Björnö, Stockholms södra skärgård, torsdag 6 december
Den 2 juni 1967, mitt i en folksamling, skjuter polismannen Karl-Heinz Kurras ihjäl en vänsterdemonstrant i Västberlin. Han skjuter den liggande, försvarslöse studenten Benno Ohnesorg i huvudet. Polismannen Kurras kollegor blir upprörda och undrar vad han håller på med. Den 26-årige pacifisten Benno Ohnesorg dör i ambulansen på väg till sjukhuset. Reaktionerna efteråt blir våldsamma. Över hela Västtyskland protesterar studenter.
Dödsskjutningen av Benno Ohnesorg anses idag ha varit anledningen till att den vänsterextrema terrorgruppen Rote Armee Fraktion, RAF, även kallad Baader-Meinhof-ligan bildades.
Under de följande tre årtiondena kommer denna terrorgrupp att sätta den västtyska demokratin på dess hårdaste prov någonsin. RAF:s aktioner kommer att kräva 55 ”kända” dödsoffer. Däribland offren vid ockupationen av den västtyska ambassaden i Stockholm 1975.
2009 hittar två historiker Kurras personakt i Stasi-arkivet. Det visar sig att den ”högerextreme” polisen Karl-Heinz Kurras med täcknamnet Otto Bohl varit agent för Stasi sedan 1955, tio år innan han fick arbete inom polisens avdelning för statsskydd vid kriminalpolisen i Västberlin. En avdelning med särskilt uppdrag att spåra kollegor som spionerade för den östtyska diktaturen DDR.
(Der Spiegel, 18 februari 2015)
https://peterenglund.wordpress.com/2009/05/28/historien-skrivs-om/
Müller vaknar av att vinden bryskt ruskar om det lilla fritidshuset på Björnö. Han sträcker sig efter morgonrocken, stoppar fötterna i ett par fårskinnstofflor och går ut i storstugan. Där sitter redan Jürgen i Pernillafåtöljen med en kopp kaffe och en filt runt sig.
”Det är kallt”, säger Müller och går fram och känner på elementen.
”Ja, det har börjat blåsa upp. Vi kom hit i grevens tid.”
Müller går fram till det stora fönstret mot fjärden och ser ut över vågkammarna som piskar skum. Under efternatten och morgonen har en sydvästlig kuling dragit in över Stockholms södra skärgård med kall och klar luft. Han bedömer att det blåser runt tjugo sekundmeter ute på fjärden.
”Jag tänder en brasa”, säger han och börjar stapla vedträn i den öppna spisen. Han tänder med en stor braständsticka och ser hur den vita röken från tidningspappret virvlar sig upp i skorstensstocken.
”Jag tänkte på det vi pratade om inatt”, säger han när elden börjar ta sig. ”Händer det att ni mördar för att provocera fram våld eller folkresning? Jag menar, som ett verktyg för att nå politiska mål i andra länder?”
”Ja, i Västtyskland har vi gjort det”, svarar Jürgen.
”På vilket sätt?”
”Minns du Karl-Heinz Kurras, den västtyske polismannen som sköt en student i huvudet på 1960-talet?”
”Ja, men det är länge sedan”, säger Müller. ”Jag tänkte på Ulrike Meinhof och Andreas Baader som bildade RAF. Det gick lite för bra för dem fram tills de greps 1972, och de var lite för professionella för att bara vara unga och galna.”
”Visst, de fick en del underrättelseinformation av oss”, säger Jürgen och tar av sig filten. En behaglig värme har börjat sprida sig i rummet.
”Bland annat gav vi dem användbar underrättelse- och strategisk information för att de lättare skulle kunna infiltrera RAF-rörelsen. De kände till saker som ingen annan vänsterterrorist kände till. De gjorde sig oumbärliga och därför steg de fort i graderna. De fick också en del finansiellt stöd, vet jag. Annars skötte de sitt och vi vårt. Annat är det med den tredje generationens RAF-medlemmar som vi har arbetat med sedan 1978.”
Han fortsätter: ”De är en ren Stasiprodukt och deras operationer erkänns inte, som du säkert har märkt. Generation tre arbetar med terror i det tysta, och vi riktar in oss på mål som enbart är av intresse för DDR och våra allierade.”
”Trummorna har tystnat”, säger Müller och lägger på en till vedklabbe på brasan.
