GÖTGATAN, TISDAG 18 DECEMBER
”Ja, hallå.”
”Det är jag. Hur mår du?”
”Jag mår bra. Hur mår du själv, min son?”
”Det är okej. Mycket att göra.”
”Kommer du till Grisslehamn i jul?”
”Jag vet inte. Kanske på annandagen. Det är en grej jag måste göra …”
”På julafton? Jobbar du på julafton?”
”Ja, det gör jag.”
”Du borde skaffa dig ett bättre arbete”, säger Modins mor Astri. ”Ett riktigt arbete.”
”Jag har ett riktigt arbete. Jag jobbar i försvaret.”
”Men du får jobba på julafton. Vilka gör det?”
”Vissa måste. Du, jag har inte tid, mamma …”
Modin ändrar ställning och kramar luren hårt.
”Jag saknar dig, Anton. Det är tomt här ute. Kan du inte komma och hälsa på?”
”Kanske, men senare. Jag måste lägga på nu.”
Modin avslutar samtalet och känner hur dåligt samvete och stressen över allt han skulle vilja säga till henne väller upp inombords. Telefonsamtalen med hans mor har känts jobbigare och jobbigare på sistone, ju längre tid han har arbetat på Byrån. Han vill ju berätta vad han arbetar med, men det får han inte. Det handlar inte bara om att han är rädd för att hon inte ska kunna hålla tyst, utan det är stränga regler på det. Deras motståndare känner till deras svaga punkter, och föräldrar är en sådan svag punkt. De går att avlyssna eller tvinga ur information. Hans mamma förstår inte vad han håller på med, och han får inte förklara det för henne. Det är besvärligt.
Vi behöver fylla luft inför dykningen, tänker Modin. Det visade sig att både hans egna och Bergmans dykflaskor behövde fyllas på. Men var kan de göra det, mitt i vintern?
Han bestämmer sig för att försöka göra det ute på KA1 i Vaxholm, där han gjorde sin militärtjänst som attackdykare. Det är dessutom diskret och han slipper frågor om varför han ska dyka.
Det kanske vore kul att träffa sina gamla befäl igen. Befäl som var med och gav honom kicken. Men nu har han fått löjtnants grad, och det är samma som hans högste befäl hade. Han skulle till och med kunna beordra dem att hålla tyst, om han ville.
Han ler vid tanken samtidigt som han drar på sig skinnjackan och björnskinnsmössan. Han kliver i sina boots och ger sig iväg mot garaget på Kocksgatan. Han hämtar Camaron, kör tillbaka till Götgatan och parkerar utanför sin port. Sedan springer han ned till källarförrådet och hämtar dykflaskorna. Därefter åker han hem till Bergman.
”Jag är hemma igen efter klockan sex, Modin”, säger Bergman som kommit ut med dykflaskorna.
”Bra, jag ringer dig då”, svarar Modin och stänger bakluckan.
Han ser Bergmans oroliga min i backspegeln när han gasar nedför backen på Bastugatan.
När han kommer till KA1 på Rindö efter drygt en timmes körning och en kort tur med bilfärja, visar han sin militärlegitimation från Högkvarteret i vakten och släpps in på området utan att behöva ange sitt ärende. Han gissar att hans löjtnantsgrad är bland de högre befälsgraderna på KA1, som förutom av kustjägare bemannas av spärrbataljonen och minbataljonen inom Kustartilleriet.
Det var nästan sex månader sedan han var här sist. Då lämnade han stället med gråten i halsen och böjd nacke. Förnedrad efter avskedet från attackdykartroppen.
Nu när han är tillbaka kan han inte låta bli att fundera på om allt redan var planerat från början. Hans förödmjukande avsked och sedan sättet som B-G närmade sig honom och Bergman på Gotland under sommaren. Visste de att han inte skulle kunna motstå en chans att få reparera sitt stukade självförtroende?
Han värvades till en av de hemligaste organisationerna som finns i Sverige. Hans avdelning försvarar landet och konungen med alla till buds stående medel, även olagliga sådana. Inte låter man väl vem som helst göra det?
Modin kör in på KA1:s område, parkerar utanför Vattenhallen och går in.
”Hej, det är jag, Anton Modin.”
Hans gamla befäl, Svensson, vänder sig om i den stojiga simhallen.
”Hej, Modin! Är du tillbaka hos oss? Hur mår du?”
”Bara bra. Jag skulle behöva hjälp med en sak.”
”Vi håller som bäst på med att ta ut nästa kull attackdykare”, säger Svensson och pekar mot bassängen. Runt tjugo unga män i kronans mörkblå badbyxor sitter i nittio graders jägarvila mot ena långväggen i simhallen. De pustar och frustar, några skriker högt när de plågar sina lårmuskler. Till slut tappar en kille på högerflanken balansen och sätter sig uppgivet ned på det våta kaklet.
”Du kan gå och byta om!” ropar Svensson till killen som just satte sig ned.
De behöver bara runt tio dykare och uttagningen sker efter Darwins teori om det naturliga urvalet. Skador, sjukdomar eller bara ren otur accepteras inte som ursäkt, bara resultat. Killen har förlorat och nu är det bara nitton kvar.
”Hur kom du in?”
”Jag visade mitt militärleg.”
”Har du blivit officer?”
”Ja. På HK, i hemlig tjänst.”
”Det var som fan. Jag som trodde att du var så gott som körd i försvaret. Det var en kille från säkerhetstjänsten som var här och ville ha dig kickad i somras. Han var påstridig. Tänkte att du ville veta det. Säg inte att jag har sagt det bara.”
Modin ser på honom utan att säga något.
”Du var en av våra bästa, Modin. Du skulle inte ha fått kicken om vi fått bestämma.”
”Det gör inget. Jag har kommit över det, tror jag. Jag har det bra nu.”
”Vad gör du?”
”Det är just det som är hemligt. Men jag behöver fylla två par dykflaskor. Kan du hjälpa mig med det?”
”Syrgas?”
”Nej, luft.”
”Ja, det går bra. Vi har kompressorn i förrådet. Du kan ta in flaskorna via lastkajen. Jag kommer dit strax. Men det var som fan, Modin. Hör av dig om du behöver hjälp med något mer. Det är vi skyldiga dig. Jag menar det.”
När Modin är på väg därifrån i bilen med fyllda dykflaskor i bakluckan känns det faktiskt bra. Den oro han trots allt hade känt över att träffa sina gamla befäl öga mot öga har gått över.
De hade sannolikt sparkat honom på order av Chris Loklinth. Precis som han hade börjat misstänka. Det hade varit en del av planen.
Vilka jävla svin de är! tänker han.
Han tittar i backspegeln och ser en beige Volvo 240 bakom sig. Var det inte den bilen han hade efter sig på färjan också?
Det sitter två män i framsätet och stirrar rakt fram. Den ene är lång och blond, den andre kort och satt. Påminner de inte om männen han såg på Hotell Reisen tidigare?