Müller ger sig iväg vid midnatt. Han är klädd i svarta kläder, en lång vinterrock, keps och gummistövlar. Han ska möta lastfartyget Humboldt från Rostock i Östtyskland klockan ett vid Gålö fyr.
”Två vita – två blå”, säger han högt för sig själv och tänker på filmen ”Kullamannen” från 1967. Svenskarna skulle bara veta hur nära sanningen filmen låg när det gällde Stasispionen Dr. Miller. Han tillhörde de goda i filmen och Säpo märkligt nog de onda. Än en gång fascineras han av hur bra östtysk propaganda fungerar i Sverige och har gjort i många år. Intelligensnivån sjunker helt klart ju längre norrut man kommer i Europa, tänker han när han kommer ut på grusvägen mot småbåtshamnen. Han har låtit bli att tända ficklampan och låtit ögonen vänja sig vid mörkret.
På senare tid har dock deras verksamhet i landet komplicerats. Uppdraget med att upprätta ett center åt Linje X i Täby tillsammans med Håland har stött på problem. Det började med att tullen i Helsingborg hittade några av Vax-datorerna, och det blev ännu värre när den där journalisten Cats Falck envisades med att fortsätta att gräva i det. Och nu har Modin och SSI varit och besökt Sunitron och hittat en del av deras varor.
Cats Falck och SSI är inget problem längre, men Modin är det. Müller vet att han inte kommer att ge sig i första taget. Han har hört för många historier om hans spioneri ute på Storholmen i somras. Modin tillhör undantagen, och han måste stoppas. Han är ännu ung och kan bli hur farlig som helst för DDR:s och Sovjets verksamhet i Sverige i framtiden.
Även Håland har blivit en risk sedan Modin besökte honom. Han kan börja snacka, och då är det färdigt. Och så har han Anders Glock att hålla ögonen på, den girige mannen från Djursholm. Alla dessa hycklande socialister. De talar för de svaga i samhället men rör sig bara bland de rika, starka och friska. Skenliberaler som de är.
Någon hjälp från Anders Glock när det gäller Modin är nog inte att räkna med. Han ser till sitt eget bästa i första hand och har redan misslyckats med att få Modin att sluta gräva i Stasis affärer. Glock är en parasit, helt enkelt. Han kommer sannolikt inte att passa in i det nya Europa som de planerar för, men Müller behöver honom än så länge. Han har stort inflytande över både underrättelsetjänsten och näringslivet. En nyttig idiot på toppnivå.
Ett lätt duggregn har börjat falla och fuktar Müllers ansikte. Det känns skönt när dropparna fastnar i den tre dagar gamla skäggstubben. Han tänker på sin fru och sina två barn. De är i säkerhet i Berlin och det känns tryggt. Hans nya tjänst hos Stasi har flera fördelar. En är att hans familj fått möjlighet att lämna Sovjetunionen som blir fattigare och osäkrare för var dag. Om allt skulle rasa har han och familjen nära till ett nytt land och ännu en ny identitet. Det har han blivit lovad.
När Müller kommer ned till småbåtshamnen söker han med blicken efter sin senapsgula segelbåt som ligger och guppar längst ut vid den ena av bryggorna. De små vågorna som går in i viken glittrar som silver i månljuset som då och då tränger fram mellan låga skyar.
Han går ut på flytbryggan och hoppar ned i den drygt sju meter långa båten. Han kontrollerar tanken som är nästan full och pumpar in bränsle i förgasaren på den sex hästkrafter starka tvåtaktsmotorn av märket Volvo Penta. Fördelen med att använda en segelbåt för den här typen av uppdrag är att det är näst intill omöjligt att inte bli tagen för fritidsseglare.
Han ser sig omkring i småbåtshamnen, men egentligen är han inte särskilt orolig för Säpo. Han har goda relationer med en chefsperson inom myndigheten som hjälper honom med information och varnar om något är på gång. Han har till och med ett telefonnummer som han kan ringa om ett kritiskt läge skulle uppstå. Till exempel om någon egensinnig kommissarie eller spaningsgrupp på lägre nivå skulle vara alltför besvärande.
Tråkigt nog drunknade en av Stasis viktigaste kontakter inom den svenska säkerhetspolisen i somras på sitt lantställe. En olycka som Müller och flera i organisationen misstänker att CIA ligger bakom. Eller kanske till och med SSI, även om de inte är kända för att genomföra svarta operationer.
Det som oroar Müller mest är CIA och deras nätverk i landet. På senare år har de gått in i Sverige på bred front, förmodligen på Reagans order, för att stoppa de illegala kontakter svenskar och svenska myndigheter har med DDR och Sovjet. Det finns misstankar om att Palme utåt håller goda relationer med Stasi men egentligen tillåter CIA att operera på svensk mark, och att de har fått fotfäste inom Säpo och militära Säk. Det finns rent av rykten som gör gällande att Palme kan vara värvad av CIA och att det skulle ha skett i unga år då han var i USA. Men Müller är osäker på om det verkligen stämmer. Palme är en god vän till DDR och Sverige gick i täten och erkände den östtyska staten redan 1972. Kanske är det så att Palme helt enkelt har neutraliserats av CIA eller svenska krafter så att han inte längre kan stå emot eller hindra CIA från att operera på svensk mark. Att de har så mycket skit på honom nu att han inte kan verka självständigt som statsminister. Effekten blir då densamma som om han skulle vara värvad av CIA; det vill säga att han blir värdelös för DDR.
Müller slår bort de dystra tankarna på Palme, rättar till mössan och styr sedan genom det smala sundet vid Finkarholm, ut mot Sandemarsfjärden. Några segel bryr han sig inte om att hissa och sjökortet behöver han inte ta fram. Han har gjort den här resan många gånger förr, även på natten.
Han känner den kalla fartvinden i ansiktet, vibrationerna av motorn i rodret och hör de små vågorna som rytmiskt slår mot fören. Han känner sig upprymd.