LILLA ESSINGEN, ONSDAG 28 NOVEMBER
”Det är fullt möjligt att Cats Falck kunde ha blivit ett så stort problem för Östtyskland att Stasi ville likvidera henne.”
(Günter Bohnsack, f d överstelöjtnant i Stasi, Expressen 26 september 2003)
http://www.expressen.se/nyheter/hemlig-agent-greps-for-mord-pa-cats-falck/
Modin tar Camaron till Strålgatan på Lilla Essingen där Cats gamla kollega på radion, Gunda Mauritzon, bor. Hon har motvilligt gått med på ett möte och att prata om Cats, men först efter att Modin sagt att han tillhörde militära säkerhetstjänsten.
Han letar länge efter en parkeringsplats och hittar till slut en två kvarter från Mauritzons lägenhet i ett flerbostadshus från trettiotalet.
I trapphuset tänker han på hennes resa till Marocko med Cats igen. Vad gjorde de där och varför har hon inte berättat för polisen om Cats hemliga reportage på Rapport?
När han kommer upp på tredje våningen trycker han på den svarta bakelitringklockan på dörren. Signalen ekar i lägenheten. Efter en stund hör han rörelser därinifrån och en skramlande nyckelknippa innan dörren försiktigt öppnas på glänt.
”Det är Anton West. Får jag komma in?”
Gunda Mauritzon svarar inte men lämnar dörren på glänt och han kliver in i den mörka hallen.
”Jag har inte så mycket tid, jag är på väg till jobbet på radion.” Hon skyndar in i sovrummet och hämtar något. ”Ta av dig skorna.”
”Vilken är din roll på Sveriges Radio?”
Modin försöker följa efter henne när hon far runt i lägenheten och plockar med saker. Hon stannar till slut upp och ställer sig mitt i vardagsrummet. Hon verkar stirrig och nervös.
”Jag är biträdande programdirektör på Riksradion. Cats och jag umgicks inte så mycket privat. Hon var ny i firman. Innan hon började på Rapport arbetade hon en kort period på radion och vi lärde känna varandra där.”
”Men ni reste till Marocko tillsammans?” säger Modin för att se hur hon reagerar.
”Vill du ha kaffe?” Gunda går in i köket och sätter sig vid ett gulnat furubord. Mitt på bordet står en plastblomma. Modin slår sig ned mitt emot henne.
”Nej, det är bra, tack.”
”Så du känner till Marockoresan?”
”Jag har pratat med Cats mor”, säger Modin.
”Jaså, Elna sa det. Vi var i Agadir. Jag hade en semestervecka över.”
Hon skruvar på sig och undviker Modins blick.
”Ni var där i två veckor.”
”Ja, det kanske var två.”
”Kanske?”
”Ja, vi var där i två veckor. Vart vill du komma?”
”Du sa just att ni inte umgicks så mycket privat. Hur kommer det sig att Cats och du åkte på semester ihop? Jag menar, med tanke på att ni inte kände varandra så väl.”
”Min dotter skulle ha följt med men hon fick förhinder och då frågade jag Cats.”
”Bjöd du henne på resan?”
”Varför frågar du så mycket om det? Se till att hitta henne istället.”
”Vad gjorde ni i Marocko?”
”Det vanliga. Solade och badade”, svarar Gunda och han märker att hon börjar bli otålig.
”Vet du vad Cats arbetade med innan hon försvann?”
”Det var inget särskilt vad jag vet.”
”Inget särskilt? Är du säker på det?”
”Ja.”
”Det hade inte med illegal vapenexport att göra?” säger Modin och försöker fånga hennes irrande blick. Hon är ganska kraftig, och Modin tänker att om man vill vara elak skulle man kunna jämföra henne med en östtysk kulstötare. Det är överhuvudtaget något tyskt över både hennes utseende och namn, och han undrar hur hennes bakgrund ser ut. Han skulle gärna vilja fråga henne om det, men låter bli. Det skulle kunna göra henne ännu mer på sin vakt.
”Vapenexport?” säger hon efter en stunds tystnad. ”Nej, det tror jag inte. Cats var bara vikarie och ny som reporter.”
”Men hon hade jobbat på radion både i Karlstad och i Stockholm.”
”Jo, visserligen, men inte med sådana reportage som du pratar om.”
”Du tror inte att hennes försvinnande har med hennes arbete att göra?”
”Nej, varför skulle det ha det?”
Modin reser sig och går ut i vardagsrummet. ”Är det okej om jag ser mig om?”
”Som sagt, jag har lite bråttom …”
Hon följer efter honom.
Lägenheten är konservativt inredd med enkla, äldre möbler. I bokhyllan i vardagsrummet står flera svartvita fotografier, gissningsvis av hennes föräldrar. I ena hörnet står en färg-tv av märket Grundig.
”Jag tror inte på teorin att Cats skulle ha haft något stort, avslöjande reportage på gång och därför råkat illa ut”, säger hon bakom Modin. Hon står så nära att han kan känna hennes andedräkt i sitt kortklippta hår i nacken. ”Inte skulle den yngsta vikarien på Rapport ha fått ett så farligt uppdrag.”
”Farligt uppdrag?” svarar Modin och vänder sig om så att deras blickar möts. Hon viker inte ned sig och inte han heller.
”Ja, som du antydde nyss.”
”Vad antydde jag?” Han tar ett steg emot henne och hon backar genast. Det är ett trick han har lärt sig av Loklinth. Vik aldrig ned dig, Modin. Då har du förlorat förhöret.
”Du sa ju något om vapenexport”, säger Gunda som nu backat en bra bit från Modin.
”Till Östtyskland? Var det vad jag sa? Jag minns inte”, säger han med spelad förvirring.
”Du, jag har faktiskt inte tid med det här, jag måste …”
”Det var inte så att du och Cats träffade en kontakt i Marocko, en kontakt som bland annat berättade om den illegala vapenexporten från Bofors?”
”Nej, som sagt, jag hinner inte prata mer nu. Jag måste åka till jobbet.”
”Jag kan skjutsa dig, så hinner vi prata lite mer”, säger Modin och ler.
”Du, grabben! Cats har råkat ut för en olycka och inget annat. Försök förstå det. De borde inte ha tagit bilen den där kalla kvällen. Det var halt ute. Jag tror att de ligger i vattnet någonstans.”
”Varför skulle de ha kört i vattnet?”
”Ja … eh det sägs så.”
”Så Cats höll inte på med något känsligt reportage?”
”Nej, jag säger ju det. Inte vad jag vet. Kan jag få åka nu?”
”Ja, åk du. Hälsa Cats kollegor.”