TV-HUSET, FREDAG 30 NOVEMBER
”11.15 dag som ovan ringde Ingemar Odlander på Rapport och uppgav att han fått fram att Falck veckan innan hon försvann sänt ett rekommenderat brev till f d chefen på Asea i Västerås där hon uttryckte önskemål om ett sammanträffande med denne förebärande att han via TV skulle få en chans att rentvå sig i det fall han anklagats orättvist i sammanhanget. Ifrågavarande chef på Asea heter Bertram Brinkeborn.”
(Polisutredningen om Cats Falck)
Modin parkerar sin Camaro Z28 på den stora parkeringen utanför Sveriges Radio, sedan går han norrut på Oxenstiernsgatan till Sveriges Televisions stora entré. I vakten säger han att han ska träffa Ingemar Erlander på Rapport och ABAB-vakten ber honom vänta i lobbyn.
Modin sätter sig ned i en fyrkantig skinnsoffa.
”Anton West”, hör han en röst säga bakom sig. Modin vänder sig om och där står en lång, lätt framåtböjd skäggig man med framsträckt hand. Han är klädd i en mörkgrå kavaj och vit bomullsskjorta men har ingen slips. Det är nyhetsankaret Ingemar Erlander från Rapport i TV2.
Modin hälsar med ett leende. Det känns lite märkligt att stå mitt emot en legend, en av Sveriges största tv-personligheter. Rapport har cirka två–tre miljoner tittare, och alla vet vem Ingemar Erlander är.
”Kan vi tala ostört?”
”Ja, visst. Följ med mig.”
Han signalerar till vakten som öppnar glasdörren in till trapphuset åt dem. De går uppför en trappa och in genom ytterligare en glasdörr och kommer ut i en lång korridor.
”Här kan vi sitta”, säger Erlander med sin djupa röst, ”rummet tillhör redaktionen.”
Han öppnar dörren till ett litet kontorsrum och låter Modin gå in först.
”Sätt dig. Vill du ha kaffe?”
”Ja, tack”, svarar Modin. Det är tidigt på morgonen och han känner sig fortfarande sömnig. En kopp java vore inte fel nu, även om Modin tycker att det känns lite konstigt när den välkände Erlander går iväg för att hämta den åt honom. Han kan inte låta bli att än en gång fascineras av den respekt han blir bemött med, bara för att han sagt att han jobbar åt militären. En respekt en nittonåring i vanliga fall inte ens kan drömma om.
”Du vill prata om Cats?” säger Erlander när han kommer tillbaka med två plastmuggar med kaffe.
”Ja, om hennes jobb här.”
”Vet ni något nytt om vad som hänt henne och hennes väninna?” Erlander tittar på Modin med ledsna ögon. ”Jag såg att de börjat dyka längs Skeppsbron. Tror ni att de har kört ned i vattnet?”
”Det är ett möjligt scenario”, säger Modin och tar emot den varma muggen. ”Även om jag inte själv tror på det.”
”Varför inte?”
”Varför skulle de köra ned i vattnet? Den väg de troligtvis tog från restaurangen där de senast sågs gick inte så nära något vattendrag, om de nu ens tog bilen den kvällen. Det vet vi inte. Dessutom var det inte speciellt halt ute.”
”Inte? Jag hörde att det var halka”, säger Erlander och lyfter blicken.
”Jo, senare på natten och på måndag morgon var det kallt ute, och kanske var det halt då, men inte vid halv tio på söndagskvällen. Då var det plusgrader.”
De sitter mitt emot varandra vid skrivbordet.
”Men de kanske körde bil senare på natten? Det var en polisman som heter Eric Skogson som berättade för mig att det var halt.”
”Du är Cats närmaste chef?”
”Ja, det kan man säga. Jag är redaktionschef på Rapport. Cats började hos oss som vikarie i somras någon gång. Hon hade gjort en del mindre jobb för oss tidigare.”
”Hur länge har du själv arbetat på Rapport?”
”Ända sedan det började sändas 1969.”
”Och vad gjorde du innan dess?”
”Jag jobbade på Aktuellt och dessförinnan på Ekot.”
”Och innan dess?”
”Behöver vi gå så långt tillbaka? Jag trodde att det var Cats vi skulle tala om.”
”Det ska vi också. Vad gjorde du innan du började på Sveriges Radio?”
”Eh, låt mig se … mellan 1964 och 1966 arbetade jag på Swedish Information Service i New York.”
”Vad är Swedish Information Service för något?” frågar Modin.
”Det var ett organ som tillhörde den svenska ambassaden i USA. Vi informerade amerikaner och amerika-svenskar om Sverige och publicerade svenska nyheter i USA. Vi gav även ut skrifter om Sverige och dylikt.”