”Det kan man säga. Vi har infiltrerat RAF, och det är därför det måste vara så här hemligt. Får medlemmarna reda på att några av oss tillhör ett DDR-kommando så faller allt.”
”Ni är terrorister?”
”Ja, utåt. Åker vi fast så tillhör vi RAF.”
”Det perfekta brottet”, säger Müller och ler stort. ”Tack för att ni berättar det för mig.”
Müller märker att Jürgen blir generad över att han tackar för den hemliga informationen. Nu har han ett övertag på männen från Birkholzaue, tack vare sin gästfrihet.
Han kan inte låta bli att imponeras av hur otroligt strategiskt skickliga Stasi och HVA är. Betydligt listigare än hans eget ryska GRU. Östtyskarna har alltså låtit utbilda ett hemligt mördarkommando i en liten by i hemlandet och sedan maskerat dem till västtyska terrorister. Det är genialt, särskilt som grupperna har samma modersmål. Även om Jürgens östtyska dialekt ibland skiner igenom när han talar är det i stort sett vattentätt. GRU har försökt göra samma sak i Jugoslavien men med blandat resultat. Det här bevisar än en gång att östtyskarna är världsmästare på spioneri.
”Jag tror att Operation Leo här i Sverige 1977 blev vändpunkten för RAF”, säger Jürgen och avbryter Müllers tankar.
”Var det då ministern Anna-Greta Leijon skulle kidnappas i Stockholm?”
”Just precis. En galen operation som gav RAF väldigt dålig publicitet. Amatörerna åkte fast och det var ren tur att ingen av dem kopplades till oss. Det kan vi tacka Tom Fors på Säpo för. Svenskarna som var inblandade gick fria mycket tack vare honom.”
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/47455?programid=2519
”Men nu är RAF betydligt bättre rustade och tränade?”
”Ja. Vi har med hjälp av våra infiltratörer bland annat utbildat dem i vapenhantering. Vi har tränat terroristerna i att använda Heckler & Kochs automatkarbiner G3 och MP5 men även AK-47, det ryska raketgeväret RPG-7 och Smith & Wessons .357 Magnumrevolver.”
”Jag har själv en Magnumrevolver. Det är praktiskt, ingen tänker på GRU eller Stasi om en amerikansk revolver är inblandad i ett lönnmord”, säger Müller.
”Precis. Vi har också lärt dem att tillverka bilbomber och bomber i brandsläckare. Kommer du ihåg sprängattentatet i augusti 1981 mot US Air Force högkvarter i Ramstein?”
”Var det Stasi, förlåt RAF, som låg bakom det?” Müller kan inte låta bli att fascineras av det Jürgen berättar.
”Ja, bomben var placerad i en Volkswagen av RAF-medlemmar efter uppmuntran från Stasi. Någon månad senare attackerades Frederick J Kroesen, USA:s chef över Europastyrkorna, när han reste med sin fru i en bepansrad Mercedes i Heidelberg, som du kanske kommer ihåg? Bilen träffades av två granater från en RPG-7, men bilen skyddade dem och tyvärr kom de undan. RAF-medlemmarna som utförde attentatet klarade sig den gången, men de greps ett år senare. Skytten var Christian Klaar. Han utbildades i hanteringen av RPG-7 av våra killar på Objekt 74 i Briesen.”
”Briesen? Var ligger det? Jag är inte så hemtam i Östtyskland ännu.”
”Det ligger cirka sju mil sydost om Östberlin. Det är en hemlig träningsanläggning … Nej, vad tror du, ska vi ta och väcka Henning och äta frukost? Vi har mycket att göra idag.”
”Bara en fråga till: är det bara RAF-medlemmar som ingår i DDR:s mördarkommandon idag?”
”Nej, det är andra också”, säger Jürgen och det märks tydligt att han inser att han sagt för mycket och inte vill prata mer om Objekt 74.
”Vilka då?” envisas Müller.
”PLO och terrorister från Syd- och Centralamerika”, säger Jürgen motvilligt.
”Som schakalen?”
”Du, nu kan jag inte berätta mer trots att vi är dina gäster. Det kan vara farligt att veta för mycket, Müller.”
”Som sagt, det är dags för frukost”, säger Müller och går iväg mot köket. ”Sedan måste vi börja jobba.”
(Källa till kapitlet: John O Koehler, Stasi. The untold story of the East German Secret Police, Westview Press 1999)
http://www.amazon.com/Stasi-Untold-German-Secret-Police/dp/0813337445