BADMINTONSTADION, SKANSTULL, MÅNDAG 17 DECEMBER
Tre män från ett östtyskt mördarkommando styrt av Stasi rullade en bil över kajen i Stockholm i november 1984. I bilen satt den svenska journalisten Cats Falck.
(Tips till tyska Berliner Zeitung i september 2003)
Det är förmiddag veckan före julafton och Richard Müller har klivit ur sin bil vid parkeringen utanför Badmintonstadion vid Skanstullsbron. Han är på väg ned mot vattnet. Inte en människa rör sig där så här dags i december. Sommartid brukar båtar ligga på Mälarsidan av Hammarbyslussen längre ned och vänta på slussning, men nu är där tomt.
”Richard?”
Han vänder sig hastigt om och möter Anders Glocks blick. Han andas ut.
Glock sträcker fram handen för att hälsa och Müller ger honom ett bestämt handslag. Som vanligt pratar de tyska med varandra. Müllers svenska är inte så bra, även om han klarar sig i vardagssituationer, och Glock talar bra tyska.
”Tack för senast”, säger Müller med ett leende och syftar på när de träffades på Kaknäs skjutbana i början av december. De börjar gå västerut längs gångvägen från Hammarby Slussväg på Årstavikens norra sida.
Det blåser kallt under Skanstullsbron och det är bäst att få upp värmen, tänker Müller och fortsätter framåt med långa, bestämda kliv. Egentligen hade han tänkt sig att de skulle träffas på Hotell Malmen vid Medborgarplatsen som ofta brukar användas av Stasi, men Säpo har på senare tid börjat övervaka hotellet och det känns inte längre säkert.
”Tidningarna skriver mindre och mindre om kvinnorna. Vad gjorde ni med dem, egentligen?” frågar Anders Glock.
”De ligger i det våta. Det är bäst att de får ligga där tills det lugnar ned sig. Det var en tragisk olycka.”
”Jag förstår”, svarar Glock och skyndar på stegen för att hålla jämn takt med Müller.
”Har du talat med Modin?”
”Ja. Han har slutat att gräva i Cats och Lenas försvinnande nu.”
”Jag är inte så säker på det.”
”Hur menar du?” säger Glock andfått. Han försöker få Müller att sänka farten genom att ta tag i hans arm.
”Släpp min arm”, säger Müller och stannar upp i steget.
”Förlåt.”
”Jag har kopior på innehållet i en anteckningsbok som tillhört Cats Falck”, säger Müller med aggressiv ton. ”De hittades hemma hos Modin. Han känner till allt som Cats kommit fram till.”
”Har ni varit hemma hos Modin?” frågar Glock och grimaserar så att hans ögon nästan döljs av rynkorna i hans ansikte.
”Vi hade inget val. Du är slarvig och har inte gjort det som krävs.”
”Jag har talat med Modin”, säger Glock ynkligt.
”Och vad hjälpte det? Han är numera en lika stor fara för DDR och Sovjet som Cats var. Han har pratat med många av dem som hon intervjuade. Han vet vad vi har för planer. Han kan känna till ditt och mitt samarbete också, Anders.”
”Det var inte bra.”
De börjar gå igen och Müller håller samma höga fart som tidigare. Han säger: ”Vi behöver göra en operation till.”
”Ta ut Modin?
”Ja.”
”Det kan vara farligt. Han jobbar åt SSI. Dessutom är han bara nitton år.”
”Så ung. Vad vet du om honom?”
”Han är duktig och har dykning som specialitet. Han dödar åt SSI, till synes utan samvetskval.”
”En dykare? Desto större anledning att ta bort honom, Anders.”
”Kan vi inte bara skrämma honom?”
”Det har inte fungerat tidigare. Han har redan träffat och frågat ut flera som är inblandade i våra gemensamma affärer. Snart hittar han mig, och då är risken stor att han avslöjar hela skiten. Hela vår planerade Linje X-verksamhet i Sverige. Även din roll i det här, Anders. Det får inte ske. Våra operationer hänger på att jag förblir okänd. Sverige är det sista landet i Europa där vi kan operera någorlunda ostört. Låt det förbli så.”
”Jag förstår”, svarar Glock och tittar ned på sina bruna lågskor. De har kommit in i Tantoparken, och skorna har blivit blöta och smutsiga av den snabba promenaden.
”Men måste han också försvinna spårlöst? Folk kommer att börja undra”, fortsätter Glock.
”Vi får se. Kanske kommer han att råka ut för en våldsam olycka. Killarna från Berlin kan sina saker. De är välutbildade proffs.”
”Jag vet”, säger Glock motvilligt.
”Tror du på oss, Anders? Stöder du vår kamp?”
Müller stannar upp och vänder sig om. Hans genomborrande blick tränger in i Glocks rödsprängda ögon.
”Jag är väl så illa tvungen.”
”Du hjälper oss för att du tror på saken. På det socialistiska samhället. Gör du inte det?”
”Jo, jag gör väl det, men ibland … alla dessa mord.”
”Inga revolutioner vinns utan blodspillan. Inte denna heller. Du kommer att få din belöning, när vi tagit över.”
”Om ni inte gör det då?” säger Glock och sväljer.
”Har du börjat tvivla?”
”Världen förändras, Richard. USA har mobiliserat i Sverige. Det var lättare förr. De värvar operatörer dagligen och jag kan snart inte ens lita på mina egna. Jag är orolig.”
”Du kan vara lugn, Anders. Vi har världens bästa och mest effektiva underrättelseorganisation. Inte ens mina gamla kollegor inom GRU slår oss. Vi kommer vinna det här, och då är du på rätt sida.”
”Kan vi inte vända om? Jag fryser”, säger Glock knappt hörbart.