GRÖNE JÄGAREN, GÖTGATAN, LÖRDAG 15 DECEMBER
”Vi måste dyka, kompis.”
”Varför det? Det är vinter.”
”Det är viktigt. Har du luft i flaskorna?”
Modin sitter mitt emot Bergman på Gröne Jägaren. Luften är tjock av cigarettrök trots att det bara är runt tio gäster i lokalen.
”Jag vet inte. Jag kan kolla ikväll”, säger Bergman.
”Gick fotbollsmatchen bra imorse?”
”Ja, men vi förlorade.”
”Då gick den inte bra”, säger Modin och hugger in på sin varma macka som precis kommit in på bordet.
”Vad är det du vill dyka på och varför just nu?”
”Jag tror att jag vet var Cats och Lena finns någonstans.”
Bergman stannar upp mitt i en tugga med besticken i högsta hugg.
”Jag har två av varandra oberoende vittnen som sett saker i Norra Hammarbyhamnen”, fortsätter Modin med ett brett leende.
”Har inte polisen redan letat där?”
”Jo, de säger det, och Eric Skogson som håller i ärendet tror inte på mina vittnen. Det känns som om han inte vill hitta Cats och Lena.”
”Överdriver du inte nu?”
”Nej, jag tror inte det. Skogson är skum. Det ena vittnet som jag har pratat med har polisen inte ens förhört, trots att hon hörde av sig och berättade vad hon såg.”
Modin berättar för Bergman om Jean Rimbleus och att hon sett en grupp utlänningar diskutera något i Norra Hammarbyhamnen strax innan Cats och Lena försvann.
”Och det andra vittnet?” frågar Bergman som nu lyssnar noggrant på vad Modin har att säga.
”Han är död.”
”Du skojar?”
”Tyvärr inte. Det är en kille som satt i en järnvägsvagn på samma plats som Rimbleus pekade ut. Han berättade för en person han litade på att han hade sett en bil knuffas över kajkanten i Hammarbyhamnen. Det var samma natt som tjejerna försvann, den artonde november. Jag har pratat med hans mamma. Hon bekräftar att han berättat att han sett en vit bil knuffas i vattnet av tre män. Men när jag pratade med Skogson hävdade han att alltihop var ett missförstånd. Enligt honom hade killen sett bilen göra en vändningsmanöver som gick fel. Är inte det väldigt konstigt, Bergman?”
”Det låter underligt. Men vad gjorde killen i en järnvägsvagn i hamnen mitt i natten?”
”Han tog droger. Kort efter att historien kom ut i Expressen försvann han. Han hittades senare död på en bänk på Södra station. Den officiella versionen är att han tagit en överdos som gjorde att han somnade och frös ihjäl. Men fan vet, Bergman.”
Bergman blir vit i ansiktet. Han ser sig om i lokalen som om han är rädd för att någon iakttar dem.
”Jag tror verkligen inte att man vill hitta Cats, Bergman. Det skulle avslöja oegentligheter i regeringen. Palmes namn skulle dras i smutsen och fortsatt smuggling till öst skulle bli betydligt svårare. Även Asea och Bofors skulle råka illa ut. Så länge man inte hittar tjejerna och bilen ligger fokus på själva försvinnandet, men den dagen de hittas döda kommer man att börja undersöka om de kan ha mördats och framförallt varför. Som du vet får jag inte heller jobba med fallet längre för min chef. Är inte det märkligt?”
”Jo, men vad händer om någon kommer på oss med att dyka efter bilen?”
”Vi får dyka på natten.”
Bergman svarar inte, utan sträcker sig efter en Aftonbladet som ligger på bordet bredvid. Han bläddrar en stund i tidningen utan att säga något.
”Det är en sak till”, säger Modin och tvekar.
”Vadå?”
Bergman tittar upp från tidningen och möter Modins blick.
”Jag har haft inbrott. Inatt någon gång, medan vi var på Kvarnen med Julia”, säger Modin. ”De måste ha tagit sig in med en dyrk eller huvudnyckel, eftersom det inte syntes några spår på ytterdörren. Det gör mig orolig.”
”Är du säker på att någon varit där? Är det något som saknas?”
”Det enda som fattas är mina kopior av Cats anteckningar som jag hade gömt bakom tv:n.”
Bergman ser sig oroligt omkring igen och frågar med låg röst:
”Vilka tror du att det är: Stasi?”
”Kanske. Eller någon som vill skydda Asea och Bofors.”
”Eller skydda regeringen”, säger Bergman och sväljer hårt.
