BASTUGATAN, FREDAG 30 NOVEMBER
Regeringen godkänner export av två stycken Asea högtryckspressar typ QIH 20.
Signerat: Thage G Peterson för regeringen.
(Regeringsbeslut 20, 8 november 1984, Ärende 2583/2584, Dossier 850)
Modin parkerar på Bastugatan vid Ivar Los park. Det har blivit kväll och han ska träffa sin bäste kompis Bill Bergman. Cats försvinnande och hans undersökningar tär på honom, och han känner att han behöver prata med någon. I vanliga fall skulle han ha ringt till B-G, men han har sjappat och Loklinth kan han inte prata med eftersom han bara vill lägga locket på hela affären.
Efter mötet på Rapport kan han konstatera att åtminstone Erlander visste vad Cats höll på med, och att han även måste ha förstått att det var farligt. Så pass mycket erfarenhet har han. Kanske var det han som gav Cats uppdraget att gräva i de här känsliga affärerna. Kanske gjorde han det på uppdrag av någon annan, men det vet jag inte, tänker Modin. Jag kan bara gissa. Men nu vet jag i alla fall säkert att Gunda Mauritzon ljuger. Hon kände till Cats reportage och hon hade pratat om det med Ingemar Erlander. Varför ljuger hon om det? Är hon själv inblandad på något sätt? Jobbar hon åt Stasi? Och vem var det som ringde Rapportredaktionen och sa att man skulle leta i det våta? Fan, det är mycket jag måste ta reda på.
Innan Modin kliver ur bilen bestämmer han sig för att söka upp Bertram Brindeberg på Asea. Han var den sista personen Cats träffade innan hon försvann enligt hennes anteckningar.
Han går den korta biten till Bergmans port. Hans lägenhet ligger näst högst upp i huset. Den är mycket större och finare än Modins, och han tänker på B-G:s direktiv om att han måste hålla en låg profil, trots att han skulle ha råd att köpa en minst lika flott lägenhet. Kanske borde han köpa en sjötomt i Grisslehamn ändå? Om han skrev den på sin mor skulle ingen behöva få veta det.
”Läskigt med de där två tjejerna som bara försvann spårlöst”, säger Bergman och tar fram två starköl ur kylen när Modin klivit in i lägenheten. Det är som vanligt nystädat och Modin känner en svag citrondoft.
”Du menar Cats Falck och hennes kompis?” svarar Modin och låtsas inte om att han har tänkt på Cats varenda dag sedan hon försvann.
”Ja, den ena var journalist på tv. Ingen verkar veta vad som hänt.”
”De är döda”, säger Modin och öppnar sin ölburk. Han tar några klunkar och ställer sig och tittar ut genom fönstret som vetter mot gatan. Det står några blomkrukor på fönsterbrädan i marmor, och nedanför sig har han Riddarfjärden med det upplysta Stadshuset i bakgrunden. Han dricker igen, djupa klunkar, och sedan kan han inte låta bli att rapa högt.
”Fan, vad gott det är med öl! Jag behövde det. Jag behöver dig, Bergman. Vad skulle man ha gjort om man inte hade någon att snacka med?”
”Hållit tyst förmodligen.”
”Jo, men det tär på en.”
”Hur kan du veta så säkert att tjejerna är döda?” frågar Bergman och fixerar Modins ölburk med blicken.
”Jobbet, du vet.”
”Och jag får inte fråga?”
”Nej. Jag får ändå inte säga något.”
”Men nu har du sagt A.”
”Du är alltid så nyfiken, Bergman.”
”Det är jag väl inte, men nu är det så att min bäste vän helt plötsligt har gått och blivit hemlig agent. Men du kanske inte ens får ha vänner?”
”Äh, lägg av. Men jag får inte prata om det.”
De dricker under tystnad en stund. Sedan kan Modin inte hålla sig längre:
”Cats Falck jobbade med ett reportage som riskerade att avslöja smuggling av teknik från Asea i Västerås till DDR. Hon undersökte också den internationella vapenhandeln och Bofors. Jag har pratat med hennes chef. Jag tror att Stasi är inblandade i smugglingen och att det är därför som Cats är försvunnen. De har tystat henne och på så vis hennes reportage. Hon måste ha upptäckt något jävligt känsligt.”
”Tack för förtroendet”, säger Bergman. ”Ja, handlar det om DDR så är självklart Stasi inblandade”, fortsätter han.
Bergman lutar sig bakåt i den röda soffan och verkar lättad över att ha blivit betrodd. Sedan sträcker han sig fram och stänger av stereon som stått och skvalat Human Leagues ”Don’t You Want Me.”
”Det här är som du förstår kvalificerat hemlig information. Den får inte lämna din lägenhet, någonsin”, säger Modin och spänner blicken i Bergman.
”Nej, jag lovar. Men vad är det du tror har hänt tjejerna?”
”Jag tror att alltihop handlar om Cats och hennes reportage. Det var hon som måste bort. Hennes kompis Lena åkte med av bara farten eftersom de var tillsammans. Jag träffade Cats strax innan hon försvann.”
”Varför då?”
”Jag var tvungen att varna henne. Vi misstänkte att någon skulle försöka ge sig på henne. Vi hade sådana uppgifter. Vi ville att hon skulle ligga lågt.”
”Ligga lågt, varför då?” Bergman sträcker sig efter sin öl.
”För Sveriges skull, antar jag. Det hon höll på med kan även skada Sverige och vårt näringsliv.”
”Ni ville inte att hon skulle avslöja smugglingen? Varför inte?”
”För jobbens skull, och för vårt internationella rykte som en fungerande rättsstat … inte fan vet jag.”
