E18, LÖRDAG 1 DECEMBER
”Jag tror inte på teorin att Cats haft något stort, avslöjande reportage på gång och därför råkat illa ut. Inte skulle den yngsta vikarien på Rapport hålla på med ett så farligt uppdrag.”
(Gunda Magnusson i Expressen 27 november 1984)
”Du, Modin. Julia ringde.”
”Vad ville hon?”
”Träffa oss, antar jag”, säger Bergman.
”Jag måste ligga lågt just nu.”
”Litar du inte på Julia?”
”Jo, men det räcker att du är inblandad.”
Bergman håller ett lugnt tempo när de passerar Jakobsberg i Modins Camaro. Bergman älskar bilen och kör den så ofta han får chansen. Modin har inget emot det. Han tänker bättre när han slipper köra.
Just nu tänker han på Julia, hans barndomsvän från Grisslehamn. De har haft ett förhållande till och från under hela hans tonårstid och träffas fortfarande ibland, även om det numera mest är som kompisar. Men han gillar Julia och hon gillar honom.
”Okej, men vad ska jag säga till henne?” frågar Bergman och tittar på Modin.
”Säg att det inte passar just nu. Säg att jag är sjuk, eller vad som helst.”
”Julia är fin, ni borde bli ihop, Modin. Jag menar, på riktigt. Det skulle lugna ned dig.”
”Jag tror inte att det går just nu med tanke på jobbet.”
”Får du inte träffa tjejer?”
”Det får jag väl, men det skulle bli problem. Vad ska jag säga? Du vet hur mitt jobb är.”
”Men du kan inte klippa alla kontakter med verkligheten.”
”Jag jobbar med verkligheten. Det du och Julia kallar för verklighet är bara en kuliss som döljer maktkampen som pågår just nu, i denna sekund, överallt på jorden. Kampen om makten och pengarna. Det jag gör är jävligt farligt, men förmodligen nödvändigt för att världen ska kunna gå att leva i.”
”Jag tror att du överdriver.”
”Du får väl se själv. Du borde inte ha följt med. Folk dör runtomkring mig, Bergman, och det är inte trevligt. Du borde hålla dig till popmusik och filmer, kanske lyssna på några tillrättalagda nyheter på radion. Det är hälsosammare. Att titta in bakom kulisserna kan knäcka den starkaste.”
Bergman svarar inte. Istället håller han blicken på vägen som om han inte vill ta in det Modin säger. Inte vill veta sanningen. Efter en stund frågar han:
”Jag tänkte på en sak inatt. Varför stoppar inte polisen och åklagarna Asea? De håller ju uppenbarligen på med att smuggla krigsmateriel till DDR?”
”Så enkelt är det inte. Då måste de sy in den högste chefen på Asea, Percy Barnevik, och det skulle aldrig Wallenbergarna tillåta. Dessutom har regeringen gett sitt tillstånd till exporten. Man kan inte åtala hela regeringen.”
”Men hur sjutton kunde de ge tillstånd till det här?”
”Ja, det är frågan. På Byrån spekuleras det i om Palme är köpt av östtyskarna. Han var ju där i somras och vågade nog inte säga nej efter alla hyllningar han fick i Berlin.”
”Men är det Palme ensam som bestämmer?”
”Nej. Det var Thage G Peterson som skrev under tillståndet, men det måste ha diskuterats i regeringen. Palme är den högste ansvarige”, säger Modin.
”Men han har kanske blivit lurad? Han kan omöjligen hålla kolla på all teknik som exporteras från Sverige. Det kanske är industriministern som är köpt?”
”Kanske det, men det gör inte Palmes roll mindre. Han har trots allt utnämnt Thage G Peterson.”
”Visst, men han kan ha blivit lurad ändå. Det kanske finns ett nätverk av Stasianstrukna runt honom?”
”Inte omöjligt.”
”Vilket jävla liv det kommer bli när jänkarna får reda på det här”, säger Bergman.
”Jo, men eftersom Cats är försvunnen kanske de inte kommer att få veta något. Jag har fått i uppgift att se till att det Cats fick fram inte kommer ut till allmänheten, helst inte till någon. Vi behöver amerikansk teknologi till flygplanet Viggen och alla våra andra vapensystem. Risken är att USA stoppar exporten till Sverige om de får kännedom om exporttillståndet. Det vore illa.”
”Men vad fan, Modin? Det här borde komma ut. Det är mygel på hög nivå.”
