VIGGBYHOLM, SÖNDAG, 2 DECEMBER
Rapport från Stasiarkivet angående möte med representanter från det svenska företaget Asea:
Asea-representanterna berättade i god tro om sina svårigheter. USA:s embargopolitik begränsar Asea:s handelsmöjligheter med socialistiska stater. I sina exportavtal med Sovjet har Asea funnit vägar som kringgår embargobestämmelserna. Men amerikanerna har dragit öronen åt sig och om Asea inte underordnar sig CIA:s embargopolitik klipper den amerikanska tuppen alla kontakter med oss. Asea skulle då gå i konkurs inom några år. Inte bara för att Asea får alla sina viktiga komponenter från USA, utan också därför att USA är Asea:s viktigaste exportmarknad.
(Stasiarkivet samt Björn Cederberg, Kamrat Spion. Om Sverige i Stasiarkiven, Mormor förlag 2007)
Dörren öppnas försiktigt och en röst hörs inifrån:
”Vad vill ni? Det är söndag.”
”Vi vill prata lite med dig, Sven-Olof”, säger Modin och sliter upp dörren.
Mitt emot dem står en man i dryga femtioårsåldern med grått, lite för långt hår. Han ser orolig ut och backar bakåt när Modin och Loklinth kliver in i huset med bestämda steg.
”Vad vill ni? Jag har sagt allt till åklagaren redan. Jag är oskyldig.”
”Vi har uppgifter om att du kanske vet vad som hände Cats Falck”, säger Modin och följer efter Loklinth in i hallen.
”Jag vet inget om det.”
Loklinth hänger av sig sin ytterrock på en krok. Han ger ett rutinerat intryck och Modin följer hans exempel och tar av sig skinnjackan och bootsen.
”Är det okej om vi ser oss omkring?” frågar Loklinth.
”Har ni tillstånd?”
”Det har vi alltid. Du vill väl inte bråka med militären?”
”Du är misstänkt för skattebrott, eller hur Håland?” säger Modin.
Håland svarar inte. Svett har trängt fram i hans höga panna. Det är uppenbart att han inte tycker om deras besök.
Loklinth fortsätter in i huset och Modin följer efter, samtidigt som han tittar in i rummen de passerar. Det är ostädat och det ligger teknikprylar lite varstans. På ett skrivbord står en lödkolv och bredvid ligger en silvrig rulle lödtenn.
”Är det här dörren ut till garaget?” frågar Modin.
”Där finns det inte mycket att se. Gå inte ut dit.”
”Varför inte det”, frågar Modin och öppnar dörren längst bort i den långa hallen. Loklinth följer efter honom med den nervöse Håland i kölvattnet.
Garaget är ett stort tvåbilsgarage och verkar vara tillbyggt senare. Det känns lite för stort för det lilla huset det tillhör och är säkert ett av de större i Viggbyholm.
”Vad är det här för lådor?” frågar Loklinth och lägger handen på en av de fyra stora trälådorna som står på rad i garaget. Lådorna är dryga en och en halv meter höga och nästan en meter breda.
Han öppnar den närmaste lådan och tar upp en stor frigolitbit. Det verkar vara något ömtåligt i lådan.
”Det är ett luftkonditioneringssystem. Jag importerar sådana.”
”Jaså, det säger du?”
”Låt mig se”, säger Modin och går fram och tittar ned i lådan. ”Det här är ingen luftkonditionering.”
”Vad är det för något?” frågar Loklinth och hänger över Modins axel.
”Det ser ut som amerikanska Vax-datorer”, säger Modin. ”Jag har sett liknande på en kompis arbete.”
Loklinth hittar en följesedel som sitter fastklistrad på lådans ena sida.
”Här står det att det är luftkonditioneringssystem. De är skickade från Sydafrika.”
”Vad ska du göra med de här datorerna?” frågar Modin.
”Jag ska ha dem här på min firma.”
”På Sunitron?”
”Ja.”
”Fyra stora, supermoderna amerikanska Vax-datorer?” säger Modin. ”Det råder exportstopp på sådana här”, fortsätter han.
”Vart ska de här?” frågar Loklinth.
”Ingenstans. De är mina egna. Är ni klara nu?”
”Du ska möjligen inte exportera dem vidare till DDR eller Sovjet?” frågar Modin.
”Nej”, säger Håland och ser ut att ha återfått en del av sitt självförtroende. ”Ni kan inte ta dem.”
”Har det här med Asea att göra?” frågar Modin och låser fast Hålands blick med sin. ”Du smugglar amerikanska embargoprodukter till Östtyskland och Sovjet”, fortsätter han i myndig ton. ”Det är vad jag tror. Var det på grund av att Cats upptäckte det som hon försvann?”
”Du din lilla … du vet inte ett skit. Ni förstår inte. Det jag gör är bra för världen. Embargot som amerikanerna infört är oetiskt och skadar världsfreden. Dessutom är det jag gör inte olagligt. Ni kan inte göra ett skit.”
”Du betalar ingen skatt på försäljningen”, säger Loklinth.
”Jag har inte sålt något ännu”, svarar Håland och försöker le.
”Vi kommer att komma åt dig förr eller senare.”
”Ni kan alltid försöka. Nu vill jag att ni lämnar mitt hus. Jag är en hederlig affärsman.”
”Ja, det brukar heta så”, säger Modin och lämnar det svala garaget och går in i huset igen.
”Vem är Richard Müller?” säger han sedan vänd mot Håland.
”Eh … det vet jag inte. Har aldrig hört namnet.”
”Jobbar han för Stasi?”
”Jag vet inget, säger jag. Nu tänker jag ringa min advokat.”
”Vi borde försöka pressa sanningen ur Håland med våld”, viskar Modin till Loklinth då han passerar honom i hallen. ”Precis som vi gjorde med Valentin i somras. Man måste sätta hårt mot hårt, och våld är det enda språk dessa mörkrets män förstår.”
”Det kan man alltid göra”, säger Loklinth. ”Men inte just nu. Vi vet för lite. Det här är proffs, Modin. Östtyskarna är inte att leka med.”
På vägen ut ur huset tittar Modin in i köket. På köksbordet ligger en hög med bruna och blå album. Han går fram till bordet och öppnar det översta albumet. Det är fullt av frimärken, prydligt sorterade i rader bakom plast. Han bläddrar i de andra albumen och ser att de också är fulla av frimärken. Han inser att han har funnit Frimärkssamlaren som Brindeberg berättade om i Västerås. Oavsett vad Loklinth tycker så måste jag åka hit igen, tänker han samtidigt som de lämnar huset i Viggbyholm. Frimärkssamlaren kan leda honom till Cats och Lena. Han känner det på sig.