SVARTLISTNING HOTAR ASEA.
USA granskar ny dataaffär. Ansvariga tycks vara förre direktören för Aseas öststatshandel och Täby-direktören Sven-Olof Håkansson.
(Artikel i DN, 6 december 1984)
När de ätit upp och druckit varsin Pucko fortsätter Modin och Bergman mot Västerås.
”Ernst Bertram Brindeberg bor på Tegelbruksvägen”, säger Modin när de kommer upp på motorvägen igen.
”Heter han Ernst i förstanamn?”
”Ja, tydligen. Det låter lite tyskt, eller hur?”
De svänger av motorvägen vid F1 Hässlö flygflottilj som lades ned förra året och kommer så småningom fram till Tegelbruksvägen. Det är inget tegelbruk direkt, inser de. Huset är gigantiskt och ligger på en sjötomt på gissningsvis tretusen kvadrat i söderläge och med egen brygga. Vid bryggan ligger en stor, vit motorbåt. De parkerar några hus bort. De vill inte skylta med bilen i onödan.
”Vilket ställe”, säger Bergman och stänger av V8-motorn. ”Man tjänar tydligen bra på Asea.”
”Det verkar inte bättre”, säger Modin.
”Vad gör vi nu?”
”Ringer på”, svarar Modin och börjar gå mot det vita tegelhuset. Bergman följer efter honom men stannar upp några steg bakom.
”Du, är det inte bättre att jag väntar i bilen?”
”Jo. Det räcker att han ser mig.”
Hon var inte rädd av sig, Cats, tänker Modin när han går förbi tvåbilsgaraget. Eller så var hon oförståndig, eller bara oerfaren. Man kan tycka att hennes chef Ingemar Erlander på Rapport borde ha förstått hur farligt det var att hota Brindeberg och Asea. Varför skickade han en av sina mest oerfarna reportrar? Litade han inte på de andra?
Modin kliver uppför trappan till entrén till det stora huset och ringer på ytterdörren. Men huset verkar övergivet, åtminstone för tillfället. Han kikar in genom fönstret vid sidan av dörren. Inte ett liv där inne. Han känner på handtaget. Ytterdörren är olåst. Han ser sig om åt båda hållen, sedan går han in och stänger dörren efter sig.
”Hallå, någon hemma?”
På golvet i hallen ligger ett hundkoppel men ingen hund syns till. Modin torkar noggrant av skorna på hallmattan och går in i köket.
Kaffebryggaren står på och halva kannan är fylld. På köksbordet ligger morgontidningen och några öppnade brev. Han går fram och tar upp ett brunt kuvert. Det är ett rekommenderat brev, ett sådant som man får körkortet eller en inkallelseorder eller andra, liknande viktiga handlingar i. Han tar ut brevet ur kuvertet och ser att det kommer från Sveriges Television. Det är Cats brev till Brindeberg!
Modin känner pulsen stiga när han inser vilken tur han har. Han har hittat Cats rekommenderade brev till Brindeberg utan att ens behöva leta. Han ser ut genom fönstret och kontrollerar att det fortfarande är lugnt utanför. Brindeberg syns inte till.
Hur lång tid har han på sig? Fem minuter, tio? Han sätter sig ned på en köksstol och börjar läsa:
Vi har sedan en tid undersökt Aseas affärer med bland annat Sovjet och funnit att Asea gett Sven-Olof Håland på Sunitron i Täby uppdraget att anskaffa och sälja två amerikanska Vax-datorer med beteckning 11/782 till ett sovjetiskt företag via företaget Integrated Time AB i Schweiz. Detta ska ha skett på uppdrag av Aseas styrelse. Vi har fått se kvitton på affären mellan Sunitron och Asea, kvitterade av VD för Asea. Vi har kontaktat Aseas styrelse men de säger sig inget veta och menar att det är ni, herr Brindeberg, som genom ert företag Brintex på eget initiativ genomfört affären i strid mot amerikanska regler och Aseas föreskrifter. Styrelsen menar att Asea inte har något med affärerna att göra. Ni blev därför också följaktligen befriad från er tjänst i våras, enligt uppgifter vi fått från Asea. Det vi på Rapportredaktionen undrar över är varför ni fick ett så stort avgångsvederlag från Asea? Var det för er tystnad? Dessutom undrar vi varför ni har fortsatt att samarbeta med Håland och Sunitron i Täby då detta företag och Håland nu är svartlistade av det amerikanska handelsdepartementet. Vi har genom Håland fått veta att ni erhållit 600 000 kronor, insatta på ett bankkonto i Schweiz, som ersättning för hans affärer med Asea.
Till sist: Kan ni förklara för oss varför östtyskarna vill köpa högtryckspressar av Asea? Är det möjligen så att dessa kan användas för tillverkning av kärnvapen? Vi vill så snart som möjligt träffa er för en intervju och kommentar. Vi ger er härmed chansen att svara på anklagelserna från er förra arbetsgivare.
Vänligen,
Cats Falck,
Reporter på Rapportredaktionen, Sveriges Television.
Modin stoppar snabbt in brevet i kuvertet igen. Han ryser av obehag när han inser att det måste vara ett av de allra sista breven Cats skrev innan hon försvann. Kanske blev det hennes dödsdom.
När han lägger tillbaka kuvertet på köksbordet ser han att någon kladdat ned något med en blyertspenna på baksidan:
Vill inte bli syndabock, erkänna?
”Vem är du?” hör Modin någon säga bakom honom. Han rycker till och vänder sig om.
