SÖDERMALM, SÖNDAG 2 DECEMBER
”Var det inte här Urban tog livet av sig?”
”Ja, stackars människa. Han pallade inte för trycket.”
Loklinth går fram till vajerräcket på gångbron mellan Mosebacke och Katarinahissen. Han tittar ned på Katarinavägen. Det blåser kallt från Saltsjön och han drar upp kragen över nacken. Han har precis kommit tillbaka in till stan efter sitt besök i Viggbyholm tillsammans med Modin.
”Tänk att han lyckades klämma sig igenom räcket här”, säger Anders Glock och rör vid vajerräcket.
”Ja, vad gör man inte om man är deprimerad”, säger Loklinth och känner att han vill gå därifrån. (Läs mer: I Rikets tjänst) ”Kom, vi fortsätter”, säger han till Glock.
Väl inne på Konsum-restaurangen högst upp i Katarinahissen hänger de av sig i garderoben och fortsätter sedan in i den nästan tomma lokalen.
”Tänk att det är så lite gäster här på en söndagseftermiddag, trots Stockholms finaste läge med utsikt både mot Mälaren och Saltsjön”, säger Glock och ser ut genom fönstret i själva gondoldelen som hänger ut över Stadsgården.
”Det beror väl på att maten inte är något vidare”, säger Loklinth. ”Men vi kan tala ostört här. Vad ville du, förresten?”
De sätter sig ned vid ett av de många tomma borden och iakttar varandra. Loklinth är åtminstone fem år yngre än Glock, som närmar sig femtio.
”Din nye kille har kontaktat en före detta chef på Asea i Västerås.”
”Anton Modin?”
”Ja. Han har trängt sig in hos en av mina vänner, Bertram Brindeberg, och ställt en massa frågor.”
”Jaha. Modin har fått i uppdrag att undersöka omständigheterna runt journalisten Cats Falcks plötsliga försvinnande. Vi misstänker att det kan ha med rikets säkerhet att göra. Framförallt vill jag veta hur långt hon hade kommit, så att vi kan stoppa ytterligare läckor.”
”Cats är död.”
”Ursäkta?”
”Jag sa att jag tror att Cats är död.”
”Det tror vi också eftersom det har gått så lång tid, men vet du det säkert, Anders?”
”Nej, självklart inte. Men din grabb Modin måste sluta springa runt och röra till det. Jag tror att det bästa är att vi lägger locket på. Cats undersökningar kan skada näringslivet.”
”Det skadar Asea kan jag tro”, säger Loklinth och skrattar.
”Det skadar hela Sverige”, fräser Glock. ”Om inte du stoppar honom, Chris, så måste jag göra det. Vi riskerar flera viktiga operationer om han fortsätter.”
”Vad menar du?”
”Beordra honom att sluta gräva i fallet. Ska det vara så jävla svårt …”
Loklinth ryggar bakåt av Glocks hetsiga tonfall.
”Jag får nästan intrycket att du är inblandad i de här affärerna, Anders. Är det så?”
”Vi har ett bra samarbete med östtyskarna. De hjälper oss ibland och vi hjälper dem.”
”Är det dina kanonbåtar det handlar om?”
”Ja, vi säljer båtar till Iran, men det är med regeringens goda minne. De anser att det är viktigt att stötta Iran. Men jag är bara en liten spelare. Se på Bofors. De skeppar båtlaster med krigsmateriel till Iran genom östtyska företag. Vi kan inte riskera de affärerna. Det handlar om Sveriges renommé och självklart om arbetstillfällen. Det var så det såldes in till regeringen.”
”Så Palme stöder i hemlighet Iran?” frågar Loklinth och suger länge på orden.
”Han stöder det DDR stöder, om jag uttrycker mig grovt förenklat.”
”Men Iran ligger ju i krig med Irak, och Palme medlar i kriget.”
”Just det. Irak styrs som du vet av galningen Saddam Hussein, och han är på väg att vinna kriget mot Iran. Därför måste vi hjälpa Iran.”
”Men Irans ayatolla Khomeini är också en galning.”
”Inte på samma sätt. Om Saddam Hussein vinner kriget mot Iran hamnar Sovjet i en betydligt mycket sämre sits i Mellanöstern. Även deras bundsförvant Syrien skulle hotas. Som du vet krigar ryssarna dessutom med Afghanistan och behöver Irans stöd. Det handlar om geopolitik. Palme vill förmodligen bara jämna ut oddsen för att på så sätt kunna förhandla fram fred i området, eller åtminstone ett eldupphör. Om den ena sidan håller på att vinna blir det mycket svårare. Dessutom rubbas maktbalansen i området.”
”Men FN har ju utlyst en blockad mot både Iran och Irak?”
”Jo, så ser det ut officiellt. Men inofficiellt försöker båda stormakterna få inflytande i Iran. Iran var ju amerikanernas brofäste i Mellanöstern under Shahens tid fram till 1979. Därför försöker både USA och Sovjet vinna Shahens gunst. En väg är att ordna fram vapen åt Shahen så att han kan vinna över, eller åtminstone försvara sig mot, Saddam Hussein.”
”Hmm, det var nya uppgifter för mig”, säger Loklinth och sippar på den Ramlösa som han precis har fått in på bordet av en vitklädd servitör med alldeles för lång lugg.
”Det förklarar varför du inte vill att vi gräver något mer i Aseas och Bofors affärer. Du är rädd om dina båtkontrakt. Om det här kommer till allmänhetens kännedom kommer opinionen kräva att all handel med Iran och Irak stoppas. Även om den gäller små kanonbåtar. Eller hur?”
Glock blir röd i sitt runda ansikte, men han säger inget.
”Vad får jag för att låta bli att gräva, Anders?”
Det blir tyst vid bordet för ett ögonblick. Loklinth ser ut genom de stora fönstren. Han kan se båtarna ute på Saltsjön och de stora Finlandsfärjorna som ligger vid Stadsgårdskajen.
”Du kan få hjälp med avlyssning av Säpopersonal”, säger Glock lågt. ”Jag har fortfarande väldigt bra kontakter med amerikanska ambassaden. Säg bara vem du vill ha avlyssnad.”
”Härligt, Anders. Du kan börja med chefen, P-G Näss. Den jäveln litar jag inte på. Och så Valentin, Pierre Sorman.”
”Jag trodde att Sorman var neutraliserad sedan i somras.”
Glock tittar automatiskt ned på sin högra fot när Sorman nämns. Loklinth inser att han fortfarande måste ha fantomsmärtor i stortån efter det som hände. Stackars människa!
”Jo, men jag skulle vilja använda honom till ett par saker. Det vore synd att inte utnyttja Sorman, han är en sådan viktig resurs.”
”Okej, jag fixar det, Chris. Men lova mig att du stoppar Modin nu med en gång.”
”Jag lovar. Från och med nu är det inte vårt uppdrag att undersöka Cats Falck längre. Ska vi inte ta och beställa in varsin gin och tonic, Anders? Det är ju så gott.”