Den 12 april 1984 ber sovjetiska GRU Stasi i Östberlin att hjälpa dem med beskydd av en av deras illegalister i väst. GRU vill att Stasi ordnar ett hemligt boende åt honom i Östberlin och att han tillåts operera därifrån i fortsättningen med beskydd av Stasi. Anledningen är att han har CIA-agenter efter sig och att han riskerar att avslöjas på grund av smugglingen av Vax-datorerna. GRU vill också att Stasi kontrollerar hans umgängeskrets där man misstänker att det kan finnas västagenter. Hans verksamhet måste skyddas och inga västagenter ska kunna få reda på var han finns. Operatören har kodnamnet MISTER och hans riktiga namn är Richard Müller.
(Stasiarkivet samt Christoph Andersson, Operation Norrsken. Om Stasi och Sverige under kalla kriget, Norstedts 2013)
Müller håller nordvästlig kurs över fjärden och styr mot Björnö. Han har tidigare tänt en röd lampa i vardagsrumsfönstret och kan nu se den genom kikaren.
Han lägger till vid bryggan nedanför huset och släpper av männen innan han vänder och kör tillbaka till småbåtshamnen där han startade.
När han öppnar dörren till huset en halvtimme senare känner han lukten av mat. De två männen från Humboldt har stekt bacon och ägg och sitter nu och äter i köket.
”Vill du ha, Richard?”
”Ja, varför inte”, svarar Müller och sätter sig vid ena kortsidan av furubordet. ”Gick resan bra?” frågar han samtidigt som han sträcker sig efter de stekta äggen.
”Ja, absolut. Vi har läst din rapport. Hur bråttom är det?”
”Inte lika bråttom som sist. Vill ni ha whisky?”
”Jawohl!”
Müller reser sig och går och öppnar ett skåp ovanför kylskåpet. Han tar fram en helflaska Ballantine’s. Det är den finaste whiskyn han har. Han ställer fram tre glas och slår upp åt de två männen och sig själv.
Mannen som verkar vara ledaren är lång, nästan två meter, och vältränad. Han har kalla blå ögon och Müller tycker att han ser svensk ut. Underarmarna som sticker fram ur skjortan är seniga och håriga, och hans händer ser starka och smidiga ut, redo att mörda.
Hans kompanjon ser snällare ut. Han är kortare och kraftigare, med ett runt, fylligt ansikte som är lätt rödaktigt. Müller får intrycket att den kortare mannen inte utför sina uppdrag för den östtyska staten lika enkelt och samvetslöst som ledaren. Hans vakna blick skvallrar om intelligens och reflektion.
Müller förutsätter att de båda männen har testats grundligt för uppdraget och han vet att skarpsinne och kyla är två av de viktigaste egenskaperna för operatörer som har tjänst som lönnmördare.
De skålar och sedan dricker de av whiskyn.
”Ah, gut”, säger mannen som Müller antar är ledaren. ”Jag heter Jürgen, och det här är Henning. Vi kommer från ett kommando som håller till i Birkholzaue utanför Berlin.”
”HVA?” frågar Müller.
”I normala fall arbetar vi åt HVA, men för tillfället står vi under direkt befäl av DDR:s regering.”
”Erich Honecker?”
”Ja, det är han som godkänner våra operationer. Det finns inga mellanhänder mellan oss och Honeckers sekreterare.”
”Intressant”, säger Müller och dricker ur sitt glas. ”Vill ni ha mer?”
”Eftersom du frågar”, svarar Jürgen. Mannen han presenterade som Henning har fortfarande inte sagt ett ord.
”De som var här i november. Kom de också från er grupp?”
”Det vet jag inte. Vi får inte reda på vad de andra i Birkholzauekommandot har för sig. Det är uppbyggt av små celler.
”Jag är nyfiken; vad fick ni lära er i Birkholzaue?” frågar Müller och börjar äta av maten.
”Allt om hur man mördar fienden utan att det syns.”
”Hur då?” Müller häller upp mer whisky till sig själv och de andra igen och konstaterar att halva flaskan redan är urdrucken. Men informationen han har fått är väl värd den.
”Vi är experter på att arrangera olyckor. Du tillhör GRU, eller hur, Richard?”
”Ja, men nu vakar Stasi över mig och det är jag glad för. Jag har fått en stor villa i Berlin. Jag tror att jag kommer att trivas hos er.”
”Det tror jag nog. GRU:s mördarkommandon är visserligen skickliga, men de är burdusa. Det syns nästan alltid när någon har mördats. Inga finesser där inte.”
”Det är meningen”, säger Müller, ”det är för att skrämmas. Skrämma folk från att snacka och skrämma folk från att hoppa av till väst.”
”Ja, jag förstår”, svarar Jürgen. ”Men vårt uppdrag är att lösa problem åt DDR i tysthet, vid tillfällen då det inte får märkas att det handlar om mord. Som när det gäller att ta hand om fiender i andra länder. Det är effektivare.”
”Apropå det, vad hände med journalisten Cats Falck?”
”Det kan jag tyvärr inte berätta, men hon är omhändertagen som du vet. Så går det när man spelar under täcket med CIA.”
”CIA?”
”Ja. En olycka händer så lätt, särskilt när det är halt ute. Och nu har CIA lärt sig att inte läcka hemligheter till svenska journalister. Vi hade inget val.”
”Var det alltså CIA som läckte?”
”Ja, tillsammans med franska underrättelsetjänsten. De har en KGB-avhoppare i Frankrike: Vladimir Vetrov. Allt är hans fel. Fransmännen har läckt uppgifterna om ett Linje X-center i Sverige till Cats. Det gjordes i Marocko för en månad sedan. Han håller på att avslöja hela vårt industrispionage i väst. Oss emellan, Richard, är det en katastrof. Vi släcker bara bränder just nu. Frågan är hur länge det går? Cats Falck kanske bara är den första i en lång rad fiender som vi måste ta hand om.”
”Ni tror inte att det kan vara Mossad som ligger bakom läckan?” frågar Müller och har sönder äggulan på tallriken med knivspetsen.
”Kanske, men spelar det någon roll? CIA eller Mossad, det är samma sak.”
”Jag tänker på Iran”, säger Müller. ”Jag vet att de får mängder av krigsmateriel från Bofors. Mossad kanske vill stoppa det, och därför kontaktade de Falck, trots att hon bara var vikarie på tv. Det ryktas om att hon har judiskt påbrå.”
”Vi tror att det rör sig om andra saker, värre saker”, säger Jürgen och sveper det sista av whiskyn.
”Vad för saker?”
”Kärnvapen. Israelerna misstänker att vi tänker hjälpa Iran att skaffa kärnvapen. Precis som vi hjälpte Indien. Därför vill de stoppa våra affärer, inte bara i Sverige. Vi var tvungna att visa dem var gränsen går. Det är allt jag kan säga. Judarna fick vad de förtjänade.”
Müller märker att Jürgen blir upprörd när Cats Falck diskuteras. Han bestämmer sig för att inte fråga något mer. Information är bra, men för mycket information kan döda dig. Det vet han av erfarenhet. Han höjer sitt whiskyglas:
”Hörde jag en skål, mina herrar?”