Modin vänder sig om och tittar ut på vägrenen som far förbi. Han börjar fundera på om det verkligen var en så bra idé att ta med Bergman till Västerås. Visst, det är trevligt med sällskap och att ha någon att prata med, men tänk om det händer något? Han är ansvarig för Bergman nu. Om Stasi är inblandade i det som hänt kan han vänta sig motstånd.
”Du”, säger Bergman och avbryter Modins tankar. ”Asea är ju Wallenbergs företag.”
”Ja?”
”Jag läste en bok för ett tag sedan. Du vet att jag är intresserad av andra världskriget.”
”Jo du”, säger Modin och ler. Bergman brukar ofta prata om vad som hände under den tiden.
”Marcus och Jacob Wallenberg de äldre skrev ett hemligt avtal med den tyska Boschkoncernen strax före kriget 1939. Som du vet äger Wallenbergarna SEB, och banken köpte aktiemajoriteten i den amerikanska Boschfilialen ABC. Det betydde att när Tyskland hamnade i krig med USA 1941 så kunde inte Boschs amerikanska gren konfiskeras som fiendegods av USA. SEB hade ju aktiemajoritet och SEB var svenskt, och Sverige var neutralt i kriget. Men vid krigsslutet 1945 hände något intressant. Amerikanska trupper fann ett hemligt avtal mellan Bosch och Wallenbergkoncernen. Det låg i ett kassaskåp på Boschs huvudkontor i Stuttgart. Där framkom det att SEB agerat bulvan vid köpet av Boschs amerikanska del, och att Wallenbergkoncernen förbundit sig att sälja tillbaka ABC till till tyska Bosch efter kriget för en i förväg fastslagen summa. En summa som bestämdes redan när den ljusskygga affären gjordes upp 1939. Det här ledde till att Wallenbergarna blev spärrade av USA, de blev så kallade Special Blocked Nationals, och de amerikanska myndigheterna rekommenderade att SEB skulle svartlistas i alla allierades länder.”
”Var Wallenbergarna alltså nazister?” frågar Modin. Han kan inte låta bli att imponeras av Bergmans kunskaper.
”Det tror jag inte, men de hjälpte Bosch att försöka rädda företaget undan kriget. De agerade som renodlade kapitalister, och som du vet var Sverige i själva verket inte speciellt neutralt under kriget.”
”Du gillar inte kapitalister, Bergman, det har du aldrig gjort.”
”Det är möjligt, men det ändrar inte sakfrågan. Amerikanerna konfiskerade ABC redan 1942 eftersom de inte trodde på Wallenbergarna och SEB.”
”Och det här står inte i våra svenska skolböcker?”
”Nej, inte direkt, Modin. Men vad jag ville säga är att det visar att det finns en historia av liknande affärer i Sverige som den Asea nu gör med DDR och som sträcker sig långt bakåt i tiden. Du ska veta att Asea redan på 1920-talet handlade med både Lenin och Stalin och att det delvis är detta som hjälpte dem att bygga upp företaget till vad det är idag.”
”Ja, vad gör man inte för att tjäna några kronor?” säger Modin och ler. ”Det svenska industriundret kanske bara är en stor bluff egentligen. Men du tror alltså att det här bara rör sig om pengar, Bergman, inte politik. Jag menar, att man smugglar till Stasi och Sovjet?”
”Kanske. Fast det här är en liten affär, två högstryckspressar. Men den kanske leder fram till andra, lukrativa affärskontrakt.”
”Vem vet? Men ärligt talat skiter jag i affärerna. Det finns ingen som blivit rik utan att smutsa ned sig. Inklusive Wallenbergarna. Jag vill veta vad som hänt Cats och Lena.”
”Ja, men lite bakgrundsinformation skadar inte, eller hur?”
”Ska vi ta en vurre?” frågar Modin och avslutar diskussionen. Han pekar mot en avfart vid Eskilstuna och Bergman svänger av.
När de går ur bilen och sträcker på sig, lägger Modin märke till kvällstidningarnas löpsedlar som är uppsatta på korvkiosken.
De skriver fortfarande om Cats och Lenas försvinnande. Modin köper Expressen och läser att en väninna till tjejerna säger att hon tror att de kan ha försökt parkera vid Skeppsbron och av misstag kört ned i vattnet. Hon skulle ha träffat Cats och Lena på Café Opera på söndagskvällen då de försvann. De brukade tydligen träffas där på söndagar enligt väninnan.
