NORRA HAMMARBYHAMNEN, TISDAG 11 DECEMBER
Fredagen den 31 maj 1985 klockan 23.30 ringde Jean Rimbleus till undertecknad (polis) och uppgav att hon i samband med att de två försvunna flickorna Gräns och Falck hittats drog sig till minnes en händelse lördagen den 17 november 1984, ca 07.30 på morgonen. Det är dagen före Cats försvinnande.
Den aktuella morgonen skulle Rimbleus hämta sin bil som hon parkerat vid Hammarbyhamnen. Hon observerade då 7–8 manspersoner som stod vid kajkanten och pratade. Rimbleus kommer ihåg att hon reagerade och tyckte att det såg konstigt ut när männen stod där, dels var alla välklädda, d v s hade kostym fast det var ganska kallt och dessutom låg det ingen båt vid kajkanten. I närheten av männen stod även en stor bil, möjligen svart till färgen. Rimbleus tror att de 7–8 männen kan ha varit utlänningar.
(Polisutredningen om Cats Falck, PM Södermalmspolisen VD 3, 1985-06-01)
Modin är på väg hemåt efter besöket i Hammarbyhamnen. Han promenerar västerut, mot Skanstull. Han fryser. Skinnjackan är genomvåt av blötsnön och björnskinnsmössan börjar släppa igenom fukten. Han har mentalt börjat förbereda sig på att dyka i närheten av järnvägsvagnarna där Johnny Rågbjer satt när han såg den vita bilen knuffas över kajkanten. Han kommer att bli tvungen till det, för att få svar på om Johnny såg det han påstod sig ha sett. Men det kommer bli svårt att hitta bilen när han inte vet mer exakt var han ska leta.
”Ursäkta?” hör han bakom sig.
Han stannar upp och vänder sig om. Där står en tjej i tjugofemårsåldern med långt mörkt hår och ett varmt leende. Hon möter Modins förvånade blick.
”Ja?”
”Jag såg att du stod och tittade ned i vattnet där borta.”
”Hur så?”
Hon kommer närmare och ser ut att förbereda sig på att säga något viktigt.
”Du letar efter de där tjejerna, eller hur?”
”Du menar Cats Falck och Lena Gräns?”
”Ja, de som försvann.”
”Vem är du?” frågar Modin och rättar till den blöta björnskinnsmössan.
”Jag heter Jean Rimbleus och jag bor här i närheten. Jag brukar parkera min bil här nere på kajen. Tror du att tjejerna försvann just här?”
”Jag vet inte”, svarar Modin.
”Jag har sett att polisen har dykt längs kajerna. Har de hittat något?”
”Nej, inte vad jag vet.”
”Är du polis?”
”Nej, jag är militär. Vi letar också efter Cats och Lena. Vet du något om vad som hände?”
”Äh, jag vet inte om det är något … men det hände en konstig grej.”
Hon tystnar som för att invänta hans reaktion.
”Cats och hennes väninna försvann på söndagen den 18 november, eller hur?”
”Ja, det var då de sågs senast”, svarar Modin som börjar bli nyfiken.
”Jag brukar som sagt parkera bilen här nere på kajen och morgonen före, på lördagen den 17 november, såg jag något märkligt precis där du stod och tittade ned i vattnet, vid kajplats 310.”
”Vadå?”
”När jag kom ned för att hämta bilen var det en samling människor här. De stod i en ring och samtalade om något. Jag tyckte både platsen och tidpunkten var märkligt vald. Det hade precis börjat ljusna, jag tror att det var vid halv åtta, och inga andra människor syntes till. Jag fick känslan av att det var maffian eller något liknande. De var med all säkerhet utlänningar.”
”Hur många var de?”
”Kanske en sju–åtta personer. En kille stod i mitten och verkade ge instruktioner om något. Han såg ut att vara chefen. De var alla välklädda. Det var det jag reagerade på, de hade kostym och inga ytterkläder, fast det var kallt ute. Jag fick lite öststatskänsla, liksom. De passade inte in i miljön. De var inga hamnarbetare direkt.”
”Från vilket land tror du att de kom?” frågar Modin intresserat.
”Min första tanke var att det var ryska maffian. Det sa jag även till min väninna som jag träffade senare på dagen. De kändes som ryssar, eller som om de var från någon annan öststat.”
”Pratade de svenska?”
”Det hörde jag inte, men de var gravallvarliga och de talade om något viktigt, det såg jag. När jag kom närmare la de märke till mig, och jag såg att de började prata om mig.”
Modin känner intuitivt att han har fått ytterligare ett spår att följa, av en ren tillfällighet.
”Vad hände sedan?” frågar han ivrigt.
”Gruppen upplöstes snabbt och de hoppade in i en stor svart bil som stod i närheten.”
Hon tittar på honom och stoppar händerna i rockfickorna.
”Minns du om den hade gula ambassadskyltar?”
”Kanske? Men jag kommer inte ihåg.”
”Fanns det något fartyg vid kajen?”
”Nej, bara båtarna som alltid ligger här. Det hela var ganska obehagligt. Det var därför jag reagerade.”
”Har du kontaktat polisen?”
”Ja, jag gjorde faktiskt det när de började skriva om det, och om att de misstänktes ha försvunnit här i närheten av Cats Falcks bostad.”
”Fick du komma på förhör?”
”Nej, ingen har hört av sig. Polisen jag pratade med lovade att göra det, men jag har inte hört ett ljud.”
”De kanske har mycket att göra”, säger Modin och tänker på den dryge Skogson. Han har inte haft ett rätt hittills.
Han tar Jean Rimbleus telefonnummer och lovar att han ska höra med polisen. Sedan tar de i hand och Modin fortsätter hemåt.
Han känner sig upprymd, trots blötsnön som fortsätter att falla. Äntligen har han fått en konkret plats att börja leta på. Ett spår efter Cats och Lena. Johnny Rågbjer kan faktiskt ha sett de tre männen knuffa i bilen i vattnet. Om båda händelserna har ett samband då ligger bilen sannolikt i närheten av kajplats 310 där Jean såg de mystiska männen stå och samtala. Frågan är varför Cats befann sig just här, och vad exakt det var som hände under natten mellan den 18 och 19 november?