”Propaganda?”
”Det skulle jag inte säga, mer information.”
Erlander lutar sig framåt och greppar sin kaffemugg med fingertopparna. Modin kan se att hans hand darrar.
”Jag förstår”, säger Modin och inser att mannen som sitter mitt emot honom har en bakgrund inom underrättelsetjänsten, eller åtminstone skulle man ha sagt det om han jobbat för Sovjet eller USA. Oavsett vad han själv vill kalla det hade Erlander som uppgift att propagera för Sverige för amerikaner och svenskättlingar. Han blev säkerligen påverkad av tjänstemän från CIA, det skulle ha varit tjänstefel om de inte försökt kultivera honom när han var i USA.
”Vad tänker du på?” säger Erlander och tittar upp. Han har fått ett lätt ansträngt ansiktsuttryck. Han ställer ned sin kaffemugg och torkar av sig om fingrarna med en vit näsduk.
”CIA”, slänger Modin ur sig. ”Vad höll Cats på med egentligen?”
Modin lutar sig över bordet och spänner blicken i Erlander.
”Jag … jag vet inte exakt … Jag minns nog inte vad hon höll på med.”
”Gör du inte?”
”Nej, faktiskt inte.”
Modin ser att Erlander rodnar och han kommer på att han helt glömt bort vem det är han förhör. Förhöret sker instinktivt och Modin vill ha svar på sina frågor.
”Så hon höll inte på att undersöka om Sverige sysslar med illegal vapenhandel och export av embargobelagd teknik till öststaterna?”
”Nja, det där vet jag inget om.”
”Du är hennes chef. Vad fan höll hon på med?”
Erlander ryggar tillbaka av Modins häftiga tonfall och ser för ett ögonblick uppgiven ut. Hans vanligen så neutrala och trovärdiga ansiktsuttryck faller för en sekund.
”Kan vi vara uppriktiga med varandra?” frågar Erlander och försöker få tillbaka initiativet. ”Jag förstår ju varifrån du kommer. Som redaktionschef på Rapport så vet jag vad det handlar om. Jag har varit i kontakt med din myndighet förr, om jag ska uttrycka mig rakt på sak. Vad är det du vill veta?”
”Jag vet att Cats höll på med ett mycket känsligt reportage om illegal vapenhandel och tekniksmuggling till öst. Var det du som gav henne uppdraget?”
Ingemar Erlander skruvar på sig innan han svarar. Han får Modin att tänka på en stor björn med sitt gråbruna helskägg. Sannolikt är han en sympatisk man innerst inne, men han har uppgifter och åtaganden som gör honom stel och spänd.
”Cats fick i uppdrag av mig att kartlägga den omskrivna Containeraffären. Som du säkert vet rör det sig om att Asea har sålt amerikanska datorer till Sovjet trots förbudet mot vidareexport. Hon påbörjade sina undersökningar i månadsskiftet september–oktober. Jag bad henne att inte prata om det med de andra. Det jobbar en del vänsterradikala här i huset, som du vet.”
”Hur långt hade hon kommit?”
”Hon hade inte redovisat något ännu men hon sa att det gick framåt, och hon begärde mer tid vilket jag också gav henne. Jag vet att hon skickade ett rekommenderat brev från redaktionen där hon, eller rättare sagt Rapport, bad den ansvarige chefen på Asea att kommentera våra anklagelser innan de gick i sändning.”
”Då måste hon väl först ha visat dig att hon hade något konkret att gå på?”
”Ja, hon gjorde väl det”, svarar Erlander släpigt och ser ned i bordsskivan. ”Annars skulle jag ju inte ha godkänt brevet, antar jag. Asea är ett stort företag.”
”Vet du om hon hade intervjuat den högste chefen på Asea?”
”Percy Barnevik? Nej, det tror jag inte hon hade gjort. Det tänkte vi ta i nästa steg. Det fanns annat också. Hon hade fått reda på saker som skulle från Asea till Östtyskland, och det fanns förgreningar till Bofors. Det är allt jag vet. Men det var saker vi skulle ta i nästa steg.”
”Om jag frågar så här”, säger Modin och sträcker på sig. ”Vad tror du hade hänt om ni sänt inslaget? Det vill säga om Asea inte hade kunnat rentvå sig från Cats anklagelser.”
”Det hade väl blivit ett himla liv, gissar jag. Regeringen skulle säkerligen ha blivit inblandad. De ger ju tydligen företag exporttillstånd med jämna mellanrum, trots amerikanernas strikta föreskrifter om exportförbud för deras teknik.”
Modin lägger märke till att Erlander brusar upp.
”Men handlade det bara om amerikanska datorer?”
