HAMNGATAN, FREDAG 7 DECEMBER
När de kommer fram till Bäckahästen är det redan kö utanför. I vanliga fall brukar det vara mer folk på lördagar än fredagar, men det är december och många vill ut och dansa eller bara dricka öl. Det är alltid bra drag på Bäckahästen på helgerna, men det var ett tag sedan Modin var där.
”Har ni leg”, frågar vakten när de kommit fram i kön.
”Nej, men vi är stammisar”, säger Julia och tränger sig fram med ett stort leende.
”Tyvärr. Jag kan inte släppa in er. Det är tjugotreårsgräns för grabbar ikväll.”
Modin sträcker fram sin militärlegitimation där det står att han är tjugofem och ser hur dörrvakten höjer på ögonbrynen.
”Välkomna”, säger han och öppnar dörren och släpper in dem, även Bergman som smyger med bakom Modin och Julia.
”Vad fan var det där? Du är bara nitton”, säger Julia och tittar på honom.
”Strunt i det. Vakten såg väl vem jag är och blev rädd.”
”Du skojar?”
”Ja, det gör jag. Kom, vi går till baren. Vad vill du ha?”
De går till baren längst in. Än så länge är det lugnt i lokalen och ingen musik. Folk sitter och äter. Diskoteket på övervåningen börjar runt tio.
”Tjänar du bra inom det militära?” frågar Julia.
”Ja vars. Det räcker för att bjuda dig och Bergman.”
”Då vill jag ha en San Fransisco.”
”Bra, du får två. Vad vill du ha, Bergman?” frågar Modin och tränger sig fram till bardisken.
”Jag tar en stor stark”, säger Bergman.
”Anton West!”
En snygg tjej i trettioårsåldern går fram till dem.
”Eh, hej”, svarar Modin.
”Kommer du ihåg mig?”
”Självklart, Ulla från Café Opera.”
”Hur går spaningarna efter Cats?”
”Bara bra. Vill du ha något att dricka?” säger Modin för att byta samtalsämne. Han ser att Julia lyssnar.
”Nej tack, det är bra. Jag ville bara hälsa. Du har alltså inte hört något nytt?”
”Nej, tyvärr. Men jag har ju ditt nummer, jag ringer om jag får reda på något.”
”Gör det. Ta hand om dig.”
Hon försvinner i folksamlingen vid baren lika snabbt som hon dök upp.
”Vad tusan var det där, Modin? Nu får du nog förklara dig”, säger Julia.
”Äh, det är en tjej jag träffat bara.”
”Det fattar jag också, men Anton West? Vem sjutton är det?”
”Det var bara något jag sa sist vi sågs.”
”Är ni ihop?”
”Nej, vi är bara kompisar. Vi har bara träffats en gång.”
”Vad var det för något hon frågade om?”
”Ingenting, inget speciellt.”
Julia ser inte helt nöjd ut med svaret men slutar att ställa frågor om Ulla. Istället vänder hon sig mot Bergman och skålar.
”Kom, vi går upp på övervåningen och dansar!”
Julia tar tag i Modins och Bergmans händer och drar iväg med dem. De går upp till dansgolvet. Där spelas Alphavilles ”Big in Japan” och golvet fylls snabbt.
Modin hörde Alphaville första gången i somras ute på Storholmen när Stella, ryskan, spelade ”Forever Young”. Då visste ingen vilka Alpaville var, Stella hade en demotejp och han var helt ny i rikets tjänst.
Vilken sommar det var! Han får rysningar när han tänker på Stella och får svårt att koncentrera sig på dansen. Men hur kunde hon ha en demotejp med ett popband som några månader senare skulle bli störst i välden?
”Hur är det?” ropar Julia genom musiken.
”Det är lugnt! Jag tänkte bara på en sak.”
Hon tar tag i honom och kramar om honom.
”Jag tycker om dig!”
”Vad bra”, svarar han lite tafatt.
Efter dansen drar Julia iväg Modin från det proppfulla dansgolvet. De går till baren på övervåningen. Bergman är försvunnen, förmodligen dansar han, tänker Modin.
”Nu tar vi en rackabajsare, Modin!”
Julia tränger sig fram till bardisken mellan två välklädda yuppier i tjugoårsåldern.
”Två sexor whisky, tack!”
Killarna synar Julias vältränade kropp och blänger på Modin. Den ene säger:
”Låter du tjejen beställa? Ont om stålar?”
Modin blir förbannad. Han tycker sig känna igen en av dem från Caféet i somras, vilket inte gör saken bättre. Stellas rika kompisar. Han har alltid hatat pojkar med pappas pengar. Det sitter i generna när man har invandrarföräldrar och är uppvuxen i Farsta.
Jävla svin!
”Du, jag har så det räcker och jag har tjänat dem själv”, säger han.
Sedan räcker han över sitt American Express-guldkort till bartendern.
”Ett guldkort, var har du stulit det?”
Det räcker för Modin. Han får kortslutning, smäller till killen rakt över kinden och yuppien faller handlöst baklänges. Modin hoppar på honom och håller fast hans huvud mot golvet tills en vakt tar tag om hans hals och drar bort honom.
Det sista han ser är en förskräckt Julia som räcker över en näsduk till yuppien som står framåtböjd och blöder från huvudet.
Tre vakter drar Modin med sig nedför trapporna och han placeras under bevakning i ett litet rum. Efter en stund kommer två polismän och förhör honom och vakterna.
”Det var han som började”, säger Modin och tittar ned i golvet.
”Killen var försvarslös. Han kunde ha dött.”
Modin lyssnar inte. Poliserna tar honom med sig och sätter honom i en polisbil på Hamngatan utanför.
De tvingar honom att ta fram sin plånbok och hittar hans falska legitimation från försvaret. De anropar vad som antagligen är Stockholmspolisens ledningscentral på polisradion och läser upp personnumret på legitimationen.
”Det är en kod 88.”
”Vad är en kod 88?” frågar den ene av poliserna.
”Hemlig identitet med hänsyn till rikets säkerhet”, hörs från radion.
”Åh fan … Vad gör vi med honom? Han är berusad.”
”Kan han gå själv?”
”Ja, det tror jag”, säger polisen.
”Släpp honom.”