ERSTAGATAN, TISDAG 11 DECEMBER
”Det var länge sedan jag såg Johnny här. Kanske ett halvår sedan?”
En tunnhårig, kortväxt man i femtioårsåldern som verkar vara tränare i klubben har tagit sig tid att prata med Modin. Mannen är klädd i en grön träningsoverall och vita Adidasskor. De befinner sig i en ljus, vitmålad källarlokal med lågt i tak. Det står en boxningsring i mitten av lokalen och aktiviteten är hög, både i och utanför ringen. Det boxas på bollar och säckar.
”Men han brukar träna här?” frågar Modin.
”Brukade, skulle jag säga. Jag vet inte vart han har tagit vägen. Han brukade inte komma på varje träning, om jag säger så.”
”Vet du var jag kan få tag i honom?”
Modin visar sin militärlegitimation och tränaren höjer på ögonbrynen. Sedan ropar han vänd från Modin: ”Fortsätt köra grabbar, jag kommer strax!”
Han sänker rösten och säger:
”Det kan finnas information på kontoret. Följ mig.”
Tränaren bläddrar i en blå pärm på det lilla kontoret och ser efter en stund ut att hitta det han söker.
”Här är han: Johnny Rågbjer, Färgargårdstorget 18. Det är det nybyggda området i Hammarbyhamnen. Socialen brukar fixa lägenheter i det området. Det är nära klubben.”
Modin inser att Johnny bor alldeles nära Cats lägenhet och platsen där han såg bilen knuffas över kajkanten enligt vad han sa till Arne Risberg.
”Stort tack! Fortsätt boxas nu och håll grabbarna och tjejerna aktiverade.”
”Ja, vi gör så gott vi kan här.”
”Jag förstår det”, säger Modin och ser ut över lokalen. ”Fler borde göra som du.”
Modin lämnar klubben. Bakom sig hör han tränaren ropa: ”Bra, då byter vi. Behåll fokus!”
När han kommer ut på gatan går han vänster och promenerar igenom Vitabergsparken som ligger öde. Den enda han möter är en hundägare som trotsat ovädret med sin lilla tax i ett kort koppel.
Modin drar ned björnskinnsmössan över öronen när han längre fram passerar Cats hus och tar trapporna ned till Färgargårdstorget. Han möts av en låst port i en stor inglasad entré. Han väntar en stund och snart kommer en äldre dam gående mot fastigheten. Modin stoppar övertydligt händerna i fickorna som om han fryser och ler mot damen. Hon ler tillbaka, passerar honom och trycker in portkoden med sina smala fingrar.
”Har du glömt nycklarna?”
”Ja”, säger Modin och tackar henne medan han följer efter henne in.
På tavlan i trapphuset letar han rätt på namnet Rågbjer. Johnny bor tydligen på andra våningen.
Han går uppför trapporna och ringer på. Efter en stund öppnas en glipa i dörren av en liten, hopsjunken kvinna i sextioårsåldern som ser orolig ut.
”Vad vill du?”
”Hej, jag söker Johnny”, säger Modin.
”Är du en vän?”
”Ja, det kan man säga.”
”Kom in då.”
Hon stänger dörren efter Modin och låser. Det är något uppgivet över henne.
”Vad fint ni har det”, säger Modin för att vara artig när hon visar in honom i köket.
”Johnny är död.”
Det blir tyst. Det är som om allt stannar upp och Modin famlar efter något vettigt att säga.
”Död?” säger han efter en stund som känns som flera minuter. Han sväljer hårt och sätter sig ned mitt emot henne vid köksbordet.
”Han dog av en överdos i förrgår. De hittade honom på Södra station, på perrongen.
”Jag är ledsen”, säger Modin.
Kvinnan ser på honom med stora, rödsprängda ögon. Han borde ha kommit tidigare.
”Vill du ha kaffe?.”
Hon reser sig med visst besvär och Modin sträcker sig fram och hjälper henne upp.
”Var har du kaffekopparna?” frågar han och vill hjälpa till.
”Sitt du”, svarar hon och börjar hälla upp vatten i kaffebryggaren som står bredvid diskhon. Det är som om ett mörker plötsligt lagt sig över lägenheten, över hela Söder.
”Bodde Johnny här?” frågar han när han samlat sig igen.
”Ja, men han var sällan hemma. Hängde mest med sina polare.”
”Ja, jag har förstått det.”
