Modin är på väg till fots längs Skeppsbron. Han är onykter och hans högra hand värker. Tänk att polisen släppte honom utan repressalier! Han känner sig upprymd. Det är första gången han till fullo inser vilken makt hans ställning ger honom. Han har en falsk legitimation, misshandlar en rik son till någon i etablissemanget och släpps fri utan frågor. Polisen som lät honom gå hade till och med varit hövlig mot honom, även om han sa:
”Gör inte om det där, vem du nu är.”
Sedan hade han och den andre polisen sett länge efter honom.
”Jag är Anton Modin”, ropar han ut över Strömmen. ”Med rätt att döda! Fatta det, Svensson!”
Ett äldre par vänder sig förskräckta om och han gör ett Fred Astaire-hopp och slår ihop klackarna i luften.
Han vill inte gå hem än utan bestämmer sig för att göra en avstickare in på Hotell Reisen på Skeppsbron. Han går upp i baren och beställer en rom och cola. Sedan sätter han sig i en ledig skinnfåtölj och kollar in omgivningarna. Hans hybris omger honom som ett moln av välbehag.
Men det är trist att inte Julia är här, eller Bergman, tänker han. Skit att man inte kan få tag i varandra ute på stan. Man borde ha walkie-talkies med sig. Jag hoppas att de kommer till Götgatan sedan. Bergman har ju nyckel dit.
Nästan hela hösten har Modin kunnat förtränga de svarta operationer han gjorde i somras, kanske för att han inte har druckit så mycket, men nu när han sitter ensam och berusad på Hotell Reisen kommer allt tillbaka. Insikten om vad hans jobb går ut på drabbar honom hårt och skoningslöst, som en raket från ovan. Han är en mördare i rikets tjänst.
Han lyfter glaset med drinken och sveper halva innan han lutar sig bakåt i fåtöljen och blundar. Han börjar förstå B-G och hans sammanbrott. Hur många mord tål en man egentligen?
Modin väcks ur sina tankar när två män i fyrtioårsåldern kommer in i baren och sätter sig ned några bord bort. De är märkligt klädda för en fredagskväll på krogen, i svarta skinnjackor och kraftiga, omoderna skor av märken man inte brukar se i Sverige. De påminner om civilpoliser, men samtidigt ser de utländska ut.
Modin släpper tankarna på männen och tömmer istället glaset. Det är dags att gå hem, och han reser sig på vingliga ben. Han måste sova, länge. Han betalar i baren och passerar männen på vägen ut. Den ene är lång och har nästan halmgult hår. Han ger ett formellt intryck, ungefär som en militär. Den andre mannen är kortare, mörk och satt. Han märker att de tittar efter honom när han går nedför trappan från baren. Sedan verkar de plötsligt få väldigt bråttom att betala.
Modin går ut på Skeppsbron, stoppar händerna i jackfickorna och vänder blicken mot Södermalm. Han funderar en stund på om han ska gå tillbaks till city och hämta bilen men inser att han är för full för att köra.
Det är kallt ute och motvind när han går mot Slussen. Han drar på sig mössan som han haft i jackfickan och knallar upp mot Slussplan. När han rundar Kolingsborg vänder han sig om i snålblåsten och ser att de två männen från Hotell Reisen kommer efter honom uppför backen. Modin ökar takten och blir andfådd när han går uppför Götgatsbacken.
”Fan, vad kallt det är”, väser han till en mötande kvinna högst upp på Götgatspuckeln. Hon svarar inte utan kryper ihop längs väggen när de möts.
Vid korvmojen vid Björns trädgård vänder han sig om ytterligare en gång och då ser han männen igen. De har stannat på Medborgarplatsen tvärs över gatan och står och röker medan Modin väntar i korvkön. När han betalat och långsamt börjar röra sig hemåt med en grillad med bostongurka i handen är de försvunna.
Modin fortsätter Götgatan söderut mot sin lägenhet, men stannar till en stund vid porten och mumsar i sig korven. Sedan går han in i det upplysta trapphuset, men stannar och lyssnar när han kommit en bit in. Därefter springer han som en galning uppför trapporna, öppnar dörren till lägenheten och stänger och låser efter sig.
Fan, jag börjar bli nojig, tänker han. Han går ut i köket och dricker vatten direkt ur kranen. Sedan går han bort till vardagsrumsfönstret och kikar ut bakom gardinen.
Det finns ingenting farligt nere på gatan. Männen kanske var turister och bodde på Hotell Malmen, och det var därför de försvann vid Björns trädgård.
Han klär av sig och kryper ned i sängen. Det sista han tänker på är att han måste åka hem till Håland igen. Han ska få ur honom vad som hänt Cats. Om han så ska slå ihjäl honom.