KAKNÄS SKJUTBANA, MÅNDAG 3 DECEMBER
EASSP var en internationell kartell grundad i Bryssel 1975. Kallades Pulver Club. I klubben spelade Mats Lundberg på Bofors en ledande roll under många år med kodnamnet Niklas. Bofors var en av de 15 medlemmarna. Företaget producerade och exporterade betydande mängder vapen och ammunition, t ex åren 1981-85 ca 453 ton sprängämnen till beställaren Dynamit Nobel i Wien för vidare försäljning. Liknande leveranser skedde i mycket stor omfattning genom den östtyska firman Imes. Man gjorde även affärer med Sydafrika. Stasi skriver i ett meddelande att åren 1982-86 såldes vapen till u-länder för 168 miljarder US dollar. Och år 1986 erhöll u-länderna 56 miljarder i bistånd. Av det köptes det vapen för 31,5 miljarder eller 56 procent av biståndet. Mycket av dessa vapen och materiel såldes av Bofors och Nobel Industrier och affärerna gick främst genom DDR.
(Gösta A Eriksson, DDR, Stasi och Sverige, Uppsala 2000)
”Din adept har kontaktat Frimärkssamlaren. Han hade med sig en en äldre man”, säger Richard Müller på tyska och sparkar till en sten. ”Jag trodde att vi var överens om att han skulle sluta gräva i det här, Anders.”
”Ja, det skulle han ha gjort. När skedde det här?”
”Igår förmiddag. De hittade Vax-datorerna i Frimärkssamlarens garage.”
”Helvete”, säger Anders Glock och stoppar pekfingrarna i öronen när Müller lägger an med sin Magnumrevolver och skjuter av ett skott mot skjuttavlan som står tjugo meter längre bort framför skjutvallen. Ett stort moln av krut lägger sig över dem efter det kraftiga skottet.
”Om du inte löser det här kommer vi att vidta åtgärder. Nöden har ingen lag.” Müller lägger ned revolvern framför sig på skjutbordet.
”Nej, jag förstår det.”
”Anders, det här känns inte bra. Du uppfyller inte mina förväntningar.”
”Jag är ledsen, Richard. Självklart går det inte att ha en junior officer som ränner runt och förstör våra fina relationer. Jag förstår det och jag förstår att du är upprörd. Men jag pratade faktiskt med SSI igår, och vi är överens. De lägger ned.”
Richard Müller tar upp revolvern igen och lägger an mot skjuttavlan. Glock sätter återigen fingrarna i öronen. När skottet går av sänker han händerna och kör ned dem i fickorna på sina mörkblå, kritstrecksrandiga kostymbyxor.
Det susar i Glocks huvud när han tänker på vad Müller har för planer. Han har en av de viktigaste positionerna inom Warszawapaktens utlandsspionage, och Glock vet att han har bostäder i Sydafrika, Schweiz och Västtyskland, bortsett från sportstugan på Björnö.
Det finns ingen anledning för oss att lägga oss i hans affärer, tänker Glock och sväljer. Så länge Müller ligger lågt och inte skadar konungariket Sverige är det bättre att vi låter honom vara. Det ger arbetstillfällen och goodwill åt landet och åt våra framgångsrika svenska exportföretag. Dessutom har Müller informellt stöd av den socialdemokratiska regeringen. Åtminstone tycker Glock att det känns så, med tanke på alla de godkända exporttillstånden på senare tid, både från Krigsmaterielinspektionen och från regeringen. De är alla djupt insyltade i det här.
Glocks problem nu är sådana som Anton Modin; alltför plikttrogna operatörer. Operatörer som beter sig som CIA-lakejer.
USA ska inte komma hit och diktera villkoren för oss, tänker han. Vi må vara ett litet land, men vi bestämmer själva vilka vi samarbetar med. Det ska inte USA göra åt oss.
Han ser Müller fälla ut cylindern på revolvern och peta ut patronhylsorna. De faller ned på skjutbordet framför honom med ett klirrande ljud. Östtyskarna skjuter ofta med .357 Magnumrevolvrar från Smith & Wesson. Det är ett av Stasis standardvapen. Glock antar att de tycker att det pangar gott.
Müller stoppar ned revolvern i en liten svart handledsväska och säger:
”Är du snäll och plockar upp hylsorna, Anders?”