”Så journalisterna i Sverige ska ligga lågt när det rör arbetstillfällen i landet. Ungefär som när det gäller Bofors och deras vapenförsäljning till krigförande länder?”
”Ja, något sådant. Vad fan, jag gör bara mitt jobb. Men nu är hon försvunnen.”
”Då förstår jag varför du är här, Modin. Du har förbaskat dåligt samvete över det som hänt.”
”Hur kan du veta det? Jag kanske inte ens bryr mig.”
Modin masserar sin ena axel och känner att han har fått spänningshuvudvärk.
”Jag vet att du bryr dig. Hade du inte brytt dig hade vi inte varit vänner”, säger Bergman.
Modin låter bli att svara, men känner hur klumpen i magen växer sig allt större. Han står kvar vid fönstret och ser ut över den mörka himlen utanför.
”Fan, vi måste ta reda på vad som hänt henne och hennes kompis”, säger Bergman med eftertryck.
”Vilka vi? Det här måste jag sköta själv, och jag har faktiskt redan börjat. Även om jobbet inte vill att jag ska luska i det. Jag måste åka till Västerås imorgon.”
”Jag följer med”, säger Bergman och reser sig upp.
”Nej, det gör du inte”, svarar Modin och går och sätter sig i soffan. ”Jag har nog redan sagt för mycket. Jag borde inte dra in dig i det här. Det är en smutsig affär. Jag skulle inte ha åkt hit.”
”Jag kan hjälpa dig, Modin. Jag tar ut semester.”
”Jag vet inte. Min chef skulle inte bli glad. Jag får inte ens själv jobba med det, än mindre blanda in någon utomstående.”
”Äh, han behöver inte få reda på det.”
”Jag vet inte”, säger Modin och lutar sig bakåt i soffan med händerna bakom nacken.
”Kom igen.”
”Okej, men då får du köra. Har du fler öl?”
Bergman reser sig upp och går ut i köket och hämtar fyra öl som han ställer på bordet.
”Juste”, säger Modin och tar en av dem och öppnar den. Sedan lutar han sig bakåt igen i den sköna soffan och lägger upp benen på en rund sittpuff som står på golvet.
”Vem är det du ska du träffa i Västerås?” frågar Bergman.
”Han heter Brindeberg och var avdelningschef på Asea tills nyligen.”
”Vilket skumt namn”, säger Bergman och antecknar i ett rutat block som ligger på soffbordet.
”Nej, för helvete, inga anteckningar.”
Modin tar blocket ifrån Bergman och river ut sidan som han har skrivit på. Han river även ut sidan under den, som han har lärt sig att göra på SSI.
”Okej, okej. Men det är ett märkligt namn.”
”Ja, man skulle nästan kunna tro att det är taget.”
”Eller att det är ett alias”, säger Bergman.
”Eller östtyskt?”
”Hur är han inblandad i det här?”
”Han var chef för avdelningen på Asea som ska sälja två högtryckspressar till ett östtyskt företag, AHB Elektronik, inom kort.”
”Vad är en högtryckspress, Modin? Det låter inte som högteknologi.”
”Det är det, i högsta grad. Det är en maskin som med hjälp av mycket högt tryck kan pressa och komprimera metaller. Man kan till exempel använda den till att pressa fram diamanter av kol, så kallade industridiamanter. Men man kan också tillverka de riktade sprängladdningar som behövs till att antända och utlösa kärnvapen med den. Vanliga tändhattar funkar inte till det.”
Isostatpressar används för precisionsgjutning av sprängämnen, för riktad sprängverkan i pansarvärn och också för att forma väldigt exakta sprängämnesdelar i kärnvapen.
(Jan-Erik Lövgren, Inspektionen för strategiska produkter, ISP, i Ny Teknik, 11 mars 2015)
”Så Cats visste om det här och tänkte berätta om det för hela svenska folket?”
”Ja, det verkar så.”
”Shit! När fick östtyskarna exporttillståndet? Jag menar, finns det något samband med att Cats försvann?”
”Den åttonde november i år.”
”Skojar du?”
”Nej, tyvärr.”
”Hon försvann den 18 november.”
”Ja, och den sista personen Cats intervjuade enligt hennes anteckningar var Bertram Brindeberg på Asea.”
”Hur vet du det?”
”Jag har hennes anteckningar och där står att hon skickat ett rekommenderat brev till Bertram Brindeberg veckan innan hon försvann där hon bad honom att kommentera anklagelserna från Rapport. Hon erbjöd sig att komma till Västerås och intervjua honom så att han fick ge sin version.”
”Gjorde hon det? Jag menar, åkte hon dit och intervjuade honom?”
”Jag tror det. Eller så kanske Stasi hann stoppa henne?”
Bergman skruvar på sig. En skymt av oro kan anas i hans ansikte.
”Får man fråga hur du fick tag i anteckningarna? I media spekuleras det ju vilt om vad som ligger bakom försvinnandet, men du vet ju tydligen vad Cats höll på med.”
”Jag har fått anteckningarna genom mitt jobb”, säger Modin. ”Det är allt du behöver veta. Fråga som sagt inte så mycket.”
”Cats var alltså på väg att avslöja regeringens mycket kontroversiella godkännande av export av spjutspetsteknologi till DDR, och precis då försvann hon.”
”Ja, så är det. Då förstår du kanske varför jag tror att de är döda.”
”Tyvärr gör jag nog det. Men tror du inte att det kan vara farligt att söka upp den där Brindeberg, med tanke på Cats öde?”
”Det ingår i mitt jobb, Bergman. Du behöver inte följa med.”
Bergman svarar inte. Istället sträcker han sig efter en till öl.