En man i femtioårsåldern, klädd i rock och hatt, har klivit in i köket i sällskap med en liten tax. Hunden kommer fram och nosar på Modin och han böjer sig ned och klappar den för att vinna tid.
”Det var öppet.”
”Är du från polisen?”
”Det kan man säga”, slänger Modin ur sig.
”Jag har inget mer att berätta”, säger mannen som uppenbarligen är Brindeberg. Han ställer sig vid diskbänken med armarna i kors.
”Du erkände allt för Cats Falck, eller hur?”
”Jag tänker inte kommentera det. Du gör intrång i mitt hus. Ni har redan gjort en husrannsakan. Jag vet inget mer.”
”Du träffade Cats.”
”Hon var här för några veckor sedan, ja.”
”Och nu är hon försvunnen.”
”Det är faktiskt inte mitt fel. Jag berättade vad jag vet för henne.”
”Och det är?”
”Att jag blivit utsedd till syndabock.”
”Vad menar du med det?”
Mannen tar av sig rocken och hatten med ryckiga rörelser och hänger upp kläderna i hallen. Sedan går han och sätter sig vid köksbordet. Han sträcker sig efter brevet som Modin nyss läste, viker in det och resten av posten i tidningen och lägger undan allt i en kökslåda.
”Aseas ledning bad mig att skaffa datorerna.”
”Varför då?”
”Så här är det.” Brindeberg knyter sina händer framför ansiktet och drar ett djupt andetag. ”1979 beställde ryssarna ett system av oss till en fabrik i Oskol. Affären var värd över trehundra miljoner kronor. I ordern ingick sex stycken datorsystem som innehöll amerikanska komponenter.”
Brindeberg gör en paus och ser ut att tveka om fortsättningen.
”Du syftar på Containeraffären. Den som fick dig avskedad?” frågar Modin och lutar sig framåt och lyssnar.
Brindeberg nickar och fortsätter:
”Sovjet invaderade Afghanistan och då stoppades plötsligt all export till Sovjetunionen. Fabriken i Oskol behövde datorerna för att kunna köra vårt system. Ryssarna tryckte på och Asealedningen kände sig pressad att hjälpa dem. När sedan den där envisa journalisten dök upp och rotade i det här … Hon lyckades ta reda på, hur vet jag inte, att mitt privata företag Brintex gjort affärer med DDR-företaget Elektronik Export Import.”
”Och?” säger Modin för att mana på honom.
”Det visade sig att alla skyllde allt på mig och mitt företag. Jag var fast helt enkelt, och så ville Cats till råga på allt att jag skulle kommentera affären i tv.”
”Det var därför du fick ett så saftigt avgångsvederlag? För att du skulle ta smällen.”
”Du, det där svarar jag inte på. Jag tycker att du ska fråga Aseas vd, Barnevik. Han kommer alltid undan. Jag är så trött på det här …”
”Vet du vad som hände Cats? Hennes försvinnande kom ganska lägligt för dig.”
”Vad menar du?”
”Det innebar att hon inte kunde dyka upp en gång till med kamera och intervjua dig”, säger Modin och sneglar på Brindeberg som böjer ned huvudet. ”Då blev det ingen skandal. Vet du vad som hände henne?”
”Nej, hur ska jag kunna veta det?” Brindeberg lyfter på huvudet igen och ser på Modin med rödsprängda ögon. ”Jag tycker att hennes försvinnande är lika obehagligt som alla andra.”
”Hur mycket berättade du för henne?”
”Alldeles för mycket. Hon är skicklig, och jag var lite ur balans.”
”Bitter på Asea?”
Brindeberg svarar inte.
”Kan du inte berätta för mig vad som hände och var Cats och Lena finns? För deras anhörigas skull.”
”Jag kan inte och jag vet inte. De håller koll på mig också.”
”Vilka då?”
”Det kan jag inte säga.”
”Stasi?”
Brindeberg ser ut som om han vill att Modin ska gå därifrån, men han säger inget. Istället börjar han städa undan på köksbordet. Hans händer darrar när de far planlöst över bordet och flyttar saker: en sockerskål, en blomkruka och en urdrucken kaffekopp med blommotiv.
”Högtryckspressarna som ska exporteras till DDR? Känner du till något om det?” frågar Modin efter en stund och hans händer stannar upp.
”Det där vet jag inget om. Prata med Sven-Olof Håland istället. Allt är hans fel. Han är spindeln i nätet.”
”Var finns han?”
”Någonstans i Stockholm. Fråga efter Frimärkssamlaren.”
Frimärkssamlaren, tänker Modin och inser att han förmodligen fått vad han kan få av Brindeberg, åtminstone för tillfället. Han tackar och tar honom i hand. Sedan klappar han taxen som har börjat äta ur en gul skål i köket.
”Vad heter hunden?”
”Müller.”
”Müller?”
”Ja.”
”Högtryckspressarna som Asea tillverkar. Går de att använda till kärnvapenframställning?”
Brindeberg tittar länge på Modin med vattniga ögon. Sedan nickar han långsamt.
När Modin går därifrån känner han att han kommit orsaken till Cats försvinnande närmare. Mycket tack vare att han fick läsa hennes rekommenderade brev. Nu vet han att hon planerade att träffa och intervjua Brindeberg framför kamera strax innan hon försvann, och det var kanske tillräckligt för att hon skulle befinna sig i livsfara. Frågan är om han också gör det nu – svävar i livsfara?
När det gäller försäljningen av högtryckspressarna kan Asealedningen skylla på regeringen Palme som godkände exporttillståndet. Precis som Bofors gör när det gäller deras ljusskygga vapenaffärer. Vad praktiskt!