Jag hade också bestämt träff där med Cats på söndagskvällen, tänker Modin. Alltså är det ännu mer säkert nu att hon var på väg dit.
”Står det något intressant?” frågar Bergman.
”Ja, Cats skulle inte bara träffa mig på Caféet. Hon hade stämt träff med en väninna där också.”
”Vad bra”, säger Bergman. ”Då kan vi utesluta att hon och Lena var på väg ut i landet som det spekulerats om i tidningarna.”
”Lyssna här. Gunda Mauritzon, som i Expressen kallas för nära vän till Cats, säger nu officiellt att hon inte tror på teorin om att Cats hade något stort avslöjande reportage på gång och därför har råkat illa ut. ’Inte skulle den yngsta vikarien på Rapport hålla på med ett så farligt uppdrag’, säger hon till tidningen. Det var vad hon sa till mig också.”
”Och? Hon kanske tror på det?”
”Knappast”, säger Modin. ”Hon hade diskuterat Cats reportage med Ingemar Erlander på Rapport. Jag har intervjuat honom. Hon kände till vad det handlade om. Frågan är varför hon fortfarande vill dölja det?”
Modin kommer längst fram i kön och beställer en tunnbrödsrulle med räksallad.
”Gunda Mauritzon försöker avdramatisera Cats reportage. Både inför mig och andra. Någon måste ha gett henne direktiv om att göra det.”
”Vem då?”
”Vet inte, men hon om någon borde ha vetat hur farligt Cats uppdrag var. Hon följde med Cats på en resa till Marocko och hon säger här i tidningen att de träffade flera av Cats bekanta där som hon lärt känna då hon arbetade i Marocko. Jag gissar att det var både journalister och kanske även hemliga kontakter som de träffade. Cats hade en bandspelare från Sveriges Radio med sig, och varför skulle hon annars ha haft det?”
”Jag håller med dig”, säger Bergman med en bratwurst täckt av gurkmajonnäs i handen.
”Det blir också väldigt märkligt och motsägelsefullt i tidningen när en annan Rapport-kollega till Cats, Claes Elfsberg säger att:
Cats hade ett uppdrag att leta fram en nyckelfigur i Asea-affären om datasmugglingen till Sovjet.
(Claes Elfsberg på TV2:s Rapport i Expressen 27 november 1984)
Alltså måste flera på redaktionen vetat om det här”, säger Modin med munnen full av mat.
”Ja, eller så har de fått reda på det i efterhand”, säger Bergman och torkar sig om fingrarna med en servett.
”Men varför envisas då Gunda Mauritzon med att säga att Cats inte jobbade med så avancerade reportage? Det är märkligt. Tycker du inte?”
”Hon kanske försöker skydda sig själv. Få det att se ut som om hon i alla fall inte är inblandad. Hon kanske är rädd för att bli anklagad för oaktsamhet.”
”Knappast. Det var ju Erlander på Rapport som gav Cats uppdraget, och han sa sanningen till mig. Visserligen satt det långt inne, men ändå. Jag tycker att Mauritzons agerande tyder på att hon försöker dölja något. Något mycket värre än att hon bara råkade känna till Cats reportage.”
”Vad skulle det vara?”
”Hon kanske jobbar åt Stasi? Hon kanske var den som förrådde Cats?”
”Det är möjligt”, säger Bergman. ”Men kan du bevisa det?”
”Ja, genom att hon fortfarande ljuger med vad hon visste. Nu när Erlander gått ut med vad reportaget handlade om i Expressen finns det ju ingen anledning för henne att skydda det.”
Modin hivar över den uppslagna tidningen i knäet på Bergman.
”Ingemar Erlander om någon skulle kunna bli anklagad för oaktsamhet och själv råka illa ut. Dessutom är det uppenbart att han känner till stormaktspelet bakom affären. Det förstod jag när jag intervjuade honom häromdagen. Cats Falcks och Lena Gräns försvinnande har nog gjort många av Sveriges Radios och Sveriges Televisions reportrar och chefer nervösa. Det börjar få just den effekt som jag tror att man ville att det skulle få: att landets journalister skräms till tystnad. Det är för jävligt”, säger Modin.
Bergman slickar sig om fingrarna, tar upp tidningen och börjar läsa.
”Kolla här Modin! Det står att det var Gunda Mauritzon som hjälpte Cats att få vikariatet på Rapport i somras. Då kan hon verkligen vara insyltad.”
”Det är ju det jag säger.”