”Det är obehagligt i vilket fall. Jag har inte hunnit skaffa tillhållarlås, och att öppna ett vanligt lägenhetslås är inget problem om man är ett proffs.”
”Du måste byta lås, Modin. Kolla förresten vad det står här i Aftonbladet.” Bergman vänder tidningen mot Modin. ”Det är Jan Guillou som skriver om Cats Falck.”
Modin tar emot den uppslagna tidningen och ser en stor bild på Jan Guillou. Sedan läser han högt:
Hypotesen går ut på att teve-reportern skulle ha kommit illegal vapenhandel mellan Bofors och det forna Östeuropa på spåren och därför måste röjas ur vägen för att rädda vidare skumraskaffärer. Det är så dumt att klockorna stannar. Journalister mördas ibland, det är sant. Men för att inte förlora den pedagogiska avsikten så måste man ju göra tydligt vem som mördade och varför. Att journalister mördats för att hindra en story att komma ut har nog bara förekommit i underhållningsfilm och amerikanska thrillers.
(Jan Guillou, krönika i Aftonbladet)
”Det är ju typiskt”, säger han och slänger ilsket ifrån sig tidningen.
”Vadå ’typiskt’?”
”De har dragit igång en kampanj.”
”Vilka då?”
”Stasi, förmodligen.”
”Nu är du nojig.”
”Nej, jag tror inte det. Det är bäst att vi är försiktiga. Det är starka krafter i rörelse. Tänk på att de fått SSI, Säpo och polisen att ligga lågt. Det tyder på makt. Man struntar i tjejerna för att skydda de inblandade och nya smuggelaffärer.”
”Ta det lugnt, Modin.” Bergman tar tag i Modins ena hand och säger: ”Jag ställer upp och dyker. Jag vill också hitta tjejerna.”
”Tack. Du är en bra kompis, Bergman.”
”Jag vet.”
”Men jag fattar inte hur vänstercelebriteter kan gå ut och skydda Stasi på det här sättet.”
”Men det gör han ju inte”, protesterar Bergman.
”Inte uttryckligen, men på det här sättet vill man tysta de journalister som spekulerar i media om Cats undersökningar av öststatssmugglingen. De kallas för stollar av den store Guillou. Det är så man gör, Bergman, för att vända opinionen. Dessutom har han fel. Hon var stora saker på spåren, saker som skulle ha varit farliga för många aktörer om de kom ut. Du kommer ihåg att vi diskuterade vapen- och teknikexporten till öst när vi besökte Brindeberg i Västerås?”
”Jo.”
”Det här är större än det. Mycket större. Och Guillou kunde ju ha sagt något mer balanserat, att han exempelvis inte trodde på det eller att han var osäker, men nej: han använder hela sin trovärdighet som välkänd, grävande reporter till att kalla dem som tror på att det ligger fult spel bakom Cats och Lenas försvinnande så dumma att de får klockorna att stanna. Varför, Bergman?”
”Han är väl sådan.”
”Man kan tyvärr inte lita på alla journalister i Sverige, Bergman. Jag vet att Byrån har reportrar som skriver det vi ber dem att skriva. Vi köper deras lojalitet genom att förse dem med nyheter och tips som endast vi har tillgång till. Det hjälper dem i karriären, och det förekommer också att vi betalar dem för att skriva det vi vill.”
”Du menar att svenska journalister är köpta?” säger Bergman och ser chockad ut.
”Vad tror du? Man säger till dem att demokratin måste försvaras ibland och att det här är ett sätt att göra det på. Annars kommer samhället att falla ihop. Vissa journalister, de med ett stort ego, väljer att tro på det. På hur viktiga de är. Man säger åt dem att de ljuger i nationens intresse. Det är sjukt, egentligen. Men det funkar.”
”Ja, det låter sjukt. Vem är det då som bestämmer vad som ska få komma ut i våra medier?” säger Bergman som har blivit ännu blekare i ansiktet och ser inte riktigt ut att vilja tro på det Modin säger.
”Underrättelsetjänsterna: Stasi, GRU, CIA och ibland vår egen Byrå. Tyvärr är det oftare de förra än de senare.”
”Vad tror du händer om de skulle komma på oss, Modin? Jag menar, när vi dyker i Hammarbyhamnen?”
”Det kommer inte att hända, Bergman. Tänk inte så.”
Bergman svarar inte utan tittar ned i bordet. Han verkar inte gilla idén att dyka efter Cats Falck och Lena Gräns. Nu är han dessutom skiträdd.