffa mig. Det uppskattar jag.”
”Sitt ned för all del. Vill du ha kaffe?”
”Nej tack, det är bra.”
Modin sätter sig ned i en gammal sliten, rundad tygsoffa. Han ser sig om i lägenheten som ligger i ett trevåningshus från femtiotalet, och är förmodligen en bostadsrätt med tanke på det välstädade och välskötta trapphuset. Även inredningen andas femtiotal. Han ser inga Ikeamöbler, inga pastellfärger och framförallt är det ingen vit strukturtapet på väggarna.
”Vad tror du kan ha hänt din dotter?” frågar han för att gå rakt på sak.
”Hon har blivit mördad. Mördad på grund av sina undersökningar.”
Hennes raka och osentimentala svar tar honom på sängen och han kommer inte sig för med att säga något.
”Du ser ung ut. Hur kommer det sig att du arbetar med det här fallet?”
”Jag är inte så ung som jag ser ut”, svarar Modin. ”Vi misstänkte först att Cats försvinnande kunde ha att göra med hennes arbete på TV2, men …”
”Men vadå?”
”Vi tror inte det längre. Varför skulle den yngsta reportern på Rapport få ta hand om ett så tungt fall?” säger Modin och känner hur han rodnar.
”Varför utreder militären Cats och Lenas försvinnande? Polisen har redan varit här.”
”Vi jobbar med saker som vi tror har att göra med rikets säkerhet”, säger Modin och hoppas att det ska räcka som svar.
”Och det här tror ni har det uppenbarligen?”
”Nej, som jag sa: Först trodde vi det, men inte nu längre.”
”Du ska veta en sak … vad var det du hette nu igen?”
”Anton, jag heter Anton.”
”Anton, ja. Cats sa till mig senast veckan innan hon försvann att det hon höll på med skulle kunna ge henne Stora journalistpriset.”
”Oj. Och vad var det hon höll på med?” frågar Modin och lutar sig framåt.
”Hon utredde vapenhandeln. Den internationella vapenhandeln, som förgrenar sig till flera länder. Det handlade inte bara om Asea och Containeraffären”, säger hon och hytter med pekfingret. ”Det handlade om Bofors också. Cats sa att det finns ett nätverk som smugglar vapen till Iran och flera andra länder. Hon var i Marocko, visste du det?”
”Nej, men du får gärna berätta.”
Elna Falck ger honom en genomträngande blick. Modin försöker att inte titta bort och ser att hon är rödgråten. Cats mor vill ha svar på vad som hänt hennes dotter, det var därför hon släppte in honom. Hon griper efter varje halmstrå, och nu utvärderar hon honom. Ska hon lita på honom eller inte?
”Cats var i Marocko på semester i två veckor med en kollega på radion, Gunda Mauritzon. Men egentligen var det nog en jobbresa”, säger hon efter en stund. ”Det var hemligt. Hon skulle träffa en fransk kontakt.”
”Får man fråga om du vet vad han heter?”
”Tyvärr berättade hon aldrig det för mig. Men hon jobbade i Frankrike för några år sedan och var tillsammans med en rik fransman då. Hon fick en dyr klocka och en fin rävpäls av honom. Kanske var det någon hon lärde känna då?”
”Vet du om hon har blivit hotad?”
”Det stod några och väntade på henne utanför hennes port kvällen då hon kom hem från Marocko. Hon lyckade komma undan dem, men tyckte att det var obehagligt, sa hon. Hon upplevde det som ett förtäckt hot. Sedan fick hon ett märkligt telefonsamtal några dagar senare. Hon har ett hemligt telefonnummer, vid sidan av det vanliga, och på det hade någon ringt och frågat om hon fortfarande var rödhårig. Cats hade svarat nej och då hade mannen lagt på. Cats är ju blond, vet du.”
”Ja, hon är ju det”, säger Modin och tänker på Cats kön. Kan hon vara rödhårig där? I så fall var telefonsamtalet ett hot. Ett klassiskt psyksamtal, ett sådant som han själv har lärt sig hur man ska utföra på Byrån. Sikta in dig på saker som offret inte tror att du kan ha en aning om, helst personliga saker.
”Blev hon rädd?” frågar Modin.
”Nej, det tror jag inte. Cats var sällan rädd av sig. Min dotter är stark, kanske för stark ibland. Jag är så orolig. Jag tror att hon är död. Jag känner det här.”
Hon lägger handflatan mot bröstkorgen och en tår syns i ena ögonvrån. Underläppen börjar darra och Modin känner hur han själv får en klump i halsen.
”Jag ska hitta henne åt dig. Det lovar jag”, säger han. ”Jag ska hitta henne, även om vi inte tror att försvinnandet har med hennes jobb att göra.”
”Cats var ingen vanlig journalist”, säger Elna Falck sedan. ”Hon hade kontakter som ingen annan. Jag vet det, för hon berättade om dem ibland. Särskilt när vi hade druckit vin tillsammans. Hon var mycket entusiastisk, nästan manisk, när det gällde reportaget hon höll på med. Jobbade dag och natt med det här.”
”Har du något tips på vem jag bör prata med för att få veta mer om vad som kan ha hänt? Någon som kände Cats väl.”
”Det skulle vara Lena Gräns, men hon är ju också försvunnen.”
Elna Falcks röst spricker och hon sväljer hårt. ”I tidningarna sägs det att de kört över kajen någonstans.”
En tår rinner nedför Elna Falcks ena kind.
”Hade Cats någon bil?”
”Nej, hon har aldrig haft bil.”
”Men hon hade körkort?”
”Ja, sedan några år tillbaka. Hon tog svenskt körkort i Karlstad då hon jobbade på lokalradion där. Men redan innan det hade hon ett franskt körkort.”
Modin kramar om den gamla damen innan han lämnar lägenheten med tunga steg. Han ska hitta Cats Falck. Elna måste få veta vad som hänt hennes dotter.