Han pekar på skjutbordet och fortsätter:
”Du kommer väl ihåg det som hände i somras med Valentin? Vi förlorade honom, och du förlorade en tå. Du vill väl inte förlora en till?”
”Nej, för helvete”, svarar Glock och harklar sig medan han samlar upp de varma hylsorna i handflatan.
”Jag tror att vi tar hand om det här själva, Anders. Det blir nog bäst. Vi befinner oss i ett alltför känsligt läge. Om Modin söker upp mig så skjuter jag honom”, säger Müller. ”Modin är oförutsägbar och det har vi inte råd med. Jag menar det. Det räcker med att jag har CIA efter mig. Modin är ett hot mot vår verksamhet, och inte bara den i Sverige. Det han har tagit reda på under två ynka veckor skulle kunna stoppa all export från Sverige om det läcker till media, och vi kan få problem i andra länder. Vi har precis fått det efterlängtade exporttillståndet på högtryckspressarna från Asea och vi väntar på fler tillstånd. Högtryckspressarna ska levereras under våren och det får inte bli några komplikationer. Kommer våra affärer ut blir den svenska regeringen förmodligen tvungen att stoppa exporten. Amerikanerna kommer att kräva det, och er regering kommer att vika sig som de knähundar de är.”
”Jo, jag förstår det”, säger Glock och tittar bort mot skjutvallen.
”Vi har ett ansvar att jämna ut vapentillgången i världen, Anders. Våra allierade får inte längre handla från väst och det är den där förbannade Ronald Reagans fel. Han är ett hot mot världsfreden, det vet du?”
”Jo, tack. Ingen här gillar honom. Amerikanerna tar för sig mer och mer. Jag tycker inte heller om det.”
”Lös problemet då, min vän. Vi måste ta reda på hur mycket Modin vet. Han får inte rota mer i det här, för då kan andra saker, viktigare saker komma upp i ljuset.”
”Jag förstår det. Jag löser det, Richard. Lita på mig.” Glock sväljer flera gånger. Tungan känns som sandpapper i munnen.
”Annars kan du glömma dina båtaffärer med Iran”, säger Richard med eftertryck.
”Nej, inte båtarna. Vi är redo att leverera dem. Det står miljoner på spel.”
”Jag har förstått det. Du hjälper Iran att vinna kriget, Anders, och det ska du vara stolt över. Dessutom blir du rik. För inte så länge sedan var du utfattig, kom ihåg det. Du vill väl inte flytta från ditt fina hus i Djursholm?”
”Nej, nej. Vi har det bra där. Väldigt bra, och jag är tacksam. Jag ska göra som du säger. Jag ska hålla ett öga på Modin.”
”Jag vet att du är medlem i krutkartellen Pulver Club i Bryssel. Du är i gott sällskap där tillsammans med Nitro Nobel, och det går bra för er med krutförsäljningen till Iran.”
”Ja, ja. Det är bra för Sverige, det ger arbetstillfällen”, rabblar Glock automatiskt.
”Gott så, Anders. Vi har gemensamma intressen som du ser.”
De börjar promenera bort till sina bilar som står parkerade på Hunduddsvägen inte långt från Djurgårdsbrunns värdshus.
”Hur går det med bowlinghallarna, Richard?” frågar Glock för att byta ämne.
”Det går bra. Snart är hela vårt nätverk av hallar klart och då kommer vi att bli effektiva. Bowlinghallar är så otroligt oskyldiga. Tycker du inte?”
”Det är genialt att använda dem för avlyssning. Vem misstänker bowling, av alla sporter?” instämmer Anders Glock.
”Du anar inte hur mycket folk pratar när de bowlar.”
”Jag kan tänka mig det. De tror att käglornas skrammel döljer vad de säger, men era inspelningar lär bli bra.”
”Rena hi-fi-ljudet. Dessutom kan vi hålla kontakt med våra agenter och illegalister på ett enkelt sätt runtom i landet.”
De skrattar och kommer ut på Hunduddsvägen och närmar sig sina bilar.
”Glöm inte att hälsa Mats Lundberg nästa gång du träffar Pulver Club. Eller ska jag kanske säga Niklas?” säger Müller när de skiljs åt.
Glock vet att Mats Lundberg på Bofors har fått kodnamnet Niklas av Stasi. Han undrar vad han själv har fått för kodnamn. För han antar att han har ett nu.