”Nej”, säger Erlander efter att ha dragit länge på svaret. ”Cats hade upptäckt att Asea förutom att hålla på med amerikanska Vax-datorer hade begärt och fått godkännande av regeringen att exportera högtryckspressar till DDR.”
Modin minns att Cats nämnde högtryckspressarna när de träffades på kinarestaurangen för några veckor sedan. Det var sista gången han såg henne.
”Du tror inte att det kan vara anledningen till att hon är försvunnen?” säger Modin uppfordrande.
”Jag vet inte exakt. Enligt Cats kunde de klassas som krigsmateriel, men jag är osäker …”
”Innehöll de också amerikanska komponenter?”
”Det tror jag inte, men om det stämmer och det kommer till amerikanernas kännedom så kan de, om de vill, bannlysa Asea från den amerikanska marknaden.”
”Och det skulle innebära?”
”USA är Aseas största exportmarknad. Det är klart att det hade varit allvarligt.”
”Och Percy Barnevik är ansvarig för detta?”
”Han är väl det.”
”Och Wallenberg äger Asea?”
”Ja, de är den största ägaren genom Investor.”
Modin funderar en stund på om det kan vara Wallenberg som någon vill skydda men han släpper det. Istället säger han:
”Du sa att Cats inte hade återrapporterat om vad hon upptäckt?”
”Nej, det har hon inte gjort i någon större utsträckning. Bara muntligen, och till mig personligen.”
”Är det allt? Eller finns det något mer du kan berätta om Cats undersökningar?”
”Det finns en sak till. Företaget som Asea skulle sälja till, AHB Elektronik, är östtyskt. Vi har uppgifter som säger att det är ett Stasiföretag. Det vill säga att Asea skulle sälja känslig teknik direkt till Stasi.”
”Vet du om någon mer känner till det här?”
”Ja, Gunda Mauritzon på Sveriges Radio. Vi har samtalat om det. Hon var också intresserad av reportaget och vi brukar samarbeta.”
”Jaså?” säger Modin. ”Hon låtsades som om det regnade när jag träffade henne häromdagen. Cats hade inget känsligt uppdrag, det var hon säker på.”
”Hon är väl rädd. Vi var ute på mycket svag is med det här reportaget, och fan vet om vi vågar slutföra det utan Cats.”
”Vad sa Gunda till dig?”
”Jag ringde upp henne förra fredagen på kvällen. Jag ville diskutera hur vi skulle göra och agera angående Cats försvinnande. Vad vi skulle säga utåt. Jag berättade att Cats i hemlighet satts på ett researchjobb angående industrispionage. Det var väl där som vi diskuterade om Cats kan ha hamnat i farliga vatten. Ja, vi sa faktiskt så. Vi misstänkte att hon blivit farlig för någon eller några och att dessa kanske velat röja henne ur vägen. Till Gunda hade Cats sagt vid något tillfälle att det här jobbet skulle kunna bli hennes stora genombrott som reporter. Jag menar … hon kanske tog onödigt stora risker.”
”Du tror att hon är död?” säger Modin.
”Jag kan inte låta bli att tänka i de banorna. Jag menar, att de kan ha kört ned i eller kastats i vattnet någonstans i Stockholm.”
”Hamnat i farliga vatten”, säger Modin och ler stelt.
”Nej, vi fick faktiskt ett konstigt telefonsamtal till redaktionen”, säger Erlander. ”Vänta så ska jag titta i min almanacka. Jag tyckte att det var så obehagligt att jag skrev upp det.”
Erlander gräver i innerfickan på kavajen och får fram en liten vinröd almanacka.
”Få se här …”
Han bläddrar i almanackan och läser sedan högt:
”Den 24 november klockan 17.57 ringde en anonym man till redaktionen och sa med mörk och välvårdad röst: Om flickorna: Leta i det våta, leta i det våta. (Polisutredningen om Cats Falck)
”Brukar ni ofta få sådana där samtal?”
”Nej, faktiskt inte. Personen som svarade i telefon blev skärrad av skärpan i mannens röst.”
”Jag tycker att ni ska fortsätta ligga lågt med det Cats undersökte”, säger Modin och reser sig upp för att visa att samtalet är slut. ”Kommer det här ut kan det skada Sverige.”
Han lämnar Erlander och inser att han redan börjar låta som gamle Loklinth själv. Samtidigt konstaterar han att Gunda Mauritzon ljög för honom. Hon visste mycket väl att Cats höll på med tidernas scoop. Frågan är vad hon ville dölja och varför?
(Det här kapitlet bygger på förhör i polisutredningen om Cats Falck. Bland annat spaningsuppslag C 14-2 där telefonsamtalet mellan Ingemar Odlander och Gunda Magnusson beskrivs.)