Modin lägger märke till ett fotografi i köksfönstret av en lång tonåring som sitter framåtlutad på en blå Zündapp KS50. Han har mörkblont, axellångt hår och ler mot kameran från mopeden. Han ser ut att må bra.
”Där är han sexton år. Bilden är tagen här utanför på kajen”, säger hon och sätter sig ned mitt emot Modin samtidigt som kaffebryggaren drar igång. ”Jag köpte mopeden med hjälp av arvet jag fick efter min man Bengt.”
”Varför började Johnny knarka?”
”Vem vet? Han hade kompisar, tjej och var lycklig. I alla fall trodde jag det. Men det gick inte så bra i skolan. Han kunde inte koncentrera sig och skolkade mycket.”
”Ja, skolan passar inte alla”, säger Modin och tänker på sig själv. Han är bara några år yngre än Johnny, och vet hur det känns att misslyckas i tonåren. Han ser på den smala, krumma kvinnan. Hon ser ut att kunna falla framlänges när som helst.
”Han hade fått en praktikplats på ett plåtslageri här i hamnen, men sedan blev företaget tvunget att slå igen. Det skulle renoveras, byggas nytt och hyran blev för hög.”
”Ja, det brukar bli så när det ska rustas upp”, svarar Modin och tittar ut genom fönstret. ”Berättade Johnny om något han råkade se här utanför för en dryg månad sedan? Här nere i hamnen.”
Hon svarar inte först, häller bara upp det färdiga kaffet i små kaffekoppar med blomstermotiv. Sedan sätter hon sig igen.
”Du menar den vita bilen?”
”Ja.”
”Han var rädd efteråt. Det såg jag på honom.”
”Vad exakt var det han såg?”
Hon häller socker i sin kopp och börjar röra runt med en tesked.
”Han satt i en järnvägsvagn, du vet de som användes förr till att köra ut gods på kajen.”
”En av de bruna godsvagnarna”, säger jag.
”Ja, han brukade sitta där och röka.”
”Hasch?”
”Förmodligen, men även starkare saker. En vit bil kom körande ned till hamnområdet och stannade vid spåren till kranarna där, om du vet hur det ser ut?”
”Ja, de spåren ligger några meter från kajkanten. Järnvägsspåret går längre bort från kajen.”
”Johnny såg tre män gå ur bilen och hur de flyttade runt på något. Sedan stängde de dörrarna och knuffade bilen över kranspåren. Han sa att de slog sönder en bilruta också, innan de knuffade bilen över kajkanten och ned i vattnet.”
”Och vad hände sedan?”
”De försvann, och min Johnny vågade inte lämna järnvägsvagnen på flera timmar. Han var frusen och livrädd, berättade han för mig dagen efter. Han trodde att han hade sett ett mord och när vi sedan läste i tidningen och såg bilder på bilen och den där tv-journalisten … Då fattade vi vad Johnny hade sett.”
”Vad gjorde ni då?”
”Jag bad honom berätta för polisen, men han vägrade och förbjöd mig att göra det. Han kunde bli våldsam, Johnny. Men han gick till sist med på att berätta det för en av sina tränare på boxningsklubben. En person som han litade på.”
”Arne Risberg?”
”Ja. Men Arne gick till Expressen och då blev Johnny arg. Han sa att han skulle klå upp honom. Arne hade ju lovat att hålla tyst. Sedan försvann Johnny. Han vågade inte stanna kvar här. Han sa att de skulle komma efter honom.”
”Vart tog han vägen?”
”Det vet jag inte. Till någon kompis kanske. Sedan fann de honom på stationen i förrgår, död. Han hade frusit ihjäl, sa de. Men han hade också en stor mängd lugnande medel i blodet. Det fick jag reda på så sent som i morse av polisen. Stackars Johnny. Hans far …”
Modin reser sig och går fram och kramar om kvinnan. Hon gråter i hans famn. Han blir mer och mer förbannad på Anders Glock och Loklinth som inte låter honom ta reda på sanningen. Det är något skumt med det hela och han ska ta reda på vad det är. Det är han skyldig inte bara Cats och Lenas anhöriga utan också Johnnys mamma.
”Hade Johnny några syskon?”
”Nej”, svarar hon knappt hörbart. Han kramar henne hårdare, men hon kan inte sluta gråta.
Stackars Johnny, tänker Modin. Han var på fel plats vid fel tillfälle. Men kanske kan det han såg hjälpa mig att finna Cats och Lena så att vi kan få ett slut på den här historien.